Ett rakt-på, inga-konstigheter, frågor-på-det-pass med instruktör P ikväll. Det var ösiga backintervaller och sega plankor och leriga maskar över gräsplanen vid Ugglevikskällan.
Det hela börjar något oroväckande med löpning rätt ut i skogen, så att vi får väja för kvistar och grenar allt vi förmår. Det påminner lite väl mycket om helgens överlevnadsövning, där jag till slut blev rosig om kinderna och prickig på händerna efter allt ris och all sly som slog emot mig under framryckningen genom skogen.
Efter bara ett par minuter händer det som aldrig har hänt hittills på ett militärträningspass för min del, men som jag bara väntat på: en kamrat i täten får en kvist i ögat. Jag känner inte igen henne sedan tidigare, och hon är där med en kompis som jag inte heller känner igen, de är nog nya, men de verkar vara i bra form, kanske brukar de gå på morgonpass? Hur som helst, kompisen frågar om det är OK och hon med kvisten i ögat svarar att det är det, och då frågar kompisen "Men du vill inte springa tillbaka då?", varpå kvisttjejen utbrister "Nej!", med eftertryck. Det låter nästan lite förorättat, "skulle JAG?! Ge upp?!". Jag ler lite inombords. Så låter en militärtränare, tänker jag för mig själv.
onsdag 24 april 2013
tisdag 23 april 2013
Där magin inträffar
Söndag morgon, 05.34. Det säger åtminstone mobildisplayen när jag blinkar mot den. Det är redan ljust, säkert sedan någon timme, och allsköns fåglar kvittrar obekymrat i högan sky runt omkring mig. Den enda jag kan placera är göken.
Jag behöver egentligen inte gå upp förrän om tjugo minuter. Men det spelar ingen roll. Jag vet att jag inte kommer att kunna somna. Jag har knappt sovit en blund på hela den tre timmar långa natten. Trots det blundar jag och kryper lite närmare kamrat D där i vindskyddet. Som en besvärjelse, en bön om att jag visst ska bli varm och att jag visst kommer att somna i tjugo minuter och att det visst kommer att vara tillräckligt, så att jag ska vakna pigg och glad och utvilad.
Men jag blir inte bönhörd. Visst är kamrat D varm, men jag ligger längst ut på kanten och på andra sidan mig ligger ingen, där sträcker bara skogen ut sig med sina iskalla våtmarker och stenrösen och fortfarande, faktiskt, rester av snötäcken.
Till sist drar jag en suck, eller huttrar jag till, det är svårt att säga, men jag sätter mig i alla fall upp i sovsäcken och det är inte särskilt behagligt, det är iskallt ute, säkert en eller två minusgrader. Känslan har jag varit med om förut. Många, många tidigare morgnar (eller rättare sagt nätter) på Västbanken, där det var tio grader varmt i mitt rum och man såg sin egen andedräkt i badrumsspegeln på morgonen. Det var samma känsla. Iskalla kinder, och öron, trots att jag har sovit med mössa på, och jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Men efter lite BRAK på rummet och varmvatten i termos var jag snart på banan, det vet jag, så var det alltid, så funkar det ju. Så borde det funka även här, tänker jag.
Elden som kamrat O fick att brinna så magiskt några timmar tidigare ligger nu där, sorgset utbrunnen, grå och sval. Jag ser på mina kängor som jag har lagt upp mot eldstadsbegränsningen, också det en naiv förhoppning om att elden skulle stå sig. Nu har det hänt som instruktör M varnade för, kängorna är helt stelfrusna. Snörena står åt alla håll, som radioantenner. Men idén att stoppa ner alla mina kläder i sovsäcken under natten visade sig vara ett genidrag, för om inte varma, så är de åtminstone inte stelfrusna, de också. Så jag kör ner mina icke-stelfrusna strumpor och sockor i de kalla kängorna och snörar åt. Snart blir det varmt. Det måste det bara bli. När jag börjar gå och springa. Jo då. Rent fysiologiskt måste det bli så.
Jag bestämmer mig för att jag behöver få i mig lite vatten innan jag ger mig av, jag vet att jag ligger på minus, och jag kommer förmodligen inte dricka tillräckligt nu heller, det måste vara iskallt, men ändå. Bättre lite, än inget. Tar tag med handen runt locket på vattendunken vi har fått ut. Jag kan inte rubba den. Inte över huvud taget. Jag vet ju att jag kan vara svag i händerna såna här morgnar, när jag har sovit och druckit för lite och inte ätit. Men SÅ svag? Jag försöker igen. Stört omöjligt. Men det kan ju inte vara omöjligt, tänker jag, och drar och drar med alla krafter jag har, höger och vänster hand tillsammans. Till slut lättar locket. Och när jag skruvar av det ser jag, förstås, att isen har kristalliserat sig kring öppningen. Det var därför det var så svårt att öppna. Vattnet rinner kallt i min strupe.
...
Jag är på överlevnadshelg med militärträningen, och det är alldeles fantastiskt och djävligt och härligt och karaktärsdanande och alla såna där ord som man brukar använda när man vill beskriva något som är helt utanför ens "comfort zone". Jag har ju en liten aning om vilken typ av djävlighet det kan komma att bli, efter GMU, men varje upplevelse av det här slaget är unik, så mycket jag har förstått. Och den får naturligtvis olika utslag beroende på var man är i livet när man utsätter sig själv för den, i hur bra form man är, hur mycket man har sovit, och allt det där.
Innan helgen är över kommer jag och mina gruppkamrater att ha orienterat, orienterat och orienterat ännu mer genom sly och sankmark, torkat strumpor innanför byxorna, lärt oss använda batong, handklovar och benlås, irrat runt i träskmarker, gjort upp eld med tändstål och sedan försökt grilla en hel lax i folie över samma eld, byggt förläggning, löst kluriga kartskiffer, sprungit värmeslingor, lärt oss allt om första hjälpen, beundrat stjärnhimlen som ju ser helt annorlunda ut i skogen än i stan, dragit en skåpbil i uppförslut, ätit Marabou Black vid lägerelden, legat och spanat på regeringssoldater på en grusplan in the middle of nowhere kl 01.30, peppat varandra mot all sans och vett, blivit jagade av skallande patrullhundar genom oländig terräng i flera timmar, för att till sist bli tillfångatagna av de där regeringssoldaterna och hamnat i "white noise"-fångfållan i 60 minuter. Där inne får jag blodtrycksfall och är nära att svimma, och hade det varit en riktig gisslansituation, hade de säkert låtit mig göra det. Men riktigt så "all in" går vi inte i det här rollspelet.
Jag tvingas konfronteras med både mina svagare och starkare sidor den här helgen. Det är tydligt, obarmhärtigt på något sätt, och både jobbigt och uppbyggligt, och renande. Jag är exekutiv, fattar beslut och tänker ett steg längre. Jag frågar hur de andra mår och hur de upplever situationen. Och jag upplever än en gång hur tunnelseendet slår till när jag inte har fått sova och stressen blir uppenbar. Nu hände det igen. Det är en situation som helt tydligt är utanför min "comfort zone". Det är nästan så att jag inte klarar av det, men med gruppens hjälp klarar jag av det i alla fall. Vi klarar av det, tillsammans. Jag kan inte låta bli att vilja utsätta mig för det. För det är där magin inträffar.
Jag behöver egentligen inte gå upp förrän om tjugo minuter. Men det spelar ingen roll. Jag vet att jag inte kommer att kunna somna. Jag har knappt sovit en blund på hela den tre timmar långa natten. Trots det blundar jag och kryper lite närmare kamrat D där i vindskyddet. Som en besvärjelse, en bön om att jag visst ska bli varm och att jag visst kommer att somna i tjugo minuter och att det visst kommer att vara tillräckligt, så att jag ska vakna pigg och glad och utvilad.
Men jag blir inte bönhörd. Visst är kamrat D varm, men jag ligger längst ut på kanten och på andra sidan mig ligger ingen, där sträcker bara skogen ut sig med sina iskalla våtmarker och stenrösen och fortfarande, faktiskt, rester av snötäcken.
Till sist drar jag en suck, eller huttrar jag till, det är svårt att säga, men jag sätter mig i alla fall upp i sovsäcken och det är inte särskilt behagligt, det är iskallt ute, säkert en eller två minusgrader. Känslan har jag varit med om förut. Många, många tidigare morgnar (eller rättare sagt nätter) på Västbanken, där det var tio grader varmt i mitt rum och man såg sin egen andedräkt i badrumsspegeln på morgonen. Det var samma känsla. Iskalla kinder, och öron, trots att jag har sovit med mössa på, och jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Men efter lite BRAK på rummet och varmvatten i termos var jag snart på banan, det vet jag, så var det alltid, så funkar det ju. Så borde det funka även här, tänker jag.
Elden som kamrat O fick att brinna så magiskt några timmar tidigare ligger nu där, sorgset utbrunnen, grå och sval. Jag ser på mina kängor som jag har lagt upp mot eldstadsbegränsningen, också det en naiv förhoppning om att elden skulle stå sig. Nu har det hänt som instruktör M varnade för, kängorna är helt stelfrusna. Snörena står åt alla håll, som radioantenner. Men idén att stoppa ner alla mina kläder i sovsäcken under natten visade sig vara ett genidrag, för om inte varma, så är de åtminstone inte stelfrusna, de också. Så jag kör ner mina icke-stelfrusna strumpor och sockor i de kalla kängorna och snörar åt. Snart blir det varmt. Det måste det bara bli. När jag börjar gå och springa. Jo då. Rent fysiologiskt måste det bli så.
Jag bestämmer mig för att jag behöver få i mig lite vatten innan jag ger mig av, jag vet att jag ligger på minus, och jag kommer förmodligen inte dricka tillräckligt nu heller, det måste vara iskallt, men ändå. Bättre lite, än inget. Tar tag med handen runt locket på vattendunken vi har fått ut. Jag kan inte rubba den. Inte över huvud taget. Jag vet ju att jag kan vara svag i händerna såna här morgnar, när jag har sovit och druckit för lite och inte ätit. Men SÅ svag? Jag försöker igen. Stört omöjligt. Men det kan ju inte vara omöjligt, tänker jag, och drar och drar med alla krafter jag har, höger och vänster hand tillsammans. Till slut lättar locket. Och när jag skruvar av det ser jag, förstås, att isen har kristalliserat sig kring öppningen. Det var därför det var så svårt att öppna. Vattnet rinner kallt i min strupe.
...
Jag är på överlevnadshelg med militärträningen, och det är alldeles fantastiskt och djävligt och härligt och karaktärsdanande och alla såna där ord som man brukar använda när man vill beskriva något som är helt utanför ens "comfort zone". Jag har ju en liten aning om vilken typ av djävlighet det kan komma att bli, efter GMU, men varje upplevelse av det här slaget är unik, så mycket jag har förstått. Och den får naturligtvis olika utslag beroende på var man är i livet när man utsätter sig själv för den, i hur bra form man är, hur mycket man har sovit, och allt det där.
Innan helgen är över kommer jag och mina gruppkamrater att ha orienterat, orienterat och orienterat ännu mer genom sly och sankmark, torkat strumpor innanför byxorna, lärt oss använda batong, handklovar och benlås, irrat runt i träskmarker, gjort upp eld med tändstål och sedan försökt grilla en hel lax i folie över samma eld, byggt förläggning, löst kluriga kartskiffer, sprungit värmeslingor, lärt oss allt om första hjälpen, beundrat stjärnhimlen som ju ser helt annorlunda ut i skogen än i stan, dragit en skåpbil i uppförslut, ätit Marabou Black vid lägerelden, legat och spanat på regeringssoldater på en grusplan in the middle of nowhere kl 01.30, peppat varandra mot all sans och vett, blivit jagade av skallande patrullhundar genom oländig terräng i flera timmar, för att till sist bli tillfångatagna av de där regeringssoldaterna och hamnat i "white noise"-fångfållan i 60 minuter. Där inne får jag blodtrycksfall och är nära att svimma, och hade det varit en riktig gisslansituation, hade de säkert låtit mig göra det. Men riktigt så "all in" går vi inte i det här rollspelet.
Vi känner inte varandra i gruppen innan den här helgen. Men vi stöttar varandra, vi frågar varandra hur vi mår och säger att det kommer att gå bra och att vi klarar det och vi är starka och det ordnar sig. Det är vackert.
Jag tvingas konfronteras med både mina svagare och starkare sidor den här helgen. Det är tydligt, obarmhärtigt på något sätt, och både jobbigt och uppbyggligt, och renande. Jag är exekutiv, fattar beslut och tänker ett steg längre. Jag frågar hur de andra mår och hur de upplever situationen. Och jag upplever än en gång hur tunnelseendet slår till när jag inte har fått sova och stressen blir uppenbar. Nu hände det igen. Det är en situation som helt tydligt är utanför min "comfort zone". Det är nästan så att jag inte klarar av det, men med gruppens hjälp klarar jag av det i alla fall. Vi klarar av det, tillsammans. Jag kan inte låta bli att vilja utsätta mig för det. För det är där magin inträffar.
onsdag 17 april 2013
Endorfinkväll
Just hemkommen från en sån där magisk endorfinkväll på militärträningen. Jag hade kryssat mellan konferens och möten och tidspassningar i taxi hela dagen och på väg till idrottsplatsen övervägde jag att skippa alltihop och åka hem och sova istället. Mina lår var sådär lagom stela efter måndagkvällens 575 benböj. Och så kom inte bussen, och solen sken, så jag bestämde mig för att promenera de två kilometrarna från den närmaste gröna tunnelbanestationen till idrottsplatsen. Och se där, med lite syre i hjärnan kunde jag tänka klarare och det kändes plötsligt som att det skulle kunna bli kul att träna. Fast lite orolig var jag för löpningen, för spänsten i benen var så gott som obefintlig.
Det blev ett härligt pass. Uti vårsolens glans. Mättat, liksom. Den rätt nya instruktören, vars namn jag nu har glömt, levererade ett strålande pass med ankare J vid sin sida.
Vid den inledande jägarvilan försöker jag att inte oroa mig för mina ben och det bedrövliga skick de befinner sig i, men det är inte lätt, för mjölksyran strömmar snabbt till och den obefintliga spänsten blir knappast stärkt av det. Men sen följer alla favoritövningarna på varandra, i ett rasande tempo, det är nästan som ett "Best of militärtränings"-pass som uppdagar sig. Det börjar lite försiktigt med skydd (där jag återigen söker stora stenar med blicken, det sitter tydligen i, det där) följt av backintervaller, planka och mera backintervaller i par, och under tiden den ena i paret springer, gör den andra armhävningar, situps och benböj. Sedan mina favoriter, de riktiga soldatlekarna: urdragning i korridor under påskjutning framifrån, och taktiskt omhändertagande av stridsskadad, komplett med släpdrag i lera och allt. Och så situps i armkrok, men med armarna runt varandras axlar istället för armkrok, vilket förstärker känslan av att jag är nån sorts medeltida roddarträl, sen mera backträning och kleggig skogslöpning med äkta tjurruskänsla, och till sist armhävningar i grupp under lite skrik innan vi drar oss tillbaka till idrottsplatsen.
Och när jag travar uppför trapporna till läktaren på väg mot bussen efteråt, kan jag inte förstå att jag någonsin tvekade. Jag är ju lycklig nu! Nöjd. Spelar Kaah på högsta volym i lurarna och skojar med ett medelålders par som har baxat ombord ett köksbord på bussen.
Endorfinerna talade. Det var välbehövligt.
Det blev ett härligt pass. Uti vårsolens glans. Mättat, liksom. Den rätt nya instruktören, vars namn jag nu har glömt, levererade ett strålande pass med ankare J vid sin sida.
Vid den inledande jägarvilan försöker jag att inte oroa mig för mina ben och det bedrövliga skick de befinner sig i, men det är inte lätt, för mjölksyran strömmar snabbt till och den obefintliga spänsten blir knappast stärkt av det. Men sen följer alla favoritövningarna på varandra, i ett rasande tempo, det är nästan som ett "Best of militärtränings"-pass som uppdagar sig. Det börjar lite försiktigt med skydd (där jag återigen söker stora stenar med blicken, det sitter tydligen i, det där) följt av backintervaller, planka och mera backintervaller i par, och under tiden den ena i paret springer, gör den andra armhävningar, situps och benböj. Sedan mina favoriter, de riktiga soldatlekarna: urdragning i korridor under påskjutning framifrån, och taktiskt omhändertagande av stridsskadad, komplett med släpdrag i lera och allt. Och så situps i armkrok, men med armarna runt varandras axlar istället för armkrok, vilket förstärker känslan av att jag är nån sorts medeltida roddarträl, sen mera backträning och kleggig skogslöpning med äkta tjurruskänsla, och till sist armhävningar i grupp under lite skrik innan vi drar oss tillbaka till idrottsplatsen.
Och när jag travar uppför trapporna till läktaren på väg mot bussen efteråt, kan jag inte förstå att jag någonsin tvekade. Jag är ju lycklig nu! Nöjd. Spelar Kaah på högsta volym i lurarna och skojar med ett medelålders par som har baxat ombord ett köksbord på bussen.
Endorfinerna talade. Det var välbehövligt.
måndag 15 april 2013
onsdag 10 april 2013
FUBAR mode
Right back at ya.
Där kom den, käftsmällen efter måndagkvällens egoboost. Det kändes inte så mycket då, men alla tabataintervallerna satte sig som sanslös träningsvärk i muskelfästena höftböjare och bröst-axel under gårdagen. Och förstärktes under dagen idag. Jag kunde gå i trappor, men bara hjälpligt.
Det var en lång dag, känslomässigt. Jag hade ett viktigt möte vid lunch som jag började avhandla redan 05.30 då jag vaknade en timme innan väckarklockan, med skallen full av snurrande tankar. Och jag var ganska produktiv på jobbet ändå, och kreativ och rolig. Och i tid till alla tidspassningar under dagen.
Sen kom jag hem och satte mig i soffan och kände att jag var så trött att jag skulle kunna gå och lägga mig direkt. Skulle jag orka gå och träna? Jag var inte sådär sömnig som jag oftast är när jag kommer hem från jobbet, gäspig och hungrig, utan mer utmattad, som om någon hade klubbat mig i huvet. Tom.
Men kollegan L hade peppat mig innan jag gick från jobbet, "Klart att du orkar!" och då tänkte jag på att hon ju faktiskt har tränat fyra morgonpass i mars, det första i minus femton. Hon vet vad hon pratar om. Och har hon kunnat, så kan väl jag. En mental hand i ryggen. Jag petade i mig en matsked jordnötssmör och ett stort glas vatten och gav mig iväg.
Väl framme visar det sig att den gröna gruppen delas i två, hälften av de gröna ska träna med blåvästarna, och hälften med de röda. Efter mitt styrkebesked i måndags känner jag mig kaxig, klart att jag ska haka på de röda! Och instruktör V ska leda oss, jag har haft honom en gång tidigare och minns honom som snäll, så det ska nog gå bra.
Vi drar iväg, och jag känner mig stum i benen redan i uppvärmningen. Mjölksyran från i måndags. Hur ska det här gå, tänker jag, när vi rusar förbi tennishallen vid ridbanan. Och över vägen och in i skogen. Reflexbanan, typ, fast nu är det ju ljust på kvällarna.
Så här i efterhand kan jag inte komma ihåg alla övningar och förflyttningar vi gjorde, eller i vilken ordning. För mig handlar hela passet om överlevnad: fokus på kamraten framför, på instruktionen och på att komma ikapp. Jag reflekterar inte ens över var vi är nånstans. Uppför snöiga backar, nerför leriga snår, ducka för grenar, genom hästskiten, "idioten" mitt i skogen, nån typ av "Catch the flag"-lek, fast där vi får springa intervaller med bildäck på axeln, styrkeövningar vid utegymmet där jag ryter till åt en stackars rödväst som försöker hjälpa mig när jag gör dips, men jag vill inte ha hjälp, jag vill klara det själv, nånting på det här djävla passet ska jag för fan klara själv. Här är jag tillbaka i känslan från GMU, jag känner mig sist och svagast och det handlar bara om att hålla näsan ovanför vattenytan. Och så planka och armhävningar och burpees och jägarbuss hem till idrottsplatsen.
Och när vi nästan tror att det är slut, kommenderar instruktör V ner oss i längdhoppsgropen i "formation skithög" för sex gånger tjugo sekunder höga knän-intervaller. Jag är slut i kroppen, men bestämmer mig, stirrar upp mot klockan på andra sidan fotbollsplanen, tittar ingen i ögonen, bara kör. Blundar i tiosekundersvilan mellan intervallerna. Andas. Jag drar inte upp knäna tillräckligt högt, och det går inte tillräckligt fort, jag vet, men jag gör det i alla fall. Jag genomför.
Sista omgången, när instruktör V skriker åt oss att göra vårt allra bästa och ge allt, eller nåt sånt, jag kommer inte ihåg ordagrant, så tänker jag på hur jag har peppat alla stackars militärtränare att ställa upp på överlevnadsdygnet som går av stapeln nästa helg, och jag kan ju inte vara sämre själv när det verkligen gäller. Så jag ger allt och kör, och jag kan ju, det går ju, trots att det är mot mot all sans och vett. Och sen är det slut och vi får gå tillbaka in på idrottsplatsen, vi behöver inte springa, och V säger åt oss att andas, få ner pulsen. Och jag blundar när jag går tillbaka och försöker känna in min egen puls i handleden och går rakt in i en stackars rödväst. Det måste se roligt ut. Det är detta som kallas FUBAR mode.
Där kom den, käftsmällen efter måndagkvällens egoboost. Det kändes inte så mycket då, men alla tabataintervallerna satte sig som sanslös träningsvärk i muskelfästena höftböjare och bröst-axel under gårdagen. Och förstärktes under dagen idag. Jag kunde gå i trappor, men bara hjälpligt.
Det var en lång dag, känslomässigt. Jag hade ett viktigt möte vid lunch som jag började avhandla redan 05.30 då jag vaknade en timme innan väckarklockan, med skallen full av snurrande tankar. Och jag var ganska produktiv på jobbet ändå, och kreativ och rolig. Och i tid till alla tidspassningar under dagen.
Sen kom jag hem och satte mig i soffan och kände att jag var så trött att jag skulle kunna gå och lägga mig direkt. Skulle jag orka gå och träna? Jag var inte sådär sömnig som jag oftast är när jag kommer hem från jobbet, gäspig och hungrig, utan mer utmattad, som om någon hade klubbat mig i huvet. Tom.
Men kollegan L hade peppat mig innan jag gick från jobbet, "Klart att du orkar!" och då tänkte jag på att hon ju faktiskt har tränat fyra morgonpass i mars, det första i minus femton. Hon vet vad hon pratar om. Och har hon kunnat, så kan väl jag. En mental hand i ryggen. Jag petade i mig en matsked jordnötssmör och ett stort glas vatten och gav mig iväg.
Väl framme visar det sig att den gröna gruppen delas i två, hälften av de gröna ska träna med blåvästarna, och hälften med de röda. Efter mitt styrkebesked i måndags känner jag mig kaxig, klart att jag ska haka på de röda! Och instruktör V ska leda oss, jag har haft honom en gång tidigare och minns honom som snäll, så det ska nog gå bra.
Vi drar iväg, och jag känner mig stum i benen redan i uppvärmningen. Mjölksyran från i måndags. Hur ska det här gå, tänker jag, när vi rusar förbi tennishallen vid ridbanan. Och över vägen och in i skogen. Reflexbanan, typ, fast nu är det ju ljust på kvällarna.
Så här i efterhand kan jag inte komma ihåg alla övningar och förflyttningar vi gjorde, eller i vilken ordning. För mig handlar hela passet om överlevnad: fokus på kamraten framför, på instruktionen och på att komma ikapp. Jag reflekterar inte ens över var vi är nånstans. Uppför snöiga backar, nerför leriga snår, ducka för grenar, genom hästskiten, "idioten" mitt i skogen, nån typ av "Catch the flag"-lek, fast där vi får springa intervaller med bildäck på axeln, styrkeövningar vid utegymmet där jag ryter till åt en stackars rödväst som försöker hjälpa mig när jag gör dips, men jag vill inte ha hjälp, jag vill klara det själv, nånting på det här djävla passet ska jag för fan klara själv. Här är jag tillbaka i känslan från GMU, jag känner mig sist och svagast och det handlar bara om att hålla näsan ovanför vattenytan. Och så planka och armhävningar och burpees och jägarbuss hem till idrottsplatsen.
