Vykortsidyll

Härligt, härligt, härligt. Roligt, roligt, roligt.

Ibland när jag har varit på riktigt lustfyllda, okomplicerade militärträningspass, så känner jag inte för att skriva så mycket. Det finns liksom inte så mycket mer att säga. Men nu skriver jag ändå.

Det var massor av armhävningar och situps och intervaller och jaktlekar och havsbris och ankgång och dikeslöpning och planka och händer i ryggen och så övningar som jag inte ens vet namnet på. Vi sprang omväxlande mellan kryddträdgårdar och kohagar och solen sken och vi var bara åtta stycken. Åtta stycken och instruktör A.

Och det var tur att det var ett så fartfyllt och varierat pass, att jag knappt ens hann reflektera över vad vi gjorde. För i inledningen, när det knappt ens har gått tio minuter, så tänker jag "åh, shit vad jobbigt. Hur ska jag orka i 65 minuter till?" Som alltid. Men det blir ju aldrig så illa. Delvis för att det ju är som jobbigast under uppvärmningen, sen är jag igång. Och delvis för att det ju som sagt händer så mycket under den där tiden, så jag inte hinner reflektera.

Efter passet säger instruktör A att det här passet var nog röd-grönt. Jaså, det säger du? Ja, det kanske förklarar varför jag svettades något så förbenat.

Vykortsidyll på militärträningen.

Det finns en plats

Gå och lägg dig, mensvärk. Och dåliga humör. Mig kommer ni inte åt. Inte efter ett skogspass med instruktör J och grönvästarna. (Det låter som ett dåligt bandnamn, förresten, typ Huey Lewis and the News. Instruktör J och Grönvästarna - snart på en coverbandsbar nära dig!)

Det var nära ögat att det inte blev någon militärträning alls idag. På grund av mensvärken. Och det där dåliga humöret. Men då är det så otroligt skönt, det där att på militärträningen kan jag bestämma mig i allra sista minuten. Och sladda in på idrottsplatsen 17.55 och veta att det finns en plats där för mig ikväll. Jag har inte anmält mig eller stått på någon väntelista. Det finns en plats för mig ändå.

Och när jag ställer upp och funderar på om jag ska välja den gröna eller den blå-gröna gruppen, för så trött känner jag mig idag, säger instruktör J att i hans grupp, den gröna gruppen, blir det mycket löpning idag. Den blå-gröna ska inte få lika mycket löpning.

Instruktörerna brukar ju inte säga ett enda ord om passets innehåll innan det drar igång. Så att han säger ett enda ord - "löpning" - triggar igång fantasin hos flera av oss. Mycket löpning, vad innebär det? Mindre styrka, tänker jag, och funderar vidare: perfekt, det är taget, det är jobbigt med styrka när jag har mensvärk. Men vad mer? Backintervaller? Långt och långsamt, typ Gärdet runt, som vi har gjort med den andre instruktör J någon gång? Eller jättemånga snabba varv i "triangeln" runt utegymmet vid Fiskartorpet? Löparbanorna på Stadion, ska vi öva på fyrahundra meter ikväll? När en instruktör på militärträningen säger "löpning", är alternativen oändliga.

Det visar sig efteråt att kamrat C har tänkt i precis samma banor som jag. Och vi kan konstatera att det var rätt bra, för de där tankarna flyttade fokus från själva övningarna, så armhävningarna och dipsen och chinsen kändes inte alls så jobbiga, för medan vi gjorde dem tänkte vi hela tiden på hur mycket vi skulle bli tvungna att springa, alldeles snart.

Men så blev det aldrig, för i instruktör J:s värld var löpning fram och tillbaka till Fiskartorpet ganska långt. Eftersom han tydligen aldrig brukar springa så långt på sina pass. Medan vi var inställda på sju kilometer eller mer. Perspektiv kallas det, visst.

Jag, som hade funderat på att bara ta en promenad i lugn och ro och bota mensvärken med choklad, fick istället massor av styrka i utegymmet - tji fick jag, som trodde att jag kunde undvika styrkeövningar genom att välja passet med mycket löpning. Och mensvärken glömde jag alldeles bort. Sen satte jag nytt personbästa i armhäng (27 sekunder, mot tidigare 24). Tillsammans med härlig kamratskap och en stilla lunk fram och tillbaka till Fiskartorpet var passet fulländat. Det var nästan så att jag saknade några riktiga slita-lungorna-ur-kroppen-intervaller. Men var sak har sin tid. De kommer, de också. Det kan jag vara så säker på.

Det finns en plats. Lyssna på texten. Trots den corny videon.

Beredd

Jag svänger in med min ladybike på idrottsplatsen, i god tid - det nya nu! - och upptäcker till min förvåning att vi inte är så många som ska träna militärträning idag. Jag blir alltid lika förvånad. Har folk tagit midsommarledigt redan?

Hur som helst är vi ungefär tio tappra själar i basicgruppen och det är tre instruktörer där, C, J och K - som alla brukar köra rätt hårda pass. K hårdast av alla. Han ska förstås leda de röda idag, tänker jag, när vi trippar ut och ställer upp.

Men nej. K stannar framför oss, grönvästarna. Åh helvete. Hur ska det här gå? Men kamrat H är med, och kamrat H är alltid glad, så det gör det lite lättare.

Vi tassar iväg över fotbollsplanen och jag hinner tänka "instruktör K kanske har förstått att det är en grön grupp han tränar med idag, inte röd". Sen kommer uppvärmningen. Vi får upp pulsen i några joggingslingor runt träden i dungen på andra sidan fotbollsplanen. Sen blir det gruset. K instruerar plankan, tar tekniken från början till slut, och han är tålmodig och pedagogisk, men jag är hela tiden på min vakt. Skämtar han nu? Är han ironisk?

För instruktör K är bäst av alla på att få en att vara beredd. Den där lugna fasaden kan lura en. Vi får en uppgift, men vi vet aldrig när, eller om, det kommer en ny övning. Han kan ändra sig när som helst, och det är precis det som är grejen, det är det vi ska acceptera och anpassa oss till. Även när vi är hur trötta som helst - eller kanske just då - tvingar han oss att vara uppmärksamma på hans nya regler, övningar, förutsättningar.

Till uppvärmning får vi 5+10+15+20 burpees med backlöpning emellan. I eget tempo, förvisso, men ändå. Rätt hårt för att vara en uppvärmning med grönvästarna. Och faktum är att jag känner igen den. Det är exakt samma uppvärmning som vi fick göra på det där fullkomligt urspårade passet som jag körde med K och rödvästarna strax före jul.

Och eftersom det var ett så fullkomligt urspårat pass, börjar jag ana oråd. Ett sånt orkar jag bara inte med idag. Jag har fortfarande träningsvärk efter i lördags, tror jag, och måndags, och har begränsad spänst i benen. "Är det för sent att hoppa av?", tänker jag för mig själv, helt seriöst. Det vet jag ju så väl att det är.

Men instruktör K tar fram sin mjuka sida. Han frågar oss faktiskt om hur vi vill ha det. "Orkar ni med det här?", frågar han, på fullaste allvar (fast jag är fortfarande inte helt säker på att han inte är ironisk). "För jag vill inte ha några mejl sen, eller kommentarer på Facebook." Och då säger kamrat H, braiga kamrat H, att bara vi får vila mellan övningarna så klarar vi nästan vad som helst. Och instruktör K nickar och fattar. Det känns fint. Jag litar på honom nu.

Sedan sätter vi av mot hästhinderbanan i ekdungen och jag hamnar så småningom i triss med två trevliga herrar, kamrat J och kamrat F. Vi har fått i uppgift att springa hinderbanan varv på varv på varv i trettio minuter (men det kan inte stämma, tänker jag misstänksamt, det kan inte bara vara det, det är för enkelt). Och mycket riktigt. Instruktör K säger åt oss att sänka tempot, vi vet inte vad som komma skall, det här är en uthållighetsövning. Så vi sänker tempot. Kanske lite för mycket, för när vi babblar på som rena kafferepet i löpningen på väg tillbaka, tycker han att vi gör det för lätt för oss. Så vi får ett straff: 15 burpees var. Såklart.

Men sen får alla påföljande grupper som kommer in göra burpees också, trots att de inte förtjänar något straff. Typiskt K. De där oväntade övningarna. Vi ska inte ta ut oss det första vi gör, för vi ska orka i 75 minuter, men vi ska heller inte spara på krafterna för mycket, för vi är ju trots allt där för att träna.

K splittrar grupperna och gör nya. Nu är det bara jag och kamrat J. Kamrat J springer fort, men han väntar in mig hela tiden, och när han har det tungt i burpeesarna peppar jag honom. Vi gör ett bra team, jag och J. Men han svettas något kopiöst. Han stönar och flämtar och ett tag tror jag faktiskt att han ska svimma. Jag frågar om han inte vill ta av den långärmade jackan han har utanpå t-shirten. Men han framhärdar. Och sista löpningen hem tar han frivilligt ryggsäcken med det gemensamma vattnet.

När vi kommer fram är ryggsäcken alldeles blöt på insidan, där den har legat mot J:s rygg. Men han klagar inte. Inte ett knyst. Och that's the spirit. Han har bara varit med på sex-sju pass och är redan en riktig militärträningskämpe, den där J.

Och när jag har landat hemma efter den lilla cykelturen, skruvar jag upp högtalarna och eftersvettas till den här låten. Den säger bara allt, i alla fall idag.

Släppa stödhjulen

Nu gör det ont.
Jag kan inte springa fortare än så här.
Jag är inte gjord för att springa den här årstiden, det är för varmt.
Låt henne springa om, bara, jag kan inte tävla med henne i alla fall.

Sådana tankar tänker jag om och om och om igen, trots att jag vet att ingen av dem är sann. Jag springer Parloppet med kollegerna från jobbet, ett femkilometerslopp i Hagaparken. Det heter Parloppet för att man ställer upp i par, och båda springer samma bana, men startar åt varsitt håll, så någonstans under loppet möter man varandra och kan göra en high five. Sammanlagda tiden för paret räknas. Rätt kul upplägg.

Rätt kul, förutom de där tankarna, då. Det är de där tankarna som gör att jag inte tycker att det är kul att springa lopp, tror jag. Varför? Lopp är ju egentligen en helhärlig grej, som jag borde gilla. Peppen innan och gemenskapen och picknicken i solen efteråt.

Men själva springandet. Jag vet inte. Det är svårt. Tekniskt, förstås, för jag kämpar med min löpteknik och ibland går det bättre och ibland sämre. Jag håller ett oerhört ojämnt tempo, helt beroende på känsla och humör. Och så är lopplöpning så till den milda grad fokuserad på bara själva löpningen. Nu tar jag ett steg. Och ett till. Och ett till. Nu svänger banan lite. Nu går det lite uppför. Och där är hon, hon springer förstås mycket snabbare än vad jag gör, undrar om jag kan tjuvkika lite på hennes klocka och kolla hur jag ligger till i tid om jag vrider lite på huvudet... snyggt linne, förresten.

Jag försöker tänka att det bara är som en lite längre runda i Lilljansskogen, en helt vanlig, där jag kan blåsa ur skallen och låta tankarna vandra som de vill. Och när jag tänker så, går det lättare ett litet tag. Men sen kommer den tillbaka, den där dåliga känslan.

Det är som om jag inte riktigt klarar mig utan kamraterna och instruktörerna och ankarna på militärträningen. Jag är så van att de springer sida vid sida med mig, eller flämtar mig i nacken, eller står vid sidan om och skriker att jag är stark och att det ser bra ut. De fungerar som mina stödhjul. Och när jag helt plötsligt ska släppa dem och springa alldeles för mig själv med en massa andra människor som inte alls hejar och hurrar, utan bara vill först fram själva, då vinglar jag till i motivationen. Och lusten. Och tempot.

Eller så är det själva tävlingsmomentet som är svårt för mig, tidtagningen, prestationsångesten, upp till bevis. Jag, som är en så duktig flicka, jag måste bevisa att högsta betyg är standard för mig, att jag levererar på jobbet och är en uppskattad kollega och vän, och dessutom kan springa fort - utan att ens ha tränat särskilt mycket på det.

