Här för att stanna

Onsdag 28 november kl 06.15: morgonpass på militärträningen. Det var avslutningspass för "rookies" - de som har gått från otränade till vältränade på tre månader, med hjälp av två träningspass i veckan och stöttande instruktörer och ankare. Tanken är att de efter genomfört "rookiecamp" ska kunna flytta över i basicgruppen, som jag tränar med (nästa nivå över rookie). Så för att uppmuntra dem att "gå över till grönt" (byta sina blå rookievästar mot gröna basicvästar), avslutas deras tre månader med ett prova på-pass med basicgruppen.

Och människorna på militärträningen vet ju vad de gör. De hade satt instruktör M att leda rookisarna in i deras första möte med basicträningen. 

Instruktör M. Han har en speciell stil. För det första är han väldigt lång, och har en förmåga att titta ner på en, bokstavligen. För det andra uppträder han på precis det sätt som man förväntar sig att en instruktör på ett militärträningspass ska göra, men som inte så många av dem faktiskt gör. Han pekar med hela handen, gormar och har sig. Det vimlar av militära termer som "rättning" hit och dit, samtidigt som han ständigt påminner oss om att hjälpa och peppa varandra. Han skriker ödesmättade sentenser som "ni kommer att pressa era kroppar till det yttersta". Men framför allt är det no bullshit. Bortförklaringar, dåliga ursäkter och fusk går inte hem hos honom. Alls.

Och det fungerar. Jag har aldrig tagit ut mig så mycket på några träningspass, som de jag har gjort under ledning av M.

Efteråt fick vi stretcha inne i korridoren på idrottsplatsen. M kommenderade oss att ligga på rygg med fötterna mot väggen. Vi fick ligga på den nya "yogamattan" som hockeyklubben har lagt ut på klinkergolvet, förmodligen för att knattarna ska kunna gå med skridskorna på inne, utan skydd. Det var skönt att få vila en stund efter det hårda passet. Efter att ha slitit hund i 75 minuter i regn, tre plusgrader och liten kuling, har åtminstone jag känslorna utanpå. Endorfinerna rusar runt i kroppen, som kamrat H skulle ha sagt, samtidigt som man är rätt så slutkörd.

Han började i ena änden. Ställde sig över personen i änden på ledet, rörde vid henom och såg henom i ögonen. Sa en uppmuntrande kommentar om personens insats på passet, eller ställde en fråga, "hur känns det?". Lyssnade på svaret. Sedan gick han vidare till nästa. Han tittade till oss, var och en, i tur och ordning, alla vi som varit med på passet. Jag har varit med om att han har gjort det förut efter hårda pass. Hårda macho-M med sin muskliga militärstil. Lyssnar och frågar hur man mår. Det är en kommunikativ fullträff.

Jag vet inte vad rookiesarna tyckte, om de blev lockade eller bortskrämda av tanken på att "gå över till grönt". Men i mitt tycke är han den bästa pedagogen av dem alla. På M:s pass känner jag att jag verkligen har varit med om nånting stort efteråt. Han kan konsten att förvandla en vanlig, dassig onsdagmorgon i november till en stor känslomässig upplevelse. Och såna mänskor är det inte gott om.

"Är du här för att stanna nu?", sa han till mig. Det betyder att han kanske har läst mina meddelanden i militärträningens Facebookgrupp, eller att han har kanske hört av de andra instruktörerna att jag har varit borta. Trots att jag inte har tränat med honom på säkert ett år, har han på något sätt förstått att jag har varit borta från träningen, och kanske att jag har haft det tufft, tagit en paus och kommit tillbaka igen. Han har lagt det på minnet. 

Med känslorna utanpå kroppen, kunde jag inte göra annat än att le åt hans fråga. Endorfinerna talade åt mig. "Ja", sa jag. Jag är här för att stanna.

...

I morse var också passet då jag invigde mina nya vinterträningstrosor från Aclima. 

Trosor. För militärträning.

Det må se ut som cykelbyxor, men icke. Det här är rediga underkläder vill jag lova! Norska, tjocka, varma, bra grejer. Hundra procent ull. Det här blir gött hela långa, kalla vintern, det.