Och när vi nästan tror att det är slut, kommenderar instruktör V ner oss i längdhoppsgropen i "formation skithög" för sex gånger tjugo sekunder höga knän-intervaller. Jag är slut i kroppen, men bestämmer mig, stirrar upp mot klockan på andra sidan fotbollsplanen, tittar ingen i ögonen, bara kör. Blundar i tiosekundersvilan mellan intervallerna. Andas. Jag drar inte upp knäna tillräckligt högt, och det går inte tillräckligt fort, jag vet, men jag gör det i alla fall. Jag genomför.
Sista omgången, när instruktör V skriker åt oss att göra vårt allra bästa och ge allt, eller nåt sånt, jag kommer inte ihåg ordagrant, så tänker jag på hur jag har peppat alla stackars militärtränare att ställa upp på överlevnadsdygnet som går av stapeln nästa helg, och jag kan ju inte vara sämre själv när det verkligen gäller. Så jag ger allt och kör, och jag kan ju, det går ju, trots att det är mot mot all sans och vett. Och sen är det slut och vi får gå tillbaka in på idrottsplatsen, vi behöver inte springa, och V säger åt oss att andas, få ner pulsen. Och jag blundar när jag går tillbaka och försöker känna in min egen puls i handleden och går rakt in i en stackars rödväst. Det måste se roligt ut. Det är detta som kallas FUBAR mode.
tisdag 9 april 2013
Pepp
Och så kom jag på en grej till. Från militärträningen igår.
Jag låg på och peppade rätt hårt under passet, det var "bra jobbat gänget!", "vi är starka!", "håll i!" och så vidare. Vid ett tillfälle, när vi låg på rygg och tittade upp i talltopparna och pendlade upp och ner med benen i såna där butterfly kicks, sa jag "tänk att det är konstsim", vilket utlöste en del skratt. Någon svarade "ja, då vinner vi fan guld!", och alla skrattade lite till.
Jag var en av de starkare i gruppen igår, vilket gjorde att jag kände en möjlighet att peppa de andra. När jag är svag orkar jag ju inte peppa nån annan, och jag vet att det är när man är svag som man behöver det som bäst. Jag tänker på superstarka kamrat E och hur mycket hans peppande ord har kunnat betyda för mig genom åren, och försöker "skicka vidare".
Men jag tänker också på att vissa kanske blir provocerade av att höra det där djäkla peppandet hela tiden. "Kan hon inte bara hålla tyst nån gång! Bara för att hon är så djävla stark så att hon har syre kvar att skrika med på det där sättet." Jodå, jag vet hur det känns.
Det är en balansgång. Så när kamrat U kom fram till mig i omklädningsrummet efteråt och sa "Bra peppat idag", svarade jag "Tack! Jag funderar alltid på om jag är för mycket". Och då svarade hon "Det kan aldrig bli för mycket av dig". <3
Fina, fina kamrat U och fina militärträningen som tar fram de sidorna hos oss.
Jag låg på och peppade rätt hårt under passet, det var "bra jobbat gänget!", "vi är starka!", "håll i!" och så vidare. Vid ett tillfälle, när vi låg på rygg och tittade upp i talltopparna och pendlade upp och ner med benen i såna där butterfly kicks, sa jag "tänk att det är konstsim", vilket utlöste en del skratt. Någon svarade "ja, då vinner vi fan guld!", och alla skrattade lite till.
Jag var en av de starkare i gruppen igår, vilket gjorde att jag kände en möjlighet att peppa de andra. När jag är svag orkar jag ju inte peppa nån annan, och jag vet att det är när man är svag som man behöver det som bäst. Jag tänker på superstarka kamrat E och hur mycket hans peppande ord har kunnat betyda för mig genom åren, och försöker "skicka vidare".
Men jag tänker också på att vissa kanske blir provocerade av att höra det där djäkla peppandet hela tiden. "Kan hon inte bara hålla tyst nån gång! Bara för att hon är så djävla stark så att hon har syre kvar att skrika med på det där sättet." Jodå, jag vet hur det känns.
Det är en balansgång. Så när kamrat U kom fram till mig i omklädningsrummet efteråt och sa "Bra peppat idag", svarade jag "Tack! Jag funderar alltid på om jag är för mycket". Och då svarade hon "Det kan aldrig bli för mycket av dig". <3
Fina, fina kamrat U och fina militärträningen som tar fram de sidorna hos oss.
måndag 8 april 2013
Mängdträning
Sen jag skrev sist, för knappt två veckor sen, har jag tränat sex gånger. Eller tränat och tränat, man kan snarare kalla det ansträngt mig fysiskt, för det var på det där sättet när man är utomhus och gör saker med kroppen och knappt märker att det är jobbigt för att det är så härligt.
Jag var uppe i Ångermanland över påsken hos ett par vänner och ett par föräldrar (inte mina). Vi bodde i ett hus på landet och åkte skidor, pimplade röding, grillade korv på isen och gick uppför fjället med stighudar i snöyra och åkte ner igen. Det var maxpuls och avkoppling, skratt och samtal, nyponsoppa i termos på fjället och långfrukost med ägg och kallrökt lax i köket. När vi på lördagen åkte skidor över Tåsjön, under klarblå himmel och med fem mils fri solgnistrande snö framför oss, kunde jag bara tänka: jag är lycklig nu. Jag önskar mig inget mer i livet än det här. Vänskap och fysisk aktivitet i klart väder.
Och ikväll på militärträningen var det intervalltema med instruktör M. Jag tror att han är ny - jag har åtminstone inte haft honom förut. Det trillar in nya instruktörer titt som tätt på militärträningen nu för tiden, och det är kul, för de har alla sina egna käpphästar och favoritplågometoder och de har alla sin charm. Ikväll var det först backintervaller för konditionen, på grusvägen upp mot vattentornet. Jag kände mig lätt i kroppen, trots helgens sömnbrist. Kanske är det för att jag har dragit ner lite på kalorierna den senaste veckan?
Därefter, tabataintervaller för styrkan: armhävningar (där var jag svag idag), rygglyft (där är jag alltid stark) och nån ny variant kallat "butterfly kicks" (man ligger på rygg och pendlar med benen upp och ner i luften). Planka i 4 x 30 sek-intervaller. Och sen, när man tror att det är över: utfallshopp i 10 sek-intervaller med 20 sek vila emellan.
"Det här kommer nog att kännas i benen", sa ankare J efter stretchningen utanför entrén till idrottsplatsen.
Ja, jo. Lite så.
Jag var uppe i Ångermanland över påsken hos ett par vänner och ett par föräldrar (inte mina). Vi bodde i ett hus på landet och åkte skidor, pimplade röding, grillade korv på isen och gick uppför fjället med stighudar i snöyra och åkte ner igen. Det var maxpuls och avkoppling, skratt och samtal, nyponsoppa i termos på fjället och långfrukost med ägg och kallrökt lax i köket. När vi på lördagen åkte skidor över Tåsjön, under klarblå himmel och med fem mils fri solgnistrande snö framför oss, kunde jag bara tänka: jag är lycklig nu. Jag önskar mig inget mer i livet än det här. Vänskap och fysisk aktivitet i klart väder.
Och ikväll på militärträningen var det intervalltema med instruktör M. Jag tror att han är ny - jag har åtminstone inte haft honom förut. Det trillar in nya instruktörer titt som tätt på militärträningen nu för tiden, och det är kul, för de har alla sina egna käpphästar och favoritplågometoder och de har alla sin charm. Ikväll var det först backintervaller för konditionen, på grusvägen upp mot vattentornet. Jag kände mig lätt i kroppen, trots helgens sömnbrist. Kanske är det för att jag har dragit ner lite på kalorierna den senaste veckan?
Därefter, tabataintervaller för styrkan: armhävningar (där var jag svag idag), rygglyft (där är jag alltid stark) och nån ny variant kallat "butterfly kicks" (man ligger på rygg och pendlar med benen upp och ner i luften). Planka i 4 x 30 sek-intervaller. Och sen, när man tror att det är över: utfallshopp i 10 sek-intervaller med 20 sek vila emellan.
"Det här kommer nog att kännas i benen", sa ankare J efter stretchningen utanför entrén till idrottsplatsen.
Ja, jo. Lite så.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)