2011 var året då allt verkade möjligt. Positiva besked radades upp, ett efter ett, jag kom in på spännande kursen på Försvarshögskolan, klarade den med högsta betyg och "intressanta analysvinklar" som forskningschefen skrev, blev antagen till att åka till Västbanken och GMU, fick tjänstledigt, fick fina betyg från GMU och goda omdömen från Jerusalemkontoret, låg på topp i fysisk förmåga, lärde mig allt möjligt och fick många fina vänner. Till och med Löjtnanten hörde av sig och ville ses.
2012 vände lyckan. Jag var utmattad efter Västbanken, när jag kom hem hade jag gått upp i vikt och förlorat typ all fysisk förmåga, kändes det som. Ett försök med en flört förblev obesvarad, Löjtnanten hörde av sig med det obegripliga beskedet att han hade träffat en annan tjej och inte ville träffa mig mer (han, som varit på utlandstjänst och tillbaka, men vars största skräck alltid har varit och förblivit ett fast förhållande). Jag satsade allt på att komma i form och träna inför ett fystest som skulle kunna förändra allt, men lyckades inte med det. Nu sitter jag och defriendar gamla ex på Facebook som förlovar sig och får barn.
Och jag vet, jag verkar bitter, "it's all in your head", du bestämmer om glaset ska vara halvfullt eller halvtomt, och så vidare. Men det verkar som att både lyckor och olyckor sällan kommer ensamma.
sämsta är när någon gör glaset halvfullt /halvtomt åt en utan att man får säga till om.
SvaraRaderaLyckor och olyckor var det ja. Hur hade livet sett ut om man gick och var lycklig hela tiden? hade då lycka blivit något som man tar förgivet? lika det blivit lika vanligt som att andas ? lika vanligt som att sätta på sig skorna, raka vägen till spåret. Vanligt, alldagligt, så man slutar uppskatta det.
Tack för tankeställaren.
/M