Genom eld

Ikväll var det premiär för nye instruktör F på militärträningen. Braiga instruktör M höll i tyglarna och tillsammans skapade de ett balanserat pass. Utmanande, men inte knäckande. Mjölksyrigt och flåsigt, men ingen blodsmak.

På jobbet har jag varit på heldagsutbildning två dagar i rad, i hur man är en bra projektledare. Det var en bra kursledare. Jag tänkte efter i runda slängar fem minuter att "den där killen har varit officer". Förutom att han pekade med hela handen, vilket han verkligen gjorde hela tiden, talade han med magstöd, tittade oss rakt i ögonen och sa saker som "därefter", "följande", "på enklaste sätt", och "tid för detta: trettio sekunder". De där orden och uttrycken är som toppen på ett isberg, för den som känner igen dem, man förstår vad som skvalpar därunder. Känslan av granris och minnen av vapenvård och varmvatten i termos och "spräng kommer" och skåpsvisitationer och sånt. Om jag bara hade gjort GMU, hade jag kanske inte observerat det direkt, men eftersom jag umgås med de där orden och uttrycken ett par gånger i veckan, på militärträningen, hålls de där minnena och intrycken färska för mig. Den delen av hjärnan underhålls, liksom.

I pausen första dagen var jag tvungen att gå fram och fråga, "du har någon form av militär bakgrund, va?" Och det stämde ju, förstås. Det fanns inte en chans att han hade betett sig som han gjorde annars.

Hur som helst, det var en extremt intensiv utbildning - på det sättet påminde det lite om GMU, faktiskt. Så jag var rätt slut när jag kom till träningen ikväll, på det där sättet att jag verkligen ville få mig en urblåsning. En fysisk en. Men som jag och kamrat E konstaterade efter passet: det var på en lagom nivå psykiskt. Idag hade jag inte orkat med att rusa uppför Fiskartorpsbacken i ösregn. För psykets skull. (Eller kanske hade jag gjort det, trots allt, man vet ju aldrig.) Men det var skönt att vi slapp, i alla fall.

Det jobbigaste vi gjorde var nog M:s syreskuldsövning för benen - benböj, utfallshopp och jägarvila varvat i 4 x 30 sek-intervaller. När det sög i låren konstaterade M, precis som sist jag gjorde den med henne, "Låt det brinna bara. Det finns ingenting vi kan göra åt det nu". Och jag gjorde det faktiskt. Jag lät det brinna. Och tänkte, nu bygger jag ben.

Och på vägen hem lyssnade jag på Oskar Linnros i lurarna och tänkte att den där elden han sjunger om, den som vi kan gå igenom, den brann i mina lår ikväll.

Anger management

Ikväll på militärträningen rejsade vi i armkrok uppför snöiga branter, gjorde över-under i snö som på riktigt kändes som strösocker, och så sprang vi genom en kohage med sugrör i munnen. (Fråga inte.) Men det allra bästa var när överinstruktör J instruerade oss i att parvis sparka på den andra personens bildäck som hen höll framför sig. "Och sparka ordentligt", sa J. "Tänk på nån gammal pojkvän och tryck till bara!"

Och djävlar vad jag sparkade.

Rödgrön röra

Jag har en vag känsla av att jag kommer att ha träningsvärk de kommande dagarna. Något säger mig det. 

Jag vaknade i morse med en obestämbar känsla av ensamhet och ledsamhet, utan att riktigt veta varför. Kanske var det någonting jag drömde. Men så är det ju, vissa dagar är låga dagar. Jag gick till jobbet. Det blev lite bättre. Jag fick annat att tänka på. Arbetsdagen kom och gick, med sin egen rytm, ett godståg som stannar på vissa förutbestämda stationer, det är möten och lunch och fika och mejl. Och så plötsligt har klockan blivit 17.18 och det är dags att skynda mig hem för att hinna byta om och rusa iväg till träningen. 

En vecka sedan senaste militärträningspasset. Jag funderar på hur det ska gå. Om jag ska orka. Se där, det krävs så lite. Bara några dagars frånvaro, så är tvivlet där och gnager igen. 

Jag kommer fram till idrottsplatsen och drar upp dörren till korridoren. Jag förväntar mig att mötas av det där välbekanta, stigande sorlet i korridoren. Men det kommer inte. Jag går in. Det är nästan tyst. Några vilsna blåvästar sitter på bänken utanför omklädningsrummet. Vad är det som är fel? Jag frågar instruktör J. "Det är vädret", svarar han uppgivet. Vädret? Det är väl i och för sig kallt, särskilt för att vara mitten av mars, men halvklart och fortfarande dagsljus vid 18-tiden. Vädret har väl varit betydligt sämre än så här och ändå lockat stora skaror? Märkligt. Det slutar med att vi grönvästar blir ihopfösta med rödvästarna under uppställningen. Tillsammans blir vi typ tretton stycken, så egentligen är det ju inte konstigt att de slår ihop grupperna. Men ändå. Rödvästarna. Med skräckblandad förtjusning ställer jag in mig i ledet. Jag har ju varit där, en gång i tiden. Och nu ska jag träna tillsammans med dem. I en salig, rödgrön röra. Som tur är är det fler gröna än bara jag.

Vi sätter av från idrottsplatsen. Det är instruktör M, som jag har haft förut och som jag vet att jag gillar, och en ny förmåga, F, som ska få pröva sina vingar under en del av passet. De brukar ju alltid anpassa ansträngningsnivån efter västfärg, så jag tänker att det säkert ska gå att träna med rödvästarna.

M inleder med en klassisk uppvärmningsövning, höga knän i par i varierad intensitet, och så en del löpning och sen bygger vi upp en rejäl syreskuld i benen - "inför uppförsbacken", som M säger - med hjälp av benböj, utfallshopp, jägarvila, varvat i vad som känns som en evighet. Jag vill lägga av, men jag stirrar upp mot balkongerna på de nybyggda husen i Norra Djurgårdsstaden och försöker trycka mig igenom mjölksyran, jag vet ju att det sitter i huvet. "Låt det brännas, det är ju inte mycket vi kan göra åt saken ändå", konstaterar M torrt när vår andhämtning smälter samman i marskvällen.

Vi springer och springer och sen bär vi varandra på ryggen uppför backen mot Fiskartorpet. Vi bygger upp ännu mer syreskuld med hjälp av benböj, armhävningar och burpees. Sen tar F över. Jaha, vad ska det bli av det här nu då, tänker jag. Nya instruktörer brukar som sagt vara rätt försiktiga. "35 minuter kvar av passet", hojtar F till oss. "Nu börjar det bli jobbigt." Som om det inte har varit det hittills, skrockar vi, till och med rödvästarna. Hur jobbigt kan det bli?

Rätt jobbigt, är svaret. F kommenderar oss att hämta bildäck bakom containern, "två bildäck för er med röda västar", lägger han till, och jag tackar min lyckliga stjärna för färgen på min väst just nu. Sen blir det intervallöpning uppför backen i "90-95 procent av maxpuls", som han säger. Tre varv. Det är jobbigt förstås, men psykiskt är det lätt, det är en övning jag kan greppa, jag ser målet, jag kan ta ut mig eftersom jag får vila och få ner pulsen på vägen ner för backen igen. Sista varvet springer vi uppför, allihopa, med bildäcken på raka armar över huvudet. Vi lämnar tillbaka bildäcken. Sen löper vi tillbaka mot idrottsplatsen. I högt tempo. Jag har håll. Jag vacklar mellan att tycka synd om mig själv och att fortsätta kriga. Jag bygger pannben nu. Det är bara fortsätta, fortsätta, fortsätta. En kamrat i täten faller ifrån, jag vet inte varför, men plötsligt blir det en lucka där. Kamrat E, med röd väst, hetsar bakom mig: "kom igen nu, täta till luckan!" Jag blir både triggad och förbannad på samma gång och tänker att jag ska visa honom, så jag lyckas springa ikapp täten.

