Johannesburg

Militärträning två dagar i rad den här veckan. För första gången i mitt liv.

Myror i brallan

I måndags morse var jag inbjuden till födelsedagsfrukost vid Mariatorget och cyklade följaktligen dit på fastande mage, tre kilometer, med start 06.30. Det kändes inte som någon ansträngning. Alls. Inte ens i Slussen-backen upp mot Hornsgatan fick jag upp någon vidare puls eller mjölksyra. Jag tror att jag har inkorporerat fysisk aktivitet så mycket i min vardag nu, att jag måste ha den där militärträningsutmattningen för att jag ska bli nöjd.

Så efter att ha anat en tendens till halsont, och känt efter och känt efter i måndags och till slut bestämt mig för att inte träna då, var jag bara tvungen att komma iväg ikväll. Annars börjar myrorna krypa i brallan på mig på tok för mycket.

Och efter 80 minuter med instruktör B känns det där så kallade halsontet helt irrelevant. Inte helt bortblåst, men inte alls så starkt och inte ett dugg viktigt.

Instruktör B får mig alltid att skratta. Efter fem år på militärträningen har han sett alla möjliga och omöjliga sätt att fuska. Så därför inleder han varje instruktion med ett förtydligande. "Det här är ett benböj", säger han och går ner några gånger i nittio graders vinkel. "Det här är inte ett benböj", säger han sedan och studsar lite snabbt upp och ner med rumpan. Likadant med armhävningarna. Och plankan. Vi känner ju alla igen oss i bananiga plankor och armhävningar som inte går ända ner och balansplankor med kroppsdelar som spretar åt alla håll. Och igenkänning skapar delaktighet. Jag fattar vad han menar, och det blir så väldigt tydligt att jag vill anstränga mig lite mer.

Det är viktigare att blir rätt gjort än att det blir många, förmanar han oss om och om och om igen. Och det är ju bra. Då lättar jag på stressen och sneglingarna på de andra och fokuserar på mig själv och min egen utmattning istället, och det är konstruktivt. Det är ju därför jag är där. Just det.

Lätt och roligt

Första militärträningspasset efter fjälläventyret. Lite spänt är det ju förstås, som alltid, även om jag egentligen inte är orolig för hur det ska gå. De där 900 höjdmetrarna från i lördags har smält fast i pannbenet på mig. Gjort det tjockare. Mer hållfast.

Och det är lätt och roligt på det Andra Stället idag. Lätt och roligt. Jag har en vän som har det som motto. Och för det mesta är det ganska bra - förutom när man ska gå utanför sin comfort zone. Vilket man ju ska ganska ofta i militärträningssammanhang.

Alltså, missförstå mig rätt: det är inte så att alla de enskilda övningarna är lätta. Verkligen inte. Det är klart att det river i bröstet i den där lite för lååånga intervallen i backen upp från Söder Mälarstrand. Andra varvet känner jag mig lite lätt illamående och yr, så då får man väl ändå säga att jag anstränger mig.

Trots det känner jag mig lite träffad när instruktör J säger: "Ni kan ju ställa frågan till er själva - gjorde jag mitt allra bästa nu? Ni som inte gjorde det ska få en ny chans." Den nya chansen innebär att ösa på "bedömt 210 meter" i "fri fart", bort till ankare E som står borta vid Münchenbryggeriet, och sen jogga lätt tillbaka. Jag tar den nya chansen. Jag öser på allt vad jag har, jag tar fram all teknik jag har lärt mig av naprapat G och den där löparkursen förra sommaren. Jag blir lite rädd för att snava när det går så fort, men efter ett tag förstår fötterna att jag inte springer i fjällterräng längre, utan på asfalt, och då går det bra.

Sen får vi göra "packning på", inklusive bildäck, ända upp till toppen av Skinnarviksberget, det suger i baksida lår. Hitta rätt klippskrevor för att få fäste, känslan är bekant på något vis - från i helgen.

Vi kommer ofta in sist, jag och stridsparskamrat L, och det är hårt och tungt och bitvis slitigt. Men hon skrattar och ler mest hela tiden och ger aldrig upp, inte ens när hon gör den där omöjliga hoppövningen i framåtstupa ställ (jag lär mig aldrig vad det heter) med ett bildäck runt magen. Imponerande stark är hon. Och känslan, på det hela taget. Lätt och roligt.

Så då tänker jag, att kanske är det dags för den där röda västen igen. Efter nästan två år. Ska jag våga ta på mig den igen. Den är så laddad, den där röda färgen. Med stolthet och styrka och utmattning när jag tog på den i maj 2011, och besvikelse och frustration och nederlag när jag tog av den i mars förra året.

Det är något uppfordrande med en röd väst. En rödväst ska alltid göra fler av allt, orka mer, vilja mer. Det är inte lika skönt och avspänt som att flyta omkring där i den stora massan mellan rookies och cyborgs. Och så förstås samtidigt mer utmanande och tufft på ett positivt sätt. Så vi får väl se. Men kanske.

Mellan halvgudar och fjällstationer

Jag och kamrat M går i snålblåsten, som minst måste uppgå till kulingstyrka, vid kanten av en namnlös fjällsjö någonstans mellan Låktatjåkko och Rakkaslako. Vi befinner oss en dryg halvmil från Björkliden i Lappland. Dimman ligger tät. Inte förrän vi är så nära som fem-tio meter från sjön, upptäcker vi att den finns där. Vi bär på ryggsäckar med regnskydd på. Alla våra kläder är genomblöta, inklusive löparskorna, naturligtvis. Våra dyra regnjackor är genomblöta. Det regnar så mycket att vi är våtblanka i ansiktet.

Vi är på en tremila orienteringstävling över två dygn med övernattning i tält i Lapplandsfjällen. Jag som aldrig har varit här förut, och bara har grundläggande orienteringskunskaper, och kamrat M som visserligen har varit med en gång förut, förra året, men har lovat sig själv att aldrig göra om det. Vi har haft en vacker och relativt lätt första dag, med solsken, femton grader och beskedlig bansträckning. Och nu står vi alltså här. På andra dagen, i regnet.

Vi vet vilken sjö vi är vid, men ingen av oss förstår riktigt hur vi ska komma upp på den rösade sommarleden bakom kammen. Vi behöver ta oss upp till leden för att kunna komma vidare, vilket håll vi än ska sen. Dimman döljer hur det ser ut runt omkring sjön, hur höga de här topparna egentligen är, och vilken tillrinnande jokk som är vilken på kartan.

Kamrat M har precis berättat att hon inte orkar mer. Hon vill hem nu. Det här är över hennes nivå av orientering och naturliv, som hon uttrycker det.

Och trots att jag vet, trots att hon har förvarnat om att det här skulle kunna komma att hända, så kommer känslorna ändå. Jag kan inte stoppa dem. Inte i det här tillståndet.

Jag blir frustrerad och besviken av tanken på att behöva bryta nu. Jag blir sur, på vädret för att det är som det är, på kamrat M för att hon ger upp nu, hon har ju verkat så pigg och glad och rätt stark hittills. I efterhand kommer jag på att mina känslor förmodligen förstärks av pms-symptom, den här gången också, men det förstår jag som vanligt för sent.

Men det gör inte saken bättre. Det är verkligen inte OK av mig att bli sur på det här. Jag vet ju sedan länge att kamrat M är lite svag och trött i livet, och att hon dessutom har mens och dessutom knappt har sovit en blund i vårt tält under den gångna natten. Det är verkligen inte konstigt om hon vill vika av nu. Men det är som det är. Jag måste våga vara i min känsla och acceptera den, för den kommer inte att försvinna om jag trycker undan den.

Dessutom, vad värre är - och det här vågar jag förstås inte erkänna högt: jag kan hålla med. Det här är över min nivå också. Jag kan inte sånt här. Jag vet inte heller vad vi gör om vi kommer upp på kammen och dimman är konstant, om vi liksom aldrig hittar till den där leden.

Men ändå. Vi är ju så nära nu. Dessutom har vi redan gjort det jobbigaste. Tror jag. Ser det ut som, på kartan. Vi har gått rakt uppför fjällsidan, vid sidan om en jokk, 400 höjdmeter i ett ryck. Det är brantare än skidbacken i Björkliden. Vi hade en strategi: att stanna och pausa var femte minut. Dricka något. Min rutin blev att trycka i mig lite jordnötssmör som jag har fått med mig från något sammanhang i Försvarsmakten. En sådan där liten portionsförpackning, ungefär som en nötcreme, fast med nån skum, amerikansk variant av jordnötssmör i. Inte världens godaste, men sjukt bra i såna här lägen.

Jag säger att det är synd att bryta nu, vi är ju så nära, och då säger kamrat M att det är 500 höjdmeter kvar, och det är för mycket, och då svarar jag att det är i alla fall inte lika brant som hittills. Men vad ska jag säga mer. Vill hon bryta, så bryter vi förstås. Så måste det ju bli. Den lagkamrat som vill bryta tävlingen har ju vetorätt.

Kamrat M fryser och vi stannar för att hon ska ta på sig en extra tröja. Jag fryser också. Det är förstås också en källa till irritation för min del. Jag borde också förstärka klädseln. Men nu är jag i något sorts jag-mot-hela-världen-mode. Jag tänker inte ta på mig någon djävla tröja. Delvis, förstås, av rena treårstrotskänslor. Men också av rationella skäl, för jag tänker att värmetröja 90 är för varm att ha på mig när jag ska gå uppför en bergssida, och det är det enda förstärkningsplagg jag har. Jag har framryckt i skogsterräng i värmetröjan en gång under GMU och det slutade inte roligt. Jag svettades ut precis all vätska jag hade kvar i min arma kropp, och det var inte mycket till att börja med. Så jag tror inte att det är någon bra idé att ta på den nu.

Istället rusar jag iväg uppför fjället med en väldans fart, i ett försök att få upp värmen. Kamrat M hänger på, men ska senare beskriva det som "den tysta ryggen". Just nu är det här inte jätteroligt för någon av oss.

Vi följer två andra lag på håll, och går där de går. Halkar uppför de sylvassarna stenarna i en jokk, går lite till, och sen lite till. Jag går och bearbetar mina känslor och beslutet att bryta, fan vad surt, men nästa år ska jag banne mig komma tillbaka och fullfölja, tänker jag. Jag hinner tänka alla de där tankarna nästan till slut. Då, på något magiskt, oförklarligt sätt, lättar dimman och vi är plötsligt mitt uppe på berget och ser orienterare rusa nerför fjället. Flera stycken. På en kolonn. Som på en led. Vi måste vara framme.

Jag känner lättnad. Det här är bättre än vad jag hade förväntat mig. Massor med löpare rör sig här, och även om det är halvgudar och cyborgs, som springer i 50- eller 70-kilometersgrupperna, känns det betydligt tryggare än de enstaka, förvirrade lag vi har sett nere vid sjön, och leden är ju till och med ordentligt utmärkt, med stora rödmålade stenar. Jag tänker att jag ska fråga kamrat M en sista gång, halvt på skämt, om hon inte har ångrat sig. Nu står vi ju i valet att ta leden västerut till sista kontrollen och fullfölja, eller bryta tävlingen och följa den österut, tillbaka till Björkliden. Sen tänker jag att hon kommer att säga nej, och vi kommer att ta leden österut och det kommer också att bli bra, på sitt sätt.

Men innan jag hinner öppna munnen, säger hon: "Vad skulle du säga om att vi tar leden bort till toppen och tar kontrollen?" och petar mig lite lätt skämtsamt i sidan med armbågen. "Låtsas inte som att du inte vill."

Jag kan inte fatta att det händer. Jag som precis har ställt in mig på att vi ska bryta. Nu ska vi inte det. Nu ska vi fortsätta. "Jag ska inte låtsas", säger jag, och lägger sedan till: "Fan vad grym du är!", för jag är verkligen imponerad av henne. Att hon vill. Att hon orkar.

Vi tar leden bort till fjällstationen - som är Sveriges högst belägna, läser vi i förbifarten - och till en början vågar jag inte säga något särskilt, eller peppa så mycket, för det här nya beslutet känns lite skört. Som om jag skulle kunna jinxa det genom att snacka för mycket om det. Men efter ett tag blir det uppenbart. Nu är det djävlaranamma i oss. Vi stannar till vid fjällstationen för att trycka i oss några bars och energidryck och byta underställströja och träffar ett par där som också är med i tävlingen, men som har bestämt sig för att bryta. De ska stanna där och käka och checka in på ett rum och värma upp sig, innan de ska springa tillbaka till Björkliden. Vi vill inte veta. Vi vill inte höra något om våfflor med hjortronsylt eller värmefläktar eller torkrum för kläder och utrustning. Nu kör vi.

Upp på Låktatjåkko, ta kontrollen, snacka lite med den stackars funktionären som sitter inblåst i ett brädförstärkt tält strax nedanför toppen, ner igen, och sedan leden tillbaka till Björkliden. Två kvinnor med pms och mens är inte att leka med på fjället. Nu är mina lätt neurotiska drag som bortblåsta, bokstavligen! Åtminstone tillfälligtvis.

Vi tar hela tiden det säkra före det osäkra, vilket är lika tidskrävande som tryggt. Vi går på leden hela vägen, både upp och ner från toppen, och tar ut kompasskurs när dimman tätnar omkring oss. Vi skulle säkert kunna springa lite på leden hem mot Björkliden, men stenarna är så hala av det ihållande regnet att det skulle vara lätt att halka och vricka foten, så trötta som vi är. Och om något sådant skulle hända nu, vore det jobbigt på riktigt.

Och efter vad som känns som de längsta nio kilometrarna hittills i mitt 29-åriga liv, ankommer vi Björkliden efter drygt nio timmar på fjället. Och vi får fotas och grattas och bli godkända och få varsin hamburgare och till sist står jag och stretchar i bastun på vandrarhemmet och undrar om det verkligen hände.

---

Under de här två dygnen tänker jag många gånger "vilken tur att jag har tränat så länge på militärträningen". För där har jag blivit van vid känslan att vara tokblöt inpå bara skinnet, sådär så att jag skulle kunna vrida ur alla mina kläder på kroppen - och jag vet att det är OK att fortsätta ändå. Och att "nu trampar jag igenom så att hela skon, strumpan och foten blir blöt" - och det är OK att fortsätta ändå. Det är ovärderliga kroppsliga kunskaper, eller färdigheter, kanske det heter, som inte går att lära in i en lektionssal. De måste upplevas, erfaras. Bli en del av mig. En del av hur jag förväntar mig att livet är - och ska vara.

Frihet under ansvar

Det första jag gör när jag kommer hem från kvällens pass på det Andra Stället är att tappa upp ett varmt bad. För även om det är högsommar och varmt ute, så blir jag lite lätt frussen av att springa ute i oavbrutet ösregn i 75 minuter.

Passet blir ännu en uppvisning i instruktör J:s osvikliga förmåga att med oerhört små medel, nästan inga alls, bygga upp förväntningar och spänning och skräckblandad förtjusning inför vad som komma skall. Det första som händer är att när vi står där uppställda i regnet i början, säger han något i stil med: "Ni kanske kommer att tycka att det är jobbigt med vädret. Själv har jag inga såna känslor." Alla skrattar, och det påminner mig förstås om GMU, det gäller att alltid hålla masken inför soldaterna, och det blir som allra bäst när det är lite genomskinligt, sådär, när man fattar att befälet kanske visst har såna känslor, men att vi ju alla har våra roller att spela. Sedan är det framåt marsch och kör, bara, kör.

Vi björngångar oss uppför trappor, springer slalom på Krukmakargatan och tåhäver i Högalidsparken. Ankare E är med och peppar och instruerar, tar plats på ett bra sätt. Fint. I Högalidsparken förbereder instruktör J oss på att vi ska till amfiteatern på Långholmen. "Det kommer att bli tufft", säger han. "Ni som har varit där känner till det". Jag har ju aldrig varit där. Så jag vet inte vad det betyder. Men när han säger sådär börjar jag bygga pannben, förstås. Omedvetet, det är en närmast reflexartad reaktion. Någonting svårt och jobbigt kommer vi att göra. Och vi ska göra det i regn.

När vi springer över bron till Långholmen hojtar någon längre bak i ledet "bron är sprängd!", och alla vi som kan vår Repmånad skrattar gott. Jag vänder mig bakåt när jag springer och skriker tillbaka: "Du vill simma, eller hur?", fast jag inte vet vem jag talar till. Men det gör detsamma. Nästan alla vill ju simma. Så de kan ju ta åt sig, hela bunten.

"Den här övningen kommer att upplevas som obehaglig, särskilt för lungfunktionen", säger instruktör J när han har ställt upp oss vid foten av en lång backe. Vafan är det nu då, tänker jag förstås. Tankarna börjar snurra igen. Hur hårt ska han köra med oss? Det visar sig att vi ska tävla stridsparsvis uppför backen, det är full fart framåt, helt enkelt. Jag kör med en rödväst och hamnar efter henne redan i början, hon är snabbare. Men jag försöker tänka på att springa med snygg stil och känner mig ändå nöjd när jag kommer upp, för jag har gjort mitt bästa.

Nu är vi framme vid amfiteatern. Tanken är att vi ska göra över-under på bänkraderna. Hoppa över en bänk och krypa under nästa. Och så vidare, ända tills vi har kommit ända upp till översta raden. Då vänder vi och gör över-under ner igen. Bänkarna är såpass låga att till och med jag, som är rätt liten och brukar kunna gå på alla fyra när vi kryper i dräneringsrör och sånt där, måste lägga mig platt på marken och hasa mig snett under bänken. Det regnblandade gruset liksom gnuggas in i kläderna, underarmarna, smalbenen. Jag har nog aldrig varit så smutsig på ett militärträningspass i hela mitt liv, i alla fall på sommaren. "Titta på er. Såhär ska ni se ut!" ropar instruktör J muntert när vi ställer upp i två kolonner efteråt. Det är roligt. Ja, såhär ska vi ju se ut. Förstås.

Det är ett blandat pass, med röda och gröna, och vi gröna får allt som oftast välja ansträngningsnivå. Hur många burpees, dips eller inverterade roddrag vi vill göra: minst tio eller tjugo, till exempel. Frihet under ansvar, kan man kalla det. Ibland är det bara skönt att få lägga av när det bränner i axlarna, men ibland peppar det mig till att anstränga mig mer. I bästa fall kan det vara en stark motivationskraft för mig att få välja själv. När jag väljer det svåra.

Men jag kan också välja det enkla, trots att jag kanske faktiskt klarar mer. Och den upplevelsen kan också bli till en motivationskraft. Det är precis som den där kloke kaptenen på hemvärnsövningen sa vid utvärderingen sista dagen: "Och känner ni nu att, fan, jag sköt ut mig för tidigt där, jag ansträngde mig inte tillräckligt, det var inte bra - ja, då är det precis så ni ska känna. För ni ska ta vara på den känslan och använda den för att förbättra er nästa gång." En av alla de där militära grejerna som är sådär plågsamt renande, det gör ont i stunden, men är ack så uppbyggligt i längden.

På väg tillbaka till Södermalm får vi faktiskt simma, och det är lätt och roligt. Regnet står som spön i vattnet, och som alltid vid regnbad känns vattnet ovanligt varmt.

---

Till sist tror jag att jag har kommit på var det faktiskt var med peppen som störde mig den där gången. Det var nog mest bara PMS. Tänk, va.