Om närhet och brännässlor

Igår slog mig någonting, som jag har gått och tänkt på lite till och från sedan dess. Jag pratade med kloka S om jobb och vad det är jag vill göra i framtiden och så där. Och när jag var på väg ner i tunnelbanan kom jag på det: varför jag har den här idén att jag vill jobba i Försvarsmakten. 

Det jag upplevde under GMU var en extrem närhet till kamraterna och en gruppgemenskap, som är svår att beskriva och som jag nog inte har upplevt på samma sätt någon annanstans. Delvis därför att den bygger mycket på fysisk närhet, som jag inte upplever så ofta som vuxen - förutom i militärträningen, men den är ju också militär - och verkligen inte ofta i jobbsammanhang. Men också för att jag var så avklädd (även mentalt) inför kamraterna och befälen. Allt från att stå och skämmas för sitt dåligt städade skåp till att komma ihåg att dra ut sprinten innan man kastar iväg handgranaten - det handlar om personligt ansvarstagande. Och har man inte gjort rätt, blir det konsekvenser. Det får följder. Det här har jag försökt att förklara för mina civila vänner så många gånger, de som tror att militär = robot, typ. Det går inte att vara en robot när man måste ta personligt ansvar. Det blir tvärtom.

Det blir förstås annorlunda om man blir anställd än om man är GMU-rekryt, som anställd bygger man väl upp den där illusionen av fasad som på alla andra arbetsplatser. Men ändå. Jag tror ändå att det är något speciellt i Försvarsmakten. Det närmaste jag kan likna det vid är lustigt nog från min tid som ungdomsledare i kyrkan. Där var vi också extremt nära. Även om det inte var fysiskt på samma sätt, och inte handlade så himla mycket om ansvarstagande. Mer om gemenskap.

Men det kyrkan har gemensamt med försvaret är att det inte går att gömma något i längden. För det kommer fram till slut. Det blir så uppenbart att otydlig rollfördelning och skuldkänslor som skyfflas runt hit och dit är destruktivt för gruppen. Det finns något renande i den dynamiken, det kan vara jobbigt att ta i, men det är äkta och på riktigt. Sånt dras jag tydligen till. Bra att veta om sig själv.

...

Måndagkvällens statiska magövning i brännässlesnåren har för övrigt gjort sig påmind idag (se nedan), delvis tack vare den hippa polyesterblus som inte andas överhuvudtaget och som jag valde till dagens outfit. Tänk att brännässlorna fortfarande bränns hörni! Än är det inte vinter.