För det är klart, jag löptränar inte så mycket längre, och jag skulle förstås behöva göra det, och springa längre, sammanhängande sträckor. Vi springer ju sällan längre än 500 meter i sträck på militärträningen, och aldrig mer än en kilometer. Mycket snabba intervaller och backträning, och det sägs ju att man blir snabb av sånt, men jag kanske behöver få i mig lite uthållighetslöpning också.

Men stödhjulen alltså. Händerna i ryggen. Det är ju så fantastiskt att ha dem där, måndagar och onsdagar och någon lördag emellanåt. Så jag vill ju egentligen inte släppa. Men ibland kanske jag bara måste, för att prova hur det är.

Sugrör och dubbelmitella

Jag bygger snabbt upp en ordentlig syreskuld när vi går björngång i nedförsbacke med instruktör B. Luften är så fuktig att det ryker ur munnen på oss där vi står och flämtar i skogen. Efter bara några minuter är jag så svettig att håret är genomblött. Eller är det duggregnet? Svårt att säga.

Stum i baksida lår, mjölksyran kommer snabbt. Löpningen går ändå oväntat bra, kanske för att vi för det mesta får välja tempot själva. Det är i de långa, sega, statiska styrkeövningarna jag tar slut. Vi ska stå med armarna rakt ut åt sidorna och rotera dem i små, små, små cirklar, i vad som på riktigt känns som en evighet. Jag har gjort det förut, och instruktör B säger att det sitter i huvet, att vi kan om vi vill, och jag vet ju att det är sant, men det går bara inte. Inte idag. Jag tränar med träningsvärken från i lördags.

Det får bli sugrör och dubbelmitella imorgon, tänker jag, för mina armar kommer att vara ur funktion. Det är tungt, och jag stönar och klagar, jag skämtar med kamrat H om att det låter som en halv förlossningsavdelning i de där styrkeövningarna. Men jag känner mig alltid trygg med instruktör B, och ankare R, och kamrat H, och många andra, som är så snälla och glada och peppar så fint. Det är lite rörande. Särskilt när jag är så här trött. Då tycker jag att nästan vad som helst är lite rörande.

Och visst, passet slutar "sunny side up", som alltid med instruktör B. Vi löper i lugnt tempo tillbaka mot idrottsplatsen, det känns skönt att slippa jägarmarschen för en gångs skull. Men vips, när det är typ hundra meter kvar säger B: "Nu är det fri fart. Ni får springa i eget tempo fram till grinden!", och jag bränner iväg som om jag hade fått en raket i rumpan. När jag och kamrat C, som har tävlat lite till och från under passets gång, öser på, och vi kommer fram samtidigt till grinden, flämtar hon till mig: "Det märktes att man ville springa, fort!". Vi fick visst inte springa så mycket idag. Och det såg B, så han gav oss en chans att ta ut oss på slutet. Fina, fina B.

Det känns

Jag får inte så mycket träningsvärk längre. Det brukar kännas i triceps och axlar någon dag efter träning, men resten av kroppen börjar bli så van vid ansträngningen och rörelsemönstren, att militärträningspassen inte gör några större avtryck. Förrän idag. Nu känns underarmarna och rumpan och insida lår och bröstmusklerna och ryggfiléerna. Alltihop på en gång. Det var länge sen det kändes så här.

Jag har varit på tvåtimmars lördagspass i strålande sol, tillsammans med instruktör E och ankare G. Det var svettigt, inte bara på grund av vädret. Instruktör E än en så tillbakalutad person, och alltid glad. Och lugn. Så jag tror aldrig att hans pass ska bli särskilt hårda. Det är ett stort misstag.

Instruktör E:s pass är bland de mest ansträngande, trots att det inte riktigt märks, för stämningen är så lättsam och det känns som att vi bara är ute och trippar lite i skogen för att andan föll på.

Men så är det ju inte. Verkligen inte. Det sätter igång redan i början. Med sin självklara, lätta auktoritet meddelar E att den allra första övningen blir en bestraffning, eftersom några av oss (bland annat jag) har kommit för sent. 30 armhävningar, rakt av, utan uppvärmning. