Igår var jag på morgonpass på militärträningen. Mot alla odds. När klockan ringde 05.00 suckade jag över mig själv. Varför ska jag hålla på med såna här dumheter? Jo, för jag har bestämt att jag ska träna två militärträningspass i veckan, och när schemat inte går ihop på något annat sätt, blir det morgonpass.
Sagt och gjort. Jag klev upp. Käkade min hemgjorda müslibar och drack lite proteinshake. Klädde på mig träningskläderna. Hoppade upp på cykeln och trampade iväg i mörkret, fortfarande inte riktigt övertygad om att det här var en bra idé. Intalade mig själv att jag är alldeles för trött, jag kommer aldrig att orka, 75 minuter, är du tokig? och andra peppiga självbekräftande tankar. Bara det inte blir ett riktigt grispass, det orkar jag bara inte, tänkte jag när jag svängde förbi Engelbrektskyrkans lysande urtavla, som svävade högt över ett sovande Östermalm. Visarna stod på fem i sex.
Så kommer jag fram och möter andra galningar, flera stycken, ja, många, faktiskt. Jag börjar känna mig lite bättre till mods. Som jag alltid gör. Kamraterna. Vi ställer upp ute på fotbollsplan. 06.15 har klockan blivit nu. Instruktör C möter oss med beskedet att han själv kom från försenad hem från jobbet för tre timmar och femton minuter sen. Sedan dess har han förmodligen sovit en liten stund. Jag känner att jag ligger i lä. Jag ska inte tänka några fler klagotankar.
C säger att vi bara ska vara på idrottsplatsen idag. Inget kräl i skogen alltså. Först blir jag lite besviken, för det är ju för krälet i skogen som man går på militärträningen. Men sen inser jag att det här nog är helt rätt för mitt psykiska tillstånd just nu. Inga illasinnade rötter som man kan snubbla på av misstag i mörkret, inga omöjliga diken som ska korsas utan att blöta ner sig. Ren och skär träning bara. Rätt skönt, faktiskt. Och det slår mig att C, som har en rätt tydlig militär framtoning i sin ledarstil - det hörs på orden och sättet han säger dem - kanske sätter säkerheten främst. Som man får höra så ofta i det militära. Säkerheten främst! Efter att själv bara ha sovit två timmar känner han kanske inte att han kan garantera vår säkerhet ute i en mörk novemberskog. Eller så vill han bara göra det enkelt för sig. Hur som helst är det bättre att stanna på konstgräset. Men det betyder inte att det behöver bli lätt.
Det blev en s.k. Spartacus workout, som skådespelarna tränade inför inspelningen av filmen Spartacus. Tio stycken styrkeövningar med den egna kroppen som motstånd à en minut, med femton sekunders vila mellan övningarna. Gånger tre. Det låter inte så hemskt jobbigt, men jag lyckades bygga upp en rejäl "syreskuld", som instruktör K skulle ha sagt. Sen vred vi ur disktrasan rejält och avslutade med några militärträningsklassiker som att bära kamrat på ryggen med tre olika tekniker, kaninhopp och det nya djurinspirerade förflyttningssättet "sälen" (ja, det är ungefär vad det låter som).
Och det här blir ett långt inlägg, jag vet, men allt det här, det ledde mig in på tanken att vad viktigt det är för mig att ligga på förhand i min träning. När jag kommer på efterhand, när jag nästan lyckas skrapa ihop till så många pass jag vill en vecka, när dumma förkylningar sätter stopp och "mycket att göra" och allmänt dålig motivation, då känns träningen som en enda lång, flack motluta. Det är inte superjobbigt, det är bara tillräckligt jobbigt för att jag ska beklaga mig. Jag liksom hasar mig fram på hälarna i tillvaron.
Men när jag lyckas komma på förhand, när jag har träningskläderna redo i väskan, när jag lyckas planera och komma iväg till de pass jag vill under veckans gång och blicken och pannbenet inställt på nästa pass, då känns det gött. Då är det lite mer som ett tåg, där man kan hoppa på och åka med ett tag. Och det är då det över huvud taget blir möjligt att gå upp klockan fem och cykla iväg i mörkret. Men, och det här är en viktig distinktion, därmed inte sagt att jag känner mig i god form när jag tränar, det är en annan sak. Det är mer den psykiska formen jag talar om här. Fast den är förstås lika viktig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar