Den bara huden på mina fingrar mot kall metall, när jag öppnar grinden från gården ut på gatan.
Jag lägger märke till två saker:
1) Jag har ingen mössa på mig. Och det lägger jag inte märke till för att jag fryser. Utan för att i den här temperaturen, den här tiden på dygnet och året, i känslan som den här stunden ger mig, så blir jag plötsligt soldat igen. Bara en millisekund. Sen tillbaka igen, till öppnandet av grinden.
2) Människorna som stryker fram på gatorna vid den här tiden på dygnet - ja, det ser så ut, de stryker fram - särskilt de i grupp, och särskilt om de har en luvtröja med kapuschongen uppdragen över huvudet, kastar mig tillbaka till Västbanken. Plötsligt är jag där igen. De är unga palestinska män, på väg att söka sin lycka på andra sidan vägspärren. När jag rundar hörnet ner mot tunnelbanan stöter jag ihop med tidningsbudet som kommer dragandes med sin övertäckta vagn. Det hade kunnat vara en fruktvagn från checkpointen i Qalqiliya. Fruktförsäljarna som samlas där i arla morgonstund i hopp om att få något sålt till de stackars satar som ska köa någon timme och ta sig igenom checkpointen till jobbet på andra sidan. I Israel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar