Upp och hämta

I morse var det militärträningspass på det vanliga stället, i skogen, klockan nio. Lite väl tidigt för min smak, för om jag ska kunna få en lugn lördagmorgon (eller som i det här fallet, semestermorgon) med lite frukost och tidningsläsning och hinna dit i tid, så måste jag gå upp redan vid halv åtta och det är lite väl nära vanlig, vardagsväckningstid. Förut var lördagspassen klockan tio, vilket gav tid för både sovmorgon och lugn frukost, men nu nio alltså.

Jag hade satt klockan på kvart över sju, just för att kunna ligga kvar i sängen lite längre och ta det lite lugnt innan jag gav mig iväg. Men något hände som är väldigt olikt mig. Först snoozade jag. (OK, inte helt ovanligt.) Men sen stängde jag av alarmet och fortsatte sova, trots att jag visste att jag skulle upp. Liksom i sömnen, omedveten om vad jag riktigt gjorde, men ändå. Då har jag semester. När jag gör sånt. Skönt att veta att jag kan slappna av i alla fall.

Så när jag nästa gång slog upp mina blå och tittade på klockan var den 08.23. Jag var tvungen att kolla igen. 08.23?! Hur var det möjligt? Passet börjar ju 09.00! Så upp, på med träningskläderna, hälla i mig lite proteinshake, trycka ner en banan i ena jackfickan och termos med ljummet vatten i den andra. Så iväg.

Jag fick småspringa för att hinna, och kände mig stum i benen, jag hade ju ingen energi i dem. Så jag tog ett raskt beslut att käka upp efter-träningen-bananen redan nu. Före träningen. För att få ut i alla fall några kolhydrater i musklerna. Och visst. Efter bara ett par minuter kände jag hur benen bar och orkade mycket mer. Så fort går det, när musklerna är helt tömda.

Det är inte optimalt att äta så tätt inpå träningen, men nu handlade det om att välja mellan att kanske få håll (som jag kan få om jag springer med mat i magen) och att fullständigt ta slut och inte orka alls. Då var valet lätt.

Sen blev det ett fartfyllt 90-minuterspass med instruktör J som bjöd på djupsnölöpning, burpees, kräl i kolonn (jodå), bära kamrat på ryggen i uppförsbacke, det där djävla diket och så mer löpning.

Men det allra finaste inträffar när instruktör J ropar "upp och hämta" till oss som hade tagit oss nerför den sista (nåja, näst sista) löpsträckan. Det är en signal, som betyder "ni som är starka i benen, som orkar löpa, ni ska inte få stå och vila och småsnacka och tramsa medan era kamrater som råkar vara svagare idag halkar efter och kämpar och flämtar med andan i halsen. Ni ska springa tillbaka uppför backen och följa med dem ner, hämta med dem hem". Hjälpa dem. Med en hand i ryggen eller bara genom att springa bredvid. Att slå ner på tempot och följa dem i deras takt. "Så blir det jobbigare för er, och lättare för kamraten", förklarar J.

Det är det där som är så oslagbart med militärträningen. Jobbar kamraten, så jobbar jag. Jag står inte bredvid och vilar när någon annan sliter. Även om vi har olika förutsättningar. Även om vi är på olika nivå och har olika färg på västen. Vi är en grupp som går ut tillsammans och kommer tillbaka tillsammans. Och sen upplöses den där gruppen för den här gången, och nästa gång är det en annan sammansättning. Men samma princip. Alltid samma princip.

...

För övrigt känner jag mig aldrig så fältmässig som när jag dricker ljummet vatten ur termos. Hälften iskallt, hälften kokhett, och det är det allra bästa efter vinterpass som dessa, när man kommer in i omklädningsrummet blöt och frussen.

Det andra stället

Jag bestämde mig vid fyratiden. För att åka till Söder och gå på ett militärträningspass på det andra stället, det som ligger inne i stan, inte i skogen. Jag har varit där en gång förut, på sommaren, och minns att jag flämtade omkring, högröd i ansiktet, bland picknickande familjer och öldrickande tonåringar. Då kände jag mig mest dum. Men nu, mitt i vintern, fanns ju av naturliga skäl inga såna där. Bara vi knasbollar, som fick värma upp med "attackboll" under ledning av instruktör E, springa djupsnöintervaller över fotbollsplan och boxa varandra i magen. Skogens mystik byttes för en gångs skull mot episk utsikt över stan.

Så jag kan konstatera att mitt andra stadspass i livet levererade. Det blir så mycket lättare att göra 90 dips om man samtidigt får blicka ut över Högalidskyrkans ståtliga torn å ena sidan, och Liljeholmens julglittrande balkonger å andra.

Guldkant på annandagen

Först shoppade jag på rean. Tre bra grejer fick jag tag i trots att det inte var sådär vansinnigt billigt. Ett par jeans, ett par chinos och en kavaj som jag kan ha på jobbet. Jag är urdålig på att köpa finkläder som jag kan ha på jobbet. Vill helst bara köpa dyra funktionskläder, löparskor och friluftsprylar. Därför var det skönt att det äntligen blev av.

Sen lyckades jag lura ut kamrat E på reflexlöpning i skogen. Vi kämpade på bra den korta slingan runt, särskilt E som hade kört skidåkning i tung blötsnö med kamrat T på morgonen. Och så lite gamla På spåret-avsnitt som jag hade att ta igen på kvällen. Guldkant på annandagen på flera sätt, med andra ord.

God julaftons morgon

Efter måndagens mördarpass, som följde på två intensiva skiddagar i Sälen, har jag inte varit så kaxig. Jag har faktiskt varit helt slut, både fysiskt och mentalt, och bara längtat efter sovmorgon och ledighet. Det känns lite konstigt att vara jag och inte längta ut i skogen. Men så kan det väl också vara, antar jag.

Jag hade tänkt att jag skulle springa på julaftons morgon, för att det vore en skön start på ledigheten. Efter fyra kvällar med alkohol förra veckan och inte så mycket rörelse skulle det vara härligt att kicka igång igen. Men jag kände mig inte inspirerad. Inte igår kväll. Och inte idag när jag vaknade. Måste jag? tänkte jag. Är inte julaftons morgon en stund att bara sitta och mysa i pyjamas och käka lussebullar i godan ro?

Men jag hade ändå en känsla av att det skulle bli bra. Så lite motvilligt drog jag på mig underställ och löparställ, handskar och mössa. Trippade frysande ut på gården och ut på gatan. Jodå, det här skulle nog gå. Rasade nerför trapporna till stora gatan där snön ännu låg orörd och över övergångsstället. I höjd med rondellen vid KTH Arkitektur gick det riktigt bra. Det var inte plogat än, så marken var vit och orörd av spår. Och så kommer jag upp till KTH, och springer rakt in i träden framför yttre borggården, och allting är vitt, vitt, vitt och jag är lycklig. Det känns fortfarande i benen efter förra veckans mjölksyreorgie, men jag är lycklig. Och tänker, hur kunde jag någonsin tvivla?

Fyra kilometer i Lilljans går inte jättefort i snömodden, men ganska lätt ändå. När jag springer glömmer jag bort att det är julafton idag. Jag glömmer att det är något speciellt med den här dagen över huvud taget. Det är bara skogen och jag, andningen och träningsvärken och snön. Precis som alltid. Precis som vanligt. Springa i skogen, det vet jag hur det går till, och där mår jag bra. Det spelar ingen roll vilken dag det är.

Och så kommer jag hem och får käka min hembakta lussekatt till frukost och endorfinerna lägger sig och till och med jag, som har lite svårt för julen med alla sina krav och förväntningar, börjar känna att den här dagen börjar bra i alla fall.

Solidariteten

Helt. Djävla. Slut. Eller som man säger, FUBAR.*

Idag fick jag återuppleva känslan från när jag började på militärträningen för drygt tre år sen. Ett sånt där pass som fullständigt har sugit musten ur låren efter fyrtio minuter, och då vet jag att det är trettiofem kvar. Ett sånt där pass där jag ligger precis på min gräns och kippar efter andan, hela tiden, i sjuttiofem minuter i sträck.

Just den här gången hade jag lämpligt nog laddat upp med träningshelg i Sälen och hade 16 kilometer skidåkning i benen. Så här i början av säsongen är det rätt mycket. På eftermiddagen idag höll jag föredrag om mitt fredsobservatörsuppdrag på Västbanken för en pluton i Flygvapnet, och som tack fick jag flyga JAS i flygsimulator. Riktigt kul! Men jag blev försenad iväg från jobbet till föreläsningen och lyckades inte käka nån riktig lunch utan tryckte i mig en banan och en påse frukt- och nötblandning på väg till föreläsningslokalen. Drack för lite vatten. Inte en helt optimal uppladdning för en upplaga av ett Så djävla hårt fyspass att man tror man ska dö, med andra ord.

Men jag kom hem och var inställd på att ta mig iväg till passet med instruktör K. Galna instruktör K, som kan konsten att köra riktigt hårt med oss, och som hade kommenderat pannlampa, ryggsäck med valfri vikt, och inställning 100 procent, eller nåt sånt. Jag kände att just det här kan jag bara inte missa.

Sen kände jag efter. (För övrigt ungefär det sämsta man kan göra när det handlar om att ta sig iväg till militärträningen.) Jag tänkte på alternativet, att lägga mig i badet, kolla på helgens missade avsnitt av "Downton Abbey" på SVT Play, käka middag och gå och lägga mig tidigt. Det kändes väldigt lockande. Så lockande att det tog ett tag innan jag bestämde mig. Men jag såg på träningskläderna som jag hade förberett genom att rada upp på sängen, just för att mota olle i grind om jag skulle få tvivlartankar. Och tänkte, nej, nu djävlar. Satte på min pannbenslista på Spotify på hög volym. Lagom till att jag hörde Oskar Linnros sjunga "om du aldrig provat, hur kan du då vara säker?", var det avgjort. Jag fick i mig lite proteinshake, vatten, en matsked jordnötssmör och en chokladboll. Ibland uppskattar jag att jag gjorde GMU och lärde mig manipulera kroppens funktioner. Det skulle komma att bli uppenbart att utan det där energitillskottet hade jag aldrig tagit mig runt.

Till sist gav jag mig av, försenad. Var tvungen att halvspringa delar av vägen för att hinna i tid. Och det var då stumheten i låren uppenbarade sig för mig. Den stelnade mjölksyran. Jag känner ju inte riktigt av träningsvärken så mycket längre, men när jag börjar röra på mig, då kommer den. Först då gick det upp för mig exakt hur jobbigt det här skulle bli. Men då var det ju för sent att vända om. Jag var fem minuter från idrottsplatsen och hade alla grejerna med mig och på mig. Bara ett håll att gå alltså - framåt.

Det var ett fullständigt urspårat pass. Helt från vettet. Precis som instruktör M, har instruktör K en förmåga att trycka det där sista ur ens arma lekamen som man inte har en aning om gömmer sig där inne. Om och om och om igen.

Jag kommer dit, med andan i halsen. Byter skor från stövlar till löparskor med dobbar, springer ut på idrottsplatsen och ställer upp. Kommer på att jag har glömt att ta med ryggsäck och pannlampa (det speciella med just kvällens pass). Rusar tillbaka in. Där står militärträningskontorets A och väntar med hänglås i hand. "Vänta", ropar jag, "jag har glömt ryggsäcken!" Slirar in i omklädningsrummet, rafsar till mig ryggsäcken, och så ut igen och ställa upp vid de röda. "Byt väst", säger instruktör K då sammanbitet. "Alla ska ha röda västar. Gör det." Jag inser att det inte är nåt att tjafsa om. Jag rusar tillbaka in, får tag i instruktör A, frågar om jag kan få en röd väst, får det, rusar ut igen med västen i hand. "Ta på dig den här på plats", säger instruktör K lugnt. Jag slänger den gröna västen i ryggsäcken och drar på mig den röda. Jag är tydligen en rödväst igen. Det var ju inte riktigt meningen. Åtta månader sen sist. Men nu blev det så. K vill ha samma färg på alla som tränar i hans grupp. Här görs ingen skillnad på folk och folk.

Sedan följer, utan tillstymmelse till vila, uppvärmningslöpning över såna där matsäcksbord med inbyggda bänkar som brukar finnas på rastplatser när man är ute och kör bil. Därefter klättring över den gigantiska snöhögen vid isbanan, och så kvällens första korta löpning i djupsnö. Uppvärmningsövning med 10+15+20+25 burpees, med korta löpsträckor emellan. Här är jag i nivå med kamrat H som bär på 10 kilo mer än jag. Jag tror att jag aldrig kommer klara av det, men klarar av det. Jag känner ingen som helst spänst i mina stackars ben, urlakade av helgens längdskidåkning. Vi får vatten att dricka, ur dunkar, från kamrat H:s ryggsäck. Jag spiller ut hälften ner i sport-BH:n. Det gör mig inget. Jag fryser inte. Det känns overkligt. Sedan mer löpning i djupsnö. "Se till att era ben får jobba nu!", hojtar instruktör K i mörkret. Ålning längs med ett staket. Sedan ett hinder där man ska ta sig över fyra stycken stockar i brösthöjd på rad. Uppför en slänt och tillbaka igen, fortfarande i djupsnö. Denna förbannade djupsnö, alltså. Jag skulle vilja se en uträkning på hur många procent mer energi man förbrukar på att springa i djupsnö, jämfört med på barmark. Många är det garanterat.

Därefter, fälttävlingsbanan för hästar i skogsdungen ovanför idrottsplatsen. Varv på varv. Fortfarande i djupsnö. Här börjar händerna i ryggen sättas in på mig. Snälla rödvästar och ankarna M och A peppar mig och ser till att jag hänger med. Men det allra finaste är faktiskt när en av rödvästarna - jag vet inte vem, bara att det är en man - springer bredvid mig genom ett av hinderbanehindren och säger "bra jobbat". Ingen hand i ryggen, inget galet peppsnack. Bara detta att han springer bredvid mig tills jag orkar springa lite fortare på egen hand genom djupsnön. Det finns något oerhört vackert i den gesten. Den rena, självklara solidariteten. "Jag litar på att du kan själv, men jag finns här bredvid dig. Jag tar det i din takt." Jag har aldrig varit med om att uppleva den känslan så fysiskt förut. Stort.

Jag är sist, tillsammans med en annan tjej, det råkar vara en kadett från militärhögskolan, hon har halkiga skor med dåligt fäste. Men jag visste ju att jag skulle hamna bland de sista. Det är djävligt, men jag ger inte upp. Jag har, trots allt, fortfarande rätt kul. Därefter - jägarmarsch i kolonn. Den som är sist i kolonnen ska spurta förbi hela gänget och hamna längst fram. Och nu ska vi komma ihåg att det är rödvästar jag tränar med. Gänget rusar på nåt så överdjävligt. I sista löpsträckan kommer jag bara inte ända fram. Det är ta mig tusan omöjligt. Men kamrat C säger att det nog är OK, och jag hoppar in mitt i ledet istället. Jag måste stanna för att knyta skon, och gänget rusar vidare, över övergångsstället, in i skogen. Det uppstår en liten paus, tillräckligt lång för att jag ska hinna tänka. Jag tänker att jag skulle kunna ge upp nu, och springa tillbaka till idrottsplatsen och sitta och vänta i den uppvärmda korridoren. Men jag ger mig inte. Ankare M och A är med mig. Vi hittar ifatt gruppen och nu säger instruktör K att det är tjugo minuter kvar på passet. Det är ju inte mycket, tänker jag, men det ska visa sig att vi hinner med många övningar till. Och nu är det under ljuddisciplin. "Och för er som inte vet vad det betyder", säger K, "så betyder det att ni håller käften".

Resten av passet med pannlampor påslagna, i mörka skogen, under tystnad, alltså. Ordergivningen sker med viskningar och nu blir det viktigt att repetitionerna fungerar - att vi skickar vidare ordern bakåt i kolonnen. Sedan följer ännu mer skogslöpning i obanad djupsnöterräng, jag tappar orienteringen och vet inte var vi är längre, men det är inte viktigt nu. Vi ålar under kamraterna i tunnel och gör ännu fler oräkneliga burpees. Vi kommer ut på cykelvägen och jag vet var vi är igen. Men in i skogen igen, upp och ner för sega motlut, ankare M kommer till min räddning och trycker upp mig för backen med en stabil hand i min rygg. Ner genom skogen och över övergångsstället och nu är vi på väg tillbaka och det är bara framåt, framåt, framåt. Ankare A skriker åt mig att "täppa till luckan" i kolonnen och jag lyckas trycka ut lite mer mirakulös energi ur låren. Jag tänker på tekniken från löparkursen jag gick i somras, och råden från naprapat G. Upp med knäna, raka armar, ta i med armarna när jag springer. Fram med höften. Det går något lättare. Nu löper ankare M med mig hela sista biten in på idrottsplatsen. Hon är lugn och peppar mig hela vägen och jag är så tacksam att jag nästan blir tårögd, till stor del på grund av stundens utmattning. Det enda jag kan flämta fram är "tack" mellan andetagen.

Sedan, när jag har kommit hem, och stretchat, duschat och ätit, landar endorfinerna. Inte som sprudlande, sprattlande kolsyrebubblor den här gången, utan mer som en sövande, dövande känsla. Tyngd på ögonlocken. Frid. Och jag tänker igen på den där solidariteten och det är så vackert. Nu kan jag sova gott.

...

*http://sv.wikipedia.org/wiki/Fubar

Sagolandet tur och retur

Mycket åka bil blev det, för att kunna ta sig upp till Sälen fredag kväll och vara tillbaka i stan igen söndag kväll. Och det var det värt. 

Efter 16 km i spåret, massor av mat, värme, rödvin, jacuzzi, bastu, politiska diskussioner i mysbyxor och en och annan chokladboll är jag en något lyckligare människa. Med något mer träningsvärk. (På något mystiskt sätt verkar de två statusarna ofta vara sammankopplade.)

På vägen hem såg det ut så här.

Ett riktigt sagolandskap. Jag kom att tänka på scenen i Sagan om ringen när de går till Domedagsberget i snön. Höga, majestätiska granar som reser sig på båda sidor om vägen, och man ser inte ens var de slutar.

Dofterna

Ljuvligt snörikt kvällspass på militärträningen ikväll. När jag i den allra första övningen lade mig ner på gångvägen i armhävningsposition, strök en välbekant doft förbi. Först kunde jag inte placera den, men sen insåg jag att det måste vara liniment. Militärträningens dofter. Liniment på vintern, myggmedel på sommaren. Däremellan luktar det mest svett och kanske lite tigerbalsam. Och säsongens växter i skogen, förstås. Kroppen minns.

Påhittiga instruktör E bjöd ikväll på både brottning, backintervaller, släpdrag av kamrat i djupsnö och trädklättring, till och med upp och ner. Och så den där leken som vi brukade kalla "Polis och demonstranter" när jag var ungdomsledare i kyrkan, eller "Göteborg", som den tillfälligt bytte namn till efter Göteborgskravallerna 2001. Det ena laget sitter på marken i en ring och håller i varandra så hårt de kan, i armkrok ("demonstranterna"). Det andra laget ("poliserna") formerar sig runt omkring och försöker dra loss "demonstranterna" från varandra. Skratt garanteras. Och träningsvärk. Och kanske till och med blåmärken. Vi har alltid kul med E.

Cityfjäll

Idag har jag varit i fjällen. Jag visste inte att fjällen låg 15 minuter med buss från Stockholms innerstad.

Eller jo, det visste jag ju, men det var nästan två år sen jag var där sist. Så jag hade glömt bort det lite grann.

