Tävlingsbarnet

Jag kände mig seg hela dagen. För lite sömn i helgen och kanske lite för tung mat till lunch (lax, avokado, bönor och grillade grönsaker). Jag var rätt omotiverad att gå till ett grispass i plus tre grader. Men jag kom iväg i alla fall, och när jag såg att kamrat H och kamrat M valde den lättaste Basicgruppen, gjorde jag det också. Och det skulle visa sig bli ett bra val.

Det blev inget grispass. Det blev ett härligt pass. Härligt och sådär lagom jobbigt. Instruktör J fick sällskap av två nya förmågor, som testade på instruktörsrollen genom att köra typ tjugo minuter var av passet. De var bra båda två, och det var roligt. Eller roooligt, som kamrat H brukar skriva. Och allra roooligast var när instruktör J kommenderade "kurragömma". Han skulle blunda och räkna till tio, och när han slog upp ögonen igen skulle vi ha gömt oss bakom träd och stenar i den snöbelagda skogsdungen.

Den där leken väckte verkligen upp barnet i mig, tävlingsbarnet, och jag tänkte direkt att jag MÅSTE bara lyckas gömma mig bra! Och jag rusade upp i skogen och kastade mig bakom en stor sten med så mycket kraft att jag slog i knäet ganska hårt, och när jag stretchade ut höftböjaren sen, hemma, så kunde jag knappt stå på det lilla knäet alls. Men det var det värt! Vad ska man kunna stå på ett knä för när man har ett skrivbordsjobb som jag! Vid det laget spritte och bubblade endorfinerna i kroppen på mig. Och tävlingsdjävulen hade ju flugit i mig och instruktör J hade inte fått syn på mig! Och dessutom hade jag ju hittat ett riktigt bra skydd, bakom en stor sten, på krönet av en liten backe.

Och jag, som oroade mig för att jag hade för mycket på mig i början av passet, var oerhört tacksam för mina genomblöta yllemamelucker i slutet av passet. Några plusgrader och slask, det är som bäddat för att man ska bli riktigt blöt. Lite för varm i början, lagom varm i slutet. Det är ändå ett vinnande koncept den här årstiden.

Första gången

Ett vanligt, hederligt militärträningspass i onsdags. Rakt på, bara, i snön utanför idrottsplatsen. Nye instruktören M begick sin premiär som passledare i tretton minus. Ingen förfrös tårna och jag svettades till och med i hårbotten, så det får väl anses som ett godkänt betyg.

Det är roligt med nya instruktörer. De genomgår nästan alltid samma utveckling. Oavsett hur tuffa jägarsoldater de är till vardags, hur länge de sammanlagt har överlevt på smält snö och bark i skogen och hur många gånger de har hoppat fallskärm på ett ben med en skadad kamrat över axeln i Lapplandsfjällen, blir de lite osäkra i mötet med oss civila militärtränare. De är vana att gå på hårt i sitt jobb, men med oss vet de liksom inte riktigt hur hårt de kan gå på. Hur noggranna de kan vara med att vi gör rätt, hur mycket de kan skrika på oss. Kanske var det därför överinstruktör J var med för att visa var skåpet ska stå. M gav oss instruktionerna, vänligt men bestämt. Sen kompletterade J: "Kom igen, fuska inte!", "Djupare ner i jägarvilan!", "Ner med rumporna i plankan, bättre kan ni!", "Vad är det här för en skithög till formation?" och så vidare.

M var bra på sitt första pass, men han kommer nog att bli hårdare. Så var det med instruktör A också, i början. Det blir spännande att följa utvecklingen.

Och idag gör sig bröstmuskler/muskelfäste axlar påminda efter oräkneligt antal kasta-sig-på-marken-med-näsan-först-burpees.

Skydd

"Ni börjar när jag säger till, och ni slutar när jag säger till." Det sa instruktör M på kvällens basicpass på militärträningen. Så befriande. Så avkopplande ord att höra. Släpp huvet, kroppen orkar. Tills instruktören bestämmer att det är nog. Ytterligare en påminnelse om hur svårt det är att bestämma själv när man ska sluta anstränga sig, som jag skrev om för en vecka sen.

För övrigt uppstod en kort, kort stund av tvekan innan jag hade kastat mig på marken när instruktör M skrek "skydd!" i slutet av passet. Inte mer än en sekund, men ändå. Jag undrade först själv varför. "Skydd!" är ju lika med att lägga sig raklång på marken, och har alltid varit, punkt. Men i den påföljande kolonnlöpan kom jag på det: jag letade efter en stor sten att lägga mig bakom. Trots att vi ju aldrig har övat på att ta skydd bakom stenar på militärträningen. Det var bara sånt vi höll på med under GMU. Så inprogrammerad är alltså fortfarande min hjärna. Trots att det var snart femton månader sen jag muckade, ligger de begreppen och rörelsemönstren överst i högen av minnen när hjärnan ska välja vad den ska ta sig till. Märkligt.

Fast det är klart, i en pressad situation i skogen är det ändå inte så märkligt. Det är trots allt mycket som är likt mellan militärträningen och GMU, kolonnerna, kamraterna, respekten för instruktören, och tilliten, förstås. Icke att förglömma.

Brev till Brunnsviken

Kära Brunnsviken,

Dig är det allt bra att ha till hands, sommar som vinter. Blå är du i alla lägen, och vacker.

Stort tack!

från
Mig

Parallellt universum

Fredag kväll, efter en s.k. "hell week" på jobbet. Femton grader kallt. Jag springer hemifrån, huttrar lätt, och hoppar på först 43:an och sen 55:an mot Hjorthagen. Undrar om jag har för lite kläder på mig. När jag går av vid Ryttarstadion går en till person i löparställ och pannlampa av. Kamrat A. Vi ska tydligen springa tillsammans ikväll.

Vi ska springa reflexbanan i Lilljansskogen tillsammans med ett gäng rödvästar och andra trailfantaster. Jag är lite nervös för att rödvästarna ska yra så fort, så fort genom djupsnön och lämna mig bakom. Men innan de dyker upp står jag och kamrat A och väntar ett bra tag i kylan vid busshållplatsen, säkert tio minuter, och vi småjoggar lite på stället för att hålla värmen. Pratar. A tar på sig sin extra tröja. Vi har trevligt.

Sen kommer pannlampegänget, joggande backen upp från idrottsplatsen, de ser väldigt proffsiga ut i mörkret, med reflexer på kläderna som blänker till här och var. Vi drar direkt in i skogen. Snön är torr och liksom dammar upp runt vristerna. Jag springer och springer på ganska bra, för att vara jag. Jag är rätt kall efter att ha stått och väntat, så det känns skönt att få upp värmen. I nerförsbackarna försöker jag "täppa till luckan" som vi brukar säga på militärträningspassen, trots att det här är en helt fristående övning, men det sitter där, nånstans i hjärnan. "Håll ihop gruppen."

Men jag lyckas inte hänga med hela vägen, mina ben är tunga i djupsnön och jag har ingen instruktör M eller K eller J eller A som skriker åt mig att anstränga mig mer. Jag halkar efter och när vi når vägskälet, där den långa reflexslingan skiljer sig från den korta, viker jag av från gruppen och väljer den korta vägen istället. Alldeles själv. I mörkret. Men nu har jag passerat den svåra biten, och jag hittar rätt bra härifrån, så det borde gå bra.

Det är nu jag upptäcker att min pannlampa börjar få slut på batteri. Tidvis släcker den ner och jag får titta noga i snön framför mig där jag springer. Snön är mjuk och dämpar fint, men en kort sekund rusar tanken förbi i huvudet "hur ska det här gå? Tänk om jag inte hittar hem?". Men jag ser rätt bra i mörkret ändå, och bitvis tänder jag upp lampan några korta sekunder. Då dyker de upp ur mörkret. Som ett meddelande från ett parallellt universum, som ett främmande språk som för en stund blir begripligt. Jag känner mig som en mugglare som plötsligt kan se magin i Harry Potters värld. I mörkret, utan pannlampan, ser jag bara snö och mörka träd och grenar. Men de korta stunder när pannlampan vill lysa, ser jag de små reflexbitarna fasthäftade på träden. Ibland i formationer, rader, strösslade över en böjd gren. (Då har kamrat E och instruktör J varit kreativa.) Men oftast är det bara ensamma små ljuspunkter i mörkret, och jag springer alldeles ljudlöst i snön och det känns som att jag springer genom Vintergatan, med stjärnor som tänds och släcks på min väg. Det är banläggarna som talar till mig genom mörkret, "hit ska du! Nej, titta hitåt!"

När jag rasar nerför sista backen ut på trottoaren igen, bryts förtrollningen. Jag är tillbaka i civilisationen. Mänskobyn, med sina gatlyktor och busshållplatser. Jag frågar första bästa förbipasserande vad klockan är, sånt som man inte gör i dagens samhälle när alla har mobiler med klockor på, men inte jag just nu, och dessutom känns det som att "där är ju en människa! Nån jag kan prata med!" - trots att jag bara har vistats ungefär trettiofem minuter i skogen. Märkligt. Jag kollar när bussen ska gå men bestämmer mig efter lite tvekan för att springa hela vägen hem.

Väl där får jag i mig en återhämtningsbanan och en portion proteinpulver. Stretchar, duschar. Sätter på ugnen och lägger in en Brooklyn Lager i kylen. Ringer efter pizza, som jag går och hämtar. Och SEN är det äntligen "På spåret" och fredagkväll på riktigt.

Den absolut fulländade avslutningen på en arbetsvecka från helvetet. (Måste bara komma ihåg att byta batteri på den där lampan.)

Militärträning vs multitest

På kvällens militärträningspass bjöd instruktör S på massor av olika övningar. Det var kaninskutt, björngång, bära kamrat på ryggen över snötäckt fält, höga hopp med knäuppdrag, massor av planka, "stress position" (= jägarvila) i vad som kändes som en oändlighet och "marine press-ups", dvs samtidigt som man går ner i armhävningen drar man upp ett knä mot armbågen. (Allt som heter nånting med "marine" är tydligen lite tuffare, lite bättre.)

Ibland sa instruktör S att "nu ska ni stå här i plankan i 30 sekunder" eller "jag räknar ner från tio". Och det fick mig att tänka på en grej som jag har gått och funderat på ganska länge. Nämligen skillnaden mellan militärträningen som jag går på till vardags och såna där beeptest och multitest, som jag har gjort inom Försvarsmakten några gånger. Beeptest är som på de gör på "Mästarnas mästare", man springer en sträcka på 20 m fram och tillbaka, fram och tillbaka, typ idioten, och man måste hålla ett visst tempo och vara framme vid andra sidan innan det kommer en pipsignal. Och så kommer pipen tätare och tätare, så man måste springa de där 20 metrarna fortare och fortare, och så ska man hänga med så länge man kan. Multitest går ut på att man ska göra ett antal olika övningar, typ armhävningar och situps, i ett visst tempo, så många som möjligt.

Det handlar alltså om att själv bestämma när man är färdig. När man är redo att ge upp. När man har gjort tillräckligt. Till skillnad från militärträningen, som handlar om att hålla ut tills instruktören bestämmer att det är nog. Att kriga mot sig själv - tills slutsignalen ljuder. För man vet att det kommer en sådan. På testen kommer det ingen slutsignal. Det är aldrig nog. Och det är en enorm skillnad, framför allt psykologiskt.

Jag undrar om det gör det extra svårt för mig med såna där tester. För jag är van att hålla någon i handen när jag tränar, först och främst gruppen förstås, men också instruktören. Som jag litar på till hundra procent och som kan få mig att kräla i ett nollgradigt, lerigt träsk - och gilla det. Men när jag helt plötsligt kastas ut i min ensamhet och ska prestera på egen hand, utan vare sig pepp eller grupptryck från kamraterna, och utan den där efterlängtade slutsignalen från instruktören, då håller jag inte lika länge. Jag tror inte riktigt att jag kan, på egen hand, utan kamraterna, och tanken på att bestämma själv hur länge jag ska hålla på och göra armhävningar känns nästan svindlande.

För gruppens skull kan jag hålla ut så mycket längre än för min egen. Och det tränar jag på i flera timmar varje vecka, men den andra biten, att hålla ut för min egen skull - den tränar jag nästan inte alls. Det är kanske nåt att tänka på. Om jag nu vill prestera bättre på beeptest och multitest.

Men på ett sätt vill jag inte ändra mig, för jag tycker att det är fint. Militärträningen har gjort mig till en krigare, men på ett villkor: att vi krigar tillsammans. Och att instruktören leder mig dit jag ska.

Det går framåt

Lade just märke till tjejen på proteinpulver-paketet. Hur hon ser ut, egentligen. Hon lyfter en hantel, har feta biceps OCH ser konventionellt snygg ut (utan att ha öppen mun, märk väl). Det här måste vara en väldigt ovanlig bild i reklamsammanhang. Det går framåt för mänskligheten, trots allt.

Minusgrader och tacksamhet

Äntligen rejält med minusgrader, sol, 7,5 km runt Kungsholmen, kanelbulle och trevliga människor som jag aldrig har träffat förut. Söndagseftermiddagen var god mot mig.

Och jag kom att tänka på hur tacksam jag är över en särskild sorts härliga människor jag har lärt känna genom militärträningen. Det är kvinnor, som är några år äldre än jag, som har lite mer livserfarenhet och som i vissa fall är på en helt annan plats i livet än jag, och i andra fall på en ganska liknande plats. I sommar är jag t.ex. anmäld på en tvådygns helkropps- och multisinnesupplevelse i Kirunafjällen tillsammans med en kvinna som är elva år äldre än jag. Och med på löpningen idag var en annan grym brud, som råkar vara åtta år äldre.

Inte för att det spelar så stor roll, egentligen. Men det är fint att jag får omge mig med så många grymma, snälla, starka, fina, envisa och snygga kvinnor och tänka att om åtta eller elva år, då kan jag också vara så där som de.

Höga ambitioner

Ikväll var jag i god tid till militärträningen. Det är skönt att vara i god tid till saker och ting. Jag tänkte redan när jag gick från jobbet, att ikväll ska jag komma i tid, så jag tog cykeln istället för att promenera till idrottsplatsen, trots gårdagens snöfall och trots att min ladybike inte är utrustad med dubbdäck. Det skulle jag komma att ångra. Att jag tog cykeln, alltså.

För kvällens pass blev en riktig genomkörare för låren. Vi förflyttade oss typ 3,46 km på 75 minuter. Det låter ju inte så jobbigt. Men med tanke på att vi tog oss fram typ 3 av de 3,46 kilometrarna medelst utfallssteg, så var det jobbigt. Man kommer inte så fort framåt med utfallssteg, men det producerar mjölksyra. Djävlar vad det producerar mjölksyra. Och när det inte var utfallssteg, var det benböj, jägarvila och över-under i par med jämfotahopp. Kryddat med en lektion i svensk stormaktshistoria ledd av instruktör A, inklusive förhörsfrågor. Och eftersom jag tydligen kan rapa upp Gustav II Adolfs dödsdag när jag ligger och pustar i plankan i en snödriva, kan jag konstatera att det är kunskap som har satt sig nånstans långt där inne.

Instruktör A manar på, rättar till, styr upp. Instruerar. "Spring snyggare!", kan han hojta, och då springer vi tydligen snyggare, för några sekunder senare ropar han: "Så där ja! Nu ser det ju mycket bättre ut!". När vi står i jägarvila på ett led linje pekar han med hela handen på var och en av oss och fäller sitt yttrande i tur och ordning: "Bra! Längre ner! Bra! Bra! Längre ner!" På något sätt uppskattar jag hans höga ambitioner, det får oss att skärpa till oss och verkligen göra vårt bästa, och vi vet att han ser oss allihopa, var och en. Det är ju det vi vill ha ut av träningen, egentligen. Han påminner på det sättet om ett av mina befäl från GMU, som kunde skrika och ha sig, och peta och peta i saker tills det blev som han ville ha det, och han verkade uppriktigt besviken och faktiskt förvånad när vi inte gjorde som han sa. Han liksom förväntade sig mer av oss. Och det är lite fint, nånstans. Man blir mer jämlikar, på något underligt sätt. "Jag förväntar mig att du ska uppträda så som jag skulle ha gjort, eller som jag hade velat göra. För jag vet att du kan det."

I sista långa motlutan, efter alla dessa utfallssteg, springer vi med höga knän och armarna rakt upp ovanför huvudet i vad som känns som en evighet. "Visa kroppen vem det är som bestämmer!", skriker A där han springer framför oss. Och just då slås jag av den där overkliga, nästan utomkroppsliga känslan, som jag gjorde ofta när jag började på militärträningen för tre år sen. När det bränner i axlarna och armarna så till den milda grad att jag tänker "det här går inte", och så håller jag kvar. Förbi den punkten. Och så fortsätter jag hålla kvar. Pressar mig igenom mjölksyran. Trots att det är omöjligt. Det är sådana övningar som pannben byggs av.

På cykeln hem hade redan träningsvärken börjat landa. Eller så var det bara kvardröjande mjölksyra. Var slutar mjölksyran och var börjar träningsvärken? Gränsen börjar suddas ut.

"Jag tror ändå att vi har tränat igenom benen ganska bra", sammanfattade instruktör A när vi stretchade efter passet.

No shit.

...

Just nu är jag, som man säger, "on a roll" med träningen. Det går bra nu. Det är lätt att inte uppmärksamma det, att bara tänka att det är så här det ska vara. Men jag vet ju hur det är. Rätt vad det är blir jag förkyld, eller ledsen, eller trött, eller stressad, eller bara omotiverad till att ta mig iväg. Och för seg och svag för att verkligen ta i och göra mitt bästa. Då kommer det att kännas trist, och jag kommer önska mig bort till en annan plats, till den plats där jag är nu, närmare bestämt. Så då gäller det ju att uppskatta den.

Om varför män går i krig och hjärtan krossas - uppföljningen

Nu har jag förresten läst ut Operation Heartbreak av Duff Cooper, som blev min Londonsouvenir från höstresan.

Den var inte alls vad jag hade trott, faktiskt. Inte alls någon storslagen berättelse om krig och kärlek i brittisk överklassmiljö. Snarare en liten enkel historia om mänskliga misslyckanden, eller snarare, kanske, hur det är att vara människa, både i krig och kärlek. Med första och andra världskrigets bakgrundsmuller som en livslång fond. Det lite ovanliga temat "en man som längtar efter en kvinna som i och för sig gillar honom, men som inte vill binda sig". En slöja av engelsk torr humor över det hela, och så en twist av ödets ironi på slutet.

Helt klart en värdig efterträdare till Hamiltonserien, på det hela taget. Mer intellektuell, men fortfarande ganska politisk. Inte alls så hårdkokt. Men å andra sidan handlar ju Hamilton faktiskt till ganska stor del om icke-fungerande relationer och solkade romantiska drömmar, sina oändliga närkampsscener (eller fantasier om närkampsscener) och medaljceremonier till trots. Om sånt där som blir, liksom, nästan rätt.

Varför män går i krig, det visste jag redan, på ett ungefär. Men varför hjärtan krossas, det blir jag fortfarande inte klok på, efter att ha läst den här boken.

Just idag var jag stark

Det var härligt idag på militärträningen. Jag hade inte varit där på länge, inte sedan förra året faktiskt.(Haha! Fattar ni! ;)) Och eftersom jag bara sprang två gånger förra veckan, och inte militärtränade alls, antar jag att jag hade lite myror i brallan. Spring i benen. Återigen sladdade jag in 17.58 på idrottsplatsen och rusade in i omklädningsrummet, bytte handskar, lämnade ryggsäck och cykelhjälm, och så sprang jag ut igen och ställde upp med de andra framför fotbollsplanen, som för säsongen är spolad till isbana.

Jag hade lust att springa, det kändes redan vid uppvärmning då jag låg och flåsade i nacken på framförvarande, vilket jag verkligen inte brukar göra. Det kändes som att jag hade hundra hungriga vargar i benen som bara ville slita sig loss och gå bananas i skogen. Och då fick jag ändå mens idag.

Det är konstigt vad olika dagsformen kan vara. Vissa dagar känner jag mest att jag stapplar runt och i princip grinar mig i mål. Andra är som idag. Jag tror att det handlar jättemycket om maten. Om vilken typ av mat jag har fått i mig under dagen och vid vilka tider. Äter jag för mycket eller för nära inpå passet är det kört. Då blir det mycket flås och kanske håll. Jag känner mig tjock och tung och inte särskilt smidig. Äter jag för lite, å andra sidan, är det svinjobbigt. Jag orkar ingenting och hamnar sist på nästan alla moment och värst av allt är att det sätter sig på humöret, också. Idag lyckades jag tajma maten bra, i både innehåll, mängd och tid. Och gott var det också, både de ekologiska lammfärsbiffarna och avokadon till lunch, och vanilj-Skyren med hemrostad nötmüsli till trefikat.

Okej, jag kan gå med på att jag kanske har tränat lite väl hårt senaste tiden, det har sugit i låren i uppförsbackarna och jag har känt mig lite trött redan i början av vissa pass. Det är inte optimalt för att prestera bra. Men jag har bara inte kunnat låta bli. Huvet har längtat ut i skogen, även om inte kroppen har gjort det.

Dagens pass, under ledning av glade instruktör C, hade något av partema över sig. Nästan alla övningar genomfördes i par. Det är roligt, både när man jobbar med varandra och tävlar mot varandra i paret. Vi inledde med en ny, rolig övning, kallad "Spegeln". Den ena kamraten ska följa den andra kamratens hand vart hen än håller den någonstans, fågel, fisk eller mittemellan, och oavsett om handen rör sig fort framåt eller i slow motion. En bra rörlighetsövning där jag både var tvungen att krypa, kräla, gå och sträcka på mig så mycket jag kunde för att försöka nå kamrat J:s hand när hon rörde den upp och ner, fram och tillbaka. Det såg lustigt ut med alla krypande varelser i halvdunklet, tokfokuserade på varsitt föremål. Scenen ledde mina tankar till Gollum som söker sin älskade ring i Sagan om ringen-filmerna.

Därefter bjöd instruktör C på skogslöpning i mörker, en tur som vi vanligtvis inte gör utan pannlampa, men det gick bra även utan, bara man kollade ordentligt var man satte fötterna. Sedan satte vi av över ett isigt fält vid Stora skuggan, där snön hade blåst och fryst på i en vågformation, som en stelnad fjärd. Och när vi sprang där på det öppna fältet, i halvmörkret, på en kolonn, fick jag plötsligt känslan av att vi var uppe på kalfjället, kapten C och hans trupp, för där kan snön frysblåsa fast på precis det där sättet. Och det kändes en stund som allvar, nu är vi här uppe tillsammans, nu får vi se till att ta hand om varandra. Sen bröts förstås illusionen av den blinkande lampan på C:s ryggsäck och tävlingsintervallöpning uppför pulkabacken.

Ibland kan det där allvaret drabba mig under militärträningspassen. Skrattet finns ju alltid nära till hands, men när vi springer på hemväg efter sextio minuter av hårt slit, i det fuktiga mörkret, när instruktörens kommandoord sveper över hela gänget och det ropas, repeteras i kolonnen. Då hör jag på rösterna att de är trötta nu, det får vara bra nu, bara en övning, bara en repetition till. Och vi vet, att är det någon som är trött och trampar snett och vrickar foten, ja, då får några av oss andra bära vederbörande hem till idrottsplatsen. Det har hänt. Det är på riktigt. Det är något allvarsamt över det, som jag uppskattar med träningen, och som jag kan sakna i vardagen, annars.

Men på det hela taget var det ett roligt pass. Och även efter jägarmarschen på hemvägen hade jag några ylande vargar kvar i benen. Just idag var jag stark. Ingen säger det så bra som Kenta Gustafsson.

That's kind of the same thing

Fyra kilometer i Lilljans. Som balsam för själen. Och kroppen.