Vi får göra en sista statisk styrkeövning och jag håller ut, den här är min grej, ryggen är jag stark i, och jag skriker åt den stackars prova på-aren bredvid mig att inte ge upp när han lägger ner huvudet i snön för att vila. Tack, flämtar han, och försöker igen. Det han inte vet är att jag skriker lika mycket åt mig själv som åt honom. Det gör jag alltid.

Och vi ramlar in i korridoren igen och jag är verkligen helt slut, det kan man kalla valuta för pengarna. Vi är ett gäng krigare, vi gröna som klarade av ett pass med de röda. Och när F säger till oss att stretcha höger ben kan jag inte komma ihåg vilket ben som var höger nu igen, det är för svårt, det är en för svår uppgift just nu.

När jag sedan kommer hem och möts av datorskärmen som har stått öppen sedan i morse påminns jag om hur jag kände mig då. Låg. Trött. Ledsen. Ensam. Militärträningspasset har skakat om alla de där pusselbitarna och släppt ner dem igen i en ny kombination. En något lyckligare, mycket tröttare kombination. Och under tiden det har tagit mig att skriva den här texten, har träningsvärken redan landat.

Forcera

Även onsdagens militärträningspass leddes av en nykomling, instruktör V.

V fick en något tveksam start. Han är tydligen naprapat, och har tidigare jobbat inom amfibiekåren, om jag förstod det rätt. (Det var ärligt talat lite svårt att höra vid presentationen i början av passet, han talade så tyst.) Det rådde lite förvirring vid uppvärmningen, men sen kändes det som att V kom in i gamla hjulspår igen. De gamla kända uttrycken satt där som en smäck. "Framför mig, mot mig", "framåt", "halt" och såna där ord och uttryck som bara existerar i de här sammanhangen. Det hördes att han hade sagt dem förut. Och hört dem sägas. Och med dem kom säkerheten i ordergivningen och magstödet. Han förstod att det är sånt vi är vana vid. Raka rör. De där orden bara rann som ett vatten ur honom, hur naturligt som helst.

Precis så naturligt som det rann ur mig när jag trillade in i omklädningsrummet 17.56 och kamrat E kommenterade retsamt "Är det dags att komma nu? Lite sent va?", och jag svarade käckt att "Klockan är inte kalle än!" Varifrån kom det? "Klockan är kalle" är ett uttryck jag har hört några gånger i det militära, men knappast använt själv i någon större utsträckning. Men det är någonting med hela miljön och stämningen som tydligen framkallar såna associationer i min hjärna.

Hur som helst, V tog sig som sagt under passet, och det var kul med många korta löpsträckor - som är lite av min specialitet, det är när det blir långt som jag har en tendens att halka efter. Och även bålen fick sig en rejäl genomkörare med många statiska övningar och den där avslutande skottkärreövningen, där man står i skottkärran, men istället för att gå framåt, släpper kamraten som håller i benen oväntat det ena benet, och så ska man fånga upp det så snabbt som möjligt igen. Den är tung. Särskilt när man redan har sextio minuters träning i kroppen.

Och efter allt detta, när det nästan är slut, kommenderar V "en kolonn" utanför ishallen. Vi står där och väntar på nästa order. "Vänster om", säger han då. Vi vänder oss nittio grader till vänster och plötsligt står vi och tittar rakt in i en gigantisk snöhög, en sån där riktigt stor som kan finnas utanför ishallar. Säkert fyra-fem meter hög. Då kommer nästa order. "Forcera", säger V, helt enkelt, helt utan tvekan. Som om det vore den mest naturliga sak i världen. Och visst forcerar vi. Springer, klättrar, kryper uppför den stora högen. Några drar varandra uppför den isiga branten. Och så kommer vi ner igen på andra sidan, och vi har forcerat hindret. Vi gjorde det.

Än en gång gjorde vi det.

Och sen, i korridoren på väg in i omklädningsrummet, lägger instruktör J armen runt mina axlar och säger "starkt jobbat, tjejen" och sen säger han att han vill gifta sig med mig. Och ja, det är lite så man kan känna efter såna här militärträningspass.

Disciplin

Just hemkommen från första militärträningspasset på länge. Väldigt länge. Sist var i slutet av januari. Jag var nervös innan, som man alltid är när man har varit borta ett tag, i hur dålig form är jag egentligen? Kan jag fortfarande springa? Kan jag fortfarande göra en armhävning? Tankarna virvlade runt i skallen. Jag var inte helt övertygad.

Men jag tog mig dit, kom i god tid och genomförde och det hela gick över förväntan. Det resulterade ju förstås i ett sånt där endorfinfånigt leende och den där kom-an-då-alla-idioter-i-hela-världen-jag-knockar-er-alla-dar-i-veckan-känslan, som man nästan bara får från militärträningen. Stärkande för kropp och själ.

Och eftersom det var måndagkväll i Lilljansskogen, var det en del andra tokar ute också. Löpargrupper, framför allt. Och när jag såg dem göra sina intervaller, i lägre och högre intensitet, i olika längder, tillsammans och enskilt, tänkte jag bara: stackare. Den där disciplinen. Det krävs en del disciplin för att göra de där grejerna. Inte för fort, inte just nu, sen, men inte nu, och så exakt det här tempot och minuttider och tröskelvärden och pulsmätare och hej och hå. Man ska kunna "sätta upp ett mål" och "träna inför det" och "klara av det".

Allt det där slänger vi liksom över bord på militärträningen. Som jag skrev om igår, så finns det visst militärtränare som håller på med sånt utanför träningen, men när vi väl är där, är det bara övningen som gäller. Den här övningen som vi håller på med just nu. Och vi ger allt, vi gör så gott vi kan, vi pressar oss igenom mjölksyran, vi misslyckas och vi försöker igen. Det är så man kan förklara att vi gör situps i armkrok på ett långt led under stjärnorna. Vi gör det inte för att prestera några minuter bättre på nästa tävling, eller på det där testet ett halvår fram i tiden eller vad det nu är (som jag skrev om redan i mitten av januari). Vi gör det för att vi råkar befinna oss i en Stockholmsskog en klar marskväll och en kille i M90-byxor har just skrikit åt oss att göra det. Det finns inget annat.

Och visst, det där pressandet igenom mjölksyran, det kräver ju också en form av disciplin, men det är en annan sort. Det är den där eviga striden i skallen på en mellan att ge upp och att fortsätta kriga. Men den förutsätter ingen återhållsamhet, inte som för löparna, att "nu ska jag bara springa lite lagom halvfort fast jag egentligen skulle kunna springa fortare, för min tränare har räknat ut att om jag gör exakt så och inget annat fem gånger i veckan i fyra månader så kan jag kapa fem minuter på milen".

Nej, på militärträningen får var och en ta ut sig efter förmåga. Orkar du mer, får du springa mer. Disciplinen handlar bara om att vinna mot den där rösten i skallen som säger att du kan ge upp. Den handlar aldrig om att vinna mot rösten som säger att du skulle kunna ta ut dig mer. Det går liksom emot militärträningens hela idé, ande och bokstav. Maxansträngning är utgångspunkten.

Och det kanske är skillnaden, att detta är lika mycket mental träning som fysisk.

Det här blev ett långt inlägg. Men så var det också ett långt träningsuppehåll.

Om närvaro

Idag sprang jag 8 km runt en solig Riddarfjärd med en lösligt sammansatt grupp singlar som brukar ses på söndagarna och löpträna/flörta tillsammans. Det är ett skönt avslappnat sätt att träffa nya människor. På det obligatoriska fikat efteråt sa en tjej att hon just nu tränar inför Midnattsloppet i augusti. Att hon gillar att ha ett mål att träna för, att det blir träningsupplägget inför loppet som blir målet, snarare än själva loppet.

Jag kan förstå vad hon menar. Man tar en bit i taget, enligt ett konkret, fastlagt schema, och så helt plötsligt har man nått sitt mål, utan att man riktigt förstod hur det gick till. Men just då blev det samtidigt tydligt för mig att det där inte är något jag går igång på. Och att det är precis det militärträningen inte går ut på. Militärträningen handlar om närvaro, om där och då. Vissa går säkert på passen som en del av en uppladdning i något lopp eller utmaning, men det är inte syftet med det. Det är inte därför instruktörerna är där, och när vi väl tränar är det inte därför vi är där heller. När vi väl tränar vill vi bara försöka ta oss igenom övningen. Och sen, nästa övning. Och till sist hela passet, men det går inte att överblicka.

Imorgon är det nypremiär för mig efter nästan sex veckor. Jag håller tummarna.

Släpp huvet

Och så tog det nästan en hel månad innan jag tränade ordentligt igen. Men då blev det å andra sidan ordentligt.

En hel månad av utsvävningar i singellivet, den förbannade förkylningen som höll mig borta från konditionssport i nästan två veckor, och så allmän trötthet och tolktumlarkänsla på jobbet. Och under hela den här tiden: ingen militärträning. Inga regelbundna stopp i endorfindepån. Inga händer i ryggen. Istället tankar, tankar och tankar tills jag på riktigt trodde att jag skulle bli galen.

Men så slog StafettVasan med jobbet ned som en bomb. Dagen innan hade jag verkligen ingen lust. Jag hade lovat att ställa upp på 24 kilometer, sträckan mellan Mångsbodarna och Evertsberg, för att ingen annan i laget kunde eller ville ta den sträckan. Jag kände mig absolut inte i form. Visst, jag hade väl skrapat ihop en fyrtiofem-femtio kilometer under säsongen, men den senaste månaden uppgick min totala träningsmängd till fyra kilometer i Lilljansskogens elljusspår. Och så skulle jag helt plötsligt åka tjugofyra kilometer skidor. Nästan två och en halv mil.

Jag vet ju från militärträningen att allt går om man vill, och jag hade ändå såpass mycket träning i kroppen november, december och januari, så jag visste någonstans att jag skulle klara det. Och det fick bli kamrat E:s ord från ett av mina första militärträningspass som skulle bli räddningen de sista kilometrarna: släpp huvet - kroppen orkar. Och det funkade.

De första kilometrarna gick riktigt fort, det var bra glid och härlig utsikt över granklädda berg och dalar. Jag hann tänka: tänk att jag får vara här idag. Och se solen skina över Älvdalens kullar. Det är vackert. Jag har tur.

Sen gick kilometrarna och den sista biten var jag riktigt trött, och jag tänkte på kilometerskyltarna som räknar ner mot Mora. I Evertsberg, där jag skulle växla, är det 42 kilometer kvar. När jag åkte förbi 47, 46, 45-skyltarna tänkte jag: 42. Meningen med livet. (Från Liftarens guide till galaxen.) Och där stod kamrat U och mötte upp med ett glatt leende, och jag fick lite blåbärssoppa och sätta mig i en varm bil och jag var rätt nöjd, trots att jag inte klarade min målbild på två timmar. I bilen sänkte sig ett komaliknande tillstånd över min arma kropp. Jag hade behövt trycka i mig lite mer energi, men det fanns det inte möjlighet till just då.

Men endorfinnivåerna blev i alla fall påfyllda. Och lite senare blev det öl och ölkorv, bastu och dusch och rena kläder och mat och vänner. Och på det hela taget var det hela en härligt strålande vårvinterdag i Dalarna. Det är ju härligt bara det.

Mångsbodarna.