Kom ihåg att andas

Igår var jag på yoga. Det är skönt som omväxling. Inte bara mot det kanske mest uppenbara - militärträningen. Utan mot det mesta i vardagen. Tidspassningarna. Uppkopplingen. Nyhetsflödet. Trafiken. De sociala koderna. På yogan tvingar jag mig liksom att ta en 55 minuters paus från allt det där, och även om jag sneglar mot klockan mest hela tiden under passets gång, funkar det ändå. Jag kommer ner i varv. Andas. Går därifrån lite gladare, lite lugnare. Jag hoppar över att lyssna på det värsta flummet och gör bara som instruktören säger. Det funkar rätt bra.

Så man kan säga att jag går på yoga för att det kompletterar militärträningen. På yogan tränar jag på smidighet, balans och att komma ner i varv. Att vända blicken inåt. Saker som vi verkligen inte gör på militärträningen.

Men yogan stärker mig också inför militärträningen. För vi övar på statisk styrketräning, medveten andning och kroppskontroll. Saker som är väldigt bra att ha när vi klättrar över grindar, plankar och springer i skogen. Eller när vi har pass med instruktör J, som ikväll. På instruktör J:s pass kommer yogakunskaperna väl till pass. Han är nog den instruktör som länkar ihop militärträningen med yogan i min värld. Det är ideligen olika djurarter man ska imitera, bara ikväll fick jag vara säl, krokodil och björn. Han kör också extremt funktionella övningar, som att släpa sig fram över fotbollsplanen enbart med hjälp av armarna utan att ta hjälp av benen, eller att bära på en kamrat som sprattlar som ett barn som inte vill gå och lägga sig. Det är mycket statisk styrka och kroppskontroll. Precis som på yogan. Och när vi stretchar mot slutet av passet gör vi faktiskt en övning som lika gärna hade kunnat vara en del av gårdagens yogapass. Vi vrider överkroppen bakåt, först åt vänster, sedan åt höger, och vänder blicken åt olika håll för öva på att hålla balansen.

Kom ihåg att andas, säger instruktör J. Ja, just det. Det var just det.

Seinfeldsk träning

Mitt andra pass efter återkomsten leds, också det, av instruktör C. Han har annonserat på förhand i Facebookgruppen att det blir "Ghostbusters"-tema. Det verkar ju kul, men jag fattar inte riktigt. Å andra sidan är det ofta jag inte fattar såna där hintar av militärträningsinstruktörerna, så jag tänker inte mer på det. Det är bara kul när de visar att de har tänkt i förväg.

Jag har sovit dåligt under natten och lyckas inte riktigt få till någon eftermiddagsvila som det var tänkt, så jag är verkligen tveksam in i det sista till om jag ska ta mig iväg och träna. Det gäller att inte gå på för hårt nu när jag fortfarande är i återhämtningsfas från min långa frånvaro.

Men jag tror inte att det kommer bli bättre om jag stannar hemma, så jag tar mig iväg och lyckas peppa upp mig riktigt ordentligt på vägen dit och träffar några kända ansikten i omklädningsrummet. Och vi drar iväg och får göra armhävningar och burpees och upphopp och blir först underkända och sedan godkända på att jobba i grupp. Sånt gillar jag. När man blir bedömd på inställning, snarare än ren prestation.

Instruktör C skriker ödesmättade sentenser under hela passet, på ett sätt som liknar instruktör M. "Låt känslorna av obehag komma… och tryck sedan undan dem!" är en sådan. "Bestäm er för att ni ska klara det!" är en annan. Och vi springer och springer och när instruktör C tycker att vi pratar för mycket ökar han tempot och jag flåsar och får håll och tar tag i kamratens arm och får en hand i ryggen och jag är tacksam. Vi sätter alla tänkbara kroppsdelar i backen på C:s kommando, till och med "höger ögonbryn". Sen står vi i planka i en evighet och jag ger upp flera gånger - min mjölksyretålighet är i botten nu, för lite träning och sömn i kroppen. Men varje gång jag ger upp gör jag ett nytt försök. Om och om och om igen.

Vi gör armhävningar med fötterna på en bänk och händerna i backen och jag svankar som en vitrysk 80-talsgymnast, det är bedrövligt, men den här gången ger jag inte upp. Jag håller ut. Det är mycket ansträngande. Men det är enkelt mentalt. Han har sagt att det blir fyra armhävningar på hans räkning och då blir det fyra. Och då är det bara att bestämma mig.

 "Det är bara när man gör riktigt jobbiga saker som man är en spökjägare!" ropar han till oss när det inte är mycket kvar av passet. Och nu, först nu, trillar poletten ner. Ghostbusters! Spökjägare! Som jagar hjärnspöken. Såklart.

Det från början gåtfulla och knasiga framstår nu som någonting självklart och uppenbart. Kanske har alla andra redan fattat det, men för min del knyter instruktör C därmed ihop passet med lätt och elegant hand, likt Jerry Seinfeld i sina bästa tv-avsnitt. Jag är imponerad, utmattad och lätt illamående. Helt okej betyg för ett militärträningspass.

Nypremiär

"Vi har dem allihop. Ibland hoppar de upp på axeln och vill bestämma vad vi ska göra. Men ikväll ska vi trycka undan dem."

Det är instruktör C som ingjuter mod i trupperna före passet, när vi står uppställda vid fotbollsplanen, som nu är spolad till isbana. Han talar om hjärnspöken. Instruktör C är ny för mig. Jag har träffat honom förut, men aldrig tränat med honom, eftersom jag ju har varit borta från träningen i två och en halv fucking månad och han började i slutet av sommaren. Jag har fått ett gott intryck av honom och hört fina omdömen från andra, men ändå. Det är alltid lite nervöst första gången. Med nån man inte känner.

Och det är alltid samma sak på militärträningen: det är inte förrän jag har mött just mina hjärnspöken som jag verkligen fattar vad det där handlar om. För mig är det oftast ingen match att klättra över en grind eller krypa i ett rör. Då kan jag peppa och hjälpa dem som tycker att det är svårt eller läskigt. Men när det kommer till de där statiska styrkeövningarna, då vill jag ge upp. Och det är ju precis det det handlar om. Det är där de kommer in. Hjärnspökena. Mina hjärnspöken.

Instruktör C bjuder på en helt ny sån övning ikväll. Hjärnspöksövning. Vi jobbar i par, och den ena i paret står i framåtstupa ställ med händerna i ett fast grepp om ledstången som går utmed asfaltsvägen bort mot universitetet. Den andra i paret håller om fötterna, ungefär som i skottkärra. Sen är det meningen att den i framåtstupa ställ ska förflytta sig i sidled på ledstången genom att flytta händerna. Helt plötsligt ropar instruktör C "tre", eller "ett", och då ska vi göra lika många armhävningar där vi står. Sen förflyttning igen.

Jobbig övning. Efter två och en halv fucking månads frånvaro: en helt sjuuukt jobbig övning. Jag vill ge upp. Jag vill säga att jag inte kan, att det här är för hårt för mig på mitt nypremiärspass. Men så tänker jag på det han sa om hjärnspökena i början. Och då går det upp för mig att det är ju precis det här det handlar om. Om tjejen som är rädd för höjder kan klättra över en grind, trots att hon säger "det här är det värsta jag vet", så kan väl jag trycka mig igenom mjölksyran. Ja, det är min förbannade skyldighet att göra det när nu hon har gjort det hon bävade för. Så jag håller ut, och det ser inte snyggt ut, men det går. Som ett av mina GMU-befäl brukade säga: det är inte bra, men det är godkänt.

Det är så här det känns. Att möta hjärnspökena. Vad ont det gör i stunden. Och vad stärkt jag blir i längden.

"Om man förväntar sig det allra värsta, blir allting en positiv överraskning" hojtar instruktör C i mörkret. Ja. Precis så. Det är just så jag brukar tänka. Vissa tycker att det är negativt att tänka så. Men det funkar för mig. Jag har skrivit om det tidigare.

Det allra, allra sista vi gör, efter att ha stått nittio sekunder i jägarvila mot tegelväggen strax innanför grinden mot idrottsplatsen, är att stå i ytterligare jägarvila medan en kamrat står på knäna. Hela hennes tyngd på mina ben alltså. Plus jägarvilan. Plus mjölksyran från de föregående nittio sekunderna. Jag trycker ut koldioxiden allt vad jag kan och profylaxandas så att vilken barnmorska som helst hade trott att jag var redo för förlossning. Och kamrat C är snäll och berömmer och till sist är det över och vi löper tillbaka mot omklädningsrummen och någon i täten får för sig att spurta de sista trettio metrarna och jag trycker ut lite obefintlig energi ur låren. Och vi gör våra sedvanliga upphopp och går in i korridoren och stretchar och jag har så mycket endorfiner i bröstet att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag vill skrika, hoppa, dansa. Jag är så glad.

"Hur kändes det där då?" frågar gulliga ankare R i omklädningsrummet efteråt. Han vet ju att jag har varit borta i vad som känns som en evighet. "Jo, rätt bra", svarar jag och ger mig in i nån sorts analys av min löpstyrka och mjölksyretålighet och bla bla bla, och till sist landar jag i att det kändes "över förväntan". Så det ska nog gå framöver också. "Ja, och du är ju så djävla envis", säger ankare R. "Såhär tjockt pannben" och så måttar han ungefär trettio centimeter ut i luften från sin egen panna. Jag ler. Jo. Så är det ju.

Och när jag har kommit hem och duschat och käkat och landat i soffan känns det lite i vänster knä efter asfaltslöpning med Icebugsen (vinterlöparskorna med ståldubbar, men utan särskilt mycket dämpning). Jag vet att jag måste göra mina naprapatövningar ordentligt för att bli av med det där. Men vafan. Jag är ju lycklig. Och just nu smäller det så djävla mycket högre.