Förutsatt att man har dubbskor förstås, för hela elljusspåret var fullkomligt nedisat. Som en bobbana på vinter-OS. Eller som en lång, lång Calippo som aldrig tar slut en varm sommardag.

Singlar, tillsammans

Vi skulle springa 10 km runt Djurgården, var det tänkt, men redan efter nån kilometer kände jag mig tung i benen och i flåset. Jag hade uppenbarligen träningsvärk efter lördagspasset, hade ätit för mycket frukost, hade ätit för tätt inpå passet, eller så var jag bara trött. Eller alltihop på en gång. Till råga på allt hade jag valt mina höst- och vårskor SpeedCross istället för Icebugs med dubbar, och det skulle visa sig vara ett misstag. Det var isigt som tusan på Djurgården och jag trippade fram bakom kamrat E som fick vänta in mig.

Det var igår, på nyårsafton. Vi var några militärträningskamrater som var ute och löptränade tillsammans. Kamrat G som hade bjudit in alla hejvilt via Facebookgruppen. Jag försöker ibland undvika att gå in på Facebook i perioder, för det kan bli lite mycket ibland, men när man vet att det kan bjudas in till såna här skojiga grejer i just militärträningsgruppen på Facebook är det svårt.

Som tur var ville E ta det lite lugnare, precis som jag. Så vi vek av och gjorde totalt 8,5 km istället för de planerade 10. Skönt med kamrater som väntar in, peppar och stöttar såna dagar. Det hade jag inte haft utan militärträningen.

Det finns mycket som är skönt med militärträningen. En annan sak kom jag att tänka på häromdagen, att vi är en och en på träningen. Singlar, så att säga. Oavsett vår civilstatus privat så är vi liksom var för sig på träningen. Av de som dök upp igår vet jag att några är singlar och att några andra lever i förhållanden. Någon vet jag inget alls om. Men det spelar ingen roll när man ska springa tillsammans. Det spelar ingen roll vem som är gift, skild eller har ett lyckligt eller sorgligt kärleksliv när vi svettas och sliter. När vi springer eller går på militärträningspass är vi där en och en, fast ändå tillsammans.

Av någon anledning blir det viktigt om man är singel eller lever i en relation vid sociala aktiviteter, och det blir särskilt tydligt såhär i högtids- och festlighetstider. Det är ju inte så att man inte kan gå på nyårsmiddag med en massa par när man är singel. Det är bara att om man gör det, avviker man från den absolut mest vanliga livsstilen. Och det är lite konstigt, för jag hade kunnat köpa det om det var så att jag hade valt att "komma ut" som singel. Men nu är det ju inte jag som har gjort ett aktivt val att inte skaffa en partner, det är ju de andra som har gjort det när de blev ihop med varandra. (Förhoppningsvis.) Men ändå är det jag som sticker ut, som avviker.

Paren har inget stort behov av att hänga med en singel som jag på söndageftermiddagar eller nyårsdagar som idag, de har ju varandra. Därför ringer de inte. Inte för att de inte vill träffa mig. Utan för att deras behov av att hänga med kompisar liksom ligger lite längre ner på deras prioriteringslista än på min. Det är ju inte så konstigt egentligen. Det blir bara krockar mellan våra livsstilar ibland.

Därför är det så skönt med militärträningsgänget. En ny gemenskap uppstår och upplöses varje gång vi tränar tillsammans på våra fasta eller spontana tider. Vissa tränar jag oftare med, och bygger lite närmare gemenskap med över tiden. Andra ser jag bara nån gång ibland, och har liksom "basgemenskap" med, men inte mer. Men det är inte en sån där institutionaliserad gemenskap som ett fast förhållande. Utan en gemenskap som de allra flesta timmarna på dygnet är vilande, men som just de där minutrarna vi tillbringar tillsammans aktiveras för att kräva total lojalitet och uppmärksamhet. Ett intensivt av-och-på-förhållande, skulle man kunna säga. Men så mycket mer pålitligt än motsvarande av kärlekskaraktär. Under den där tiden som jag krävs på total lojalitet och uppmärksamhet får jag nämligen också total lojalitet och uppmärksamhet tillbaka.