Och det här är också så mycket jag.
När jag läste Linus Jonkmans bok "Introvert - den tysta revolutionen" i maj, förändrade den min värld. Inifrån. Nu läser jag ett blogginlägg av honom.
"Vissa tycks ha utvecklat en svältfödd hunger efter uppmärksamhet. De deltar inte för att interagera utan för att dominera. (...) De lyssnar på det du säger, inte för att ta till sig dina ord, utan för att hitta vägar in med deras egna. (...) Det är en övning i status, inte i kommunikation."
Det är precis just detta som är så ansträngande för mig i vissa typer av sociala sammanhang. Jag vill inte delta i det där spelet, och ändå måste jag, för det är bara genom poäng i det spelet som man kan få kul arbetsuppgifter på jobbet, högre lön, kanske få ett nytt jobb eller träffa nån som man skulle kunna bli ihop med.
Det känns som att jag kämpar och kämpar allt vad jag har för att hänga med, slå mig fram, kasta mig in och göra min röst hörd, men det räcker inte. Att hela tiden pendla mellan att jag tycker att jag tar för mycket och för lite plats. Och det är precis just detta som gör situationer där detta saknas så avkopplande för mig.
Jag har skrivit om hur det kan kännas som att komma hem när jag har befunnit mig i militära sammanhang. Såhär:
"(...) allt är tydligt och klart och uppstyrt och det är inte en massa känslor och mänsklig rangordning som styr utan liksom i-n-f-o-r-m-a-t-i-o-n. Och jag vet att det låter fyrkantigt, jag känner mig som att jag har aspbergers när jag säger det, men det är så otroligt skönt att kunna vila i. Jag, som är en hyfsat känslig och responsiv individ som tar in alla sociala spel, koder och positioneringar runt omkring mig, och som dessutom har ett jobb där jag förväntas vara kreativ och leverera på hög intellektuell nivå, kan tycka att det är enormt vilsamt att få ibland få slippa sånt"
Det där skrev jag för mer än två år sen. Då visste jag bara att detta var en obotlig del av min personlighet.
Den vanligaste förbättringskommentaren jag hade fått från överordnade på jobb, min familj och några av mina nära vänner var: Ta mer plats! Ja men SÄG det då! Du ska stå längst fram och sjunga solo! Varför har du inte sagt det här FÖRUT! (=varför ställer du dig inte längst fram och breder ut dina oreflekterade, ofiltrerade upplevelser över tillvaron med jämna intervall, jag gör ju det?! Varför har inte JAG tillgång till alla dina tankar i samma stund som de uppenbarar sig för dig - det är ju orättvist att du ska gå och hålla på dem!)
Jag visste inte att det hade ett namn, eller att fler kunde känna som jag. Att förstå att det är så är verkligen en tyst revolution, i mitt huvud. I den yttre världen allt som förut, men inuti har allt vänts upp och ner.
Typiskt introverta att beskriva en revolution på det sättet.
söndag 14 december 2014
torsdag 27 november 2014
Det vi söker
Det här är så mycket jag.
Jag tror faktiskt inte att det finns någon annan mening än att känna mig levande.
Jag kan finna den på böljan blå i tolv sekundmeter och fyllda segel, i skidspåret ett glittrande vårvinterdag, den trettioförsta minuten på morgonpromenaden på väg till jobbet, på fjällturen mellan Nuolja och Kårsavagge, när jag håller en liten barnahand i min hand.
Närvaro. Fysisk kontakt. Tacksamhet.
Jag kan definitivt finna den i ett nollgradigt träsk.
Jag tror faktiskt inte att det finns någon annan mening än att känna mig levande.
Jag kan finna den på böljan blå i tolv sekundmeter och fyllda segel, i skidspåret ett glittrande vårvinterdag, den trettioförsta minuten på morgonpromenaden på väg till jobbet, på fjällturen mellan Nuolja och Kårsavagge, när jag håller en liten barnahand i min hand.
Närvaro. Fysisk kontakt. Tacksamhet.
Jag kan definitivt finna den i ett nollgradigt träsk.
måndag 17 november 2014
Min kamp
Jag har förstått att en del gestaltar sina motgångar i musik. De kan bli till låtar och texter. Andra dansar, målar, sjunger fram sin ilska, sin besvikelse, sina separationer. För några tar de sig uttryck i för mycket sprit, för andra i för lite mat, för ytterligare andra i smala skärsår på insidan av armen eller i gap, skrik, ringa misshandel och resten av natten i fyllecell.
Jag har lärt mig att gestalta mina motgångar i fysisk träning.
Och jag menar verkligen "lärt mig", för det har varit långt från självklart. Sedan träningen blev en grundläggande del i mitt liv för fem år sen har den stegvis blivit allt mer av en ventil för slitningar i relationer på jobbet, privat och till mig själv.
Inte sällan är det först i efterhand jag förstår hur mycket fysisk aktivitet har hjälpt mig bearbeta grejer.
Den intensiva kamp mot det egna psyket som militärträningspassen i regel utgör kan i mina mörka stunder uttrycka den kamp jag just då utkämpar på en annan arena i mitt liv. På passet får kampen kött och blod, och jag får möjlighet att bevisa för mig själv att jag kan. Att jag klarar mig själv. Att även det som till en början verkar omöjligt går att genomföra. Att kamraterna finns där med en hand i ryggen, om jag skulle behöva. Känna att det gör ont, men också att det går över. Och få en klapp på axeln när det är slut. En 75-minuters version av problemet jag brottas med för dagen. Med happy end.
Dessutom händer något på riktigt när man tränar, det är inte bara i mitt huvud. Det är en kemisk cocktail av endorfiner + oxytocin + adrenalin och, om man har tur, lite d-vitamin i form av solljus. Det är så gott som fysikaliskt omöjligt att få en snedtändning på den kombinationen. Jag har skrivit om det förut.
I perioder har det inte varit möjligt för mig att träna militärträning. Det har känts för tungt både psykiskt och fysiskt - men har ändå varit sorgligt och frustrerande, för jag har velat men inte kunnat. De där dagarna när jag bara hade sovit två timmar och kanske tre natten innan. Men då hittade jag andra lösningar. Yoga och simning. Och med något högre energinivåer har jag kunnat styrketräna och klättra. Och springa.
Att träna regelbundet förutsätter disciplin och motivation, det tar tid i vardagen och kräver ibland ett djäkla massa livspusslande. Men för mig har det blivit viktigt, ja, botten-på-Maslows-behovstrappe-viktigt, syre-och-rent-vatten-viktigt, att kunna göra någonting med min kropp.
Det är jag tacksam för.
Jag har lärt mig att gestalta mina motgångar i fysisk träning.
Och jag menar verkligen "lärt mig", för det har varit långt från självklart. Sedan träningen blev en grundläggande del i mitt liv för fem år sen har den stegvis blivit allt mer av en ventil för slitningar i relationer på jobbet, privat och till mig själv.
Inte sällan är det först i efterhand jag förstår hur mycket fysisk aktivitet har hjälpt mig bearbeta grejer.
Den intensiva kamp mot det egna psyket som militärträningspassen i regel utgör kan i mina mörka stunder uttrycka den kamp jag just då utkämpar på en annan arena i mitt liv. På passet får kampen kött och blod, och jag får möjlighet att bevisa för mig själv att jag kan. Att jag klarar mig själv. Att även det som till en början verkar omöjligt går att genomföra. Att kamraterna finns där med en hand i ryggen, om jag skulle behöva. Känna att det gör ont, men också att det går över. Och få en klapp på axeln när det är slut. En 75-minuters version av problemet jag brottas med för dagen. Med happy end.
Dessutom händer något på riktigt när man tränar, det är inte bara i mitt huvud. Det är en kemisk cocktail av endorfiner + oxytocin + adrenalin och, om man har tur, lite d-vitamin i form av solljus. Det är så gott som fysikaliskt omöjligt att få en snedtändning på den kombinationen. Jag har skrivit om det förut.
I perioder har det inte varit möjligt för mig att träna militärträning. Det har känts för tungt både psykiskt och fysiskt - men har ändå varit sorgligt och frustrerande, för jag har velat men inte kunnat. De där dagarna när jag bara hade sovit två timmar och kanske tre natten innan. Men då hittade jag andra lösningar. Yoga och simning. Och med något högre energinivåer har jag kunnat styrketräna och klättra. Och springa.
Att träna regelbundet förutsätter disciplin och motivation, det tar tid i vardagen och kräver ibland ett djäkla massa livspusslande. Men för mig har det blivit viktigt, ja, botten-på-Maslows-behovstrappe-viktigt, syre-och-rent-vatten-viktigt, att kunna göra någonting med min kropp.
Det är jag tacksam för.
tisdag 11 november 2014
Illusionen
Konstgräset sliter i skinnet. I överarmar och vänster knä, eftersom jag har t-shirt på mig denna novemberkväll och eftersom revan i brallorna gör att de inte skyddar där. Jag tar mig fram medelst någon sorts ålning över den lilla fotbollsplanen, fast med händerna på ryggen. Det måste se något efterblivet ut. Jag försöker helt hastigt föreställa mig en situation där detta förflyttningssätt vore det allra bästa, och kommer bara på att man har typ fått sina armar bortsprängda. Men då kan man ju inte använda vapnet, så då är man rätt körd ändå. Hur som helst, så är det jobbigt.
För en liten stund sedan sprang vi runt fotbollsplanen, och varvade med brottning med stridsparskamraten. Varannan gång fick jag springa, och varannan gång sprang kamrat T och då vilade jag inne på plan. Jag kände mig lätt och pigg i benen i löpningarna, fast jag var märkligt slut varje gång det blev dags att brottas igen. Stor skillnad på vila och löpning där. Men säg den lycka som varar för evigt.
Instruktör J tog raskt ur mig löparlyckan med hjälp av tabataintervaller på benböj, femton repetitioner, åtta set. Det var OK. Men därefter kom utfallshoppen. Tio gånger fyra. Efter den lilla övningen var jag slut i benen.
När vi strax därpå ska springa uppför en lätt motluta av betong, upp på Fatburs Brunnsgata, tar det emot och känns tungt. Lättheten för tio minuter sen är som bortblåst. Vi springer inte långt, och strax är det vila igen. Jägarvila, närmare bestämt. Benen får ta emot mycket denna kväll.
Vid återgången till återsamlingsplatsen känns det som på sommarpassen, som att vi har sprungit runt halva Söder, fast en snabb titt på kartan visar att det bara är en knapp kilometer.
Det är den där illusionen som instruktör J är så bra på att skapa. Under hela passet tar han med oss någon annanstans, i ett parallellt universum, landet Ingenstans eller en Harry Potter-värld där vi ser mugglarna gå förbi och titta på oss, men vi är inte där. Vi är i vår värld där en parkbänk inte är en parkbänk utan en station för dips. Och en lång trappa är inget vi undviker, utan snarare ett tillfälle att öva bålstabilitet och armstyrka genom att gå skottkärra uppför hela rasket.
"Följande övning kan komma att upplevas som obehaglig" inleder instruktör J så gott som varje ny övning. Upp med förväntningarna, adrenalinet, pulsen. Vi föreställer oss att vi kommer att få jobba hårt. Därefter gör vi det.
En händelse som ser ut som en tanke.
För en liten stund sedan sprang vi runt fotbollsplanen, och varvade med brottning med stridsparskamraten. Varannan gång fick jag springa, och varannan gång sprang kamrat T och då vilade jag inne på plan. Jag kände mig lätt och pigg i benen i löpningarna, fast jag var märkligt slut varje gång det blev dags att brottas igen. Stor skillnad på vila och löpning där. Men säg den lycka som varar för evigt.
Instruktör J tog raskt ur mig löparlyckan med hjälp av tabataintervaller på benböj, femton repetitioner, åtta set. Det var OK. Men därefter kom utfallshoppen. Tio gånger fyra. Efter den lilla övningen var jag slut i benen.
När vi strax därpå ska springa uppför en lätt motluta av betong, upp på Fatburs Brunnsgata, tar det emot och känns tungt. Lättheten för tio minuter sen är som bortblåst. Vi springer inte långt, och strax är det vila igen. Jägarvila, närmare bestämt. Benen får ta emot mycket denna kväll.
Vid återgången till återsamlingsplatsen känns det som på sommarpassen, som att vi har sprungit runt halva Söder, fast en snabb titt på kartan visar att det bara är en knapp kilometer.
Det är den där illusionen som instruktör J är så bra på att skapa. Under hela passet tar han med oss någon annanstans, i ett parallellt universum, landet Ingenstans eller en Harry Potter-värld där vi ser mugglarna gå förbi och titta på oss, men vi är inte där. Vi är i vår värld där en parkbänk inte är en parkbänk utan en station för dips. Och en lång trappa är inget vi undviker, utan snarare ett tillfälle att öva bålstabilitet och armstyrka genom att gå skottkärra uppför hela rasket.
"Följande övning kan komma att upplevas som obehaglig" inleder instruktör J så gott som varje ny övning. Upp med förväntningarna, adrenalinet, pulsen. Vi föreställer oss att vi kommer att få jobba hårt. Därefter gör vi det.
En händelse som ser ut som en tanke.
lördag 1 november 2014
Farmor
Mamma, pappa och jag tänder ljus vid farmors grav. Vi åker hem och dricker kaffe och pratar om farmor. Hon var tandläkare med egen praktik och körde bilrally genom Europa på 1930-talet. När hon i 70-årsåldern hade fått en stroke sa hon från sjuksängen: "Man får aldrig ge upp!" Sedan levde hon i 20 år till.
Mamma: "Farmor brukade säga om dig: hon är så envis, den lilla."
En tjejvasa på alvedon, två fjällmaraton utan vidare orienteringskunskaper, ett fredsobservatörsuppdrag på hopplösa Västbanken, hundratals uteträningspass oavsett väder, 15 högskolepoäng statistik och en militär grundutbildning senare är jag nog böjd att hålla med.
Mamma: "Farmor brukade säga om dig: hon är så envis, den lilla."
En tjejvasa på alvedon, två fjällmaraton utan vidare orienteringskunskaper, ett fredsobservatörsuppdrag på hopplösa Västbanken, hundratals uteträningspass oavsett väder, 15 högskolepoäng statistik och en militär grundutbildning senare är jag nog böjd att hålla med.
 |
| Uppför backen. Jag i röd väst. |
måndag 27 oktober 2014
Plottrigheten
Som många andra den här helgen läser jag Bengt Ohlsson i DN och känner igen mig.
Jag hade en liknande inställning som Bengt när jag sökte till den Grundläggande Militära Utbildningen för tre år sen. Jag hade en grundläggande, vag känsla av vad det militära försvaret var, att det på något sätt behövdes, fast svårt att säga precis till vad, i Sverige idag.
Jag hade högskolepoäng i kurser som freds- och konfliktkunskap, jämförande politik, internationell politik, politisk psykologi och asymmetriska hot och terrorism.
Jag hade lärt mig att göra scenariespel av den säkerhetspolitiska utvecklingen i Kashmir, förstå kvinnorörelsens organisering i Ryssland under 1990-talet och plocka ut mekanismerna i varför palestinska Hamas fortfarande bär vapen, trots att de har vunnit demokratiska val. I huvudet. På pappret.
Men det var en pusselbit som saknades. Jag förstod inte hur de som utförde de här uppgifterna fungerade, på marken. Jag trodde inte att de var blodtörstiga mördare och psykopater, allihop. Det verkade på något sätt inte rimligt.
Jag hanterade min osäkerhet genom att försöka lära mig mer. Jag sökte till GMU och kom in och satte mig på tåget till Enköping och var svalt avvaktande till hela grejen. Jag var nästan tio år äldre än alla andra, jag hade högskoleexamen och arbetslivserfarenhet och hade rest på egen hand genom Guatemala och Egypten. Jag ville se hur jag skulle reagera på det här experimentet.
De tidiga morgnarna, sena kvällarna, slitet i skogen, befälen som inte gjorde skillnad på någon (inte ens på viktiga mig!), allt det bröt ner min distans, jag blev en del av gruppen precis som alla andra. Jag försökte hålla emot, men till sist det gick det inte. Och tur var väl det.
För det var först då jag kunde förstå hur de som utför de här uppgifterna fungerar. Det var ju därför jag hade tagit mig dit.
Bengt Ohlsson skriver:
"Jag skulle kunna ägna en fundering åt varför jag som artonåring tyckte att det kändes så ovärdigt att underordna mig de här reglerna, och varför jag nu med en axelryckning underkastar mig dem.
Som artonåring odlade jag konspiratoriska föreställningar om att ”de” ville ta ifrån mig all initiativförmåga och förvandla mig till en robot. Att det var därför de plottrade med sina meningslösa små bestämmelser.
Trettiotre år senare är det uppenbart för mig att plottrigheten hör ihop med militärens våldsmonopol, och all död och förödelse den rymmer. Att det är därför de i varje detalj vill inskärpa att det här inte är vilken verksamhet som helst. Och att de inte för en sekund låter oss glömma det."
Militärt våld är djävligt knepigt. Det är egentligen mest verkningsfullt innan det sätts in, som hot, och det ställer förstås till med en massa lidande och svårläkta sår i åratal, ja, kanske generationer framöver. Våld löser inga konflikter, varken på dagisgården, i hemmet eller i storkrigen. Förebyggande arbete måste alltid vara mer effektivt. Så är det. Men hur ska man göra då? Den dagen våldet riskerar komma hit?
Jag vet inte. Precis som Bengt Ohlsson skriver jag: jag vet inte jag vet inte jag vet inte. Jag vet bara att jag ville lära mig något om hur alla delar av den politiska konflikten fungerar. Också de praktiska, de som politikerna och journalisterna och freds- och konfliktprofessorerna gärna har åsikter om.
Och något fick jag lära mig.
Jag hade en liknande inställning som Bengt när jag sökte till den Grundläggande Militära Utbildningen för tre år sen. Jag hade en grundläggande, vag känsla av vad det militära försvaret var, att det på något sätt behövdes, fast svårt att säga precis till vad, i Sverige idag.
Jag hade högskolepoäng i kurser som freds- och konfliktkunskap, jämförande politik, internationell politik, politisk psykologi och asymmetriska hot och terrorism.
Jag hade lärt mig att göra scenariespel av den säkerhetspolitiska utvecklingen i Kashmir, förstå kvinnorörelsens organisering i Ryssland under 1990-talet och plocka ut mekanismerna i varför palestinska Hamas fortfarande bär vapen, trots att de har vunnit demokratiska val. I huvudet. På pappret.
Men det var en pusselbit som saknades. Jag förstod inte hur de som utförde de här uppgifterna fungerade, på marken. Jag trodde inte att de var blodtörstiga mördare och psykopater, allihop. Det verkade på något sätt inte rimligt.
Jag hanterade min osäkerhet genom att försöka lära mig mer. Jag sökte till GMU och kom in och satte mig på tåget till Enköping och var svalt avvaktande till hela grejen. Jag var nästan tio år äldre än alla andra, jag hade högskoleexamen och arbetslivserfarenhet och hade rest på egen hand genom Guatemala och Egypten. Jag ville se hur jag skulle reagera på det här experimentet.
De tidiga morgnarna, sena kvällarna, slitet i skogen, befälen som inte gjorde skillnad på någon (inte ens på viktiga mig!), allt det bröt ner min distans, jag blev en del av gruppen precis som alla andra. Jag försökte hålla emot, men till sist det gick det inte. Och tur var väl det.
För det var först då jag kunde förstå hur de som utför de här uppgifterna fungerar. Det var ju därför jag hade tagit mig dit.
Bengt Ohlsson skriver:
"Jag skulle kunna ägna en fundering åt varför jag som artonåring tyckte att det kändes så ovärdigt att underordna mig de här reglerna, och varför jag nu med en axelryckning underkastar mig dem.
Som artonåring odlade jag konspiratoriska föreställningar om att ”de” ville ta ifrån mig all initiativförmåga och förvandla mig till en robot. Att det var därför de plottrade med sina meningslösa små bestämmelser.
Trettiotre år senare är det uppenbart för mig att plottrigheten hör ihop med militärens våldsmonopol, och all död och förödelse den rymmer. Att det är därför de i varje detalj vill inskärpa att det här inte är vilken verksamhet som helst. Och att de inte för en sekund låter oss glömma det."
Militärt våld är djävligt knepigt. Det är egentligen mest verkningsfullt innan det sätts in, som hot, och det ställer förstås till med en massa lidande och svårläkta sår i åratal, ja, kanske generationer framöver. Våld löser inga konflikter, varken på dagisgården, i hemmet eller i storkrigen. Förebyggande arbete måste alltid vara mer effektivt. Så är det. Men hur ska man göra då? Den dagen våldet riskerar komma hit?
Jag vet inte. Precis som Bengt Ohlsson skriver jag: jag vet inte jag vet inte jag vet inte. Jag vet bara att jag ville lära mig något om hur alla delar av den politiska konflikten fungerar. Också de praktiska, de som politikerna och journalisterna och freds- och konfliktprofessorerna gärna har åsikter om.
Och något fick jag lära mig.
 |
| Jag rycker in i augusti 2011. |
torsdag 23 oktober 2014
Lumpen
Det är torsdag kväll och jag har velat i ungefär ett dygn om jag ska gå och träna eller inte. Det har varit en lång och intensiv dag med många tidspassningar och intellektuella och sociala leveranser staplade på varandra.
Jag tror ändå att det kan vara bra för mig att gå och träna. Så jag smiter från vinminglet som är arbetsdagens sista programpunkt, tar med mig ryggsäcken in på toaletten, och klär om från topp till tå i det lilla utrymmet. Klänning och silverarmband av, ylleunderkläder och Dobsoms R90-brallor på. Med mössa nerdragen över öronen slinker jag obemärkt ut genom vimlet. Trots att jag nyss har stått på scen framför dessa människor i fyrtiofem minuter och kommenterat en rapport, känner ingen igen mig. Det är så här Stålmannen måste känna sig, tänker jag.
På väg till återsamlingsplatsen blåser det kastvindar och det känns faktiskt rätt ruggigt. Fyra grader och grå himmel över Södermalm. Oktober. Men nu är jag ju här, och det finns bara en väg härifrån: framåt.
Vi ställer upp och min grupp får instruktör A tilldelad. Jag vet att det kommer att bli roligt. Det blir det nästan jämt med instruktör A.
Instruktör A kör sin sedvanliga militärstil med oss, eller ska jag kanske säga lumpenstil. För det känns verkligen som lumpen när han skriker att om man ligger sist ska man öka, suckar över att vi är för långsamma, delar ut straff när vi inte fattar instruktionerna. Vi får tidspassningsövningar, vi får göra om och göra rätt, vi får räkna in gruppen. Vi ska inte ifrågasätta instruktören, vi ska anpassa oss. Om jag kände mig som Stålmannen för en halvtimme sen, har instruktör A definitivt tagit det ur mig nu.
Det är högt löptempo genom mörklagd snårskog och hårda styrkeövningar och noggrann ålnings medelst hasning med kollektiv bestraffning när rumpor syns i luften. Jag sliter i planka-upp-och-ner och letar efter andan i löpslingorna.
Efteråt säger han till oss: varenda en av er ska tänka till på att ni kan gå upp en nivå. Till röd grupp. Där är det ingen vattenpaus, högre löptempo, mer av allt och inte så mycket snack. Men ni klarar det.
Det kommer som en överraskning. Han som har skrikit och skällt på oss hela passet. Men sen kommer insikten ifatt: det är ju så det är. I lumpen.
Jag ler lite snett för mig själv och tänker att det är precis det här jag gillar med instruktör A:s pass.
Först när jag har slagit mig ner på tunnelbanesätet ser jag i lysrörsljuset hur leriga mina byxben är. Ålning medelst hasning. Oktober. Mmm. Det var rätt för mig att gå och träna ikväll.
Jag tror ändå att det kan vara bra för mig att gå och träna. Så jag smiter från vinminglet som är arbetsdagens sista programpunkt, tar med mig ryggsäcken in på toaletten, och klär om från topp till tå i det lilla utrymmet. Klänning och silverarmband av, ylleunderkläder och Dobsoms R90-brallor på. Med mössa nerdragen över öronen slinker jag obemärkt ut genom vimlet. Trots att jag nyss har stått på scen framför dessa människor i fyrtiofem minuter och kommenterat en rapport, känner ingen igen mig. Det är så här Stålmannen måste känna sig, tänker jag.
På väg till återsamlingsplatsen blåser det kastvindar och det känns faktiskt rätt ruggigt. Fyra grader och grå himmel över Södermalm. Oktober. Men nu är jag ju här, och det finns bara en väg härifrån: framåt.
Vi ställer upp och min grupp får instruktör A tilldelad. Jag vet att det kommer att bli roligt. Det blir det nästan jämt med instruktör A.
Instruktör A kör sin sedvanliga militärstil med oss, eller ska jag kanske säga lumpenstil. För det känns verkligen som lumpen när han skriker att om man ligger sist ska man öka, suckar över att vi är för långsamma, delar ut straff när vi inte fattar instruktionerna. Vi får tidspassningsövningar, vi får göra om och göra rätt, vi får räkna in gruppen. Vi ska inte ifrågasätta instruktören, vi ska anpassa oss. Om jag kände mig som Stålmannen för en halvtimme sen, har instruktör A definitivt tagit det ur mig nu.
Det är högt löptempo genom mörklagd snårskog och hårda styrkeövningar och noggrann ålnings medelst hasning med kollektiv bestraffning när rumpor syns i luften. Jag sliter i planka-upp-och-ner och letar efter andan i löpslingorna.
Efteråt säger han till oss: varenda en av er ska tänka till på att ni kan gå upp en nivå. Till röd grupp. Där är det ingen vattenpaus, högre löptempo, mer av allt och inte så mycket snack. Men ni klarar det.
Det kommer som en överraskning. Han som har skrikit och skällt på oss hela passet. Men sen kommer insikten ifatt: det är ju så det är. I lumpen.
Jag ler lite snett för mig själv och tänker att det är precis det här jag gillar med instruktör A:s pass.
Först när jag har slagit mig ner på tunnelbanesätet ser jag i lysrörsljuset hur leriga mina byxben är. Ålning medelst hasning. Oktober. Mmm. Det var rätt för mig att gå och träna ikväll.
fredag 19 september 2014
Lyft på fötterna
Lyft på fötterna! Jag hör instruktör B:s ord från militärträningen eka i mitt huvud. Det var ett pass då han ledde oss rätt ut i skogen, obanad terräng, mörkt, snårigt, stenigt.
Nu springer jag i en annan skog, inte obanat, men väl mörkt, snårigt och stenigt. Reflexlopp i septemberkvällen. Dimman rullar in över Rudan och sköljer genom tallstammarna, ljungen, de rassliga ormbunkarna.
Vi är tretton som startar i damklassen. Tjugo-nånting i herrklassen. Trettio-nånting totalt. Jag hakar mig fast i en kvinna som jag har pratat med lite före loppet. Genom vårt samtal har jag förstått att vi borde kunna hålla ungefär samma tempo, och mycket riktigt går det bra att springa efter henne. Bitvis är det tufft, men det är ju så det ska vara. Bitvis är det enklare. Jag svettas friskt i de tio graderna som nyss kändes kyliga. Jag närmar mig henne och hon frågar om jag vill springa om, men jag tackar nej, det är rätt skönt att bli dragen och hon har dessutom en starkare pannlampa än jag, som hjälper även mig att se en bit framåt.
Någon kilometer senare frågar hon igen, och då tackar jag ja och går om. Jag känner mig pigg i benen och hon har dragit mig ett tag. Nu är det min tur.
Ska jag dra henne nu, tänker jag för mig själv när jag går om. Det kostar att dra, det är mycket man ska hålla koll på, stigen och underlaget och riktningen. Det är förvirrande ibland när hon springer rakt bakom och hennes pannlampa lyser förbi min, så att min skugga från hennes lampa skymmer min egen sikt. Jag hör hennes andhämtning bakom min, och efter ett litet tag hör jag ytterligare en andhämtning. En kvinna till. Någon gång hörs deras rop angående riktningen på stigen, men efter en stund landar vi i en tyst överenskommelse om att inte säga något mer. Jag tror att vi uppskattar det, alla tre. Mörkret och tystnaden lyfter fram andra sinnen. Det luktar svamp och fuktig höstskog och vi hör prassel och ljud som skulle kunna komma långt bort ifrån.
Jag springer och hör deras andhämtning och drar ifrån på flacken. Även om det inte är så mycket flack i den här banan. Däremot är det väldigt mycket uppför. Tidvis lite klätterartat. Kul, och jobbigt. Inga konstigheter för den som är van vid militärträningen. Jag s-k-a upp.
Det är någonting i den här situationen som triggar mig, jag vill inte halka efter, inte komma bakom dem.
Det är någonting i den här situationen som triggar mig, jag vill inte halka efter, inte komma bakom dem.
På håll hörs pendeltågets högfrekventa sus. Typiskt, tänker jag. Det bryter illusionen. Men sen tänker jag: fast det skulle lika gärna kunna vara malmtåget i Abisko. Jag låtsas det. Och så är jag lycklig igen.
Min lampa är inte tillräckligt stark vid alla banans vändningar, och vid ett tillfälle tappar jag riktningen. Jag stannar och de andra två hinner ikapp mig. De har starkare lampor och hittar snart rätt igen. Jag är trött nu, och jag får svårt att haka i. Jag märker direkt hur motivationen faller när jag inte drar längre. Det är som på militärträningen, där det är så sjukt mycket lättare att orka när jag får springa först i kolonnen. Hamnar jag sist, då tänker jag: spring ni, tänk inte på mig. Jag sätter mig här på en sten ett tag. Jag kan ändå inte hålla jämna steg med er.
Lyft på fötterna, ekar det i huvudet när jag snavar över rötter och fötterna överraskas av pölar, diken, hålor. Vilken förbannad tur att jag inte vrickar fötterna. Att jag aldrig har vrickat fötterna. För då blir det nämligen lättare att vricka dem igen, och igen.
Efter dryga fem kilometer, som känns som nio i den mörka skogen, går banan ut i eljjusspåret som verkar formligen bada i ljus.
Jag rullar nedför backen och sätter av mot målet. Nu ska jag springa snyggt. Med huvudet högt, och med stolt hållning. Som jag har lärt mig. När jag drar ifrån de sista metrarna hugger det till i vaderna. Saltbrist. Ja, jag har svettats mycket ikväll.
Jag går i mål och får medalj och energidryck och kollar resultatlistan. Och det är så fint att det står någonting bredvid mitt namn, i kolumnen "Klubb". Jag representerar någonting. Tillhör någonting. Militärträningen. Lyft på fötterna.
måndag 8 september 2014
Slut med tramset
Jag kom dit med dåligt humör. Jag ville brottas och slåss, och var nära på att gå över till rödvästarna vid uppställningen i början. Huvet ville det, men kroppen hade inte orkat. Jag var förståndig och tänkte på kroppen istället för på huvet. Det var tur det.
För instruktör R körde rätt hårt med oss i 75 minuter. Det kändes i alla fall så efter två veckors träningsuppehåll. När det är nästan slut kommer vi fram till diket. Det där förbannade, älskade diket. Han måste skämta, tänker jag först. Men nej. Det är bara att hugga i. Och genomföra, slutföra. Det är inte vackert, men det går. Och jag trampar ner i kanterna, i leran, först försiktigt, sedan med ursinne och glädje och stor kraft. Det stänker upp längs hela underbenen som blir lerigare och lerigare. Jag njuter.
För instruktör R körde rätt hårt med oss i 75 minuter. Det kändes i alla fall så efter två veckors träningsuppehåll. När det är nästan slut kommer vi fram till diket. Det där förbannade, älskade diket. Han måste skämta, tänker jag först. Men nej. Det är bara att hugga i. Och genomföra, slutföra. Det är inte vackert, men det går. Och jag trampar ner i kanterna, i leran, först försiktigt, sedan med ursinne och glädje och stor kraft. Det stänker upp längs hela underbenen som blir lerigare och lerigare. Jag njuter.
Nu får det vara slut med trams. Träningsuppehåll alltså.
Och nu smattrar regnet mot rutan.
Och nu smattrar regnet mot rutan.
tisdag 2 september 2014
Där och då
Vid flera tillfällen under GMU minns jag att jag tänkte att "det här måste jag bearbeta på något sätt". Extremt intensiva upplevelser, känslomässigt, mentalt, fysiskt. Men det var inte möjligt då.
Jag bearbetar bäst genom att skriva, det kanske märks här. Och det fanns aldrig någon tid till det då. Det är sånt man kan slänga sig med i den civila vardagen, att man inte har tid, men här fick det begreppet kött och blod. Det fanns alltid en kvällstjänst, en tidig morgon, teori som skulle pluggas in på tid som inte fanns, märken som skulle sys om, skåp som skulle städas, sovsäckar som skulle torkas, kängor som skulle putsas. Förstärk och förbättra. Och när jag äntligen fick ledigt ville jag bara ligga i min tysta, svala lägenhet i stan och dricka kall kvalitetsöl och slökolla på tv-serier. Det var inte möjligt att skriva då.
Och när jag kom hem från de sista åtta dygnen i skogen, från övningen som kallades "Aldrig ge upp", så kunde jag inte skriva, bokstavligen. Mina fingrar var så stela och såriga av de växlande temperaturerna och det eviga fipplandet med kalla metalldelar, att jag var oförmögen att hålla i en penna och trycka den mot ett papper med tillräckligt stor beslutsamhet för att kunna forma bokstäver.
Men nu kan jag. Nu har jag både dator och den här platsen i cyberspace och fungerande fingrar.
---
Jag står snett till höger bakom rekryterna som ligger på en lång rad på grusplanen. Stridsväst, hjälm, skyddsglasögon på. Alla likadant. Alla samtidigt. Pipmedvetenhet, vapnet i skjutriktningen, nere, utslagen, hot, kamrat, allt det där.
Fänriken går och kontrollerar skjutställningarna bakom ledet som svettas nervöst. Han rättar till någon. Alla likadant. Han instruerar, långsamt, tålmodigt. Han måste vara väldigt noga med vad han säger. Och vad han inte säger. Det slår mig, för första gången, att han måste ha pluggat in de där replikerna, exakt vad som ska sägas, hur det ska sägas, likt en skådespelare. Visst hade jag redan tidigare observerat att officersyrket har sina teatrala sidor, men jag hade aldrig tänkt på att man ska lära sig repliker så i detalj. Det. Får. Absolut. Inte. Bli. Otydligt.
Fem skott i eget tempo, liggande skjutställning. Under ordergivningen står rekryterna och stirrar på tavlorna framför sig. Ingen rör sig, inte förrän fänriken har sagt de förlösande orden, "gör det". Eld. Alla samtidigt.
Det är som en dröm, jag ser det hela utifrån, så där som det kan vara i drömmar. Att man mer observerar än deltar. Men det är ingen dröm. Jag är med en GMU-pluton för första gången sedan jag själv muckade den 28 oktober 2011. Jag är här på besök. Jag sneglar på mina medbesökare som är med mig idag. Jag tänker, att nu tror de kanske att de här officerarna sätter upp nån sorts teater för deras skull. Kallar varandra "överstelöjtnanten" och "förstesergeanten" för att liksom visa hur det brukade gå till, på den gamla goda tiden. Att de kanske inte förstår att det är faktiskt på riktigt och att en av de första saker vi fick lära oss när vi hade ryckt in var att plugga in gradbeteckningarna. Försvarsmakten som 1940-talslajv.
Befälen uppmuntrar oss att prata enskilt med rekryterna om deras upplevelser. Jag styr mina steg över gruset mot rekryterna som står och klistrar sina tavlor och på vägen ser jag tomma patroner glimma till i augustisolen, och min första instinkt är att börja plocka, så närvarande är jag i den här situationen. Men jag hejdar mig, det kan jag ju inte göra. Jag är här i en annan roll nu.
Jag närmar mig en kille i 20-årsåldern och en något äldre, blond tjej som står längst ut på kanten av gruppen. Jag frågar dem om varför de är här och vad de har för förväntningar, och om de förväntningar de hade innan de ryckte in har motsvarat hittills. De har legat inne i två veckor, ungefär. Tjejen är mest talför, så jag pratar vidare med henne. Hon berättar att hon är 27 år och har jobbat i några år innan hon kom hit. Men hon trivs här. Hon vill stanna. Det är som att prata med mig själv för tre år sen. Jag var också 27 år när jag ryckte in. Jag trivdes också bra redan från början, även om jag inte var lika säker på att jag ville stanna. Det gjorde jag ju inte heller.
Hur är det att vara såpass mycket äldre än de andra?, frågar jag henne. Hon menar att åldern inte märks särskilt mycket. Dessutom har hon en kamrat som är 25. Så det är OK.
Och hur är det att vara tjej då?, frågar jag vidare. Jo, bra, hon har ju en tjej till i plutonen. I hennes civila jobb som elektriker är hon van vid att alltid vara ensam tjej.
Jag tyckte inte heller att åldern spelade någon roll egentligen, trots att jag var äldre än halva befälslaget. Och vi var också två tjejer i min pluton på trettio, och jag tyckte att det gick fint, även om jag var van vid större könsblandning än elektrikern. Hon ryckte in den 18 augusti. Jag den 11 augusti. Tre år emellan. Men ändå. Märklig, denna extrema igenkänning. Dels för att vi också sköt våra första skott i augustisol på en skjutbana någon timme från Stockholms innerstad, och dels för att allting alltid är likadant i Försvarsmakten.
När jag har berättat att jag också har gjort GMU, för tre år sen, börjar hon förstås fråga om "Aldrig ge upp". Kommer det bli jobbigt? Det klarar ni, svarar jag, som inte vet någonting om hennes mentala eller fysiska förmåga (även om jag måste säga att hon ger ett redigt intryck). Och plötsligt är det jag som står och drar anekdoter om ensamdygn i dåligt byggda vindskydd under spöregn.
I militärträningssammanhang är man ju alltid gröngöling bland alla de där jägarna. Nu är det jag som är veteranen.
Jag har återupplevt de här bilderna så många gånger i mitt huvud, tittat på dem, som en film. Och så plötsligt står jag där igen, fast som betraktare. Jag ser faktiskt filmen, men nu som teater, den spelas upp framför ögonen på mig. Alla likadant. Alla samtidigt.
Jag. Här och nu. Där och då. Veteran, gröngöling, statsvetare, rekryt, kavaj på jobbet, vapenolja i håret.
Som yogalärare S brukar säga: time is a tricky thing.
Jag bearbetar bäst genom att skriva, det kanske märks här. Och det fanns aldrig någon tid till det då. Det är sånt man kan slänga sig med i den civila vardagen, att man inte har tid, men här fick det begreppet kött och blod. Det fanns alltid en kvällstjänst, en tidig morgon, teori som skulle pluggas in på tid som inte fanns, märken som skulle sys om, skåp som skulle städas, sovsäckar som skulle torkas, kängor som skulle putsas. Förstärk och förbättra. Och när jag äntligen fick ledigt ville jag bara ligga i min tysta, svala lägenhet i stan och dricka kall kvalitetsöl och slökolla på tv-serier. Det var inte möjligt att skriva då.
Och när jag kom hem från de sista åtta dygnen i skogen, från övningen som kallades "Aldrig ge upp", så kunde jag inte skriva, bokstavligen. Mina fingrar var så stela och såriga av de växlande temperaturerna och det eviga fipplandet med kalla metalldelar, att jag var oförmögen att hålla i en penna och trycka den mot ett papper med tillräckligt stor beslutsamhet för att kunna forma bokstäver.
Men nu kan jag. Nu har jag både dator och den här platsen i cyberspace och fungerande fingrar.
---
Jag står snett till höger bakom rekryterna som ligger på en lång rad på grusplanen. Stridsväst, hjälm, skyddsglasögon på. Alla likadant. Alla samtidigt. Pipmedvetenhet, vapnet i skjutriktningen, nere, utslagen, hot, kamrat, allt det där.
Fänriken går och kontrollerar skjutställningarna bakom ledet som svettas nervöst. Han rättar till någon. Alla likadant. Han instruerar, långsamt, tålmodigt. Han måste vara väldigt noga med vad han säger. Och vad han inte säger. Det slår mig, för första gången, att han måste ha pluggat in de där replikerna, exakt vad som ska sägas, hur det ska sägas, likt en skådespelare. Visst hade jag redan tidigare observerat att officersyrket har sina teatrala sidor, men jag hade aldrig tänkt på att man ska lära sig repliker så i detalj. Det. Får. Absolut. Inte. Bli. Otydligt.
Fem skott i eget tempo, liggande skjutställning. Under ordergivningen står rekryterna och stirrar på tavlorna framför sig. Ingen rör sig, inte förrän fänriken har sagt de förlösande orden, "gör det". Eld. Alla samtidigt.
Det är som en dröm, jag ser det hela utifrån, så där som det kan vara i drömmar. Att man mer observerar än deltar. Men det är ingen dröm. Jag är med en GMU-pluton för första gången sedan jag själv muckade den 28 oktober 2011. Jag är här på besök. Jag sneglar på mina medbesökare som är med mig idag. Jag tänker, att nu tror de kanske att de här officerarna sätter upp nån sorts teater för deras skull. Kallar varandra "överstelöjtnanten" och "förstesergeanten" för att liksom visa hur det brukade gå till, på den gamla goda tiden. Att de kanske inte förstår att det är faktiskt på riktigt och att en av de första saker vi fick lära oss när vi hade ryckt in var att plugga in gradbeteckningarna. Försvarsmakten som 1940-talslajv.
Befälen uppmuntrar oss att prata enskilt med rekryterna om deras upplevelser. Jag styr mina steg över gruset mot rekryterna som står och klistrar sina tavlor och på vägen ser jag tomma patroner glimma till i augustisolen, och min första instinkt är att börja plocka, så närvarande är jag i den här situationen. Men jag hejdar mig, det kan jag ju inte göra. Jag är här i en annan roll nu.
Jag närmar mig en kille i 20-årsåldern och en något äldre, blond tjej som står längst ut på kanten av gruppen. Jag frågar dem om varför de är här och vad de har för förväntningar, och om de förväntningar de hade innan de ryckte in har motsvarat hittills. De har legat inne i två veckor, ungefär. Tjejen är mest talför, så jag pratar vidare med henne. Hon berättar att hon är 27 år och har jobbat i några år innan hon kom hit. Men hon trivs här. Hon vill stanna. Det är som att prata med mig själv för tre år sen. Jag var också 27 år när jag ryckte in. Jag trivdes också bra redan från början, även om jag inte var lika säker på att jag ville stanna. Det gjorde jag ju inte heller.
Hur är det att vara såpass mycket äldre än de andra?, frågar jag henne. Hon menar att åldern inte märks särskilt mycket. Dessutom har hon en kamrat som är 25. Så det är OK.
Och hur är det att vara tjej då?, frågar jag vidare. Jo, bra, hon har ju en tjej till i plutonen. I hennes civila jobb som elektriker är hon van vid att alltid vara ensam tjej.
Jag tyckte inte heller att åldern spelade någon roll egentligen, trots att jag var äldre än halva befälslaget. Och vi var också två tjejer i min pluton på trettio, och jag tyckte att det gick fint, även om jag var van vid större könsblandning än elektrikern. Hon ryckte in den 18 augusti. Jag den 11 augusti. Tre år emellan. Men ändå. Märklig, denna extrema igenkänning. Dels för att vi också sköt våra första skott i augustisol på en skjutbana någon timme från Stockholms innerstad, och dels för att allting alltid är likadant i Försvarsmakten.
När jag har berättat att jag också har gjort GMU, för tre år sen, börjar hon förstås fråga om "Aldrig ge upp". Kommer det bli jobbigt? Det klarar ni, svarar jag, som inte vet någonting om hennes mentala eller fysiska förmåga (även om jag måste säga att hon ger ett redigt intryck). Och plötsligt är det jag som står och drar anekdoter om ensamdygn i dåligt byggda vindskydd under spöregn.
I militärträningssammanhang är man ju alltid gröngöling bland alla de där jägarna. Nu är det jag som är veteranen.
Jag har återupplevt de här bilderna så många gånger i mitt huvud, tittat på dem, som en film. Och så plötsligt står jag där igen, fast som betraktare. Jag ser faktiskt filmen, men nu som teater, den spelas upp framför ögonen på mig. Alla likadant. Alla samtidigt.
Jag. Här och nu. Där och då. Veteran, gröngöling, statsvetare, rekryt, kavaj på jobbet, vapenolja i håret.
Som yogalärare S brukar säga: time is a tricky thing.
 |
| Där och då. |
måndag 18 augusti 2014
Hektar och höjdmeter
Jag halkar till när jag sätter ner vänsterfoten i underlaget. Den fäster inte. Grus och större stenar rullar och slinter ned för bergssidan, faller tio, tjugo, trettio meter, olycksbådande, som för att varna mig, jag borde stanna nu. Jag klamrar mig fast mot bergväggen där smältvattnet droppar längs kanten. Jag skulle behöva ta ett stort steg ner för att komma till den avsats där kamrat E står. Jag förstår inte hur det ska gå till. Allt underlag bara glider under mig, jag får inget fäste. "Det här tycker jag är rätt obehagligt", säger jag till kamrat E, som fattar direkt vad han behöver göra. "Det är okej", säger han och sträcker ut armarna emot mig, som en vuxen som gör sig beredd att ta emot ett barn. Just nu känns det inte så dumt att kamrat E är både längre och tyngre än vad jag är.
Jag sväljer tvivlet och tar ett stort steg ner till kamrat E. Han fångar mig. Det känns stadigt. Nu är det okej.
Vi är i färd med att ta oss ner från den östra toppen på Pajep Kåppatjåkka, kryssa mellan fjällsjöarna och upp på Kåppastjårro på andra sidan. Hundra höjdmeter ner och hundra höjdmeter upp igen, på en dryg kilometer. Säsongens första snö har just piskat oss i ansiktet, det är brant överallt och vi har fattat ett beslut att bara ta oss ner någonstans. Vi är på tävling och kan inte gå och hoppas på flackare terräng.
Nästa passage är en stor fläck med glaciärsnö som jag först hade tänkt att vi skulle skråa snett över, för att komma ner diagonalt nedanför den. Men när vi kommer fram till snökanten inser vi att ytan är rätt hård, och hal. Det kommer att bli svårt att få fäste här också.
"Ska vi inte bara sätta oss på rumpan och åka kana nerför?", föreslår jag till kamrat E. Militärtränings-style. Han är genast med på idén. Vårt lagnamn är ju "Lätt och roligt", så vad skulle passa bättre än att åka lite kana på regnbrallorna mitt i den här stentuffa tävlingen?
Vi sätter oss på den hala plusgraderssnön och tyngdkraften drar oss snabbt nedåt. Med våra packningar på ryggen får vi lite extra vikt och skjuts utför. Vi skriker och skrattar som lyckliga barn på en lekplats, eller kanske ett lekland, för det här är vårt lekland idag, med hur många hektar och höjdmetrar som helst till vårt förfogande. Det blir en high five när vi har landat i blockterrängen och kontrollerat att vi inte har några skador.
---
Andra året på fjällorienteringen är det mesta faktiskt lätt och roligt. Mycket tack vare erfarenheten, att jag kan det här nu, det är inga konstigheter. Och kamrat E, som peppar och skojar mest hela tiden. Och vädret, som låter bli att vara så där överdjävligt som förra året. Frågan är om mina muskler, ligament och senor håller med. Träningsvärken kommer i alla fall sitta i några dygn till.
Jag sväljer tvivlet och tar ett stort steg ner till kamrat E. Han fångar mig. Det känns stadigt. Nu är det okej.
Vi är i färd med att ta oss ner från den östra toppen på Pajep Kåppatjåkka, kryssa mellan fjällsjöarna och upp på Kåppastjårro på andra sidan. Hundra höjdmeter ner och hundra höjdmeter upp igen, på en dryg kilometer. Säsongens första snö har just piskat oss i ansiktet, det är brant överallt och vi har fattat ett beslut att bara ta oss ner någonstans. Vi är på tävling och kan inte gå och hoppas på flackare terräng.
Nästa passage är en stor fläck med glaciärsnö som jag först hade tänkt att vi skulle skråa snett över, för att komma ner diagonalt nedanför den. Men när vi kommer fram till snökanten inser vi att ytan är rätt hård, och hal. Det kommer att bli svårt att få fäste här också.
"Ska vi inte bara sätta oss på rumpan och åka kana nerför?", föreslår jag till kamrat E. Militärtränings-style. Han är genast med på idén. Vårt lagnamn är ju "Lätt och roligt", så vad skulle passa bättre än att åka lite kana på regnbrallorna mitt i den här stentuffa tävlingen?
Vi sätter oss på den hala plusgraderssnön och tyngdkraften drar oss snabbt nedåt. Med våra packningar på ryggen får vi lite extra vikt och skjuts utför. Vi skriker och skrattar som lyckliga barn på en lekplats, eller kanske ett lekland, för det här är vårt lekland idag, med hur många hektar och höjdmetrar som helst till vårt förfogande. Det blir en high five när vi har landat i blockterrängen och kontrollerat att vi inte har några skador.
---
Andra året på fjällorienteringen är det mesta faktiskt lätt och roligt. Mycket tack vare erfarenheten, att jag kan det här nu, det är inga konstigheter. Och kamrat E, som peppar och skojar mest hela tiden. Och vädret, som låter bli att vara så där överdjävligt som förra året. Frågan är om mina muskler, ligament och senor håller med. Träningsvärken kommer i alla fall sitta i några dygn till.
Vägmärken
Trött
och ensam
Trött
så sinnet värker.
Nedför hällarna
silar smältvattnet.
Fingrarna är stumma,
knäna skälver.
Det är nu,
nu, du inte får släppa.
Andras väg
har rastplatser
i solen
där de mötas.
Men detta
är din väg
och det är nu,
nu, du inte får svika.
Gråt,
om du kan,
gråt
men klaga inte.
Vägen valde dig –
och du skall tacka.
(Ur "Vägmärken" av Dag Hammarskjöld)
och ensam
Trött
så sinnet värker.
Nedför hällarna
silar smältvattnet.
Fingrarna är stumma,
knäna skälver.
Det är nu,
nu, du inte får släppa.
Andras väg
har rastplatser
i solen
där de mötas.
Men detta
är din väg
och det är nu,
nu, du inte får svika.
Gråt,
om du kan,
gråt
men klaga inte.
Vägen valde dig –
och du skall tacka.
(Ur "Vägmärken" av Dag Hammarskjöld)
söndag 17 augusti 2014
Laget före jaget
Jag har skrivit in absurdum om hur mycket militärträningen har gett mig. En del älskar att läsa om det och längtar till nästa inlägg, andra har svårt att relatera och kan tycka att det blir tjatigt. Ytterligare några ser det som en beskrivning av en sekt. Om du anser dig tillhöra någon av de två sista grupperna utfärdar jag härmed en varning.
Militärträningen har för mig inte varit en träningsform vilken som helst. Den har givit mig och många andra mod och möjligheter att utforska nya sidor av världen och oss själva. Och faktiskt, det som många i vårt samhälle drömmer om: bli någon annan. Någon som kan springa fjällmaraton till Sveriges utpost och tillbaka igen. Ja, den kortaste av tre klasser, och ja, vi kom in långt efter pallplats. Men vi genomförde, vi gav inte upp, vi är glada och vi är fortfarande vänner. Märkte du nu att jag använde ordet vi fyra gånger. Det är inte en slump.
Det handlar om vi:et. "Laget före jaget" som klämkäckt inpräntats i oss under GMU. Ansvaret och tryggheten.
Vid ett tillfälle under fjällmaratonet, som avslutades igår kväll, tappar jag kamrat E ur sikte. Vi går omkring på en dimmig topp och letar efter orienteringskontrollen som vi är helt säkra på måste finnas där, och som en kort stund senare ska visa sig finnas på den riktiga toppen, någon höjdkurva högre upp.
Det tar bara några sekunder tills jag får syn på honom igen. Men skräcken hinner fram till mig med sin dimvåta nos, om än bara för en millisekund. Ensamskräcken.
Hur gör man på fjället, i dimman, i snön, med kartan, kompassen, maten - ensam?
Så länge vi håller ihop, kan vi klara vad som helst. Alltså verkligen vad som helst. Till exempel 2200 höjdmeter på 30 kilometer på två dygn och nästan nollgradigt i nattlägret.
Men om vi tappar varandra, klarar vi ingenting. Då kan minsta uppgift kännas oöverstiglig. Det är fjällets orimliga och självklara matematik.
Det är också militärträningens matematik, i miniatyr. Bara sjuttiofem minuter under någorlunda kontrollerade former, några tunnelbanestationer bort. Men samma utdragslåda i hjärnan, och hjärtat. Laget före jaget.
Jag antar att om man staplar tillräckligt många såna där sjuttiofemminuterspass på varandra, och gör dem till vardag, och öppnar den där utdragslådan så vanemässigt att den till slut rullar ut av sig självt, liksom på kullager - då har man till sist samlat ihop till tillräckligt mycket "laget före jaget" för ett fjällmaraton.
Och det är klart, några benböj skadar ju inte heller.
Militärträningen har för mig inte varit en träningsform vilken som helst. Den har givit mig och många andra mod och möjligheter att utforska nya sidor av världen och oss själva. Och faktiskt, det som många i vårt samhälle drömmer om: bli någon annan. Någon som kan springa fjällmaraton till Sveriges utpost och tillbaka igen. Ja, den kortaste av tre klasser, och ja, vi kom in långt efter pallplats. Men vi genomförde, vi gav inte upp, vi är glada och vi är fortfarande vänner. Märkte du nu att jag använde ordet vi fyra gånger. Det är inte en slump.
Det handlar om vi:et. "Laget före jaget" som klämkäckt inpräntats i oss under GMU. Ansvaret och tryggheten.
Vid ett tillfälle under fjällmaratonet, som avslutades igår kväll, tappar jag kamrat E ur sikte. Vi går omkring på en dimmig topp och letar efter orienteringskontrollen som vi är helt säkra på måste finnas där, och som en kort stund senare ska visa sig finnas på den riktiga toppen, någon höjdkurva högre upp.
Det tar bara några sekunder tills jag får syn på honom igen. Men skräcken hinner fram till mig med sin dimvåta nos, om än bara för en millisekund. Ensamskräcken.
Hur gör man på fjället, i dimman, i snön, med kartan, kompassen, maten - ensam?
Så länge vi håller ihop, kan vi klara vad som helst. Alltså verkligen vad som helst. Till exempel 2200 höjdmeter på 30 kilometer på två dygn och nästan nollgradigt i nattlägret.
Men om vi tappar varandra, klarar vi ingenting. Då kan minsta uppgift kännas oöverstiglig. Det är fjällets orimliga och självklara matematik.
Det är också militärträningens matematik, i miniatyr. Bara sjuttiofem minuter under någorlunda kontrollerade former, några tunnelbanestationer bort. Men samma utdragslåda i hjärnan, och hjärtat. Laget före jaget.
Jag antar att om man staplar tillräckligt många såna där sjuttiofemminuterspass på varandra, och gör dem till vardag, och öppnar den där utdragslådan så vanemässigt att den till slut rullar ut av sig självt, liksom på kullager - då har man till sist samlat ihop till tillräckligt mycket "laget före jaget" för ett fjällmaraton.
Och det är klart, några benböj skadar ju inte heller.
tisdag 5 augusti 2014
Som vapnet
Jag kämpar uppför. Svetten rinner från mina knäveck och fukten som har satt sig på baksidan av ryggsäcken svalkar min rygg. Även om jag inte har någon spegel kan jag känna att jag är röd i ansiktet.
Det är 28 grader varmt och luften är tjock av fukt. Ändå känns det friskt, på något vis, det kanske är vindarna. Eller så är det den milsvida utsikten som ger andrum. Jag är på en halvdagshajk i Yosemite, USA:s första nationalpark. Mil efter mil sträcker den ut sig i det knastertorra Kaliforniens inland, med sina djupa skogar, mäktiga klippblock, orörda vattenfall.
De nordamerikanska indianerna har många sägner att berätta om det här stycket land. Och det är inte så konstigt. Min första tanke, när jag kom körande på de slingriga vägarna från Highway 41, körde genom tunneln, kom ut på andra sidan, och fick se Yosemite Valley breda ut sig, var: det är inte konstigt att man blir religiös när man kommer hit. (Faktiskt samma tanke som när jag smällde upp rullgardinen på nattåget från Kairo till Luxor och överväldigades av grönskan och färgerna i Nilens bördiga flodlandskap.)
Jag försöker föreställa mig hur de första indianerna smög sig in i denna stora, stumma naturupplevelse, bland klippformationerna som gör människan så liten när de reser sig mot himlen, vilda fåglar, fiskar och djur i mängd, och träd som har vuxit sig stadiga under flera tusen års tid. De måste ha blivit förundrade. Det blir jag med.
Jag kämpar vidare uppför. Jag snubblar mig fram på en stenlagd led i den stekande solen, den ringlar sig som en orm längs bergssidan. Trappstegen är höga och jag får upp flåset rejält, jag är nog uppe på maxpuls och vänder några gånger.
Efter en ganska lång stund, säg en halvtimme, kanske mer, inser jag att jag går och håller min kamera i ett fast grepp i högerhanden. Det är en systemkamera, rätt så dyrbar, men jag bär den egentligen i en rem runt halsen. Jag skulle kunna släppa och låta den dingla, och fokusera min hand på att hålla balansen på den branta stenläggningen.
Varför? Efter att ha tänkt ett slag kommer jag på det.
Jag håller den som vapnet.
När vi gick långt i det militära, var vi alltid tvungna att bära vapnet i handen, även om vi kunde ha släppt det och låtit det dingla i vapenremmen runt halsen. Och jag som är så kort, var alltid tvungen att lyfta det i uppförslut, så att det inte skulle slå emot mina knän och hindra min stigning.
Det är samma känsla nu, fast jag har ingen pluton med grabbar med mig den här gången, jag är ensam. Men jag kämpar på i marschtakt uppför, jag bryr mig inte om att jag blir svettig, jag går femtio och rastar tio, luftar fötterna och tar några mandlar och lite vatten. Därefter säger jag ”rast/vila slut”, tyst för mig själv i mitt huvud, och så kör jag igen. Jag är där. Fast i Kalifornien istället för Enköping. Och med en kamera i handen istället för en AK5:a.
Jag kämpar vidare uppför. Jag snubblar mig fram på en stenlagd led i den stekande solen, den ringlar sig som en orm längs bergssidan. Trappstegen är höga och jag får upp flåset rejält, jag är nog uppe på maxpuls och vänder några gånger.
När vi gick långt i det militära, var vi alltid tvungna att bära vapnet i handen, även om vi kunde ha släppt det och låtit det dingla i vapenremmen runt halsen. Och jag som är så kort, var alltid tvungen att lyfta det i uppförslut, så att det inte skulle slå emot mina knän och hindra min stigning.
Det är samma känsla nu, fast jag har ingen pluton med grabbar med mig den här gången, jag är ensam. Men jag kämpar på i marschtakt uppför, jag bryr mig inte om att jag blir svettig, jag går femtio och rastar tio, luftar fötterna och tar några mandlar och lite vatten. Därefter säger jag ”rast/vila slut”, tyst för mig själv i mitt huvud, och så kör jag igen. Jag är där. Fast i Kalifornien istället för Enköping. Och med en kamera i handen istället för en AK5:a.
måndag 23 juni 2014
Inga konstigheter
"Ni ska ligga på 95-98 procent av maxpuls. Det ska kännas!", kommenderar instruktör P när vi står uppställda vid foten av den lilla backen som vi strax ska springa uppför. Så fort vi kan, alltså. Fem gånger om.
Regnet slår fortfarande mot mitt ansikte, det har inte gett vika under de fyrtiofem minuter vi redan har varit ute. Det formar min lugg i stripor, som liksom rinner ner i ögonen.
"Jag kan lova att det här är det jobbigaste vi kommer att göra idag", fortsätter P. "Så det är bara att ge allt nu. Slå på pannbenet och kör."
Jag har tänkt en del på min dåliga kondition och känt lite oro inför fjälläventyret i augusti. Nog för att vi kommer att klara det, jag och kamrat M, men det skulle kännas skönt att kunna springa lite fortare, för att ligga mer på den säkra sidan av tidsmarginalen. Och ännu viktigare, som mönstringsofficeren inför GMU sa till mig: ju mer du har tränat innan, desto roligare blir det när du väl är där.
Och som jag har konstaterat så många gånger förut: det finns bara ett sätt att bli mer vältränad.
Så jag kör. Första intervallen i lite lagom tempo, för jag brukar såsa i sådana här moment, när jag varken har ett starkt tävlings- eller gruppincitament att ta ut mig. Men lagom till andra intervallen har instruktör P:s ord om 95-98 procent av maxpuls sjunkit in. Jag förstår vad han menar nu. Jag ska flåsa. Hjärtat ska jobba. Jag ska känna mig slut när jag kommit uppför backen.
Så jag springer och springer och tackar naprapat G för alla benböj han har fått mig att göra på gymmet den här våren. Ben hjälper i backar. Styrka i baksida lår. Det hjälper mycket, när flåset att tungt. Och jag tänker igen på naprapat G när jag trycker till med armarna och försöker trycka höften framåt, hålla rak rygg och ögonen uppåt, framåt. Försöker dra in syre för att försörja musklerna. Det är skönt att springa i regn, luften känns liksom mer syrerik, och det är näring för kroppen just nu.
Till min egen stora förvåning återhämtar jag mig ganska snabbt i plankan medan kamrat M springer. Sedan byter vi och jag springer igen. Och igen. Och igen. "Så här mycket brukar jag inte pressa mig själv", tänker jag när jag tar mig den sista kämpiga biten upp. Jag vet inte varför det händer just idag. Kanske en kombination av psykisk och fysisk form, en bra instruktör och det bästa militärträningsvädret i hela världen. Förmodligen det.
Så är plötsligt övningen slut, vi får vatten och beröm av instruktör P och nu är vi strax på väg tillbaka. Det har varit ett köttigt pass. Enkla övningar och tydliga instruktioner. Inga konstigheter. Jägarbuss i all enkelhet. Vi ålar oss över fält och bär "skadade" kamrater i säkerhet.
Jag visste att instruktör P kunde sina grejor efter ett skoningslöst morgonpass med honom i vintras. Nu är det juni, tolv grader och spöregn. Instruktör P levererar igen.
Regnet slår fortfarande mot mitt ansikte, det har inte gett vika under de fyrtiofem minuter vi redan har varit ute. Det formar min lugg i stripor, som liksom rinner ner i ögonen.
"Jag kan lova att det här är det jobbigaste vi kommer att göra idag", fortsätter P. "Så det är bara att ge allt nu. Slå på pannbenet och kör."
Jag har tänkt en del på min dåliga kondition och känt lite oro inför fjälläventyret i augusti. Nog för att vi kommer att klara det, jag och kamrat M, men det skulle kännas skönt att kunna springa lite fortare, för att ligga mer på den säkra sidan av tidsmarginalen. Och ännu viktigare, som mönstringsofficeren inför GMU sa till mig: ju mer du har tränat innan, desto roligare blir det när du väl är där.
Och som jag har konstaterat så många gånger förut: det finns bara ett sätt att bli mer vältränad.
Så jag kör. Första intervallen i lite lagom tempo, för jag brukar såsa i sådana här moment, när jag varken har ett starkt tävlings- eller gruppincitament att ta ut mig. Men lagom till andra intervallen har instruktör P:s ord om 95-98 procent av maxpuls sjunkit in. Jag förstår vad han menar nu. Jag ska flåsa. Hjärtat ska jobba. Jag ska känna mig slut när jag kommit uppför backen.
Så jag springer och springer och tackar naprapat G för alla benböj han har fått mig att göra på gymmet den här våren. Ben hjälper i backar. Styrka i baksida lår. Det hjälper mycket, när flåset att tungt. Och jag tänker igen på naprapat G när jag trycker till med armarna och försöker trycka höften framåt, hålla rak rygg och ögonen uppåt, framåt. Försöker dra in syre för att försörja musklerna. Det är skönt att springa i regn, luften känns liksom mer syrerik, och det är näring för kroppen just nu.
Till min egen stora förvåning återhämtar jag mig ganska snabbt i plankan medan kamrat M springer. Sedan byter vi och jag springer igen. Och igen. Och igen. "Så här mycket brukar jag inte pressa mig själv", tänker jag när jag tar mig den sista kämpiga biten upp. Jag vet inte varför det händer just idag. Kanske en kombination av psykisk och fysisk form, en bra instruktör och det bästa militärträningsvädret i hela världen. Förmodligen det.
Så är plötsligt övningen slut, vi får vatten och beröm av instruktör P och nu är vi strax på väg tillbaka. Det har varit ett köttigt pass. Enkla övningar och tydliga instruktioner. Inga konstigheter. Jägarbuss i all enkelhet. Vi ålar oss över fält och bär "skadade" kamrater i säkerhet.
Jag visste att instruktör P kunde sina grejor efter ett skoningslöst morgonpass med honom i vintras. Nu är det juni, tolv grader och spöregn. Instruktör P levererar igen.
tisdag 20 maj 2014
Hallå, vad händer med gruppen?
Vi har precis avslutat två intervallrundor med 30 sekunder benböj och 30 sekunder utfallshopp, avbrutna av backlöpning i grupp upp till "tussen" och tillbaka. "Tussen" är en liten ansamling högt gräs och andra växter precis på krönet av backen ovanför den lilla gläntan bakom fotbollsplanen på det Andra Stället.
Då säger instruktör C till oss att "det är när man är som tröttast, man måste vara som starkast".
Då tänker jag på Afghanistan. På att springa med 50 kg utrustning uppför 35 graders lutning i nio timmar under påskjutning. På att han har gjort det, på att han överlevde och kom tillbaka. Kom tillbaka för att stå här en vacker afton i maj i Stockholms innerstad och kommendera benböj och löpning upp till "tussen". Han gör det utan minsta ironi. Han har medkänsla med att vi tycker att det är jobbigt, han säger det till oss. Trots att han har gjort grejer som är så s-j-u-k-t mycket jobbigare.
Det där är en viktig komponent i att bygga förtroende för en ledare. Att de som blir ledda vet att ledaren har varit i min situation, någon gång, på något sätt. Och kommit vidare därifrån. Det konstaterade jag och kamrat L härom veckan.
Den här erfarenheten är det som instruktör C benämner som "militär bakgrund" i hans presentation vid uppställningen i början av passet. Så ödmjuk är han. "Militär bakgrund", jo, tjena. Det är ju inte precis bandvagnsförare i Enköping eller cykelskytt i Växjö vi pratar om.
I Simon Sineks TED-talk om trygghet visar han på det militära ledarskapet som förebild eftersom det utgår från totalt ömsesidigt beroende. Om man frågar en soldat varför hen är villig att offra sig för sin ledare eller för gruppen, blir svaret ofta: "För att hon/han/de hade gjort samma sak för mig"
Så, och endast så, bygger man en riktigt framgångsrik grupp som kan prestera på topp, menar Simon Sinek.
I instruktör C:s version heter det gruppsamarbete. Att hela gruppen tar ansvar för varje individs beteende under passet. När en man i 50-årsåldern rör sig bort från oss andra och går bakom en buske för att kissa, säger inte C till mannen "Vart ska du någonstans?", vilket man hade förväntat sig, för så går det till överallt annars i samhället. Nej, instruktör C säger "Hallå, vad händer med gruppen?" En fråga riktad till alla, för att uppmärksamma oss på att var och en av oss har ett ansvar för att hålla koll på gruppen - och hålla ihop den. För det är när man är som tröttast, man måste vara som starkast.
Just idag var det en påminnelse jag verkligen behövde.
Då säger instruktör C till oss att "det är när man är som tröttast, man måste vara som starkast".
Då tänker jag på Afghanistan. På att springa med 50 kg utrustning uppför 35 graders lutning i nio timmar under påskjutning. På att han har gjort det, på att han överlevde och kom tillbaka. Kom tillbaka för att stå här en vacker afton i maj i Stockholms innerstad och kommendera benböj och löpning upp till "tussen". Han gör det utan minsta ironi. Han har medkänsla med att vi tycker att det är jobbigt, han säger det till oss. Trots att han har gjort grejer som är så s-j-u-k-t mycket jobbigare.
Det där är en viktig komponent i att bygga förtroende för en ledare. Att de som blir ledda vet att ledaren har varit i min situation, någon gång, på något sätt. Och kommit vidare därifrån. Det konstaterade jag och kamrat L härom veckan.
Den här erfarenheten är det som instruktör C benämner som "militär bakgrund" i hans presentation vid uppställningen i början av passet. Så ödmjuk är han. "Militär bakgrund", jo, tjena. Det är ju inte precis bandvagnsförare i Enköping eller cykelskytt i Växjö vi pratar om.
I Simon Sineks TED-talk om trygghet visar han på det militära ledarskapet som förebild eftersom det utgår från totalt ömsesidigt beroende. Om man frågar en soldat varför hen är villig att offra sig för sin ledare eller för gruppen, blir svaret ofta: "För att hon/han/de hade gjort samma sak för mig"
Så, och endast så, bygger man en riktigt framgångsrik grupp som kan prestera på topp, menar Simon Sinek.
I instruktör C:s version heter det gruppsamarbete. Att hela gruppen tar ansvar för varje individs beteende under passet. När en man i 50-årsåldern rör sig bort från oss andra och går bakom en buske för att kissa, säger inte C till mannen "Vart ska du någonstans?", vilket man hade förväntat sig, för så går det till överallt annars i samhället. Nej, instruktör C säger "Hallå, vad händer med gruppen?" En fråga riktad till alla, för att uppmärksamma oss på att var och en av oss har ett ansvar för att hålla koll på gruppen - och hålla ihop den. För det är när man är som tröttast, man måste vara som starkast.
Just idag var det en påminnelse jag verkligen behövde.
lördag 15 mars 2014
Den här grejen
Det finns en grej i mitt liv som kan vända en halvdan dag till en riktigt bra dag. Och en riktigt djävla skitdålig dag kan jag få gå och lägga mig rätt nöjd, trots allt, med hjälp av den här grejen. Militärträning heter den.
Idag trollade instruktör J bort 90 minuter i Lilljansskogen. Lekande lätt. Jag vet inte vart de tog vägen.
Jag vaknade alldeles för tidigt och var först osäker på om jag skulle ta mig iväg och träna. Både ljumsken som har krånglat de senaste veckorna, vädret (snöblandad halvstorm) och sömnbristen talade emot det. Men så tänkte jag på det där, att det ju faktiskt bara är militärträningen som kan vända en halvkass dagsform till en bra. Så upp och iväg, som vanligt frukost lite för tajt inpå passet, havregrynsgröt, vatten och en liten korvmacka blev det.
Instruktör J leder oss rätt ut i skogen så att vi undkommer busvädret. Alla rödvästar får var sin ryggsäck att bära på, olika tunga. Först blir det riktiga soldatlekar, framryckning stridsparsvis på skyttelinje, utanför stigarna. "Den som springer på stigen får en elchock av ankare G", ropar instruktör J så att ankare G skrattar gott. Vi får öva på att repetera kommando och hänga med instruktör J:s tempo, han som för dagen utnämnt sig själv till "stridsledare". Därefter förflyttning uppför den branta backen upp från Björnnäsvägen, dipstävling à la Mästarnas Mästare (sist kvar vinner) uppe på parkeringsplatsen, därefter hämta däck bakom elskåpet vid Fiskartorpet.
När jag tar mitt däck tänker jag inte på att det har regnat under natten. Snöblandat. Rätt mycket. Och att regnvatten har en förmåga att samlas upp innanför nederkanten på däcket. Så när jag slänger upp det på axeln rinner allt det iskalla vattnet, minst en halvliter, nedför min rygg och mina ben, så att nylonjackan, byxorna, ylleunderkläderna och strumporna blir helt igenom plaskblöta. Men det är ju faktiskt inte så kallt, tänker jag, när jag känner efter. Jag blir nog snart varm igen. Och det har jag djävligt rätt i.
Vi springer nedför asfaltsvägen och in i skogen och instruktör J ställer upp oss på grupper om tre. Vi ska springa stafett runt triangeln vid Fiskartorpet, en raksträcka, en uppförsbacke och en nedförsbacke. Stafettpinnen utgörs av ryggsäck OCH bildäck. När man kommer tillbaka ner till återsamlingsplatsen ska man kasta av sig bildäck och ryggsäck till nästa lagkamrat som springer sitt varv med grejerna. Det här har jag aldrig gjort förut i min snart femåriga militärträningskarriär. Jag taggar till, trots ljumsken, lagtävlingar är det bästa jag vet och nu blir det åka av.
Ankare G står vid toppen och peppar, han är snäll, han säger att jag ser stark ut, fast det inte går så fort uppför. Och halvvägs ner för backen mot lagkamraterna H och M börjar jag känna mig illamående, men jag trycker på de sista metrarna och kastar av mig ryggsäck och bildäck på marken så att kamrat M kan springa vidare. Och jag veeeet att jag borde ställa mig upp med händerna över huvudet för att få in syre i systemet, men det går inte just nu, jag känner mig yr och illamående och rasar ihop på alla fyra för att få tillbaka kontrollen över kroppen. Efter en liten stund kan jag ställa mig upp, och efter ytterligare en liten stund känns det bra igen. Spyfys med instruktör J. Det har nog aldrig hänt tidigare. Jag skyller på den där korvmackan så tajt inpå passet. Men känner mig ändå nöjd. Jag pressade mig själv den här gången.
I övningarna som är kvar får jag begränsa mig själv för att inte slita för mycket på ljumsken, och det är svårt, jag har slagit på tävlingsnerven för det här passet och vill egentligen pressa mig själv. Men jag vet att det inte är särskilt klokt. Så jag går i krabbgång sista varvet på ankgången, och promenerar uppför när de andra springer backintervaller. Det känns inte bra, det känns som att jag sviker gruppen när jag inte tar ut mig på samma sätt som de. Men jag vet att det är rätt beslut. Tråkigt och moget.
Därefter springer vi tillbaka till idrottsplatsen och vi hoppar och stretchar och sen väntar vatten och banan och den lilla cykelturen hem. Och nu skiner faktiskt solen, och det här känns som en riktigt bra dag. Precis som jag förutspådde.
Idag trollade instruktör J bort 90 minuter i Lilljansskogen. Lekande lätt. Jag vet inte vart de tog vägen.
Jag vaknade alldeles för tidigt och var först osäker på om jag skulle ta mig iväg och träna. Både ljumsken som har krånglat de senaste veckorna, vädret (snöblandad halvstorm) och sömnbristen talade emot det. Men så tänkte jag på det där, att det ju faktiskt bara är militärträningen som kan vända en halvkass dagsform till en bra. Så upp och iväg, som vanligt frukost lite för tajt inpå passet, havregrynsgröt, vatten och en liten korvmacka blev det.
Instruktör J leder oss rätt ut i skogen så att vi undkommer busvädret. Alla rödvästar får var sin ryggsäck att bära på, olika tunga. Först blir det riktiga soldatlekar, framryckning stridsparsvis på skyttelinje, utanför stigarna. "Den som springer på stigen får en elchock av ankare G", ropar instruktör J så att ankare G skrattar gott. Vi får öva på att repetera kommando och hänga med instruktör J:s tempo, han som för dagen utnämnt sig själv till "stridsledare". Därefter förflyttning uppför den branta backen upp från Björnnäsvägen, dipstävling à la Mästarnas Mästare (sist kvar vinner) uppe på parkeringsplatsen, därefter hämta däck bakom elskåpet vid Fiskartorpet.
När jag tar mitt däck tänker jag inte på att det har regnat under natten. Snöblandat. Rätt mycket. Och att regnvatten har en förmåga att samlas upp innanför nederkanten på däcket. Så när jag slänger upp det på axeln rinner allt det iskalla vattnet, minst en halvliter, nedför min rygg och mina ben, så att nylonjackan, byxorna, ylleunderkläderna och strumporna blir helt igenom plaskblöta. Men det är ju faktiskt inte så kallt, tänker jag, när jag känner efter. Jag blir nog snart varm igen. Och det har jag djävligt rätt i.
Vi springer nedför asfaltsvägen och in i skogen och instruktör J ställer upp oss på grupper om tre. Vi ska springa stafett runt triangeln vid Fiskartorpet, en raksträcka, en uppförsbacke och en nedförsbacke. Stafettpinnen utgörs av ryggsäck OCH bildäck. När man kommer tillbaka ner till återsamlingsplatsen ska man kasta av sig bildäck och ryggsäck till nästa lagkamrat som springer sitt varv med grejerna. Det här har jag aldrig gjort förut i min snart femåriga militärträningskarriär. Jag taggar till, trots ljumsken, lagtävlingar är det bästa jag vet och nu blir det åka av.
Ankare G står vid toppen och peppar, han är snäll, han säger att jag ser stark ut, fast det inte går så fort uppför. Och halvvägs ner för backen mot lagkamraterna H och M börjar jag känna mig illamående, men jag trycker på de sista metrarna och kastar av mig ryggsäck och bildäck på marken så att kamrat M kan springa vidare. Och jag veeeet att jag borde ställa mig upp med händerna över huvudet för att få in syre i systemet, men det går inte just nu, jag känner mig yr och illamående och rasar ihop på alla fyra för att få tillbaka kontrollen över kroppen. Efter en liten stund kan jag ställa mig upp, och efter ytterligare en liten stund känns det bra igen. Spyfys med instruktör J. Det har nog aldrig hänt tidigare. Jag skyller på den där korvmackan så tajt inpå passet. Men känner mig ändå nöjd. Jag pressade mig själv den här gången.
I övningarna som är kvar får jag begränsa mig själv för att inte slita för mycket på ljumsken, och det är svårt, jag har slagit på tävlingsnerven för det här passet och vill egentligen pressa mig själv. Men jag vet att det inte är särskilt klokt. Så jag går i krabbgång sista varvet på ankgången, och promenerar uppför när de andra springer backintervaller. Det känns inte bra, det känns som att jag sviker gruppen när jag inte tar ut mig på samma sätt som de. Men jag vet att det är rätt beslut. Tråkigt och moget.
Därefter springer vi tillbaka till idrottsplatsen och vi hoppar och stretchar och sen väntar vatten och banan och den lilla cykelturen hem. Och nu skiner faktiskt solen, och det här känns som en riktigt bra dag. Precis som jag förutspådde.
fredag 21 februari 2014
Vägen tillbaka
Underligt egentligen. Ibland kan man minnen dyka upp så starkt att det nästan känns som att man är på två ställen samtidigt. Kroppen minns.
Under en fältövning på GMU hade vi haft utbildning i sprängteknik, och den hade som brukligt spräckt tidsschemat. Det höll på att mörkna, och kanske blåsa upp till oväder, regnet hängde i luften. Efter att ha fattat beslut om att låta bli att ta på regnkläder sätter vi iväg. Tillbaka mot tältförläggningen. Vi kommer ut ur skogen från vänster och börjar ta oss an grusvägen som vi vet ska ta oss tillbaka. Befälet, som vi vanligtvis brukar tycka om, drar upp tempot ganska rejält till att börja med. Han har kommit för att hämta oss och har ingenting att bära på den här gången. Det har vi.
Skogen öppnar sig och vägen går spikrakt över ett fält, med en svag nedåtlutning, fram mot en t-korsning, där vi ska ta vänster. Jag sträcker ut steglängden och försöker haka på, för jag går, som oftast, först. Jag kommer upp i puls. Kroppsvärmen stiger över kragen på fältskjortan och jag önskar att jag inte hade den stängd, men det var ju kallt nyss, när vi satt och väntade. Svettdroppar börjar tränga fram under hjälmen. De tar sin väg ner för pannan, ner över ögonlocken, det blir suddigt och jag kan inte torka bort det nu, jag bär ju på vapnet, så jag blinkar för att hjälpligt kunna se igen. Egentligen behöver jag inte kunna se. Jag behöver bara kunna gå. Axelremmarna från stridssäcken skär ner i axlarna. Egentligen är det här inget svårt, jag menar, det ser inte svårt ut, förmodligen, och det gör mig frustrerad, för just nu känns det djävligt svårt. Jag trycker mig mot gränsen av min förmåga, över gränsen. Men det hjälper inte. Jag, vi, halkar efter allt mer. Sedan ökar han. Han skriker till oss, jag minns inte exakt vad, men förmodligen något om att hans mormor inte ens går så här långsamt med rullator.
För några veckor sedan sprang jag reflexbana i Nacka tillsammans med några kamrater från militärträningen. Vi tar oss genom snårskog. uppför och nerför branter, igenom djupsnö och längs med skogsvägar. Så öppnar sig skogen och vägen går spikrakt över ett fält, med en svag nedåtlutning, fram mot en t-korsning. Vi kommer ut på vägen från vänster. Det är mörkt, fuktigt, molnigt.
Och plötsligt är jag där igen. På GMU, med befälet som skriker framför mig, samma fält, samma skogsväg, fast någon helt annanstans. Den här gången känner jag mig stark i kroppen. Så jag trycker till med baksida lår och spurtar, allt vad jag har nedför det svaga lutet på grusvägen. Jag sprintar som Usain Bolt, med armarna, framåt, jag vet att det här inte är ett hållbart tempo för fem kilometer, men det är inte det viktiga nu, det viktiga nu är att visa det där befälet att jag visst kan ta mig framåt snabbare än hans mormor med rullator.
Jag vet inte varför det där minnet dyker upp just nu, eller vart det tar vägen sen. Alldeles strax är jag tillbaka i pannlampornas flimrande, flackande ljus en januarieftermiddag i Nacka 2014. Men när vi kommer fram till korsningen vill fötterna ta vänster, för de vet att det är vägen tillbaka till tältförläggningen.
Under en fältövning på GMU hade vi haft utbildning i sprängteknik, och den hade som brukligt spräckt tidsschemat. Det höll på att mörkna, och kanske blåsa upp till oväder, regnet hängde i luften. Efter att ha fattat beslut om att låta bli att ta på regnkläder sätter vi iväg. Tillbaka mot tältförläggningen. Vi kommer ut ur skogen från vänster och börjar ta oss an grusvägen som vi vet ska ta oss tillbaka. Befälet, som vi vanligtvis brukar tycka om, drar upp tempot ganska rejält till att börja med. Han har kommit för att hämta oss och har ingenting att bära på den här gången. Det har vi.
Skogen öppnar sig och vägen går spikrakt över ett fält, med en svag nedåtlutning, fram mot en t-korsning, där vi ska ta vänster. Jag sträcker ut steglängden och försöker haka på, för jag går, som oftast, först. Jag kommer upp i puls. Kroppsvärmen stiger över kragen på fältskjortan och jag önskar att jag inte hade den stängd, men det var ju kallt nyss, när vi satt och väntade. Svettdroppar börjar tränga fram under hjälmen. De tar sin väg ner för pannan, ner över ögonlocken, det blir suddigt och jag kan inte torka bort det nu, jag bär ju på vapnet, så jag blinkar för att hjälpligt kunna se igen. Egentligen behöver jag inte kunna se. Jag behöver bara kunna gå. Axelremmarna från stridssäcken skär ner i axlarna. Egentligen är det här inget svårt, jag menar, det ser inte svårt ut, förmodligen, och det gör mig frustrerad, för just nu känns det djävligt svårt. Jag trycker mig mot gränsen av min förmåga, över gränsen. Men det hjälper inte. Jag, vi, halkar efter allt mer. Sedan ökar han. Han skriker till oss, jag minns inte exakt vad, men förmodligen något om att hans mormor inte ens går så här långsamt med rullator.
För några veckor sedan sprang jag reflexbana i Nacka tillsammans med några kamrater från militärträningen. Vi tar oss genom snårskog. uppför och nerför branter, igenom djupsnö och längs med skogsvägar. Så öppnar sig skogen och vägen går spikrakt över ett fält, med en svag nedåtlutning, fram mot en t-korsning. Vi kommer ut på vägen från vänster. Det är mörkt, fuktigt, molnigt.
Och plötsligt är jag där igen. På GMU, med befälet som skriker framför mig, samma fält, samma skogsväg, fast någon helt annanstans. Den här gången känner jag mig stark i kroppen. Så jag trycker till med baksida lår och spurtar, allt vad jag har nedför det svaga lutet på grusvägen. Jag sprintar som Usain Bolt, med armarna, framåt, jag vet att det här inte är ett hållbart tempo för fem kilometer, men det är inte det viktiga nu, det viktiga nu är att visa det där befälet att jag visst kan ta mig framåt snabbare än hans mormor med rullator.
Jag vet inte varför det där minnet dyker upp just nu, eller vart det tar vägen sen. Alldeles strax är jag tillbaka i pannlampornas flimrande, flackande ljus en januarieftermiddag i Nacka 2014. Men när vi kommer fram till korsningen vill fötterna ta vänster, för de vet att det är vägen tillbaka till tältförläggningen.
tisdag 18 februari 2014
Känna Efter
Journalisten Jenny Strömstedt skrev en uppmärksammad artikel i Expressen häromdagen, betitlad "En ny generation som vill glida genom livet". Hon menar att unga idag Känner Efter alldeles för mycket. Det handlar om gymnasister som sjukskriver sig fastän de inte är sjuka, körkortselever som skriver teoriprov (och förstås misslyckas) utan att ha pluggat över huvud taget, och mellanstadiebarn som otåligt frågar fröken istället för att försöka ta reda på svaret själv. Vilka av våra OS-medaljörer hade kunnat stoltsera med guld om de hade Känt Efter hela tiden?, frågar hon retoriskt.
Det är förstås ett tacksamt ämne att rasa över. Alla kan vi känna igen de här exemplen, och alla kan vi förnumstigt sitta hemma i soffan och hålla med och uppröras över ungdomens förfall.
Hon kanske inte syftar på 80-talisterna. Jag hoppas inte det, för jag känner faktiskt inte riktigt igen mig. Jag skulle säga att de flesta av mina vänner, mig själv inkluderad, Känner Efter lite för lite. Tre av dem, alla högutbildade, motiverade, drivna unga kvinnor, har varit sjukskrivna för utmattningssymptom före 30 års ålder. De har kämpat med omöjliga arbetssituationer, i såväl privat som offentlig sektor, för många arbetade timmar, inkompetenta chefer och obefintlig arbetsledning. De har inte tagit "en extra sjukdag" för att verkligen Känna Efter att de är friska. De har gått till jobbet ändå. Med feber, förkylning och huvudvärk. Till sist gick det inte. De blev tvungna att Känna Efter. Och då blev de sjukskrivna, av läkaren, inte av sig själva.
Jag tänker på det här när jag är ute och springer i Lilljans ikväll. Sju kilometer, i ett mycket ojämnt tempo. Det går inte fort, men jag tar mig runt.
Jag har aldrig haft problem med att Känna Efter för mycket. Min utmaning har varit den motsatta. Att det är okej att lyssna på min kropp och avstå, ställa in eller hoppa av har jag fått lära mig steg för steg. För att man måste kunna det också. Eftersom ingen annan kommer att göra det åt dig.
På senare tid har jag verkligen börjat uppskatta yoga, just av det skälet. Det kan verkligen vara skönt att få sjunka ner på yogamattan efter en hård dag på jobbet och Känna Efter. Men det är inte mitt naturliga "modus operandi", som GW skulle ha sagt. Jag Genomför. Jag känner inte efter.
Det tänker jag på när jag springer mina sju kilometer. Det enda sättet att göra det här på, är nämligen att ha fokus framåt. Visualisera hur jag flyger uppför och flyter nedför backar. Öser på i raksträckorna och tar kurvorna med glans. Tänka på målet. Och hela vägen fram till målet. Mitt naturliga modus operandi. Och min eviga förbannelse och välsignelse.
Det är förstås ett tacksamt ämne att rasa över. Alla kan vi känna igen de här exemplen, och alla kan vi förnumstigt sitta hemma i soffan och hålla med och uppröras över ungdomens förfall.
Hon kanske inte syftar på 80-talisterna. Jag hoppas inte det, för jag känner faktiskt inte riktigt igen mig. Jag skulle säga att de flesta av mina vänner, mig själv inkluderad, Känner Efter lite för lite. Tre av dem, alla högutbildade, motiverade, drivna unga kvinnor, har varit sjukskrivna för utmattningssymptom före 30 års ålder. De har kämpat med omöjliga arbetssituationer, i såväl privat som offentlig sektor, för många arbetade timmar, inkompetenta chefer och obefintlig arbetsledning. De har inte tagit "en extra sjukdag" för att verkligen Känna Efter att de är friska. De har gått till jobbet ändå. Med feber, förkylning och huvudvärk. Till sist gick det inte. De blev tvungna att Känna Efter. Och då blev de sjukskrivna, av läkaren, inte av sig själva.
Jag tänker på det här när jag är ute och springer i Lilljans ikväll. Sju kilometer, i ett mycket ojämnt tempo. Det går inte fort, men jag tar mig runt.
Jag har aldrig haft problem med att Känna Efter för mycket. Min utmaning har varit den motsatta. Att det är okej att lyssna på min kropp och avstå, ställa in eller hoppa av har jag fått lära mig steg för steg. För att man måste kunna det också. Eftersom ingen annan kommer att göra det åt dig.
På senare tid har jag verkligen börjat uppskatta yoga, just av det skälet. Det kan verkligen vara skönt att få sjunka ner på yogamattan efter en hård dag på jobbet och Känna Efter. Men det är inte mitt naturliga "modus operandi", som GW skulle ha sagt. Jag Genomför. Jag känner inte efter.
Det tänker jag på när jag springer mina sju kilometer. Det enda sättet att göra det här på, är nämligen att ha fokus framåt. Visualisera hur jag flyger uppför och flyter nedför backar. Öser på i raksträckorna och tar kurvorna med glans. Tänka på målet. Och hela vägen fram till målet. Mitt naturliga modus operandi. Och min eviga förbannelse och välsignelse.
tisdag 11 februari 2014
Köra igen
Det här upplägget med återhämtningsvecka var fjärde vecka verkar funka som jag har tänkt. Ingen militärträning eller löpning de veckorna, bara icke-pulshöjande aktiviteter. Och de hjälper mig att höja blicken, testa nya träningsformer. Dessutom var jag taggad när jag kom till passet ikväll. Nio dagars militärtränings- och löpuppehåll har den effekten.
Måndag, tisdag och onsdag förra veckan blev det mest promenader, på torsdagen yoga och på fredagen simning inkl. bastu. Därefter - klättring på led med högre svårighetsgrad än vanligt i söndags. Kamrat M, som säkrade mig, sa: "Det var starkt att du inte släppte där", efter ett tillfälle då jag tillfälligt hade tappat fotfästet och klamrat mig fast med händerna så gott jag kunde. "Ja…", svarade jag förvirrat. "Det är väl fusk att släppa?" Hon log när hon svarade: "Jo, fast det kan man ju göra ändå". Jaha, tänkte jag. Men det gör man ju inte. Det där älskade, förbannade pannbenet. Jag kommer nog aldrig lära mig. Att det är OK att ge upp.
Så ikväll: rött pass på det Andra stället. Instruktör J inleder redan i uppställningen med att bygga upp scenen: "Det här passet kommer att kännas obehagligt. Särskilt för vissa muskelgrupper, som bål, ben och armar." Vi börjar bubbla där vi står på två led linje. Vad ska hända nu? Vad är det som kommer att bli obehagligt? Glatt förväntansfulla, något nervösa trippar vi iväg och jag klistrar mig fast vid kamrat A:s skosulor. Det enda sättet. Sedan följer ett strålande varierat pass där instruktör J och ankare E bjuder på både enarmsarmhävningar, långlöpning på Söder Mälarstrand och lerig backlöpning med Tjurrus-känsla. Och efter 3 x 40 sek roddrag med egna kroppsvikten känns de där underarmarna från klättringen faktiskt lite mer.
När vi gör svåra styrkeövningar, som enarmsarmhävningarna, jobbar vi stridsparsvis så att kamraten stöttar upp bröstet på väg ner mot marken. "Våga släppa", säger instruktör J när han går omkring bland paren och instruerar oss. "Hon kommer att ta emot dig." Och när jag vågar släppa, och falla mot marken, tar kamrat M mycket riktigt emot mig. Jag märker att det går. Tillit. Och det enda rimliga sättet att lyckas göra enarmsarmhävningar, när man inte är så stark än. Fint.
När vi springer längs Söder Mälarstrand, mot den plats nedanför Münchenbryggeriet där vi brukar få bada om somrarna, halkar jag efter i kolonnen och orkar inte riktigt hålla uppe tempot. Då kommer kamrat M upp vid min sida. Han springer där ett tag, utan att säga något eller sätta en hand i ryggen. "Spring om mig om du vill det", säger jag, som känner mig lite frustrerad av att ha halkat så långt efter. "Nej, jag tänkte bara dra dig lite", svarar han. "På ett artigt sätt". Så fint. Och som en tacksamhetsgest, för att jag vill visa att det funkar, ökar jag tempot och kommer upp i höjd med instruktör J. "Bra", säger kamrat M till mig och lägger sig bakom i kolonnen igen. Fina, fina kamrat M.
Efter det tar vi oss upp på sidan av Skinnarviksberget och vaderna stumnar igen, jag orkar inte, jag får en massa händer i ryggen, men jag vill bara ta mig framåt så gott jag kan i armkrok med min stridsparskamrat M, hon och jag, två grönvästar bland de röda. När vi till sist landar uppe på Yttersta tvärgränd säger instruktör J att han är helt slut. Fint igen. Att han bjuder på den. Jag med, som av en händelse.
Under passet: andan i halsen och mjölksyra i bröstet. Vi får "bråka" med stridsparskamraten, vilket innebär att vi brottas, puttas och sparras allt vad vi orkar, varvat med situps på den där plaskiga gräsplätten vid gångvägen under Ringvägen så att mina ylleunderkläder blir helt genomblöta. I vanliga fall skulle man ju aldrig komma på tanken att lägga sig ner i det där frivilligt. Men nu är vi endorfinstinna, varma och trötta, och vi gör precis som vi blir tillsagda. Och egentligen är det ju helhärligt att vi, vuxna människor, får hålla på såhär, det tycker kamrat M också, och bjuder på världens största leende till tack.
"Nu glider vi in på Tanto", säger instruktör J när vi springer den sista biten ner mot omklädningsrummet, och det känns faktiskt som en triumf, här kommer vi, rakryggade och stolta, och ingen djävel i hela världen kan slå oss nu.
Efter passet: slit i halsen och jubel i bröstet. Som kamrat H brukar uttrycka det. Linnea Henriksson uttrycker det så här:
"Ikväll så skapar vi nya minnen/Vi ska leva som unga igen
Försten i vattnet vinner/Och jag lovar komma hem igen"
Måndag, tisdag och onsdag förra veckan blev det mest promenader, på torsdagen yoga och på fredagen simning inkl. bastu. Därefter - klättring på led med högre svårighetsgrad än vanligt i söndags. Kamrat M, som säkrade mig, sa: "Det var starkt att du inte släppte där", efter ett tillfälle då jag tillfälligt hade tappat fotfästet och klamrat mig fast med händerna så gott jag kunde. "Ja…", svarade jag förvirrat. "Det är väl fusk att släppa?" Hon log när hon svarade: "Jo, fast det kan man ju göra ändå". Jaha, tänkte jag. Men det gör man ju inte. Det där älskade, förbannade pannbenet. Jag kommer nog aldrig lära mig. Att det är OK att ge upp.
 |
| Det är jag längst där uppe! |
Så ikväll: rött pass på det Andra stället. Instruktör J inleder redan i uppställningen med att bygga upp scenen: "Det här passet kommer att kännas obehagligt. Särskilt för vissa muskelgrupper, som bål, ben och armar." Vi börjar bubbla där vi står på två led linje. Vad ska hända nu? Vad är det som kommer att bli obehagligt? Glatt förväntansfulla, något nervösa trippar vi iväg och jag klistrar mig fast vid kamrat A:s skosulor. Det enda sättet. Sedan följer ett strålande varierat pass där instruktör J och ankare E bjuder på både enarmsarmhävningar, långlöpning på Söder Mälarstrand och lerig backlöpning med Tjurrus-känsla. Och efter 3 x 40 sek roddrag med egna kroppsvikten känns de där underarmarna från klättringen faktiskt lite mer.
När vi gör svåra styrkeövningar, som enarmsarmhävningarna, jobbar vi stridsparsvis så att kamraten stöttar upp bröstet på väg ner mot marken. "Våga släppa", säger instruktör J när han går omkring bland paren och instruerar oss. "Hon kommer att ta emot dig." Och när jag vågar släppa, och falla mot marken, tar kamrat M mycket riktigt emot mig. Jag märker att det går. Tillit. Och det enda rimliga sättet att lyckas göra enarmsarmhävningar, när man inte är så stark än. Fint.
När vi springer längs Söder Mälarstrand, mot den plats nedanför Münchenbryggeriet där vi brukar få bada om somrarna, halkar jag efter i kolonnen och orkar inte riktigt hålla uppe tempot. Då kommer kamrat M upp vid min sida. Han springer där ett tag, utan att säga något eller sätta en hand i ryggen. "Spring om mig om du vill det", säger jag, som känner mig lite frustrerad av att ha halkat så långt efter. "Nej, jag tänkte bara dra dig lite", svarar han. "På ett artigt sätt". Så fint. Och som en tacksamhetsgest, för att jag vill visa att det funkar, ökar jag tempot och kommer upp i höjd med instruktör J. "Bra", säger kamrat M till mig och lägger sig bakom i kolonnen igen. Fina, fina kamrat M.
Efter det tar vi oss upp på sidan av Skinnarviksberget och vaderna stumnar igen, jag orkar inte, jag får en massa händer i ryggen, men jag vill bara ta mig framåt så gott jag kan i armkrok med min stridsparskamrat M, hon och jag, två grönvästar bland de röda. När vi till sist landar uppe på Yttersta tvärgränd säger instruktör J att han är helt slut. Fint igen. Att han bjuder på den. Jag med, som av en händelse.
Under passet: andan i halsen och mjölksyra i bröstet. Vi får "bråka" med stridsparskamraten, vilket innebär att vi brottas, puttas och sparras allt vad vi orkar, varvat med situps på den där plaskiga gräsplätten vid gångvägen under Ringvägen så att mina ylleunderkläder blir helt genomblöta. I vanliga fall skulle man ju aldrig komma på tanken att lägga sig ner i det där frivilligt. Men nu är vi endorfinstinna, varma och trötta, och vi gör precis som vi blir tillsagda. Och egentligen är det ju helhärligt att vi, vuxna människor, får hålla på såhär, det tycker kamrat M också, och bjuder på världens största leende till tack.
"Nu glider vi in på Tanto", säger instruktör J när vi springer den sista biten ner mot omklädningsrummet, och det känns faktiskt som en triumf, här kommer vi, rakryggade och stolta, och ingen djävel i hela världen kan slå oss nu.
Efter passet: slit i halsen och jubel i bröstet. Som kamrat H brukar uttrycka det. Linnea Henriksson uttrycker det så här:
"Ikväll så skapar vi nya minnen/Vi ska leva som unga igen
Försten i vattnet vinner/Och jag lovar komma hem igen"
lördag 1 februari 2014
Ut och leka i snön
När jag var barn och vaknade på vintermorgnarna var det första jag brukade göra att glänta på gardinen och kolla om det hade fallit snö under natten. I så fall var det bara på med täckbyxorna och ut i trädgården. Ut och kasta snöbollar på brorsan, bygga snögubbar, göra snölyktor, som vi sparade i frysen. Leka i snön, helt enkelt.
Precis den känslan hade jag när jag vaknade i morse. Klockan åtta. Det första jag tänkte var: "Om jag går upp nu, hinner jag". Till lördagspasset på idrottsplatsen. Ut och leka i snön.
Sagt och gjort, en halv proteinbar och en liten portion havregrynsgröt senare är jag på väg. Känner stumheten i låren på vägen, jag har fortfarande inte riktigt återhämtat mig från tisdagens tempopass med rödvästarna.
En bit in i uppvärmningen börjar jag undra vad jag har gett mig in på. Jag känner mig inte särskilt spänstig i kroppen, och det här passet är dessutom 90 minuter långt. Man kan tycka att 75 eller 90 minuter inte borde spela så stor roll, men det gör det. De där sista femton minutrarna kan ibland ta knäcken på mig, även om jag är i form.
Men det är varierat och hårt och roligt och noggrant, som vanligt med instruktör C. "Välkomna känslor av obehag", hojtar instruktör C när vi cirkeltränar upphopp, burpees, fällkniv och armhävningar i sju minuter. Jag känner efter. Ja. Det känns obehagligt. "Och tryck undan dem!", ropar han sen, och jag gör det också. Mental träning. Inte helt olikt det vi gör på yogapassen. Fast i ett helt annat sammanhang.
Armhävningsövningen går sådär, tycker jag, något bättre än förra gången, men jag orkar ändå inte hela vägen. Trots det säger instruktör C efteråt att han noterar att mitt pannben förmår att styra över kroppen. Fint. Den finaste av komplimanger, i militärträningens värld. "I have trained my mind and my body will follow", som den amerikanske fotbollscoachen brukar säga.
På vägen tillbaka känner jag att jag nog hade kunnat ta i lite till i löpningen, men det var nog bra att jag inte gjorde det. Jag valde att fokusera på att göra styrkeövningarna ordentligt istället. Så ordentligt jag kunde.
Mentalt ett okomplicerat pass. Skönt som omväxling.
Precis den känslan hade jag när jag vaknade i morse. Klockan åtta. Det första jag tänkte var: "Om jag går upp nu, hinner jag". Till lördagspasset på idrottsplatsen. Ut och leka i snön.
Sagt och gjort, en halv proteinbar och en liten portion havregrynsgröt senare är jag på väg. Känner stumheten i låren på vägen, jag har fortfarande inte riktigt återhämtat mig från tisdagens tempopass med rödvästarna.
En bit in i uppvärmningen börjar jag undra vad jag har gett mig in på. Jag känner mig inte särskilt spänstig i kroppen, och det här passet är dessutom 90 minuter långt. Man kan tycka att 75 eller 90 minuter inte borde spela så stor roll, men det gör det. De där sista femton minutrarna kan ibland ta knäcken på mig, även om jag är i form.
Men det är varierat och hårt och roligt och noggrant, som vanligt med instruktör C. "Välkomna känslor av obehag", hojtar instruktör C när vi cirkeltränar upphopp, burpees, fällkniv och armhävningar i sju minuter. Jag känner efter. Ja. Det känns obehagligt. "Och tryck undan dem!", ropar han sen, och jag gör det också. Mental träning. Inte helt olikt det vi gör på yogapassen. Fast i ett helt annat sammanhang.
Armhävningsövningen går sådär, tycker jag, något bättre än förra gången, men jag orkar ändå inte hela vägen. Trots det säger instruktör C efteråt att han noterar att mitt pannben förmår att styra över kroppen. Fint. Den finaste av komplimanger, i militärträningens värld. "I have trained my mind and my body will follow", som den amerikanske fotbollscoachen brukar säga.
På vägen tillbaka känner jag att jag nog hade kunnat ta i lite till i löpningen, men det var nog bra att jag inte gjorde det. Jag valde att fokusera på att göra styrkeövningarna ordentligt istället. Så ordentligt jag kunde.
Mentalt ett okomplicerat pass. Skönt som omväxling.
tisdag 28 januari 2014
Ett steg i taget
Ja, djävlar. Det var länge sen jag var med på ett rödvästpass. Över ett år sen, närmare bestämt. Och det visste jag ju, men nu fick jag det bekräftat ännu en gång: de är ju fucking ke-ray-zee. Hela bunten.
Instruktör J frågar mig redan i omklädningsrummet om jag ska träna med röd grupp ikväll, och jag svarar bestämt att där är jag inte. Än.
Så jag ställer upp bredvid kamrat L i gröna gruppen, tills instruktör J kommer ut och vi förstår att det är han som ska leda de röda ikväll. Vi sneglar på varandra. Ska vi gå över? Jag känner mig pigg och lätt i kroppen. Varför inte? Vi gör det.
Hoppas han är snäll, hinner jag tänka innan jag rättar mig själv med favoritpepptalket från den där amerikanska fotbollscoachen. "I will not have to worry about him being kind! I will define myself! I will write my own praises!" Och det är nog tur att jag hinner tänka de tänkarna, just idag.
Instruktör J berättar att vi ska springa fem treminuters intervaller stridsparsvis, med tre minuter vila (i betydelsen lätt jogg) emellan. Tre minuter låter ju inte så mycket, men man kan hinna med rätt mycket på tre minuter. Boxas en rond, åka tunnelbana mellan Zinkensdamm och Slussen eller framföra valfri schlagerlåt, till exempel hela "Diggiloo Diggiley", inklusive stick, tonartshöjning och stöveldans.
När det gäller intervaller är tre minuter stört lång tid. Alltså verkligen stört.
Jag teamar upp med kamrat L, som brukar träna med rödvästarna, men som efter frånvaro och sjukdom har kört grönt ett tag. Jag tänker att vi kanske håller samma tempo, ungefär. Det ska visa sig vara helt fel.
Första intervallen. Vi tar Årstabron över till andra sidan Årstaviken. Jag har nog varit för optimistisk när det gäller tempot, tänker jag när jag efter halvannan minut börjar halka efter kamrat L. Hon peppar, men det räcker inte riktigt till just nu. Jag flackar med blicken ut mot ljusen i Liljeholmen, försöker få fatt i andningen. Först efteråt kommer jag på att jag ju är höjdrädd och brukar tycka att det är lite småläskigt att gå på höga broar. Men det har jag totalt glömt bort när jag springer där. Jag har bara en sak i tankarna: att ta mig framåt. Att ta mig framåt och inte halka alltför långt bak i gruppen. I vilan säger jag till kamrat L att hon ska köra för sig själv. Jag vill inte dra ner hennes tempo och jag vill inte bli stressad av att inte orka med. Vi delar på oss.
Andra intervallen. Ner för backarna, på andra sidan bron. In i mörkret i skogen, utan vare sig gatlyktor eller pannlampa. Nu går det inte jättefort, av förklarliga skäl.
Tredje intervallen. Liljeholmskajen. Det sliter i luftrören och nu har jag mjölksyra i underarmarna. Tänk på det en liten stund. Hur du lyckas få mjölksyra i underarmarna när du springer. Det måste vara för att jag gör något rätt, tänker jag och minns att Naprapat G brukade säga att han har mer träningsvärk i armarna än i benen när han har löptränat. Jag uppmärksammar tekniken och löpsteget och allt annat naprapat G har lärt mig. Det går något lättare. Naprapat G, alltså. Vad skulle jag gjort ett sånt här pass utan honom.
Fjärde intervallen. Uppför trappan, upp på Liljeholmsbron och ner för trapporna på andra sidan igen, in i Tantolunden. "Vad fan har jag gett mig in på", flämtar kamrat R till mig. Den tanken kommer och går hos mig också, under hela passet. Vi två ligger sist under hela den här övningen, och vi är grönvästar, inte röda. Vi ska inte vara här. Den nakna asfalten känns slirigt som ett parkettgolv under mina ståldubbade skor, och mina vader börjar domna av efter trapplöpningen, jag får ingen kraft alls därifrån just nu. Jag försöker bortse från det. Tänka att jag inte behöver vaderna för att springa. Dra mig framåt med hjälp av baksida lår istället. I baksida lår är jag alltid stark. Det går något bättre.
Femte och sista intervallen. Sedan får vi vila. Och vatten, det har han lovat. Jag sätter iväg något före kamraterna R och R, men får hållkänning efter någon minut och halkar efter igen. Instruktör J ropar något om hur lång tid det är kvar och jag hör inte riktigt, men jag gissar att det är runt en minut. Han ropar strax igen och nu säger han, mest till mig och kamrat R som springer närmast: "Tio sekunder kvar. Nu vill jag att ni ökar. Gör det", som vore det den enklaste sak i världen. Som om vi stod uppställda i korridoren på logementet och han bara har sagt åt oss att lägga ner värmetröjan i stridssäcken. Och på något märkligt sätt funkar det. Jag ökar. Trots att det inte är möjligt.
Vi får pusta en liten stund och söka samband med stridsparskamraten. Den välbekanta, metalliska smaken dyker upp i munnen. "Det är tydligt", säger jag till kamrat L när vattenflaskan langas mellan kamraterna, "jag är inte på rödväst-nivå i löpningen". "Mm", svarar hon. "Men man kommer ju aldrig dit om man aldrig övar".
Så. Djävla. Sant. Det här passet är ett bevis på det. Jag var en bra bit utanför min comfort zone och halkade ikväll. Just nu vill jag bara ta mig tillbaka in, till varm dusch och yllefilt i tv-soffan och hembakad pizza.
Men jag vet att jag tryckte ut kanterna på den där zonen lite till.
Ett steg i taget.
Instruktör J frågar mig redan i omklädningsrummet om jag ska träna med röd grupp ikväll, och jag svarar bestämt att där är jag inte. Än.
Så jag ställer upp bredvid kamrat L i gröna gruppen, tills instruktör J kommer ut och vi förstår att det är han som ska leda de röda ikväll. Vi sneglar på varandra. Ska vi gå över? Jag känner mig pigg och lätt i kroppen. Varför inte? Vi gör det.
Hoppas han är snäll, hinner jag tänka innan jag rättar mig själv med favoritpepptalket från den där amerikanska fotbollscoachen. "I will not have to worry about him being kind! I will define myself! I will write my own praises!" Och det är nog tur att jag hinner tänka de tänkarna, just idag.
Instruktör J berättar att vi ska springa fem treminuters intervaller stridsparsvis, med tre minuter vila (i betydelsen lätt jogg) emellan. Tre minuter låter ju inte så mycket, men man kan hinna med rätt mycket på tre minuter. Boxas en rond, åka tunnelbana mellan Zinkensdamm och Slussen eller framföra valfri schlagerlåt, till exempel hela "Diggiloo Diggiley", inklusive stick, tonartshöjning och stöveldans.
När det gäller intervaller är tre minuter stört lång tid. Alltså verkligen stört.
Jag teamar upp med kamrat L, som brukar träna med rödvästarna, men som efter frånvaro och sjukdom har kört grönt ett tag. Jag tänker att vi kanske håller samma tempo, ungefär. Det ska visa sig vara helt fel.
Första intervallen. Vi tar Årstabron över till andra sidan Årstaviken. Jag har nog varit för optimistisk när det gäller tempot, tänker jag när jag efter halvannan minut börjar halka efter kamrat L. Hon peppar, men det räcker inte riktigt till just nu. Jag flackar med blicken ut mot ljusen i Liljeholmen, försöker få fatt i andningen. Först efteråt kommer jag på att jag ju är höjdrädd och brukar tycka att det är lite småläskigt att gå på höga broar. Men det har jag totalt glömt bort när jag springer där. Jag har bara en sak i tankarna: att ta mig framåt. Att ta mig framåt och inte halka alltför långt bak i gruppen. I vilan säger jag till kamrat L att hon ska köra för sig själv. Jag vill inte dra ner hennes tempo och jag vill inte bli stressad av att inte orka med. Vi delar på oss.
Andra intervallen. Ner för backarna, på andra sidan bron. In i mörkret i skogen, utan vare sig gatlyktor eller pannlampa. Nu går det inte jättefort, av förklarliga skäl.
Tredje intervallen. Liljeholmskajen. Det sliter i luftrören och nu har jag mjölksyra i underarmarna. Tänk på det en liten stund. Hur du lyckas få mjölksyra i underarmarna när du springer. Det måste vara för att jag gör något rätt, tänker jag och minns att Naprapat G brukade säga att han har mer träningsvärk i armarna än i benen när han har löptränat. Jag uppmärksammar tekniken och löpsteget och allt annat naprapat G har lärt mig. Det går något lättare. Naprapat G, alltså. Vad skulle jag gjort ett sånt här pass utan honom.
Fjärde intervallen. Uppför trappan, upp på Liljeholmsbron och ner för trapporna på andra sidan igen, in i Tantolunden. "Vad fan har jag gett mig in på", flämtar kamrat R till mig. Den tanken kommer och går hos mig också, under hela passet. Vi två ligger sist under hela den här övningen, och vi är grönvästar, inte röda. Vi ska inte vara här. Den nakna asfalten känns slirigt som ett parkettgolv under mina ståldubbade skor, och mina vader börjar domna av efter trapplöpningen, jag får ingen kraft alls därifrån just nu. Jag försöker bortse från det. Tänka att jag inte behöver vaderna för att springa. Dra mig framåt med hjälp av baksida lår istället. I baksida lår är jag alltid stark. Det går något bättre.
Femte och sista intervallen. Sedan får vi vila. Och vatten, det har han lovat. Jag sätter iväg något före kamraterna R och R, men får hållkänning efter någon minut och halkar efter igen. Instruktör J ropar något om hur lång tid det är kvar och jag hör inte riktigt, men jag gissar att det är runt en minut. Han ropar strax igen och nu säger han, mest till mig och kamrat R som springer närmast: "Tio sekunder kvar. Nu vill jag att ni ökar. Gör det", som vore det den enklaste sak i världen. Som om vi stod uppställda i korridoren på logementet och han bara har sagt åt oss att lägga ner värmetröjan i stridssäcken. Och på något märkligt sätt funkar det. Jag ökar. Trots att det inte är möjligt.
Vi får pusta en liten stund och söka samband med stridsparskamraten. Den välbekanta, metalliska smaken dyker upp i munnen. "Det är tydligt", säger jag till kamrat L när vattenflaskan langas mellan kamraterna, "jag är inte på rödväst-nivå i löpningen". "Mm", svarar hon. "Men man kommer ju aldrig dit om man aldrig övar".
Så. Djävla. Sant. Det här passet är ett bevis på det. Jag var en bra bit utanför min comfort zone och halkade ikväll. Just nu vill jag bara ta mig tillbaka in, till varm dusch och yllefilt i tv-soffan och hembakad pizza.
Men jag vet att jag tryckte ut kanterna på den där zonen lite till.
Ett steg i taget.
måndag 27 januari 2014
Flocken
Reflexlöpning tillsammans med några militärtränare. Skymmande söndagseftermiddag i januari. Stockholmsskog. Pannlampornas flämtande strålkastare som ryckigt flyttas mellan trädstammarna, den snötäckta marken, och någon gång ibland, de små reflekterande märkena. Kamraternas andhämtning, framför mig, bakom mig, fötter som trampar igenom krasande, vinterstela lövhögar och ullstrumpor som blöts ner.
Aldrig är känslan av "flocken" så stark som nu.
Det är bara vi här nu. Ensamma, och tillsammans, och vi tar hand om varandra. Vi måste ta hand om varandra, för det finns ingen annan.
"Vad gör vi om vi springer vilse?", skämtar någon. "Bygger en bivack och väntar till nästa söndag", blir svaret.
Vi vet att det är på skoj. Men just nu känns det faktiskt lite så. Som att vi är flocken, och det här är vårt hem. Och det räcker ganska långt just nu.
Aldrig är känslan av "flocken" så stark som nu.
Det är bara vi här nu. Ensamma, och tillsammans, och vi tar hand om varandra. Vi måste ta hand om varandra, för det finns ingen annan.
"Vad gör vi om vi springer vilse?", skämtar någon. "Bygger en bivack och väntar till nästa söndag", blir svaret.
Vi vet att det är på skoj. Men just nu känns det faktiskt lite så. Som att vi är flocken, och det här är vårt hem. Och det räcker ganska långt just nu.
lördag 25 januari 2014
Musik till militärträning
Det finns en anledning till att Oskar Linnros "Genom eld" ligger självskriven på min Pannbenslista på Spotify. Ända sen han släppte låten 2011 har den symboliserat militärträningen för mig.
Det börjar med ett syntigt, pampigt intro. Man fattar att han har ambitioner med den här låten. Att han vill förmedla något.
Sedan lägger han till mer synt, gitarr, bas och trummor. Ljudet växer. Det allra första han sjunger är "Sträcker upp mina händer, tror att det här kan vara början på nåt stort.
Jag står precis på gränsen, och horisonten är nån annans konstruktion".
Det räcker egentligen så. Han hade kunnat sluta där. Jag får upp bilden av hur vi står uppställda på två led linje på idrottsplatsen eller det Andra stället och med fjärilar i magen undrar vad som komma skall.
"Horisonten är nån annans konstruktion" blir i mitt huvud en bild av erövringen av nya, okända marker, som särskiljer militärträningen från andra träningsformer. Att horisonten, i meningen så långt jag kan se, den gräns för vad jag klarar av, inte behöver vara min gräns. Att den är skapad av gympalärare och föräldrar och storebröder och mig själv tidigare i livet, och att min horisont kan sträcka sig längre än så, att jag kan komma någon annanstans.
"Brukade hata mig själv", sjunger han sen.
"Måndag-fredag blev en kedja kring min fot.
Men det är nånting ikväll som får mig att tro att vi kan gå genom eld."
Hata är kanske ett väl starkt ord. Men tolkat som att något skaver i vardagen, att man inte riktigt är nöjd med ekorrhjulet, att man vill uppleva mer, klara av mer, känna mer, har han just beskrivit den resa som så många rookies och andra nykomna militärtränare upplever och beskriver, om och om igen, i Facebookgrupperna och i fysiska möten med mig och andra.
Alla som har provat på militärträningen har nog upplevt känslan att "hjärtat pumpar utav nitroglycerin", åtminstone ibland. Och stickets "om du aldrig provat, hur kan du då vara säker?" blir till en uppmaning att våga gå utanför sin egen comfort zone. För hur kan du vara säker på att du inte kan krypa i ett lerigt betongrör, eller att det inte är din grej att klättra över en tre meter hög grind, om du aldrig har provat?
I andrarefrängen kippar han efter andan.
Basgången är en förhöjd puls.
Trummorna fötter som obevekligt fortsätter att sättas i marken, framåt, framåt.
Nu åker vi.
Det börjar med ett syntigt, pampigt intro. Man fattar att han har ambitioner med den här låten. Att han vill förmedla något.
Sedan lägger han till mer synt, gitarr, bas och trummor. Ljudet växer. Det allra första han sjunger är "Sträcker upp mina händer, tror att det här kan vara början på nåt stort.
Jag står precis på gränsen, och horisonten är nån annans konstruktion".
Det räcker egentligen så. Han hade kunnat sluta där. Jag får upp bilden av hur vi står uppställda på två led linje på idrottsplatsen eller det Andra stället och med fjärilar i magen undrar vad som komma skall.
"Horisonten är nån annans konstruktion" blir i mitt huvud en bild av erövringen av nya, okända marker, som särskiljer militärträningen från andra träningsformer. Att horisonten, i meningen så långt jag kan se, den gräns för vad jag klarar av, inte behöver vara min gräns. Att den är skapad av gympalärare och föräldrar och storebröder och mig själv tidigare i livet, och att min horisont kan sträcka sig längre än så, att jag kan komma någon annanstans.
"Brukade hata mig själv", sjunger han sen.
"Måndag-fredag blev en kedja kring min fot.
Men det är nånting ikväll som får mig att tro att vi kan gå genom eld."
Hata är kanske ett väl starkt ord. Men tolkat som att något skaver i vardagen, att man inte riktigt är nöjd med ekorrhjulet, att man vill uppleva mer, klara av mer, känna mer, har han just beskrivit den resa som så många rookies och andra nykomna militärtränare upplever och beskriver, om och om igen, i Facebookgrupperna och i fysiska möten med mig och andra.
Alla som har provat på militärträningen har nog upplevt känslan att "hjärtat pumpar utav nitroglycerin", åtminstone ibland. Och stickets "om du aldrig provat, hur kan du då vara säker?" blir till en uppmaning att våga gå utanför sin egen comfort zone. För hur kan du vara säker på att du inte kan krypa i ett lerigt betongrör, eller att det inte är din grej att klättra över en tre meter hög grind, om du aldrig har provat?
I andrarefrängen kippar han efter andan.
Basgången är en förhöjd puls.
Trummorna fötter som obevekligt fortsätter att sättas i marken, framåt, framåt.
Nu åker vi.
onsdag 22 januari 2014
Lojaliteten
Efter toppenpasset i måndags var jag faktiskt lite tveksam till om jag skulle gå och träna ikväll. Jag hade sovit och ätit bra, så egentligen var det ju inga konstigheter. Men såna där superpass brukar vara svåra att följa upp.
Mycket riktigt, min grupp blir tilldelad instruktör B och då vet man att det kommer att bli slitigt. Det börjar rätt bra med situps i par, samtidigt som ett par i taget springer från cykelvägen upp till vattentornet och vänder ner igen. Såna där korta löpningar är kanske min starkaste gren alla kategorier (vilket är bra när man t.ex. behöver springa till bussen) och när jag sätter iväg något före min parkamrat hetsar instruktör B henne: "ta henne!", vilket syftar på mig och naturligtvis aktiverar vinnarskallen i mig, det var väl avsikten. Jag trycker på lite extra, hon kommer ikapp, jag trycker på lite mer, och så där håller vi på hela vägen uppför backen. Jag har kul, och jag tror faktiskt att hon också har det.
Därefter: individuell cirkelträning i tio långa minuter, och det är mentalt hårt för mig, som lever för grupp- och parövningarna. När vi så småningom påbörjar återfärden, går vi i utfallssteg ner för cykelvägsbacken mot Fiskartorpsvägen. Inget särskilt, alltså. Då kommenderar instruktör B plötsligt framåtstupa ställ, och jag är usel på de där statiska styrkeövningarna numera, det börjar bränna i axlarna redan efter några sekunder. Jag behöver uppenbarligen öva på det där. Därifrån vill instruktör B att vi ska lyfta upp höger hand mot vänster axel, sätta ner och sedan lyfta vänster hand mot höger axel. Och så upprepa, fort, fort. Han räknar ner från tio, och om någon ger upp, börjar vi om från början igen, säger han.
Och jag som är alldeles ytterligt lojal med gruppen, måste ju göra det. Pressa mig igenom. Trots att framåtstupa stället till slut inte alls ser ut som nåt ställ, utan snarare som nån sorts banan, för det är halt på snön och svårt att lägga hela kroppsvikten på händerna. Jag försöker ett par gånger, men halkar, och det resulterar i att jag drar ihop kroppen istället, för att fördela vikten bättre. Det känns inte helt optimalt.
Vi springer vidare, och efter något tiotal meter kommenderar instruktör B samma övning igen. Denna gång på plan mark, med grus under snön, vilket hjälper något, men det börjar bli jobbigt nu. Vi springer igen, sen övningen igen. Och igen. Och igen. Och igen, fast den här gången med fötterna på en hög kant (= ännu mer mjölksyra i bröst/axlar). Om någon ger upp, måste alla börja om från början igen. Jag ger inte upp. Lojaliteten till gruppen.
Men mitt humör börjar svikta nu. När vi till sist har tagit oss in till entrén på idrottsplatsen och jag tror att det nästan är slut, och det bara är upphoppen kvar, kommenderar han oss ner i fem outhärdligt långa armhävningar.
Jag brukar alltid gå från passen med ett leende på läpparna. Men inte den här gången. Fan, det känns inte bra. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, vilket är ännu mer frustrerande.
Jag beklagar mig för J och A ute i korridoren, de försöker peppa upp mig. Men det funkar inte riktigt. Jaja, tänker jag, varje pass kan inte vara en stor upplevelse. Det är väl bara så det är.
Därefter har jag sällskap ut med kamrat L, som normalt är rödväst, men som också tränade i min grupp ikväll. Vi småpratar om passet och hur jobbigt det är när instruktören gör hela gruppen ansvarig för varandra på det där sättet, som ikväll. "Ja, man pressar sig ju verkligen då", säger kamrat L.
Och då går det upp för mig. Hon har rätt! Djävlar vad jag pressade mig på den där övningen ikväll, för gruppens skull. Det hade jag aldrig gjort annars. Och det är bra. Kamrat L viker av mot tunnelbanan och jag känner att jag vill gå tillbaka in, till J och A i korridoren och berätta om min insikt. Jag gör det.
"Du ser", säger J. "Det blir vad man gör det till. Du gick ut med en hatt och kom tillbaka med en annan". Jag håller med, jag är glad, och till sist kan jag gå från passet med ett leende på läpparna.
Mycket riktigt, min grupp blir tilldelad instruktör B och då vet man att det kommer att bli slitigt. Det börjar rätt bra med situps i par, samtidigt som ett par i taget springer från cykelvägen upp till vattentornet och vänder ner igen. Såna där korta löpningar är kanske min starkaste gren alla kategorier (vilket är bra när man t.ex. behöver springa till bussen) och när jag sätter iväg något före min parkamrat hetsar instruktör B henne: "ta henne!", vilket syftar på mig och naturligtvis aktiverar vinnarskallen i mig, det var väl avsikten. Jag trycker på lite extra, hon kommer ikapp, jag trycker på lite mer, och så där håller vi på hela vägen uppför backen. Jag har kul, och jag tror faktiskt att hon också har det.
Därefter: individuell cirkelträning i tio långa minuter, och det är mentalt hårt för mig, som lever för grupp- och parövningarna. När vi så småningom påbörjar återfärden, går vi i utfallssteg ner för cykelvägsbacken mot Fiskartorpsvägen. Inget särskilt, alltså. Då kommenderar instruktör B plötsligt framåtstupa ställ, och jag är usel på de där statiska styrkeövningarna numera, det börjar bränna i axlarna redan efter några sekunder. Jag behöver uppenbarligen öva på det där. Därifrån vill instruktör B att vi ska lyfta upp höger hand mot vänster axel, sätta ner och sedan lyfta vänster hand mot höger axel. Och så upprepa, fort, fort. Han räknar ner från tio, och om någon ger upp, börjar vi om från början igen, säger han.
Och jag som är alldeles ytterligt lojal med gruppen, måste ju göra det. Pressa mig igenom. Trots att framåtstupa stället till slut inte alls ser ut som nåt ställ, utan snarare som nån sorts banan, för det är halt på snön och svårt att lägga hela kroppsvikten på händerna. Jag försöker ett par gånger, men halkar, och det resulterar i att jag drar ihop kroppen istället, för att fördela vikten bättre. Det känns inte helt optimalt.
Vi springer vidare, och efter något tiotal meter kommenderar instruktör B samma övning igen. Denna gång på plan mark, med grus under snön, vilket hjälper något, men det börjar bli jobbigt nu. Vi springer igen, sen övningen igen. Och igen. Och igen. Och igen, fast den här gången med fötterna på en hög kant (= ännu mer mjölksyra i bröst/axlar). Om någon ger upp, måste alla börja om från början igen. Jag ger inte upp. Lojaliteten till gruppen.
Men mitt humör börjar svikta nu. När vi till sist har tagit oss in till entrén på idrottsplatsen och jag tror att det nästan är slut, och det bara är upphoppen kvar, kommenderar han oss ner i fem outhärdligt långa armhävningar.
Jag brukar alltid gå från passen med ett leende på läpparna. Men inte den här gången. Fan, det känns inte bra. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, vilket är ännu mer frustrerande.
Jag beklagar mig för J och A ute i korridoren, de försöker peppa upp mig. Men det funkar inte riktigt. Jaja, tänker jag, varje pass kan inte vara en stor upplevelse. Det är väl bara så det är.
Därefter har jag sällskap ut med kamrat L, som normalt är rödväst, men som också tränade i min grupp ikväll. Vi småpratar om passet och hur jobbigt det är när instruktören gör hela gruppen ansvarig för varandra på det där sättet, som ikväll. "Ja, man pressar sig ju verkligen då", säger kamrat L.
Och då går det upp för mig. Hon har rätt! Djävlar vad jag pressade mig på den där övningen ikväll, för gruppens skull. Det hade jag aldrig gjort annars. Och det är bra. Kamrat L viker av mot tunnelbanan och jag känner att jag vill gå tillbaka in, till J och A i korridoren och berätta om min insikt. Jag gör det.
"Du ser", säger J. "Det blir vad man gör det till. Du gick ut med en hatt och kom tillbaka med en annan". Jag håller med, jag är glad, och till sist kan jag gå från passet med ett leende på läpparna.
måndag 20 januari 2014
High five
Bam! Där satt den.
Det har varit lite motigt att komma tillbaka till militärträningen, som det ju alltid är efter en tids frånvaro. Jag har känt mig som i uppförsbacke, även i nedförsbackarna, så att säga. En månad har jag hållit på och tagit mig tillbaka nu. Tills ikväll.
I morse var det segt att gå upp och jag var inte alls övertygad om att jag skulle lyckas ta mig iväg och träna på kvällen. Jag hade förra måndagens uppsträckningspass i tankarna, det som tryckte all tänkbar energi och lite till ur min stackars lekamen. Men det lossnade framåt förmiddagen, och lagom till mellanmålstid vid tre var jag övertygad. När jag dessutom träffar kamraterna J och J i korridoren, som jag har glömt bort att jag har lockat att komma och prova på, är det avgjort. Det här blir kul.
När vi står uppställda utanför idrottsplatsen och småhoppar för att hålla värmen blir min grupp tilldelad instruktör C. Det lovar gott. Därpå följer ett riktigt kvalitetspass: jobbigt, men varierat, utmanande, lite läskigt och skoj. Vi får
Precis som det ska vara. "Känns det jobbigt, tungt och tröttsamt?" ropar instruktör C till gruppen. "I så fall känns det helt rätt! Det är så det ska kännas att träna!" och jag försöker ta in det, även om jag ibland ställer frågan till mig själv om det verkligen ska kännas riktigt så här jobbigt. (Svar: ja.) Trots det lämnar jag passet med mer energi än när jag kom dit. High five på den känslan.
"Vad ska det bli av dig?" frågar Laleh i den i övrigt tämligen obegripliga texten till "Bjurö klubb". Jo du, det ska jag säga dig. En krigare, det är vad det ska bli av mig. Efter ikväll.
Det har varit lite motigt att komma tillbaka till militärträningen, som det ju alltid är efter en tids frånvaro. Jag har känt mig som i uppförsbacke, även i nedförsbackarna, så att säga. En månad har jag hållit på och tagit mig tillbaka nu. Tills ikväll.
I morse var det segt att gå upp och jag var inte alls övertygad om att jag skulle lyckas ta mig iväg och träna på kvällen. Jag hade förra måndagens uppsträckningspass i tankarna, det som tryckte all tänkbar energi och lite till ur min stackars lekamen. Men det lossnade framåt förmiddagen, och lagom till mellanmålstid vid tre var jag övertygad. När jag dessutom träffar kamraterna J och J i korridoren, som jag har glömt bort att jag har lockat att komma och prova på, är det avgjort. Det här blir kul.
När vi står uppställda utanför idrottsplatsen och småhoppar för att hålla värmen blir min grupp tilldelad instruktör C. Det lovar gott. Därpå följer ett riktigt kvalitetspass: jobbigt, men varierat, utmanande, lite läskigt och skoj. Vi får
- öva på anaerob träning (att springa och hålla andan) = lite läskigt
- kullerbytta över kamratens rygg när hen står på alla fyra, som en volt = utmanande och skoj
- göra allsköns styrkeövningar, några med mer "Full Metal Jacket"-känsla än andra = varierat.
Precis som det ska vara. "Känns det jobbigt, tungt och tröttsamt?" ropar instruktör C till gruppen. "I så fall känns det helt rätt! Det är så det ska kännas att träna!" och jag försöker ta in det, även om jag ibland ställer frågan till mig själv om det verkligen ska kännas riktigt så här jobbigt. (Svar: ja.) Trots det lämnar jag passet med mer energi än när jag kom dit. High five på den känslan.
"Vad ska det bli av dig?" frågar Laleh i den i övrigt tämligen obegripliga texten till "Bjurö klubb". Jo du, det ska jag säga dig. En krigare, det är vad det ska bli av mig. Efter ikväll.
måndag 13 januari 2014
Uppsträckning
Alltså jag dör. Eller, jag döööööör, som kidsen brukar skriva.
Jag har använt begreppet FUBAR mode några gånger efter militärträningspass som har utmattat mig alldeles särskilt. Men nu kan jag känna att alla tidigare gånger bleknar i jämförelse med kvällens pass.
Jag kommer till idrottsplatsen trött, på grund av sömnbrist, som vanligt. Men, trots det, peppad, jag har ju trots allt haft återhämtningsvecka, och jag småspringer på skogsstigarna på väg dit och tänker att det vore soft med mycket löpning ikväll. Det blir det inte.
Det blir ett uppsträckningspass av instruktör B. Eller, teknikpass kanske det heter, men det känns lite som att han vill sträcka upp oss. I uppvärmningen babblar vi som rena kafferepet, men det får ett naturligt slut när han leder oss på en kolonn ut i skogen, där det trots snön är rätt svårt att se, särskilt utan lampor, och vi blir tvungna att koncentrera oss på var vi ska sätta ner fötterna. Sedan följer momentvis instruktion av burpees, upphopp, armhävningar och björngång. Fyra vanliga övningar på militärträningen, men som tydligen kan se ut lite hur som helst när vi gör dem. Och nu får vi verkligen tillfälle att öva på att göra rätt. Vi ska kasta oss ut när vi gör burpees, lita på att vi orkar ta emot när vi når till marken. Men jag litar inte riktigt på mina handleder, så jag låter hela kroppen krascha i marken, mest bara för att öva på att våga falla. Minst sextio burpees räknar jag till, följt av kanske trettio, fyrtio upphopp, och när vi kommer till armhävningarna har jag slutat räkna. Varvat med jägarvila och planka i vilan. Det känns lite som i tecknade serier när olydiga barn i skolan får skriva "Jag ska aldrig komma för sent igen" hundra gånger på griffeltavlan.
Ett par gånger under burpeesarna och upphoppen får jag blodtrycksfall och känner mig lite lätt yr och illamående. Jag trycker ut koldioxiden ur kroppen, får in nytt syre i systemet, och går på't igen. Jag peppar inte så mycket som jag brukar det här passet. Jag går in i mig själv och försöker bara genomföra. Så snavar jag på en gren när vi springer uppför en slänt i halvmörkret och det gör att jag hamnar efter i kolonnen, men jag lyckas nästan ta in luckan som uppstår. Till sist är vi hemma på idrottsplatsen igen och instruktör B låter oss slippa undan med bara tio upphopp.
Efteråt, i omklädningsrummet, förstår jag inte riktigt hur jag ska orka ta mig hem. Jag gör allt jag ska mekaniskt, för att jag vet att det ska göras: byter om, dricker vatten ur vattenflaskan, trycker i mig den medhavda bananen, mosar ner de blöta kläderna i ryggsäcken. Till sist lutar jag mig framåt och pustar med huvudet mellan knäna. Då hörs en uppfordrande röst: "Sitt inte och se så kränkt ut!" Jag tittar förvirrad upp, och framför mig står stentuffa instruktör K, som har tränat rödvästarna ikväll. Han följer upp något mjukare: "Hur är läget?" Och jag fattar att han vill vara snäll mot mig, han vill bara kolla hur jag mår, så jag svarar "Jodå, jag är bara lite trött". "Ja, det kan man ju bli ibland", svarar instruktör K. Och han borde veta. En gång svensk mästare i militär femkamp som han är.
Jag blir på något bättre humör och lyckas klä på mig ytterkläderna och påbörja den lilla promenaden hem. Och när Daniel Adams-Ray falsettsjunger "Inget kan stoppa oss/Vi kommer falla och krascha" i hörlurarna kan jag inte låta bli att le för mig själv när jag traskar genom Lilljansskogen. Nog föll vi, och nog kraschade vi ikväll. Och inte fan kan nåt stoppa oss. Inte säsongens första snö, inte minusgraderna, inte isen i nedförsbackarna. Och minst av allt instruktör B.
söndag 12 januari 2014
Att hämta krafterna åter
Veckan som gått har jag ägnat åt återhämtning. Som kamrat M sa, ett vackert ord, "att hämta krafterna åter". Jag fick idén från instruktör J som var med och anordnade helgäventyret i skärgården i september. Instruktör J är naprapat och höll en föreläsning om träning, återhämtning och vila. Han menade att det är lätt att dra på sig förkylningar när man tränar, eftersom det är kroppens sätt att ta ut återhämtning när man inte gör det själv. Vi motionärer som inte periodiserar vår träning eller har någon coach som håller oss tillbaka har en tendens att hela tiden öka träningsdosen lite, så länge det känns bra - lite längre, hårdare, fler pass, eller en ny, rolig, träningsform, och till slut sitter man där med förkylning som ett brev på posten.
Efter höstens långdragna förkylningar vill jag undvika det nu. Jag vill kunna träna på en jämn nivå, och förstås gärna öka träningsdosen över tid - men det kan gott vara rätt lång tid. Jag formulerade det idag när jag var ute och promenerade med kamrat E i Hellasgårdens omgivningar. Prestation som ett medel för upplevelser, tänkte jag. Inte tvärtom.
Ja, jag vill kunna springa längre sträckor. På kortare tid. Jag vill ha styrka i ben och bål och känna mig smidig och rörlig. Men inte för sakens skull. Aldrig bara för sakens skull. Utan för att jag ska kunna uppleva mer, och att det ska vara mer njutbart när jag upplever det. Det kan vara allt från ett simpelt militärträningspass en måndagkväll till att våga klättra en svårare klätterled eller orka springa ett fjällmaraton i storslagen miljö.
Hur som helst, för att inte bara vänta på att det där halsontet eller öronkliet ska trilla in, har jag börjat med att planera in återhämtningsvecka var fjärde vecka. Under återhämtningsveckan ska jag inte träna militärträning eller löpträna. Inga pulshöjande aktiviteter alls, är tumregeln, däremot gärna simning, yoga och klättring. Utan prestationskrav. Bara så länge eller så hårt som jag själv har lust med för stunden.
Så är tanken att jag ska kunna ta det lugnt och samtidigt jobba upp cravings efter svett, mjölksyra och leriga löpkilometrar i Lilljans. Och jag har börjat känna det nu. Igår eftermiddag började det. Och det har suttit i idag också. Så imorgon blir det militärträning med kamraterna på idrottsplatsen. Det drar mig dit. Istället för att jag ska dra dit mig.
Så är tanken att jag ska kunna ta det lugnt och samtidigt jobba upp cravings efter svett, mjölksyra och leriga löpkilometrar i Lilljans. Och jag har börjat känna det nu. Igår eftermiddag började det. Och det har suttit i idag också. Så imorgon blir det militärträning med kamraterna på idrottsplatsen. Det drar mig dit. Istället för att jag ska dra dit mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)