Igår var vännen E med och provade på militärträningen. Hon kämpade på väldigt bra och var precis sådär härligt utmattad efteråt, som jag själv minns att jag var på mitt första pass för lite drygt tre år sen. Endorfinlycklig, enormt trött och liksom lite i chock över vad jag precis hade varit med om. "Hände det där verkligen?"
I början verkade E lite förtjust förvånad över hårdheten, kroppskontakten, att man var tvungen att sätta sina skor i leran, som de flesta brukar vara.
Men mot slutet av passet, när vi hade vi varit ute i regnet i nästan en timme, sprang vi förbi röret vid Ugglevikskällan. Och då sa jag till E, liksom i förbifarten: "Det där röret brukar vi få krypa i". Det är ett fem-sex meter långt dräneringsrör med lerigt regnvatten i. Det är allmänt djävligt för de flesta, och har man anlag för klaustrofobi har jag förstått att det kan vara riktigt obehagligt. E tittade dit och sa automatiskt: "Det skulle faktiskt inte spela mig någon roll just nu".
Och just den där förändringen, från förtjust förvånad till härdat automatisk, kände jag igen så starkt. Det väckte ljuva minnen av min första tid där, då jag stånkade och stönade över alla övningar och käcka typer och svarade "nej" på instruktörens fråga om vi ville ha mer.
Nu svarar jag inte "nej" längre. Kanske delvis för att jag har lärt mig vad de vill höra, militärträningsinstruktörerna. Men också för att min nivå för vad som är en bra upplevelse har höjts, och jag faktiskt vill ha mer.
Det är lite sorgligt på ett sätt, att den där första chockartade upplevelsen inte går att få tillbaka. Även om alla pass är olika, instruktören okänd tills uppställning och man aldrig vet vad man kommer att få göra under passet, eller var man kommer att befinna sig, är jag lite mer härdat automatisk hela tiden numera. Det är lite som en drog, faktiskt, att försöka nå till den där skräckblandade förtjusningen som man gjorde första gången, igen och igen och igen. Fast jag tycker ändå att instruktörerna gör sitt allra bästa. Skräckblandad, härdad förtjusning är det numera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar