Investera i dig själv

I Stockholm går just nu en reklamkampanj på stora affischtavlor med budskapet "Investera i dig själv". Första gången jag såg den satt jag på bussen som svepte förbi. Jag såg inte så noga, bara rubriken. Intressant, tänkte jag. Kan det handla om att uppmana människor att ge sig själva och kanske sina nära och kära mer tid? Fördjupa sig i en intressant utbildning? Ta hand om sin kropp bättre? Gå i terapi och ta itu med sina surdegar (alltså inte såna man lämnar in på surdegshotellet vid Nytorget, utan den mer själsliga typen)?

Så gick mina tankar. Några dagar senare såg jag affischen igen, på ett annat ställe. Då såg jag att det var en kampanj för något helt annat. Nämligen Restylane, ett medel som används för att spruta in i läppar och kinder för att göra dem fylligare. Även känt som "fillers".

På SVT går just nu dokumentärserien Skönhetsbubblan om den oreglerade plastikmarknaden i Sverige.

I första programmet får vi möta 24-åriga Jane, som hittills i sitt liv har gjort 48 ingrepp för nästan 200.000 kr. Hon har bl.a. opererat brösten två gånger, lagt in "fillers" i kindben och läppar och botox i pannan, och utsatt sig för fettreducering, permanent hårborttagning och tandblekning. Och hon säger att hon fortfarande inte är nöjd med sin kropp "för fem öre". Nu drömmer hon om att fettsuga magen, dubbelhakan och kanske göra något åt sina, enligt henne själv, hängande blygdläppar.

I andra programmet säger Ata Gadheri, professor i psykologi, att diagnosen inbillad fulhet, eller BDD, innebär en kraftig fixering vid en inbillad defekt:

"För tillfället finns det inga indikationer på att operation skulle vara en utväg. ... Har man BDD och genomför en operation så finns det en klar risk att man genomför, eller åtminstone vill genomföra, fler operationer. Och oftast, de som vill genomföra flera operationer blir mer och mer missnöjda. ... De mår sämre och sämre, därför att den 'ultimata' utvägen funkar inte."

Och på stortavlor i innerstan uppmanas vi att investera i oss själva genom att injicera Restylane i våra ansikten. Investera i att bli mer och mer missnöjd med sig själv?

Fältgodis

Bästa militärtränings-E skickade mig den här länken med tält som är lite snyggare, lite bättre. Så fantastiskt! Man vill ha allihop!

http://www.fieldcandy.com/

Apråpå grabbighet, igen

Onsdagens händelser utlöste en diskussion om grabbighet på jobbet. Jag och en kollega (som för övrigt råkar vara man) menade att grabbighet är någonting som sitter i huvet, en attityd, ett sätt att ta sig an världen, ja, det har med värderingar att göra. En av de minst grabbiga män jag har träffat är yrkesofficer. Vilket hänger ihop med att jag ser grabbighet mer som attityd än som beteende (diskutera jämställdhet är viktigare än att panga handgranater).

Men att däremot prata om "vi män" som en hemlig förening höljd i dunkel, att som min chef ta för givet att alla män är väldigt tävlingsinriktade och dåliga förlorare och har extra svårt att förlora mot kvinnor, särskilt småsystrar, att överhuvudtaget känna sig tvungen att söka nån sorts manlig gemenskap där den inte finns och inte borde finnas (typ på en arbetsplats med hyfsat jämn könsfördelning). Det är grabbigt. Det är defintivt grabbigt att säga "regeringen" om sin fru/sambo. Det jag vill åt är kanske att man försöker hitta/skapa något som är en kärna av manlighet, som jag tror egentligen inte finns.

En annan kollega (också han man) hade inte funderat så mycket på det här med grabbighet utöver att han vände sig emot att vi (jag och den första kollegan) så självklart definierade grabbighet som nånting negativt. Han tänkte sig mer olika sorters aktiviteter som grabbiga, bada bastu, dricka öl, kolla på fotboll, skojbrottas och (detta var hans egna lilla hjärtesak) att vilja skada sina manliga vänner fysiskt som ett sätt att visa ömhet och tillgivenhet.

Och sen kom vi in på den spännande följdfrågan: finns det en motsvarighet i att vara "brudig"? Och vad är det i så fall? Är det positivt eller negativt? Jag har fått kommentaren "var inte så brudig" av en kille jag dejtade, när jag på ett lite klagigt sätt sa att jag inte fattade hur min iPhone funkade i nåt visst avseende och ville att han skulle fixa/förklara. Och visst, han hade rätt, jag hade kunnat googla det eller pröva mig fram, men istället frågar jag honom - den närmast tillgängliga mannen. Jag kan verkligen uppskatta att han stoppade mig i min "brudighet". Det känns som att traditionella könsroller upprätthålls mycket på grund av att kvinnor spelar svaga och män spelar hjältar. Det där kan båda hjälpas åt med att identifiera och sätta stopp för.

Vad tycker du som läser? Vad är grabbigt och inte? Attityd eller beteende?

Mina drömmars skog I

Är förkyld. Kan inte träna. Längtar ut. Drömmer om att skriva den stora romansviten om Skogn. Min skog. Lilljans!!

Grabbi-grabb-grabbigheten - dyker upp när du minst anar den

Idag kommenterade min chef nyheten att kapten Karin Enström blir ny försvarsminister så här:

"Tufft för brorsan att bli omsprungen av lillsyrran." *

Bara så. Inget mer. Och detta skickar han ut i ett gruppmejl till hela avdelningen. Her-re-gud vad jag blir förvånad av denna grabbi-grabb-grabbigheten som sipprar ut här och var vid de mest oväntade tillfällen. Människan har inte ens fyllt 50. Ska vi ta det igen? Ja, kvinnor kan vara officerare och kvinnor kan bli ministrar. Kvinnor kan vara intresserade, och ja, även om det låter otroligt, faktiskt rätt duktiga på säkerhetspolitik. Dags att vakna, det är 2012, inte 1987!

Mitt svar:

"Ja, eller så är han stolt över lillsyrran och glad för att jämställdheten i försvaret har kommit så långt att en kvinna kan göra karriär där på sina egna meriter." Bara så. Inget mer. I ett gruppmejl till hela avdelningen.

* "Brorsan" är Henrik Landerholm, yrkesofficer och också han moderat försvarspolitiker, för närvarande chef för insatsen i Afghanistan.

Annorlundaheten

Ibland kommer den bara över mig. Den där känslan av hur annorlunda livet var när jag gjorde GMU.

När jag tryckte nyckelbrickan mot kodlåset på jobbet i morse och samtidigt försökte hasa av mig jacka och iPodhörlurar (det blir för varmt att gå upp tre trappor med jacka nämligen) kom den. Jag fick en bild av hur jag efter några dygn i fält snubblar in i kasern, i fuktig M90 med stridssäck på ryggen och vapen och bärsäck på magen, och man tror att man inte orkar mer men man vet att det går, och medan man ramlar nerför trappan till vapeninlåsningen krånglar man av sig fältmössan och trycker ner den i höger benficka. För mössan ska av inomhus.

Mycket tog vi inte på så stort allvar i min pluton, men det där med mössan satte vi nästan alltid.

Då slog det mig. Hur annorlunda livet är nu för tiden. Inga vapen, ingen fuktig uniform, inga skåpsvisitationer, inga bärsäckar så långt ögat når. Men likt förbannat tar jag av mig mössan när jag kommer inomhus.

Tre

Ikväll på militärträningen var uppgiften att springa tio intervaller åt fyra vädersträck à ca 200 m, och däremellan göra armhävningar, situps, rygglyft, upphopp och knä-mot-armbåge (börja med 10 av varje och sedan räkna ned en för varje varv. 50 av varje blev det sammanlagt, för min del). Och en vända, när jag sprang det långa, sega, asfalterade motlutet upp mot de gröna soptunnorna i den skira aprilaftonen, mötte jag tre fantastiska kvinnor på en rad. 

Först kom E, som för två år sedan valde livet istället för sin övervikt och med skickliga kirurgers hjälp och stenhård militärträning har blivit en helt ny människa. Efter henne följde L, som stukade foten i en olycklig backe för knappt ett år sedan och har haft en lång rehabväg tillbaka till träning. Men hennes stora leende, och high five-hand när vi sprang förbi varandra var beviset på att hon är tillbaka nu. Och så till sist H, inspiratören, känslomänniskan, solskenet i mitt träningsliv (och till stor del i mitt vanliga liv också) med ätstörningar och djävelskap i bagaget. För ett år sedan kunde hon inte göra en enda armhävning, och nu hejar och peppar alla hon möter på passen. 

Efter att ha mött de här tre kvinnorna blev jag plötsligt rörd. Jag visste inte att man kunde bli rörd när man springer. Jag sprang uppför ett djävligt asfaltsmotlut en skir aprilafton med genomblöta yllesockor i lerklafsiga joggingskor och inom loppet av kanske 30 sekunder slog all denna mänskliga erfarenhet emot mig, detta ständiga övervinnande av sig själv och svårigheter man möter. "Livet!", tjoade H när vi möttes i motlutet. Ja. Ett koncentrat av livet, liksom. För den dagen man slutar försöka övervinna sig själv och svårigheterna, ja, vad finns väl kvar då.

I kontorslandskapet

Om jag rullar skrivbordsstolen så långt det går åt vänster och lutar mig ut kan jag se ungefär så här mycket av den klarblå himlen. Längtar ut, längtar tills ikväll...

Kvinnor - born to run

SvD:s modereporter Sofia Hedström skriver i dagens kulturdel om kvinnors kamp för att få springa genom historien. Första gången kvinnor fick tillåtelse att springa maraton i OS var 1984. Före dess var internationella olympiska kommittén övertygad om att den kropp kvinnor ärvt av sina mödrar och mormödrar inte var byggd för att klara av en sådan prestation. Sommaren 1984. Då skulle jag fylla ett år. En rultig liten ettåring som kämpade med att lära sig gå. En sån där som lätt framåtböjd släpar sig fram i tillvaron genom att ta tag i stolsben och dra sig framåt. En kropp som inte är byggd för att gå, skulle man kunna tro.

Men jag lärde mig gå, som alla ettåringar, och Joan Benoit segnade inte ner och dog när hon hade vunnit maraton i sommar-OS i Los Angeles det året. Hon visade en gång för alla att kvinnor är födda till att springa likaväl som män.

Imorgon springer Sofia Hedström anrika Boston Marathon iförd "en tomatröd blåsa från Stella McCartney". Som en hyllning till kvinnligheten och till de många kvinnor som har tvingats klä ut sig till män för att få springa - och som kastats ur loppet när deras rätta kön uppenbarats. Själv skulle jag känna mig otroligt obekväm med att springa i klänning. Men jag hejar på Sofias rätt att springa som hon vill, som den hon vill vara.

En lång kamp (men läs papperstidningen, för i den finns fantastiska bilder som inte kommer med på webben!)

Minnen av aprilhimlen

Sol igen. Blidkad. 

Tack

Tackar mina bästa akronymer här i livet, NMT och GMU, för att jag har lärt mig att lite regn inte stoppar mig från en 5 km-runda i skogn.