måndag 23 juni 2014

Inga konstigheter

"Ni ska ligga på 95-98 procent av maxpuls. Det ska kännas!", kommenderar instruktör P när vi står uppställda vid foten av den lilla backen som vi strax ska springa uppför. Så fort vi kan, alltså. Fem gånger om.

Regnet slår fortfarande mot mitt ansikte, det har inte gett vika under de fyrtiofem minuter vi redan har varit ute. Det formar min lugg i stripor, som liksom rinner ner i ögonen.

"Jag kan lova att det här är det jobbigaste vi kommer att göra idag", fortsätter P. "Så det är bara att ge allt nu. Slå på pannbenet och kör."

Jag har tänkt en del på min dåliga kondition och känt lite oro inför fjälläventyret i augusti. Nog för att vi kommer att klara det, jag och kamrat M, men det skulle kännas skönt att kunna springa lite fortare, för att ligga mer på den säkra sidan av tidsmarginalen. Och ännu viktigare, som mönstringsofficeren inför GMU sa till mig: ju mer du har tränat innan, desto roligare blir det när du väl är där.

Och som jag har konstaterat så många gånger förut: det finns bara ett sätt att bli mer vältränad.

Så jag kör. Första intervallen i lite lagom tempo, för jag brukar såsa i sådana här moment, när jag varken har ett starkt tävlings- eller gruppincitament att ta ut mig. Men lagom till andra intervallen har instruktör P:s ord om 95-98 procent av maxpuls sjunkit in. Jag förstår vad han menar nu. Jag ska flåsa. Hjärtat ska jobba. Jag ska känna mig slut när jag kommit uppför backen.

Så jag springer och springer och tackar naprapat G för alla benböj han har fått mig att göra på gymmet den här våren. Ben hjälper i backar. Styrka i baksida lår. Det hjälper mycket, när flåset att tungt. Och jag tänker igen på naprapat G när jag trycker till med armarna och försöker trycka höften framåt, hålla rak rygg och ögonen uppåt, framåt. Försöker dra in syre för att försörja musklerna. Det är skönt att springa i regn, luften känns liksom mer syrerik, och det är näring för kroppen just nu.

Till min egen stora förvåning återhämtar jag mig ganska snabbt i plankan medan kamrat M springer. Sedan byter vi och jag springer igen. Och igen. Och igen. "Så här mycket brukar jag inte pressa mig själv", tänker jag när jag tar mig den sista kämpiga biten upp. Jag vet inte varför det händer just idag. Kanske en kombination av psykisk och fysisk form, en bra instruktör och det bästa militärträningsvädret i hela världen. Förmodligen det.

Så är plötsligt övningen slut, vi får vatten och beröm av instruktör P och nu är vi strax på väg tillbaka. Det har varit ett köttigt pass. Enkla övningar och tydliga instruktioner. Inga konstigheter. Jägarbuss i all enkelhet. Vi ålar oss över fält och bär "skadade" kamrater i säkerhet.

Jag visste att instruktör P kunde sina grejor efter ett skoningslöst morgonpass med honom i vintras. Nu är det juni, tolv grader och spöregn. Instruktör P levererar igen.