Jag har ju gått upp i vikt sen sist, så skidorna har för lite svikt och dessutom är de inte tillräckligt mättade med glidvalla. Så glidet var rätt dåligt och tekniken satt ju långt inne, den också. 

Det var med andra ord rätt kämpigt att ta mig runt 5 km-spåret, som är enormt kuperat på sina håll och jag dessutom råkade börja åka på motsols istället för medsols. Men djäklar vad härligt det var, när det var alldeles tyst och stilla ute i skogn. Det kändes verkligen som i fjällen.

Till Endorfinland

"Tjena H, hur är det med dig idag?" hojtade kamrat E käckt till H när han svängde in i omklädningsrummet på idrottsplatsen. "Inte så bra", svarade H. "Det är därför jag är här."

Och så kan det verkligen vara.

Ibland kan militärträningen vara det enda som biter på mig när jag är stressad på jobbet, är på dåligt humör, har låg motivation eller bara har en allmänt djävlig dag. Bara jag lyckas förflytta min kropp till uppställningen, i kläder någorlunda anpassade för väderleken, bara jag lyckas med den biten, så kan jag sedan hoppa på tåget och åka med. Någon annanstans. Förhoppningsvis till en lite bättre, något gladare och mindre hopplös plats. Vi kan kalla det Endorfinland.

Men det är inte heller helt rättvist, för det handlar inte bara om den kroppsliga resan. Det handlar om kamraterna, leken, utmaningen, upplevelsen. Den spirituella sidan av saken, som naprapat G skulle ha sagt. Och så om träningsvärken, förstås.

För den enkla logik som militärträningen bygger på är denna: ju större insats jag lägger in, desto större upplevelse får jag tillbaka. Och desto mer träningsvärk.

Här för att stanna

Onsdag 28 november kl 06.15: morgonpass på militärträningen. Det var avslutningspass för "rookies" - de som har gått från otränade till vältränade på tre månader, med hjälp av två träningspass i veckan och stöttande instruktörer och ankare. Tanken är att de efter genomfört "rookiecamp" ska kunna flytta över i basicgruppen, som jag tränar med (nästa nivå över rookie). Så för att uppmuntra dem att "gå över till grönt" (byta sina blå rookievästar mot gröna basicvästar), avslutas deras tre månader med ett prova på-pass med basicgruppen.

Och människorna på militärträningen vet ju vad de gör. De hade satt instruktör M att leda rookisarna in i deras första möte med basicträningen. 

Instruktör M. Han har en speciell stil. För det första är han väldigt lång, och har en förmåga att titta ner på en, bokstavligen. För det andra uppträder han på precis det sätt som man förväntar sig att en instruktör på ett militärträningspass ska göra, men som inte så många av dem faktiskt gör. Han pekar med hela handen, gormar och har sig. Det vimlar av militära termer som "rättning" hit och dit, samtidigt som han ständigt påminner oss om att hjälpa och peppa varandra. Han skriker ödesmättade sentenser som "ni kommer att pressa era kroppar till det yttersta". Men framför allt är det no bullshit. Bortförklaringar, dåliga ursäkter och fusk går inte hem hos honom. Alls.

Och det fungerar. Jag har aldrig tagit ut mig så mycket på några träningspass, som de jag har gjort under ledning av M.

Efteråt fick vi stretcha inne i korridoren på idrottsplatsen. M kommenderade oss att ligga på rygg med fötterna mot väggen. Vi fick ligga på den nya "yogamattan" som hockeyklubben har lagt ut på klinkergolvet, förmodligen för att knattarna ska kunna gå med skridskorna på inne, utan skydd. Det var skönt att få vila en stund efter det hårda passet. Efter att ha slitit hund i 75 minuter i regn, tre plusgrader och liten kuling, har åtminstone jag känslorna utanpå. Endorfinerna rusar runt i kroppen, som kamrat H skulle ha sagt, samtidigt som man är rätt så slutkörd.

Han började i ena änden. Ställde sig över personen i änden på ledet, rörde vid henom och såg henom i ögonen. Sa en uppmuntrande kommentar om personens insats på passet, eller ställde en fråga, "hur känns det?". Lyssnade på svaret. Sedan gick han vidare till nästa. Han tittade till oss, var och en, i tur och ordning, alla vi som varit med på passet. Jag har varit med om att han har gjort det förut efter hårda pass. Hårda macho-M med sin muskliga militärstil. Lyssnar och frågar hur man mår. Det är en kommunikativ fullträff.

Jag vet inte vad rookiesarna tyckte, om de blev lockade eller bortskrämda av tanken på att "gå över till grönt". Men i mitt tycke är han den bästa pedagogen av dem alla. På M:s pass känner jag att jag verkligen har varit med om nånting stort efteråt. Han kan konsten att förvandla en vanlig, dassig onsdagmorgon i november till en stor känslomässig upplevelse. Och såna mänskor är det inte gott om.

"Är du här för att stanna nu?", sa han till mig. Det betyder att han kanske har läst mina meddelanden i militärträningens Facebookgrupp, eller att han har kanske hört av de andra instruktörerna att jag har varit borta. Trots att jag inte har tränat med honom på säkert ett år, har han på något sätt förstått att jag har varit borta från träningen, och kanske att jag har haft det tufft, tagit en paus och kommit tillbaka igen. Han har lagt det på minnet. 

Med känslorna utanpå kroppen, kunde jag inte göra annat än att le åt hans fråga. Endorfinerna talade åt mig. "Ja", sa jag. Jag är här för att stanna.

...

I morse var också passet då jag invigde mina nya vinterträningstrosor från Aclima. 

Trosor. För militärträning.

Det må se ut som cykelbyxor, men icke. Det här är rediga underkläder vill jag lova! Norska, tjocka, varma, bra grejer. Hundra procent ull. Det här blir gött hela långa, kalla vintern, det.

Den ultimata avslappningen

Idag kom jag hem från träningen efter att ha drillats av instruktör J i 75 minuter iskallt novemberregn. Efter att ha kört ett mellanhårt pass på fotbollsplanen i ungefär 65 minuter - mycket korta löpsträckor blev det - frågade han oss hur mycket energi vi kände att vi hade kvar, på en skala mellan ett och tio. Ett skulle betyda fullkomligt slutkörd, tio maximalt med energi kvar. Jag svarade fem (tror jag, för jag kommer inte ihåg ordentligt). Det var däromkring de flesta låg, förutom kamrat H, som glatt svarade tio! när turen kom till henne. Det skulle hon få äta upp, visade det sig.

För nästa övning kom som ett brev på posten. "Då springer ni bort till baslinjen vid amerikanska fotbollsmålet, och gör så många armhävningar som ni just sa, gånger tio. Sedan tillbaka hit."

Jag trodde först att jag hade hört fel. Fem gånger tio armhävningar alltså? Efter 65 minuters träning? Men det var ju bara att sätta igång. Och efter det: fem gånger tio situps, på andra sidan fotbollsplanen.

Det var ungefär likadant i onsdags morse, med instruktör C. Ett hyfsat jobbigt pass som blev riktigt apjobbigt efter de sista tio minutrarna. Jag antar att det är det som kallas att vrida ur disktrasan.

Och sen kommer man hem och får duscha och sätta på sig rena myskläder (varav det allra bästa är kronans vita ytterstrumpor, de liksom fjädrar när man går). Tända fotogenlampan och käka lax med broccoli framför Solsidan på datorn och känna den där ultimata avslappningen sänka sig, den som bara kan uppstå post-militärträningspass.

Det känns lite som när jag pluggade och hade en tenta, och så skrev jag den på fyra timmar och sen cyklade jag hem och däckade i sängen och visste att jag hade en skön tentafest, och ledig helg, framför mig. Nu får jag som sagt nöja mig med broccoli och Solsidan, men känslan är densamma: helt urblåst i skallen liksom, lite sådär löjligt smånöjd med livet. Endorfinerna som talar. Och snart däckar jag igen.

Dagens citat

Smärtan är oundviklig. Lidandet är frivilligt!

/Daniel "Dolla" Nilsson

Som ett barn

Min dag idag har upptagits av två huvudsakliga aktiviteter: sjunga i kör och springa reflexbana i skogen. Det var kul! Båda grejerna. Sambandet mellan dem: att hänge sig i stunden, och ha kul.

Kören jag sjunger i får låna församlingslokalen hos en kyrka i stan för att repa i en gång i veckan. I gengäld sjunger vi på ett par av deras gudstjänster per termin. Och det var alltså på en sådan gudstjänst jag sjöng idag. Den här söndagen talade pastorn om barn. Att vi vuxna ser oss som förebilder för barnen, men barnen kan också fungera som förebilder för oss vuxna. I deras omedelbarhet, närvaro och förmåga att agera ut sina känslor.

Sedan sprang jag alltså reflexbana med några grymma brudar från militärträningen. Reflexbanan kräver verkligen hundra procents koncentration och närvaro. Man kan inte såsa och släpa fötterna efter sig, då riskerar man att snava, stuka eller vricka dem. Efter löpningen sjönk jag ner i soffan och surfade runt på Sveriges Radios hemsida. Jag hittade ett radioprogram om kroppsideal och huruvida vårt värde i samhället ligger i hur vältränade vi är. Ett intressant ämne, men artikeln jag läste handlade endast om träning som en samhällsplikt, att en vältränad kropp på nåt sätt kan tyda på att personen har hög moral. Enligt samhällets ideal förväntas vi lägga ner både tid och pengar på att hålla oss i form, och det ska också synas på våra kroppar. Det låter rätt torftigt. Det liksom saknas nåt.

Ibland i debatten känns det som att det handlar om att träna på elitnivå, eller inte träna alls. Att vara i superform eller skadligt överviktig. Bilden av träning som något som trycks på oss individer utifrån, från samhället, och om det trycket inte fanns, skulle vi inte röra på oss alls. Ungefär som smink - bodde vi i skogen utan speglar allihopa, skulle förmodligen ingen sminka sig. Men det är inte en bra jämförelse.

Dels är ett av våra kroppsliga behov att röra på oss. Gör vi inte det, mår vi inte bra. Precis som när vi berövas mat, sömn, fysisk närhet och sex. Dels handlar träning om mer än om kroppen och fysiken, i alla fall för mig. Det handlar om känsla, glädje, ja, faktiskt en sorts spiritualitet, som naprapat G brukar uttrycka det. Och så var det den här gången också: ingenstans i artikeln tog man upp vinkeln att det faktiskt går att träna för att det är kul, för att det är ett sätt att umgås med sina vänner eller för att man mår psykiskt bra av att träna.

För att koppla tillbaka till gudstjänsten: att träna för att, som barnen, få vara omedelbara, närvarande och agera ut. Leka. Känna hur det känns att faktiskt använda våra kroppar. En liten paus från våra hårt kontrollerade och schemalagda vuxna liv.

Så det tar jag med mig från den här dagen. Jag ska komma ihåg att försöka vara lite mer som ett barn, i allt jag gör. Jag tror att det blir bättre så.

På förhand

Igår var jag på morgonpass på militärträningen. Mot alla odds. När klockan ringde 05.00 suckade jag över mig själv. Varför ska jag hålla på med såna här dumheter? Jo, för jag har bestämt att jag ska träna två militärträningspass i veckan, och när schemat inte går ihop på något annat sätt, blir det morgonpass.

Sagt och gjort. Jag klev upp. Käkade min hemgjorda müslibar och drack lite proteinshake. Klädde på mig träningskläderna. Hoppade upp på cykeln och trampade iväg i mörkret, fortfarande inte riktigt övertygad om att det här var en bra idé. Intalade mig själv att jag är alldeles för trött, jag kommer aldrig att orka, 75 minuter, är du tokig? och andra peppiga självbekräftande tankar. Bara det inte blir ett riktigt grispass, det orkar jag bara inte, tänkte jag när jag svängde förbi Engelbrektskyrkans lysande urtavla, som svävade högt över ett sovande Östermalm. Visarna stod på fem i sex.

Så kommer jag fram och möter andra galningar, flera stycken, ja, många, faktiskt. Jag börjar känna mig lite bättre till mods. Som jag alltid gör. Kamraterna. Vi ställer upp ute på fotbollsplan. 06.15 har klockan blivit nu. Instruktör C möter oss med beskedet att han själv kom från försenad hem från jobbet för tre timmar och femton minuter sen. Sedan dess har han förmodligen sovit en liten stund. Jag känner att jag ligger i lä. Jag ska inte tänka några fler klagotankar.

C säger att vi bara ska vara på idrottsplatsen idag. Inget kräl i skogen alltså. Först blir jag lite besviken, för det är ju för krälet i skogen som man går på militärträningen. Men sen inser jag att det här nog är helt rätt för mitt psykiska tillstånd just nu. Inga illasinnade rötter som man kan snubbla på av misstag i mörkret, inga omöjliga diken som ska korsas utan att blöta ner sig. Ren och skär träning bara. Rätt skönt, faktiskt. Och det slår mig att C, som har en rätt tydlig militär framtoning i sin ledarstil - det hörs på orden och sättet han säger dem - kanske sätter säkerheten främst. Som man får höra så ofta i det militära. Säkerheten främst! Efter att själv bara ha sovit två timmar känner han kanske inte att han kan garantera vår säkerhet ute i en mörk novemberskog. Eller så vill han bara göra det enkelt för sig. Hur som helst är det bättre att stanna på konstgräset. Men det betyder inte att det behöver bli lätt.

Det blev en s.k. Spartacus workout, som skådespelarna tränade inför inspelningen av filmen Spartacus. Tio stycken styrkeövningar med den egna kroppen som motstånd à en minut, med femton sekunders vila mellan övningarna. Gånger tre. Det låter inte så hemskt jobbigt, men jag lyckades bygga upp en rejäl "syreskuld", som instruktör K skulle ha sagt. Sen vred vi ur disktrasan rejält och avslutade med några militärträningsklassiker som att bära kamrat på ryggen med tre olika tekniker, kaninhopp och det nya djurinspirerade förflyttningssättet "sälen" (ja, det är ungefär vad det låter som).

Och det här blir ett långt inlägg, jag vet, men allt det här, det ledde mig in på tanken att vad viktigt det är för mig att ligga på förhand i min träning. När jag kommer på efterhand, när jag nästan lyckas skrapa ihop till så många pass jag vill en vecka, när dumma förkylningar sätter stopp och "mycket att göra" och allmänt dålig motivation, då känns träningen som en enda lång, flack motluta. Det är inte superjobbigt, det är bara tillräckligt jobbigt för att jag ska beklaga mig. Jag liksom hasar mig fram på hälarna i tillvaron.

Men när jag lyckas komma på förhand, när jag har träningskläderna redo i väskan, när jag lyckas planera och komma iväg till de pass jag vill under veckans gång och blicken och pannbenet inställt på nästa pass, då känns det gött. Då är det lite mer som ett tåg, där man kan hoppa på och åka med ett tag. Och det är då det över huvud taget blir möjligt att gå upp klockan fem och cykla iväg i mörkret. Men, och det här är en viktig distinktion, därmed inte sagt att jag känner mig i god form när jag tränar, det är en annan sak. Det är mer den psykiska formen jag talar om här. Fast den är förstås lika viktig.

Rätt val

När jag kom ut från Palmefilmen i det gråa, lite stickiga, började jag fundera på om jag skulle ge mig ut och springa en stund. Inte så långt, mest bara för att komma ut överhuvudtaget idag. Jag känner ju mig själv, jag är som ett småbarn. Man måste ta ut mig så jag får röra på mig någon stund under dagen. Annars kommer jag bli kinkig och grinig och inte kunna sova på natten.

Samtidigt kände jag mig rätt seg efter att ha suttit i biomörkret i två timmar, orka vara käck och ge sig ut och springa, liksom. Jag vände och vred på det en stund. Sorterade tvätten först. Funderade lite till. Vägde för och emot. Suckade när jag böjde mig ner och plockade upp träningskläderna ur tvättkorgen. (För nej, jag har inget emot att träna i smutsiga kläder, det som sitter närmast kroppen är merinoull så det kan man svettas i hur mycket som helst utan att det märks. Och det andra sitter ju inte närmast kroppen, så det gör inte så mycket om det inte är superrent.)

Är det ett tecken?, tänkte jag. Att jag suckar. Det kanske betyder att jag egentligen kanske inte orkar. Men då var jag liksom redan på väg och sen gick det av bara farten med skorna och buffen och haka av lägenhetsnycklarna från nyckelknippan.

Och djäklar vad skönt det var. Det visade sig vara helt rätt val. Bara fyra, i och för sig nästan fem, kilometer i Lilljansskogen, men ändå, ren, fuktig luft, det sista dagsljuset för dagen, och så umgås lite med leran. Det är viktigt det där, att umgås lite med leran då och då, för att liksom underhålla lervanan. Det märkte jag i augusti när jag kom tillbaka till militärträningen efter tre månaders uppehåll. Jag hade ingen lervana. Det kändes konstigt och ovant att ligga i buskarna och göra situps. Men det går rätt fort att träna upp igen. Nu har jag lervanan tillbaka.

Det är så svårt att veta ibland. Om man ska träna eller inte. Men min erfarenhet är, att när jag börjar fundera på det, ska jag göra det. Är jag dunderförkyld eller illamående eller är livet djävligt mot mig på nåt annat sätt, då kommer jag att vägra, tro mig. Jag kommer inte att fundera och börja väga för och emot. Då är det tvärstopp. Därför är det bra att ta vara på de där tillfällena då jag faktiskt funderar. För det betyder att jag vill, nånstans där inne.

I mörkret, fredag 20.20

Smälter 72-procentig choklad med lite icke-homogeniserad Järnamjölk och häller i termosen. Lägger termosen i ryggsäcken tillsammans med sittunderlag och ger mig ut i mörkret. 

Går och går och går tills jag når mitt mål. Fiskartorpsbacken i skogn. Sitter en stund, dricker min choklad och tittar på ljusen på andra sidan sjön. Lyssnar på radio i smartphonen. Sen går jag tillbaka hem igen. En ganska bra fredagkväll i november.

Härdad

Igår var vännen E med och provade på militärträningen. Hon kämpade på väldigt bra och var precis sådär härligt utmattad efteråt, som jag själv minns att jag var på mitt första pass för lite drygt tre år sen. Endorfinlycklig, enormt trött och liksom lite i chock över vad jag precis hade varit med om. "Hände det där verkligen?"

I början verkade E lite förtjust förvånad över hårdheten, kroppskontakten, att man var tvungen att sätta sina skor i leran, som de flesta brukar vara.

Men mot slutet av passet, när vi hade vi varit ute i regnet i nästan en timme, sprang vi förbi röret vid Ugglevikskällan. Och då sa jag till E, liksom i förbifarten: "Det där röret brukar vi få krypa i". Det är ett fem-sex meter långt dräneringsrör med lerigt regnvatten i. Det är allmänt djävligt för de flesta, och har man anlag för klaustrofobi har jag förstått att det kan vara riktigt obehagligt. E tittade dit och sa automatiskt: "Det skulle faktiskt inte spela mig någon roll just nu".

Och just den där förändringen, från förtjust förvånad till härdat automatisk, kände jag igen så starkt. Det väckte ljuva minnen av min första tid där, då jag stånkade och stönade över alla övningar och käcka typer och svarade "nej" på instruktörens fråga om vi ville ha mer.

Nu svarar jag inte "nej" längre. Kanske delvis för att jag har lärt mig vad de vill höra, militärträningsinstruktörerna. Men också för att min nivå för vad som är en bra upplevelse har höjts, och jag faktiskt vill ha mer.