Den ultimata avslappningen

Idag kom jag hem från träningen efter att ha drillats av instruktör J i 75 minuter iskallt novemberregn. Efter att ha kört ett mellanhårt pass på fotbollsplanen i ungefär 65 minuter - mycket korta löpsträckor blev det - frågade han oss hur mycket energi vi kände att vi hade kvar, på en skala mellan ett och tio. Ett skulle betyda fullkomligt slutkörd, tio maximalt med energi kvar. Jag svarade fem (tror jag, för jag kommer inte ihåg ordentligt). Det var däromkring de flesta låg, förutom kamrat H, som glatt svarade tio! när turen kom till henne. Det skulle hon få äta upp, visade det sig.

För nästa övning kom som ett brev på posten. "Då springer ni bort till baslinjen vid amerikanska fotbollsmålet, och gör så många armhävningar som ni just sa, gånger tio. Sedan tillbaka hit."

Jag trodde först att jag hade hört fel. Fem gånger tio armhävningar alltså? Efter 65 minuters träning? Men det var ju bara att sätta igång. Och efter det: fem gånger tio situps, på andra sidan fotbollsplanen.

Det var ungefär likadant i onsdags morse, med instruktör C. Ett hyfsat jobbigt pass som blev riktigt apjobbigt efter de sista tio minutrarna. Jag antar att det är det som kallas att vrida ur disktrasan.

Och sen kommer man hem och får duscha och sätta på sig rena myskläder (varav det allra bästa är kronans vita ytterstrumpor, de liksom fjädrar när man går). Tända fotogenlampan och käka lax med broccoli framför Solsidan på datorn och känna den där ultimata avslappningen sänka sig, den som bara kan uppstå post-militärträningspass.

Det känns lite som när jag pluggade och hade en tenta, och så skrev jag den på fyra timmar och sen cyklade jag hem och däckade i sängen och visste att jag hade en skön tentafest, och ledig helg, framför mig. Nu får jag som sagt nöja mig med broccoli och Solsidan, men känslan är densamma: helt urblåst i skallen liksom, lite sådär löjligt smånöjd med livet. Endorfinerna som talar. Och snart däckar jag igen.

Dagens citat

Smärtan är oundviklig. Lidandet är frivilligt!

/Daniel "Dolla" Nilsson

Som ett barn

Min dag idag har upptagits av två huvudsakliga aktiviteter: sjunga i kör och springa reflexbana i skogen. Det var kul! Båda grejerna. Sambandet mellan dem: att hänge sig i stunden, och ha kul.

Kören jag sjunger i får låna församlingslokalen hos en kyrka i stan för att repa i en gång i veckan. I gengäld sjunger vi på ett par av deras gudstjänster per termin. Och det var alltså på en sådan gudstjänst jag sjöng idag. Den här söndagen talade pastorn om barn. Att vi vuxna ser oss som förebilder för barnen, men barnen kan också fungera som förebilder för oss vuxna. I deras omedelbarhet, närvaro och förmåga att agera ut sina känslor.

Sedan sprang jag alltså reflexbana med några grymma brudar från militärträningen. Reflexbanan kräver verkligen hundra procents koncentration och närvaro. Man kan inte såsa och släpa fötterna efter sig, då riskerar man att snava, stuka eller vricka dem. Efter löpningen sjönk jag ner i soffan och surfade runt på Sveriges Radios hemsida. Jag hittade ett radioprogram om kroppsideal och huruvida vårt värde i samhället ligger i hur vältränade vi är. Ett intressant ämne, men artikeln jag läste handlade endast om träning som en samhällsplikt, att en vältränad kropp på nåt sätt kan tyda på att personen har hög moral. Enligt samhällets ideal förväntas vi lägga ner både tid och pengar på att hålla oss i form, och det ska också synas på våra kroppar. Det låter rätt torftigt. Det liksom saknas nåt.

Ibland i debatten känns det som att det handlar om att träna på elitnivå, eller inte träna alls. Att vara i superform eller skadligt överviktig. Bilden av träning som något som trycks på oss individer utifrån, från samhället, och om det trycket inte fanns, skulle vi inte röra på oss alls. Ungefär som smink - bodde vi i skogen utan speglar allihopa, skulle förmodligen ingen sminka sig. Men det är inte en bra jämförelse.