Det är lite sorgligt på ett sätt, att den där första chockartade upplevelsen inte går att få tillbaka. Även om alla pass är olika, instruktören okänd tills uppställning och man aldrig vet vad man kommer att få göra under passet, eller var man kommer att befinna sig, är jag lite mer härdat automatisk hela tiden numera. Det är lite som en drog, faktiskt, att försöka nå till den där skräckblandade förtjusningen som man gjorde första gången, igen och igen och igen. Fast jag tycker ändå att instruktörerna gör sitt allra bästa. Skräckblandad, härdad förtjusning är det numera.

Det finns bara ett sätt

Jag vill bli starkare. Snabbare. Inte få mjölksyra så fort när jag cyklar i uppförsbackar. Orka hålla ut längre i löpsträckorna. Kunna stå i plankan i den där evigheten som krävs ibland på militärträningen. Orka göra om så bara en enda av instruktör J:s omöjliga statiska förflyttningsövningar (ja, faktiskt, både och, på samma gång!). Inte få så mycket träningsvärk. Ta trappan istället för hissen.

Det finns bara ett sätt att lyckas med allt det där.

Fan också.

Crazy shit

Provade Skyr som mellanmål innan militärträningspasset idag. Crazy shit! Jag vet inte om det var den där isländska yoghurten, om jag bara hade tur med dagsformen eller om basicgruppen var på en något lägre nivå än vanligt idag. Hur som helst kände jag mig som Hulken! 

De statiska styrkeövningarna är fortfarande en utmaning, det har de alltid varit, men löpningen gick lekande lätt, liksom att bära kamrat på ryggen. 

När vi förflyttade oss tillbaka till idrottsplatsen kände jag att jag fortfarande hade lite spring i benen. Och instruktör E kände nog av att det var några som hade det, för när vi hade några hundra meter kvar kommenderade hon "fri fart" och vi fick rusa på så fort vi kunde i typ hundra meter. Skönt! Där satte sig mjölksyran i låren. Så kunde jag cykla hem med värkande ben i uppförsbacken och känna att jag hade fått valuta för pengarna.

Mer ödmjuk

Imorse var jag på fredagsmys med militärträningen. Det är så vi kallar det. 75-minuterspassen på fredagmornar, som brukar uppskattas av alla västfärger. Det är en så skön start på helgen.

Uppställning i mörkret kl 06.15, första gången i minusgrader i år, det bet i kinderna. Det är något magiskt med att gå utfallssteg under tystnad medan solen så sakta stiger över vattentornet i Lilljansskogen.

Idag var ett hårt pass med instruktör B. B:s pass är i och för sig nästan alltid hårda, han som har varit i Främlingslegionen och fallskärmsjägare i franska armén. Man förstår liksom att hur jobbigt vi än tycker att det är, är det alltid en barnlek för honom.

Något som är typiskt för B, ja, för militärträningen i allmänhet, är att man får möjlighet (och förväntas) att gå utanför sin "comfort zone". (Och ja, jag vet, vanligtvis är jag emot att använda engelska ord när jag skriver svenska, men "bekvämlighetszonen" låter liksom inte tillräckligt bra.)

På morgonens pass var det en utmaning att krypa med händer och fötter på vardera sidan om ett vattenfyllt dike utan att ramla ner och bli blöt. Men det var inte då jag kände att jag gick utanför min "comfort zone". Det var när Bruno sa åt oss att hoppa fram och tillbaka över diket, hundra meter längre bort, där det nu hade blivit rätt mycket bredare och mer vattenfyllt. Och utmaningen var att se till att inte bli blöt. Diket var ungefär precis så brett att om jag sträckte ut benen till max, som spagat, och tog ordentligt med sats, skulle jag klara det. (Nu måste ni tänka att jag redan har tränat ungefär 60 minuter i minusgrader.) Någon sa efteråt att hon hade föreställt sig själv som Ronja Rövardotter hoppandes över Helvetesgapet. Och det var ungefär så det kändes.

Tio gånger ville B att vi skulle hoppa, fram och tillbaka. Jag försökte fyra. Sen gav jag upp, och då hade jag blivit blöt på baksida ben, upp till rumpan ungefär. Jag såg en tjej som inte kunde hoppa på grund av en skada, och låg och gjorde burpees. Jag hängde helt sonika på henne. Jag hoppade inte mer. Jag antog inte utmaningen.

Och detta var det konstiga, för jag brukar alltid anta utmaningen. Det var egentligen inte för att jag inte orkade mer, utan för att jag faktiskt inte ville gå utanför min "comfort zone". Jag bara kände: nej, det här gör jag inte.

Eftersom jag lyckligtvis är skonad från de fobier som man kan utsättas för på militärträningen, brukar jag inte behöva bryta övningar. Jag är bara rädd för höga höjder och höga farter, och det drabbas vi sällan av på träningen. Därför är jag inte så van vid det där med att verkligen fortsätta pusha mig när jag drabbas av ett psykiskt motstånd.

Jag försökte skylla på att jag är rätt kort, och har så korta ben (för mig själv alltså - för det är upp till mig själv att delta eller bryta). Det är svårare för mig än de långa 1.90-männen att göra de där hoppen. Men det är inte en bra ursäkt, för det finns många militärträningsövningar där det verkligen är en fördel att vara liten, och där hänger oftast alla långskånkarna med.

Hade det varit ett kvällspass hade jag förmodligen tänkt lite annorlunda. Då är jag inte rädd för att skita ner mig och bli blöt, jag ska ju ända bara hem och duscha och käka efteråt. Men på morgonpass, när man måste stressa iväg till jobbet efter passet, då vill jag att det ska gå snabbt och smidigt och det blir liksom ett extra moment med superblöta och leriga kläder.

Men jag blev ändå lite förvånad över hur jag reagerade på B:s order. Jag valde att stå över en övning. Att inte pressa ut min "comfort zone" lite till. Det var tankeväckande. Egentligen kanske inte militärträningen är så svår för mig, rent psykiskt, som för vissa andra. För jag kanske egentligen har en "comfort zone" som stämmer ganska väl överens med det vi förväntas utsätta oss för där?

När jag tänker så blir jag mer ödmjuk inför de som faktiskt jobbar mer aktivt med sina rädslor och fobier än vad jag brukar göra. För dem som verkligen utmanar sig själva på varje pass med militärträningen. Och det tror jag är nyttigt för mig.

Rätt okej, igen

När jag cyklade till militärträningen ikväll piskade regnet i ansiktet och snålblåsten stack som nålar i låren. Jag funderade på om jag hade för lite på mig, men övertygade mig själv att det fortfarande är plusgrader och då vet jag att ett lager räcker. Toppenväder för militärträning med andra ord, även om det blev uppehåll lagom till uppställning.

Det var ett djävla grispass. Vi gjorde alla militärträningsfavoriter, tror jag, det kändes lite som en "best of"-kavalkad som radades upp under de 78 minuter vi var ute. Sparringövningar till uppvärmning, sen bära kamrat på ryggen i uppförsbacke, skottkärra över ett iskallt fält, och så diket förstås. När vi kom fram dit tänkte jag att instruktören J måste skämta. Efter allt vi hade tagit oss igenom idag. Jag hade precis halkat efter i den senaste uppförsbacken och klarat den med nöd och näppe, med en kamrats stödjande hand i ryggen. Men inte var det nåt skämt, inte.

Ett gigantiskt dike, tre-fyra meter djupt, som man ska ta sig ner i och upp på andra sidan och göra fem armhävningar och sen ner och upp och tillbaka igen. Tre varv. Och jag orkar inte hålla emot på vägen ner de sista gångerna, jag halkar ner i lervattnet och lägger hela min arma lekamen mot dikessidan, slinter med fötterna och blir otroligt lerig om fötter och underben, kravlar mig upp på krönet på andra sidan under stor ansträngning. Sen springa "tempolöpning" en liten bit och så J:s omöjliga statiska styrkeövningar och så springa igen fram till sista löpsträckan, "300 meter och sen är vi framme! Fri fart!" som J ropade käckt och stack iväg. "Jag ger upp", tänkte jag. "Det här är bara för mycket." Jag sprang förbi en liten genväg man hade kunnat ta och tjäna sisådär 50 meters löpning (fast det är ju inte kosher, så gör man bara inte på militärträningen). Men jag genade inte, jag kände igen känslan av att vara nära att ge upp och det triggade mig, jag skulle djävlarimig ta mig in hela vägen, om jag så skulle stappla in sist av alla. Och allra sist blev jag faktiskt inte.

Under passet sprang vi rätt ut i skogen. Bokstavligen över stock och sten, vissa bitar på stig, andra utan stig, och hela tiden rakt ner i leran och på kvistar och mellan grenar, ut, ut, ut i mörkret. Det var lite av ett specialpass, på en reflexbana som kamrat E och instruktör J hade fixat.

För er som inte vet vad en reflexbana är, är det en löparslinga, gärna i snårskog, som man följer i mörkret med hjälp av pannlampa och små bitar av reflextejp som man, om man med "man" menar E och J, häftar upp på väl valda träd.

"Ni ska få se, det lyser som en motorväg där ute
i skogen!", ropade instruktör J entusiastiskt
innan vi avtågade.

Bara typ en fjärdedel av oss hade pannlampa med sig, informationen att man skulle ha det hade gått ut lite sent. Så det var skakigt och skuggigt och jag var verkligen tvungen att fokusera på ett helt annat sätt än vanligt.

Man kan se det som en trappa av ökande svårighetsgrad:
Nivå 1. asfaltslöpning. Inte så svårt.
Nivå 2. elljusspårslöpning. Kräver någon form av balanssinne.
Nivå 3. terränglöpning. Nu börjar man behöva hålla koll på kroppsdelarna.
Nivå 4. reflexbana i novembermörker utan egen pannlampa...

Så när jag sprang där snurrade samma tankar i mitt huvud, om och om och om igen.

Lita på kamraten framför mig - där hen springer kan jag också springa. Kolla var jag sätter fötterna. Lita på kamraten. Lita på kamraten. Kolla var jag sätter fötterna.

That's it.

Det är det som är så omistligt med militärträningen. Essensen av det, koncentratet, är detta. Lita på kamraten framför mig. Kolla var jag sätter fötterna. Klarar jag bara det, så klarar jag hela alltet.

Då är alla tankar på arbetsuppgifter som ligger och väntar och surdegar som borde tas itu med och mejl som borde skickas och funderingar på hur mycket mina vänner egentligen bryr sig om mig som bortblåsta. Och när man kommer hem och står i duschen gör det ont i överarmarna när man sträcker upp dem för att schamponera håret, och man vet att man kommer vakna med träningsvärk imorgon. Då är livet plötsligt rätt okej, igen.

Om varför män går i krig och hjärtan krossas

Fyndet från London, den nya boken som jag har tänkt ska ersätta Hamiltonserien, nu när den sönderlyssnad efter nästan ett år.

"Operation Heartbreak" från 1950, skriven av den konservativa politikern och diplomaten Duff Cooper. I den lilla boklådan på Lamb's Conduit Street nära Bloomsbury var beskrivningen textad på en liten lapp på hyllan nedanför: "A story of why men go to war, it is also a heart-wrenching love story; a wonderful novel by a masterly writer that should be on everyone's bookshelf". Efter beskrivningen stod ett kvinnonamn. Det var hon som hade skrivit recensionen. Jag vet inte varför jag lade märke till det, kanske för att det verkade mer trovärdigt med en krigsroman som uppskattas av en kvinna. 

"Herregud", utbrast min vän L när jag lade fram boken på disken för att betala, "det där är ju precis din stil!"

Vi får väl se.

Vallmo i vinden

Just hemkommen från höstlovsresa till England packar jag upp mina souvenirer. Höst i England betyder vallmoblommor, "poppies" som man fäster på sitt ytterplagg med en liten nål. Kvinnor och män i uniform säljer poppies från slutet av oktober och in i halva november, och pengarna går till The Poppy Appeal, vallmouppropet, som fungerar som stöd till krigsveteraner och deras anhöriga. 

Genom att bära en poppy på kappslaget uppmärksammar man minnet av de stupade i krig, från "The Great War" (Första världskriget) och framåt - särskilt på Remembrance Day den 1 november. 

Poppies är verkligen stort i England. Beatles sjöng om dem i "Penny Lane", Spice Girls kampanjade för dem, och varje politiker med självaktning går runt med en blomma på kavajen i flera veckor för att ingen ska kunna missta henoms stöd till soldaterna. Det påminner lite om majblomman här i Sverige, fast med ett mycket starkare symbolvärde. Det betyder något att ha en poppy på sig.

Men det tycker inte alla att det gör längre. Symbolen har blivit utspädd, sa en man som menade att om så många bär blomman bara för att det förväntas av dem, kan det inte längre räknas som en aktion, en medkänslohandling. Det har blivit till ingenting, ett blaha, inte större än att ta på sig säkerhetsbältet i bilen. Bara tur att de som slogs i Första världskriget inte lever och kan betrakta eländet, menade han.

Det var intressant att observera vilken typ av människor i London som har en poppy på jackan och vilka som inte har det. Både kvinnor och män, men övervägande män. Typ alla över femtio. Bland de yngre mest killar i kostym som ser ut att jobba i City. Kanske har de själva varit i militären? Och sen finns det vita blommor också, som ett alternativ för dem som tycker att den röda associerar för mycket till militären. Vita poppies hedrar de som dött i krig, oavsett vad deras uppgift var.

Verkligen många människor bar blommor, röda som vita. Det slog mig hur levande kriget är för britterna, jämfört för oss i Sverige. Alla de där röda fläckarna på tunnelbanan symboliserar något. Någon. Det som Sverige tack och lov varit förskonat från. De otroligt många familjer som har förlorat en eller flera älskade i de många krig som Storbritannien har varit med i de senaste hundra åren. 

Därför framstår det som ödets ironi att det är just vallmo som brittiska soldater i dagens krig i Afghanistan slåss mot. Vallmofälten är grunden för talibanernas heroinproduktion och utgör därmed deras ekonomiska bas. En svensk soldat just hemkommen från utlandstjänst i Afghanistan berättade för mig att hon en gång där nere sett de brittiska styrkorna bränna ett stort vallmofält. Röken låg tjock över hela området. Det var inte utan att man kände sig lite dåsig den dagen, menade hon.

Sloganen "Keep calm and carry on" togs fram som propaganda från brittiska regeringen under Andra världskriget och var tänkt att höja moralen hos befolkningen vid en befarad tysk invasion av Storbritannien.

Hole in you

Säger godnatt med den här vackra visan. Den är sommaren 2012 för mig.

Hur långt som helst

Efter fem kilometer i mörka, älskade Lilljansskogen känns det nästan som att allt ska bli bra igen. Ibland tänker jag att om jag bara får vara i skogen, så kommer allt ordna sig.

Det är kallt och djävligt när jag ger mig ut, vinden rycker och sliter och regnet piskar mig i ansiktet. Men det är fortfarande plusgrader. Jag undrar om jag har för lite på mig och måste upp i tempo redan från början för att få upp värmen.

För det mesta springer jag och tänker att jag skulle kunna sluta vid nästa steg, eller nästa. Men idag kommer det korta stunder då jag släpper fokus på hållet i sidan eller den branta 150-metersbacken som kommer snart eller hur det sliter och drar i luftrören när jag andas. Och det är då den kommer. Springkänslan. Den gamla springkänslan. Hur det brukade kännas förr. Att jag skulle kunna springa hur långt som helst.

Jag springer där i mörkret och tänker på nånting som nån sa idag på lunchen, eller på en kompis kompis eller nånting annat ovidkommande som jag har glömt nu (se där - det kallas bearbetning!). Och helt plötsligt har jag sprungit uppför en backe utan att jag tänkte på det. Jag har kommit två tredjedelar av vägen. Tre fjärdedelar. Och så tänker jag igen, fan, inte en backe till, nu får det vara slut. Jag stannar vid nästa steg.

Men idag dök den upp i alla fall, om än fläckvis. Känslan som gör att jag kommer att springa igen för att jag vill, inte för att jag borde. Även om det går två steg fram och ett tillbaka härifrån, vet jag i alla fall att jag har känt den i höst. Känslan som drar mig ut i skogen.

Att vara skicklig

"Jag hade inte mörk röst och pekade inte med hela handen. Men jag vill nog påstå att jag ledde arbetet på ett mycket, mycket skickligare sätt. Och det visar nog resultatet."

-Stockholms f.d. länspolismästare Carin Götblad om jämförelserna med Hans Holmér under mordutredningen efter Anna Lindh

Man flu

Ja, en riktig djävla mansförkylning har jag drabbats av. Huvudvärk, ont i halsen, ont i kroppen - men framför allt tycker jag otroligt synd om mig själv. Jag kan ju inte träna heller.

Glaset börjar dock kännas lite mer halvfullt än igår. Efter att ha tagit några små initiativ som faktiskt föll väl ut, typ ringa ett samtal som fick positiv respons, börjar stridsvärdet krypa uppåt. Eller för att tala civiliska: jag känner mig lite gladare, lite starkare och lite mer redo att ta mig an alla världens förväntningar och utmaningar omkring mig.

Men ett stråk av tungsinne ligger kvar, mitt i mobiliseringen av pannben. Den här idolbilden får symbolisera det.

Halvtomt glas

Ibland slår man i botten. Och fast man vet att man snart flyter upp till ytan igen, känns det inte så när man ligger där och kippar efter andan.

2011 var året då allt verkade möjligt. Positiva besked radades upp, ett efter ett, jag kom in på spännande kursen på Försvarshögskolan, klarade den med högsta betyg och "intressanta analysvinklar" som forskningschefen skrev, blev antagen till att åka till Västbanken och GMU, fick tjänstledigt, fick fina betyg från GMU och goda omdömen från Jerusalemkontoret, låg på topp i fysisk förmåga, lärde mig allt möjligt och fick många fina vänner. Till och med Löjtnanten hörde av sig och ville ses.

2012 vände lyckan. Jag var utmattad efter Västbanken, när jag kom hem hade jag gått upp i vikt och förlorat typ all fysisk förmåga, kändes det som. Ett försök med en flört förblev obesvarad, Löjtnanten hörde av sig med det obegripliga beskedet att han hade träffat en annan tjej och inte ville träffa mig mer (han, som varit på utlandstjänst och tillbaka, men vars största skräck alltid har varit och förblivit ett fast förhållande). Jag satsade allt på att komma i form och träna inför ett fystest som skulle kunna förändra allt, men lyckades inte med det. Nu sitter jag och defriendar gamla ex på Facebook som förlovar sig och får barn. 

Och jag vet, jag verkar bitter, "it's all in your head", du bestämmer om glaset ska vara halvfullt eller halvtomt, och så vidare. Men det verkar som att både lyckor och olyckor sällan kommer ensamma. 

It's all coming back to me now

Helg i grönkläder. Med Hemvärnet, faktiskt. Eller Hemvärnet och Nationella skyddsstyrkorna, som det heter numera. (Fast det namnet låter som att man försöker vara typ nationella insatsstyrkan i Polisen och så kommer det ju aldrig bli.)

När jag jobbade i en församling i Svenska kyrkan ett år efter gymnasiet var en av mina närmaste arbetskamrater en trevlig vaktmästare som hette Mats. Han var med i Hemvärnet. Innan dess kände jag ingen som var med i Hemvärnet, så han blev min enda referenspunkt. Och det är så jag har föreställt mig Hemvärnet sen dess - en kedjerökande, skojfrisk medelålders man med överskottsbukfett som gillar att snacka skit och gärna knäcka en bira eller två. 

Men det är lite annorlunda nu, måste jag faktiskt säga. Det stämmer att det fortfarande känns som skojfriska män som gillar att snacka skit och gärna knäcka en bira eller två. Vi var bara tre kvinnor av tjugofem. Men bara en enda rökte och de flesta var i min ålder, några yngre och några äldre. Det fanns gubbar också, och det fanns en del bukfett, men överlag var bilden liksom mer vältränad och mer upptaggad än den jag hade i mitt huvud.

Efter att ha åkt direkt från jobbet på torsdageftermiddagen kastades jag direkt tillbaka av kläderna, miljöerna, tilltalet, ordvalet. "It's all coming back to me now", tänkte jag. Manöver. Då så. Därefter. Framrycka. På enklaste sätt. Framför mig, mot mig. Ord och uttryck som jag inte hör i andra sammanhang egentligen, förutom möjligtvis på militärträningen. Men det finns nån trygghet i det där, nånting jag kan vila i. Exercisen sitter kvar där i kroppen någonstans. Själva idén att det egentligen bara finns två resultat av en ansträngning: "tillräckligt bra" och "inte tillräckligt bra" - oavsett om det sistnämnda är en misslyckad skåpsvisitation eller en nedtrillad handgranat i fickan. Det enda de kräver av mig är min uppmärksamhet och vilja att bidra. För en högsta-betygs-knarkare som mig är det vilsamt. 

Jag var lite nervös när jag åkte dit, jag hade ju inte skjutit på så länge, och hur skulle det bli, hur skulle de andra vara, jag hade inte hämtat ut min utrustning, hur skulle det gå och så vidare. Men det gick ju bra, som det gör för det mesta i Försvarsmakten, för allt är tydligt och klart och uppstyrt och det är inte en massa känslor och mänsklig rangordning som styr utan liksom i-n-f-o-r-m-a-t-i-o-n. Och jag vet att det låter fyrkantigt, jag känner mig som att jag har aspbergers när jag säger det, men det är så otroligt skönt att kunna vila i. Jag, som är en hyfsat känslig och responsiv individ som tar in alla sociala spel, koder och positioneringar runt omkring mig, och som dessutom har ett jobb där jag förväntas vara kreativ och leverera på hög intellektuell nivå, kan tycka att det är enormt vilsamt att få ibland få slippa sånt, och istället bara göra det någon säger till mig, och veta att alla andra gör likadant. Och har ingen sagt något, gör jag ingenting alls.

Dessutom var befälen grymma, klart över förväntan. Väldigt kunniga och erfarna, vissa med flera utlandstjänster i bagaget, samtidigt som de höll en trevlig ton. Det är klart, raljanta är de förstås från tid till annan, men det hör liksom till i Försvarsmakten. Och för det mesta gillar jag det. Men löjtnantens ord ekar i mitt öra, efter sista serien med AK4:an på 30 meter: "Du kan ju skjuta." Efter att inte ha gjort det på ganska exakt ett helt år, och dessutom med ett nytt vapen, kändes det bra.

Såhär ser fingrarna ut efter sammanlagt cirka 18 timmars ta isär-sätt ihop, ladda-patron ur, skytte, vård och annat fipplande med en AK4 utan handskar. 

Väcker bitterljuva minnen från Aldrig ge upp, den åtta dygn långa slutövningen på GMU. Fast när jag hade kommit hem därifrån kunde jag inte ens hålla i en penna och skriva, så såriga och stela var mina små fingrar då. Så jag vet att det egentligen inte är så farligt, i jämförelse, och att det snart går över. Som med så mycket annat.

Lyx och lera

Hittade den här bilden idag, på ett födelsedagskort som jag ska skicka till min fina faster.

Jag tycker den sammanfattar mig rätt väl: fin klänning, champagne - och gummistövlar. Jag har skrivit om det förut. Rött nagellack på militärträningen och killskor på smokingmiddagen. Jag gillar båda sidorna och båda sidorna måste finnas med för att jag ska bli riktigt nöjd. Men det behöver inte vara champagne. 

Under fältdygnen på GMU förenades jag och kamrat M, som de livsnjutare vi är, i vår vilja att anstränga oss det där lilla extra för att höja nivån på livet ute i skogen, om så bara en aning. När det en gång hade blivit en oplanerad paus på grund av någon felbokning i schemat, prioriterade de allra flesta det mest uppenbara: att sova en stund. Men M packade upp gasköket (ja, för han hade förstås varit på Naturkompaniet under ledigheten och köpt egen gas som han tagit med sig ut i fält för att kunna koka upp vatten fortare). Sen fixade han kaffe, som smakade gudomligt en krispigt solig höstdag på skjutfältet. Som sagt, det behöver inte vara champagne. Det kan vara Försvarsmaktens billiga Nescafé-kopia. Det är sammanhanget som gör det till lyx.

När jag växte upp brukade min pappa säga till mig att jag var en tuff brud i lyxförpackning. Han hade nog rätt.

Om du tycker sånt här är intressant, kan du läsa mer om att vara mångsidig under "About" på den här sidan (Robyns stylists webbsida).

...

Kvällens militärträningspass var... (jag vet inte riktigt om jag vågar skriva det här...) ganska lätt. Eller? Var det för att jag åt en svindyr nötbar från Espresso House två timmar innan träningen och hade mer energi den här gången? Eller var det för att jag jämförde med lördagens långpass, där instruktör J plågade oss igenom 120 minuter av backintervaller, kånka på kamrater och de vanliga härma-djur-övningarna som han verkar älska?

Jag vågar aldrig säga att ett militärträningspass är lätt, för det känns som att man jinxar det. Då kan man ju ge sig fan på att nästa pass är så mördande så att träningsvärken börjar trilla in redan på cykeln hem. Eller så råkar nån instruktör höra vad man säger eller läsa på Facebook vad man skriver, och då får man smaka på mjölksyra nästa gång. För lätt ska det ju inte vara.

Nöjd

Igår: långt och hårt militärträningspass i solen med kamrat F och kamrat T som äntligen kom på besök i stan. Härlig brunch följde hemma hos mig. Till sist pizza och öl i soffan framför Downton Abbey.

Idag: långfrukost i sängen till Godmorgon, världen! och höstrusk utan för fönstret. Hett te med honung. Sedan lunch på stan och teater av Jonas Gardell med fina vänner till kvällen.

På det hela taget är jag förnöjd med mitt liv för tillfället. Inte anmärkningsvärt lycklig, men väldigt nöjd. Just nu har ordet "vardag" en väldigt positiv klang för mig. Det är nästan så att jag helst inte vill resa bort alls, för jag är så nöjd med min vardag... Ibland tänker jag förstås att det kunde vara bättre på det ena eller andra sättet. Men ändå. Jag längtar inte bort till ett annat liv, någon annanstans. Militärträningen har fått mig att se fram emot årstiden som nu kommer, istället för att önska bort den, som de flesta omkring mig verkar göra. Det är jag tacksam för.

Och efter höstvintern kommer vintern, förhoppningsvis med massor av snö, skidåkning (på längden förstås), toppturer med vedklyvningspaus och braskamin. De sex månader som nu kommer är mina bästa månader, faktiskt.

Fredag 06.41

Mörk morgon. Nära nollgradigt. Klart väder. Gatlyktornas kalla sken.
Den bara huden på mina fingrar mot kall metall, när jag öppnar grinden från gården ut på gatan.

Jag lägger märke till två saker:
1) Jag har ingen mössa på mig. Och det lägger jag inte märke till för att jag fryser. Utan för att i den här temperaturen, den här tiden på dygnet och året, i känslan som den här stunden ger mig, så blir jag plötsligt soldat igen. Bara en millisekund. Sen tillbaka igen, till öppnandet av grinden.
2) Människorna som stryker fram på gatorna vid den här tiden på dygnet - ja, det ser så ut, de stryker fram - särskilt de i grupp, och särskilt om de har en luvtröja med kapuschongen uppdragen över huvudet, kastar mig tillbaka till Västbanken. Plötsligt är jag där igen. De är unga palestinska män, på väg att söka sin lycka på andra sidan vägspärren. När jag rundar hörnet ner mot tunnelbanan stöter jag ihop med tidningsbudet som kommer dragandes med sin övertäckta vagn. Det hade kunnat vara en fruktvagn från checkpointen i Qalqiliya. Fruktförsäljarna som samlas där i arla morgonstund i hopp om att få något sålt till de stackars satar som ska köa någon timme och ta sig igenom checkpointen till jobbet på andra sidan. I Israel.

Flickiga riddare

Fick den här bilden, på mitt fadderbarn, skickad till mig av barnets mor. (Och nej, det är inte ett sånt där fadderbarn som man kan skaffa via Plan International för att dämpa sitt världssamvete, det är mitt alldeles egna fadderbarn som jag har fått den stora förmånen att vara gudmor till.) Svårt att se om det är en flicka eller pojke, eller hur?

 

Den här bilden väckte upp en massa minnen och tankar hos mig.När jag växte upp älskade jag medeltiden. När vi tjejer i mellanstadieklassen pratade om vad vi ville bli när vi blev stora, flög det omkring ord som "hårfrisörska" och "flygvärdinna". Jag förstod inte alls. Min dröm var att bli arkeolog. På mellanstadiet slukade jag Olov Svedelids ungdomsböcker "Slottet brinner", "Störta tyrannen" och "Den onda makten" som avhandlade politiska maktkamper i korridorerna på Stockholms slott (det gamla slottet alltså) och klasskillnader i den historiska huvudstaden. Sådant nördade jag ner mig i. Nu kan jag inte låta bli att se paralleller till mitt vuxna jags kulturintag i form av tv-serien "The West Wing" och Jan Guillous Hamiltonserie. Min absoluta favorit bland Svedelids verk var "Striden vid ringmuren", en roman om Valdemar Atterdags brandskattning av Visby 1361. Jag tjatade på min pappa att läsa den som godnattsaga för mig, om och om och om igen. "Hemska historier", minns jag att han sa och skakade på huvudet, men läste snällt ändå. Han var ju trots allt reservofficer.Redan på lågstadiet hade jag gått med i Riddarklubben, en förening för barn som fanns på Livrustkammaren på Stockholms slott. På klassfotot i trean har jag en Riddarklubben-knapp på min rutiga flanellskjorta. Så det är för alltid inristat i historien genom skolkatalogens dammiga arkivsamling.På Riddarklubben kunde man klä ut sig, dubbas till riddare och leka tornerspel. Urspännande grejer för en nioåring. Och här kommer poängen, för det var just det att det var spännande. Det var ju det som drog mig dit. Men som flicka fick man inte klä ut sig till riddare och göra de spännande sakerna. Man skulle klä ut sig till prinsessa. Eller, det är så jag minns det - det är möjligt att man hade fått om man verkligen hade stått på sig. Men ingen annan flicka klädde ut sig till riddare. Ingen annan flicka verkade ens vilja klä ut sig till riddare. Jag upplevde det som ett omöjligt val och det gjorde mig ledsen. Jag tröttnade snart på Riddarklubben. (Efter ett antal år fick jag väl bli riddare ändå, i nån sorts uppdaterad form - jag fick inte strida med lans och svärd, men väl lära mig närkampstekniker och att skjuta med AK5.)Jag kan förstå att människor raljerar över ordet "hen" och tycker att genuspedagogik på dagis är att gå för långt. Men de som tycker så har nog aldrig varit i mina skor. I en nioårig flickas skor, som inget hellre vill än att leka riddare och slåss mot banditer, men som hänvisas till att sitta och fläta i en ömtålig tyllklänning. Inget fel med det, det är inte så jag menar - de flickor som vill sitta och fläta ska förstås få göra det. Och den möjligheten ska pojkarna också ha. Det viktiga är att alla får välja det de själva vill. Utan pekpinnar från något håll. Även om man så bara är nio år.

Det kunde varit värre

Igår, den soligaste och krispigaste höstdagen hittills, ägnade jag en timme och fyrtioen minuter åt att omväxlande springa, krypa, vada, jogga, lunka och klättra mig fram på en tio kilometer lång utstakad bana i Åkersberga. TjurRuset kallas det. En riktig genomkörare.

Såhär såg mina ben och fötter ut när jag hade kommit i mål.

Jag som inte har sprungit en mil i sträck på flera år, hur tänkte jag? Jo, jag tror att jag tänkte "Det är ju inte värre än ett lördagspass på militärträningen" (de brukar vara två timmar långa). Men sen glömde jag liksom bort att jag inte har varit på ett lördagspass på ett halvår, heller. Det kom lite som en chock för kroppen. På vägen hem följde kroppen den klassiska endorfinkurvan fånleende, babblande och facebookande till att landa i total apati och utmattning, samt visst illamående, ungefär fem minuter senare. Jag kom hem och lade mig på sängen, utan att duscha, äta eller packa upp mina leriga kläder. En halvtimme sov jag. Sen var jag på banan igen, en halvliter saltvatten senare.

Banan var extremt kuperad, vissa passager var ren bergsklättring och vi löpare fick stötta oss mot varandra för att komma upp. Redan efter en kilometer skulle man ta sig uppför en lång skidbacke. Och sen satt mjölksyran där, kan man säga, i en och en halv timme till. I kombination med gyttjiga byxor och vattenfyllda skor kändes mina ben ungefär tio kilo tyngre än vanligt. 

När jag vadade genom ett av de iskalla, midjehöga träsken tänkte jag bara: "Tänk om jag hade haft stridssäck, stridsväst och AK att släpa med mig just nu. Fan vad skönt att man slipper sånt!" Jag föreställde mig olika sätt att hålla AKn för att undvika att den skulle komma i kontakt med vattnet, kunde nästan känna tyngden av den mot underarmarna. Och vips kändes det inte så jobbigt. Utan rätt lätt faktiskt. Den kalla vinden som drog mot min bara hud kändes helt plötsligt skönt avsvalkande. Som om jag hade haft tio kilo att bära på dittills och just fått kränga av mig alltihopa.

Samma "det kunde varit värre"-mantra praktiserade jag framgångsrikt under GMU. Eller, framgångsrikt för mig i alla fall. När jag berättade om min, som jag tyckte, smarta strategi för kamrat M tyckte han att det var negativt att tänka så, han fick upp bilder av alla möjliga jobbiga situationer som man skulle kunna bli utsatt för. Det dränerade honom på energi. Men jag fick kraft av det. Man kunde variera temat. Om det kändes kallt var det bara att tänka "skönt att det inte är tjugo minus och snö i alla fall" och genast kändes det lite varmare. Om det kändes olidligt att hålla jämna steg med 1.80-killarna med stridspackning på, försökte jag bara tänka att "vad skönt att vi slipper bära sextio kilo i alla fall". Och så vidare och så vidare i all oändlighet.

Intressant det där, hur olika saker kan motivera olika personer. Det där hjälper i alla fall mig framåt, både på NMT-passen och på TjurRuset igår: pannben och "det kunde varit värre". Alternativt "det kan alltid bli värre" - för det kan det ju också.

Om närhet och brännässlor

Igår slog mig någonting, som jag har gått och tänkt på lite till och från sedan dess. Jag pratade med kloka S om jobb och vad det är jag vill göra i framtiden och så där. Och när jag var på väg ner i tunnelbanan kom jag på det: varför jag har den här idén att jag vill jobba i Försvarsmakten. 

Det jag upplevde under GMU var en extrem närhet till kamraterna och en gruppgemenskap, som är svår att beskriva och som jag nog inte har upplevt på samma sätt någon annanstans. Delvis därför att den bygger mycket på fysisk närhet, som jag inte upplever så ofta som vuxen - förutom i militärträningen, men den är ju också militär - och verkligen inte ofta i jobbsammanhang. Men också för att jag var så avklädd (även mentalt) inför kamraterna och befälen. Allt från att stå och skämmas för sitt dåligt städade skåp till att komma ihåg att dra ut sprinten innan man kastar iväg handgranaten - det handlar om personligt ansvarstagande. Och har man inte gjort rätt, blir det konsekvenser. Det får följder. Det här har jag försökt att förklara för mina civila vänner så många gånger, de som tror att militär = robot, typ. Det går inte att vara en robot när man måste ta personligt ansvar. Det blir tvärtom.

Det blir förstås annorlunda om man blir anställd än om man är GMU-rekryt, som anställd bygger man väl upp den där illusionen av fasad som på alla andra arbetsplatser. Men ändå. Jag tror ändå att det är något speciellt i Försvarsmakten. Det närmaste jag kan likna det vid är lustigt nog från min tid som ungdomsledare i kyrkan. Där var vi också extremt nära. Även om det inte var fysiskt på samma sätt, och inte handlade så himla mycket om ansvarstagande. Mer om gemenskap.

Men det kyrkan har gemensamt med försvaret är att det inte går att gömma något i längden. För det kommer fram till slut. Det blir så uppenbart att otydlig rollfördelning och skuldkänslor som skyfflas runt hit och dit är destruktivt för gruppen. Det finns något renande i den dynamiken, det kan vara jobbigt att ta i, men det är äkta och på riktigt. Sånt dras jag tydligen till. Bra att veta om sig själv.

...

Måndagkvällens statiska magövning i brännässlesnåren har för övrigt gjort sig påmind idag (se nedan), delvis tack vare den hippa polyesterblus som inte andas överhuvudtaget och som jag valde till dagens outfit. Tänk att brännässlorna fortfarande bränns hörni! Än är det inte vinter.

Dagen efter

Nu landar träningsvärken. Den liksom faller ner steglöst i kroppen, del för del, muskelgrupp för muskelgrupp. Tröttheten känns som en belöning. Jag har använt min kropp.

Tillbaka i skogen

Idag var jag tillbaka i skogn för första gången på över två månader. Och det är ju det här jag gillar med militärträningen. Perfekt temperatur (ungefär tio grader), lerklegg, duggregn och skymning. Nu börjar den. Årstiden då instruktörerna har pannlampa, då skogen är alldeles tyst och mörk och man får kolla var man sätter fötterna, för annars kan man halka och sträcka lårmuskler och det är inte skönt. Man tror inte att man kan vara i skogen då, men det kan man. Om man har kamraterna med och en instruktör som man litar på till hundra procent. Och det har man.

En tjej jag inte kände igen sa "Jag började i april, så jag har bara tränat de sköna månaderna hittills". Jag var bara tvungen att svara "Det är ju nu de sköna månaderna börjar". "Vaddå?", sa hon och tittade storögt på mig. Då flikade E in: "Ja, vintern är faktiskt bäst". "På vilket sätt är vintern bäst?", sa tjejen. "För att man är aldrig ute annars den här årstiden", blev mitt korta svar. Jag hade kunnat hålla på länge till, men det fick jag förstås inte, för vi skulle ju springa, och när man springer, pratar man inte. Det finns hundra saker som gör att vintern är bäst. (Det får jag nog tillfälle att återkomma till!)

I en övning sprang vi två och två uppför en backe. Vi skulle hålla varandra i armkrok, men den ena i paret sprang baklänges och höll i den andra som sprang framlänges. Man fick inte titta sig om när man sprang baklänges. Men uppför en mörk, lerig skogsstig i duggregn skulle man. Bakåt. Man fick hålla sig i sin kamrat och lita på att hen tog ansvar för en. För att man inte skulle snava eller springa in i någon eller något. Tillit kallas det. Fint. Bra att öva på.

Första gången jag testade SpeedCrossen i lera också, riktigt bra fäste! Efteråt såg de ut som nedan, riktigt djäkla oktoberlovely.