Dels är ett av våra kroppsliga behov att röra på oss. Gör vi inte det, mår vi inte bra. Precis som när vi berövas mat, sömn, fysisk närhet och sex. Dels handlar träning om mer än om kroppen och fysiken, i alla fall för mig. Det handlar om känsla, glädje, ja, faktiskt en sorts spiritualitet, som naprapat G brukar uttrycka det. Och så var det den här gången också: ingenstans i artikeln tog man upp vinkeln att det faktiskt går att träna för att det är kul, för att det är ett sätt att umgås med sina vänner eller för att man mår psykiskt bra av att träna.

För att koppla tillbaka till gudstjänsten: att träna för att, som barnen, få vara omedelbara, närvarande och agera ut. Leka. Känna hur det känns att faktiskt använda våra kroppar. En liten paus från våra hårt kontrollerade och schemalagda vuxna liv.

Så det tar jag med mig från den här dagen. Jag ska komma ihåg att försöka vara lite mer som ett barn, i allt jag gör. Jag tror att det blir bättre så.

På förhand

Igår var jag på morgonpass på militärträningen. Mot alla odds. När klockan ringde 05.00 suckade jag över mig själv. Varför ska jag hålla på med såna här dumheter? Jo, för jag har bestämt att jag ska träna två militärträningspass i veckan, och när schemat inte går ihop på något annat sätt, blir det morgonpass.

Sagt och gjort. Jag klev upp. Käkade min hemgjorda müslibar och drack lite proteinshake. Klädde på mig träningskläderna. Hoppade upp på cykeln och trampade iväg i mörkret, fortfarande inte riktigt övertygad om att det här var en bra idé. Intalade mig själv att jag är alldeles för trött, jag kommer aldrig att orka, 75 minuter, är du tokig? och andra peppiga självbekräftande tankar. Bara det inte blir ett riktigt grispass, det orkar jag bara inte, tänkte jag när jag svängde förbi Engelbrektskyrkans lysande urtavla, som svävade högt över ett sovande Östermalm. Visarna stod på fem i sex.

Så kommer jag fram och möter andra galningar, flera stycken, ja, många, faktiskt. Jag börjar känna mig lite bättre till mods. Som jag alltid gör. Kamraterna. Vi ställer upp ute på fotbollsplan. 06.15 har klockan blivit nu. Instruktör C möter oss med beskedet att han själv kom från försenad hem från jobbet för tre timmar och femton minuter sen. Sedan dess har han förmodligen sovit en liten stund. Jag känner att jag ligger i lä. Jag ska inte tänka några fler klagotankar.

C säger att vi bara ska vara på idrottsplatsen idag. Inget kräl i skogen alltså. Först blir jag lite besviken, för det är ju för krälet i skogen som man går på militärträningen. Men sen inser jag att det här nog är helt rätt för mitt psykiska tillstånd just nu. Inga illasinnade rötter som man kan snubbla på av misstag i mörkret, inga omöjliga diken som ska korsas utan att blöta ner sig. Ren och skär träning bara. Rätt skönt, faktiskt. Och det slår mig att C, som har en rätt tydlig militär framtoning i sin ledarstil - det hörs på orden och sättet han säger dem - kanske sätter säkerheten främst. Som man får höra så ofta i det militära. Säkerheten främst! Efter att själv bara ha sovit två timmar känner han kanske inte att han kan garantera vår säkerhet ute i en mörk novemberskog. Eller så vill han bara göra det enkelt för sig. Hur som helst är det bättre att stanna på konstgräset. Men det betyder inte att det behöver bli lätt.

Det blev en s.k. Spartacus workout, som skådespelarna tränade inför inspelningen av filmen Spartacus. Tio stycken styrkeövningar med den egna kroppen som motstånd à en minut, med femton sekunders vila mellan övningarna. Gånger tre. Det låter inte så hemskt jobbigt, men jag lyckades bygga upp en rejäl "syreskuld", som instruktör K skulle ha sagt. Sen vred vi ur disktrasan rejält och avslutade med några militärträningsklassiker som att bära kamrat på ryggen med tre olika tekniker, kaninhopp och det nya djurinspirerade förflyttningssättet "sälen" (ja, det är ungefär vad det låter som).

Och det här blir ett långt inlägg, jag vet, men allt det här, det ledde mig in på tanken att vad viktigt det är för mig att ligga på förhand i min träning. När jag kommer på efterhand, när jag nästan lyckas skrapa ihop till så många pass jag vill en vecka, när dumma förkylningar sätter stopp och "mycket att göra" och allmänt dålig motivation, då känns träningen som en enda lång, flack motluta. Det är inte superjobbigt, det är bara tillräckligt jobbigt för att jag ska beklaga mig. Jag liksom hasar mig fram på hälarna i tillvaron.

Men när jag lyckas komma på förhand, när jag har träningskläderna redo i väskan, när jag lyckas planera och komma iväg till de pass jag vill under veckans gång och blicken och pannbenet inställt på nästa pass, då känns det gött. Då är det lite mer som ett tåg, där man kan hoppa på och åka med ett tag. Och det är då det över huvud taget blir möjligt att gå upp klockan fem och cykla iväg i mörkret. Men, och det här är en viktig distinktion, därmed inte sagt att jag känner mig i god form när jag tränar, det är en annan sak. Det är mer den psykiska formen jag talar om här. Fast den är förstås lika viktig.

Rätt val

När jag kom ut från Palmefilmen i det gråa, lite stickiga, började jag fundera på om jag skulle ge mig ut och springa en stund. Inte så långt, mest bara för att komma ut överhuvudtaget idag. Jag känner ju mig själv, jag är som ett småbarn. Man måste ta ut mig så jag får röra på mig någon stund under dagen. Annars kommer jag bli kinkig och grinig och inte kunna sova på natten.

Samtidigt kände jag mig rätt seg efter att ha suttit i biomörkret i två timmar, orka vara käck och ge sig ut och springa, liksom. Jag vände och vred på det en stund. Sorterade tvätten först. Funderade lite till. Vägde för och emot. Suckade när jag böjde mig ner och plockade upp träningskläderna ur tvättkorgen. (För nej, jag har inget emot att träna i smutsiga kläder, det som sitter närmast kroppen är merinoull så det kan man svettas i hur mycket som helst utan att det märks. Och det andra sitter ju inte närmast kroppen, så det gör inte så mycket om det inte är superrent.)

Är det ett tecken?, tänkte jag. Att jag suckar. Det kanske betyder att jag egentligen kanske inte orkar. Men då var jag liksom redan på väg och sen gick det av bara farten med skorna och buffen och haka av lägenhetsnycklarna från nyckelknippan.

Och djäklar vad skönt det var. Det visade sig vara helt rätt val. Bara fyra, i och för sig nästan fem, kilometer i Lilljansskogen, men ändå, ren, fuktig luft, det sista dagsljuset för dagen, och så umgås lite med leran. Det är viktigt det där, att umgås lite med leran då och då, för att liksom underhålla lervanan. Det märkte jag i augusti när jag kom tillbaka till militärträningen efter tre månaders uppehåll. Jag hade ingen lervana. Det kändes konstigt och ovant att ligga i buskarna och göra situps. Men det går rätt fort att träna upp igen. Nu har jag lervanan tillbaka.

Det är så svårt att veta ibland. Om man ska träna eller inte. Men min erfarenhet är, att när jag börjar fundera på det, ska jag göra det. Är jag dunderförkyld eller illamående eller är livet djävligt mot mig på nåt annat sätt, då kommer jag att vägra, tro mig. Jag kommer inte att fundera och börja väga för och emot. Då är det tvärstopp. Därför är det bra att ta vara på de där tillfällena då jag faktiskt funderar. För det betyder att jag vill, nånstans där inne.

I mörkret, fredag 20.20

Smälter 72-procentig choklad med lite icke-homogeniserad Järnamjölk och häller i termosen. Lägger termosen i ryggsäcken tillsammans med sittunderlag och ger mig ut i mörkret. 

Går och går och går tills jag når mitt mål. Fiskartorpsbacken i skogn. Sitter en stund, dricker min choklad och tittar på ljusen på andra sidan sjön. Lyssnar på radio i smartphonen. Sen går jag tillbaka hem igen. En ganska bra fredagkväll i november.

Härdad

Igår var vännen E med och provade på militärträningen. Hon kämpade på väldigt bra och var precis sådär härligt utmattad efteråt, som jag själv minns att jag var på mitt första pass för lite drygt tre år sen. Endorfinlycklig, enormt trött och liksom lite i chock över vad jag precis hade varit med om. "Hände det där verkligen?"

I början verkade E lite förtjust förvånad över hårdheten, kroppskontakten, att man var tvungen att sätta sina skor i leran, som de flesta brukar vara.

Men mot slutet av passet, när vi hade vi varit ute i regnet i nästan en timme, sprang vi förbi röret vid Ugglevikskällan. Och då sa jag till E, liksom i förbifarten: "Det där röret brukar vi få krypa i". Det är ett fem-sex meter långt dräneringsrör med lerigt regnvatten i. Det är allmänt djävligt för de flesta, och har man anlag för klaustrofobi har jag förstått att det kan vara riktigt obehagligt. E tittade dit och sa automatiskt: "Det skulle faktiskt inte spela mig någon roll just nu".

Och just den där förändringen, från förtjust förvånad till härdat automatisk, kände jag igen så starkt. Det väckte ljuva minnen av min första tid där, då jag stånkade och stönade över alla övningar och käcka typer och svarade "nej" på instruktörens fråga om vi ville ha mer.

Nu svarar jag inte "nej" längre. Kanske delvis för att jag har lärt mig vad de vill höra, militärträningsinstruktörerna. Men också för att min nivå för vad som är en bra upplevelse har höjts, och jag faktiskt vill ha mer.

Det är lite sorgligt på ett sätt, att den där första chockartade upplevelsen inte går att få tillbaka. Även om alla pass är olika, instruktören okänd tills uppställning och man aldrig vet vad man kommer att få göra under passet, eller var man kommer att befinna sig, är jag lite mer härdat automatisk hela tiden numera. Det är lite som en drog, faktiskt, att försöka nå till den där skräckblandade förtjusningen som man gjorde första gången, igen och igen och igen. Fast jag tycker ändå att instruktörerna gör sitt allra bästa. Skräckblandad, härdad förtjusning är det numera.

Det finns bara ett sätt

Jag vill bli starkare. Snabbare. Inte få mjölksyra så fort när jag cyklar i uppförsbackar. Orka hålla ut längre i löpsträckorna. Kunna stå i plankan i den där evigheten som krävs ibland på militärträningen. Orka göra om så bara en enda av instruktör J:s omöjliga statiska förflyttningsövningar (ja, faktiskt, både och, på samma gång!). Inte få så mycket träningsvärk. Ta trappan istället för hissen.

Det finns bara ett sätt att lyckas med allt det där.

Fan också.

Crazy shit

Provade Skyr som mellanmål innan militärträningspasset idag. Crazy shit! Jag vet inte om det var den där isländska yoghurten, om jag bara hade tur med dagsformen eller om basicgruppen var på en något lägre nivå än vanligt idag. Hur som helst kände jag mig som Hulken! 

De statiska styrkeövningarna är fortfarande en utmaning, det har de alltid varit, men löpningen gick lekande lätt, liksom att bära kamrat på ryggen. 

När vi förflyttade oss tillbaka till idrottsplatsen kände jag att jag fortfarande hade lite spring i benen. Och instruktör E kände nog av att det var några som hade det, för när vi hade några hundra meter kvar kommenderade hon "fri fart" och vi fick rusa på så fort vi kunde i typ hundra meter. Skönt! Där satte sig mjölksyran i låren. Så kunde jag cykla hem med värkande ben i uppförsbacken och känna att jag hade fått valuta för pengarna.

Mer ödmjuk

Imorse var jag på fredagsmys med militärträningen. Det är så vi kallar det. 75-minuterspassen på fredagmornar, som brukar uppskattas av alla västfärger. Det är en så skön start på helgen.

Uppställning i mörkret kl 06.15, första gången i minusgrader i år, det bet i kinderna. Det är något magiskt med att gå utfallssteg under tystnad medan solen så sakta stiger över vattentornet i Lilljansskogen.

Idag var ett hårt pass med instruktör B. B:s pass är i och för sig nästan alltid hårda, han som har varit i Främlingslegionen och fallskärmsjägare i franska armén. Man förstår liksom att hur jobbigt vi än tycker att det är, är det alltid en barnlek för honom.

Något som är typiskt för B, ja, för militärträningen i allmänhet, är att man får möjlighet (och förväntas) att gå utanför sin "comfort zone". (Och ja, jag vet, vanligtvis är jag emot att använda engelska ord när jag skriver svenska, men "bekvämlighetszonen" låter liksom inte tillräckligt bra.)

På morgonens pass var det en utmaning att krypa med händer och fötter på vardera sidan om ett vattenfyllt dike utan att ramla ner och bli blöt. Men det var inte då jag kände att jag gick utanför min "comfort zone". Det var när Bruno sa åt oss att hoppa fram och tillbaka över diket, hundra meter längre bort, där det nu hade blivit rätt mycket bredare och mer vattenfyllt. Och utmaningen var att se till att inte bli blöt. Diket var ungefär precis så brett att om jag sträckte ut benen till max, som spagat, och tog ordentligt med sats, skulle jag klara det. (Nu måste ni tänka att jag redan har tränat ungefär 60 minuter i minusgrader.) Någon sa efteråt att hon hade föreställt sig själv som Ronja Rövardotter hoppandes över Helvetesgapet. Och det var ungefär så det kändes.

Tio gånger ville B att vi skulle hoppa, fram och tillbaka. Jag försökte fyra. Sen gav jag upp, och då hade jag blivit blöt på baksida ben, upp till rumpan ungefär. Jag såg en tjej som inte kunde hoppa på grund av en skada, och låg och gjorde burpees. Jag hängde helt sonika på henne. Jag hoppade inte mer. Jag antog inte utmaningen.

Och detta var det konstiga, för jag brukar alltid anta utmaningen. Det var egentligen inte för att jag inte orkade mer, utan för att jag faktiskt inte ville gå utanför min "comfort zone". Jag bara kände: nej, det här gör jag inte.

Eftersom jag lyckligtvis är skonad från de fobier som man kan utsättas för på militärträningen, brukar jag inte behöva bryta övningar. Jag är bara rädd för höga höjder och höga farter, och det drabbas vi sällan av på träningen. Därför är jag inte så van vid det där med att verkligen fortsätta pusha mig när jag drabbas av ett psykiskt motstånd.

Jag försökte skylla på att jag är rätt kort, och har så korta ben (för mig själv alltså - för det är upp till mig själv att delta eller bryta). Det är svårare för mig än de långa 1.90-männen att göra de där hoppen. Men det är inte en bra ursäkt, för det finns många militärträningsövningar där det verkligen är en fördel att vara liten, och där hänger oftast alla långskånkarna med.

Hade det varit ett kvällspass hade jag förmodligen tänkt lite annorlunda. Då är jag inte rädd för att skita ner mig och bli blöt, jag ska ju ända bara hem och duscha och käka efteråt. Men på morgonpass, när man måste stressa iväg till jobbet efter passet, då vill jag att det ska gå snabbt och smidigt och det blir liksom ett extra moment med superblöta och leriga kläder.

Men jag blev ändå lite förvånad över hur jag reagerade på B:s order. Jag valde att stå över en övning. Att inte pressa ut min "comfort zone" lite till. Det var tankeväckande. Egentligen kanske inte militärträningen är så svår för mig, rent psykiskt, som för vissa andra. För jag kanske egentligen har en "comfort zone" som stämmer ganska väl överens med det vi förväntas utsätta oss för där?

När jag tänker så blir jag mer ödmjuk inför de som faktiskt jobbar mer aktivt med sina rädslor och fobier än vad jag brukar göra. För dem som verkligen utmanar sig själva på varje pass med militärträningen. Och det tror jag är nyttigt för mig.

Rätt okej, igen

När jag cyklade till militärträningen ikväll piskade regnet i ansiktet och snålblåsten stack som nålar i låren. Jag funderade på om jag hade för lite på mig, men övertygade mig själv att det fortfarande är plusgrader och då vet jag att ett lager räcker. Toppenväder för militärträning med andra ord, även om det blev uppehåll lagom till uppställning.

Det var ett djävla grispass. Vi gjorde alla militärträningsfavoriter, tror jag, det kändes lite som en "best of"-kavalkad som radades upp under de 78 minuter vi var ute. Sparringövningar till uppvärmning, sen bära kamrat på ryggen i uppförsbacke, skottkärra över ett iskallt fält, och så diket förstås. När vi kom fram dit tänkte jag att instruktören J måste skämta. Efter allt vi hade tagit oss igenom idag. Jag hade precis halkat efter i den senaste uppförsbacken och klarat den med nöd och näppe, med en kamrats stödjande hand i ryggen. Men inte var det nåt skämt, inte.

Ett gigantiskt dike, tre-fyra meter djupt, som man ska ta sig ner i och upp på andra sidan och göra fem armhävningar och sen ner och upp och tillbaka igen. Tre varv. Och jag orkar inte hålla emot på vägen ner de sista gångerna, jag halkar ner i lervattnet och lägger hela min arma lekamen mot dikessidan, slinter med fötterna och blir otroligt lerig om fötter och underben, kravlar mig upp på krönet på andra sidan under stor ansträngning. Sen springa "tempolöpning" en liten bit och så J:s omöjliga statiska styrkeövningar och så springa igen fram till sista löpsträckan, "300 meter och sen är vi framme! Fri fart!" som J ropade käckt och stack iväg. "Jag ger upp", tänkte jag. "Det här är bara för mycket." Jag sprang förbi en liten genväg man hade kunnat ta och tjäna sisådär 50 meters löpning (fast det är ju inte kosher, så gör man bara inte på militärträningen). Men jag genade inte, jag kände igen känslan av att vara nära att ge upp och det triggade mig, jag skulle djävlarimig ta mig in hela vägen, om jag så skulle stappla in sist av alla. Och allra sist blev jag faktiskt inte.

Under passet sprang vi rätt ut i skogen. Bokstavligen över stock och sten, vissa bitar på stig, andra utan stig, och hela tiden rakt ner i leran och på kvistar och mellan grenar, ut, ut, ut i mörkret. Det var lite av ett specialpass, på en reflexbana som kamrat E och instruktör J hade fixat.

För er som inte vet vad en reflexbana är, är det en löparslinga, gärna i snårskog, som man följer i mörkret med hjälp av pannlampa och små bitar av reflextejp som man, om man med "man" menar E och J, häftar upp på väl valda träd.

"Ni ska få se, det lyser som en motorväg där ute
i skogen!", ropade instruktör J entusiastiskt
innan vi avtågade.

Bara typ en fjärdedel av oss hade pannlampa med sig, informationen att man skulle ha det hade gått ut lite sent. Så det var skakigt och skuggigt och jag var verkligen tvungen att fokusera på ett helt annat sätt än vanligt.

Man kan se det som en trappa av ökande svårighetsgrad:
Nivå 1. asfaltslöpning. Inte så svårt.
Nivå 2. elljusspårslöpning. Kräver någon form av balanssinne.
Nivå 3. terränglöpning. Nu börjar man behöva hålla koll på kroppsdelarna.
Nivå 4. reflexbana i novembermörker utan egen pannlampa...

Så när jag sprang där snurrade samma tankar i mitt huvud, om och om och om igen.

Lita på kamraten framför mig - där hen springer kan jag också springa. Kolla var jag sätter fötterna. Lita på kamraten. Lita på kamraten. Kolla var jag sätter fötterna.

That's it.

Det är det som är så omistligt med militärträningen. Essensen av det, koncentratet, är detta. Lita på kamraten framför mig. Kolla var jag sätter fötterna. Klarar jag bara det, så klarar jag hela alltet.

Då är alla tankar på arbetsuppgifter som ligger och väntar och surdegar som borde tas itu med och mejl som borde skickas och funderingar på hur mycket mina vänner egentligen bryr sig om mig som bortblåsta. Och när man kommer hem och står i duschen gör det ont i överarmarna när man sträcker upp dem för att schamponera håret, och man vet att man kommer vakna med träningsvärk imorgon. Då är livet plötsligt rätt okej, igen.

Om varför män går i krig och hjärtan krossas

Fyndet från London, den nya boken som jag har tänkt ska ersätta Hamiltonserien, nu när den sönderlyssnad efter nästan ett år.

"Operation Heartbreak" från 1950, skriven av den konservativa politikern och diplomaten Duff Cooper. I den lilla boklådan på Lamb's Conduit Street nära Bloomsbury var beskrivningen textad på en liten lapp på hyllan nedanför: "A story of why men go to war, it is also a heart-wrenching love story; a wonderful novel by a masterly writer that should be on everyone's bookshelf". Efter beskrivningen stod ett kvinnonamn. Det var hon som hade skrivit recensionen. Jag vet inte varför jag lade märke till det, kanske för att det verkade mer trovärdigt med en krigsroman som uppskattas av en kvinna. 

"Herregud", utbrast min vän L när jag lade fram boken på disken för att betala, "det där är ju precis din stil!"

Vi får väl se.

Vallmo i vinden

Just hemkommen från höstlovsresa till England packar jag upp mina souvenirer. Höst i England betyder vallmoblommor, "poppies" som man fäster på sitt ytterplagg med en liten nål. Kvinnor och män i uniform säljer poppies från slutet av oktober och in i halva november, och pengarna går till The Poppy Appeal, vallmouppropet, som fungerar som stöd till krigsveteraner och deras anhöriga. 

Genom att bära en poppy på kappslaget uppmärksammar man minnet av de stupade i krig, från "The Great War" (Första världskriget) och framåt - särskilt på Remembrance Day den 1 november. 

Poppies är verkligen stort i England. Beatles sjöng om dem i "Penny Lane", Spice Girls kampanjade för dem, och varje politiker med självaktning går runt med en blomma på kavajen i flera veckor för att ingen ska kunna missta henoms stöd till soldaterna. Det påminner lite om majblomman här i Sverige, fast med ett mycket starkare symbolvärde. Det betyder något att ha en poppy på sig.

Men det tycker inte alla att det gör längre. Symbolen har blivit utspädd, sa en man som menade att om så många bär blomman bara för att det förväntas av dem, kan det inte längre räknas som en aktion, en medkänslohandling. Det har blivit till ingenting, ett blaha, inte större än att ta på sig säkerhetsbältet i bilen. Bara tur att de som slogs i Första världskriget inte lever och kan betrakta eländet, menade han.

Det var intressant att observera vilken typ av människor i London som har en poppy på jackan och vilka som inte har det. Både kvinnor och män, men övervägande män. Typ alla över femtio. Bland de yngre mest killar i kostym som ser ut att jobba i City. Kanske har de själva varit i militären? Och sen finns det vita blommor också, som ett alternativ för dem som tycker att den röda associerar för mycket till militären. Vita poppies hedrar de som dött i krig, oavsett vad deras uppgift var.

Verkligen många människor bar blommor, röda som vita. Det slog mig hur levande kriget är för britterna, jämfört för oss i Sverige. Alla de där röda fläckarna på tunnelbanan symboliserar något. Någon. Det som Sverige tack och lov varit förskonat från. De otroligt många familjer som har förlorat en eller flera älskade i de många krig som Storbritannien har varit med i de senaste hundra åren. 

Därför framstår det som ödets ironi att det är just vallmo som brittiska soldater i dagens krig i Afghanistan slåss mot. Vallmofälten är grunden för talibanernas heroinproduktion och utgör därmed deras ekonomiska bas. En svensk soldat just hemkommen från utlandstjänst i Afghanistan berättade för mig att hon en gång där nere sett de brittiska styrkorna bränna ett stort vallmofält. Röken låg tjock över hela området. Det var inte utan att man kände sig lite dåsig den dagen, menade hon.

Sloganen "Keep calm and carry on" togs fram som propaganda från brittiska regeringen under Andra världskriget och var tänkt att höja moralen hos befolkningen vid en befarad tysk invasion av Storbritannien.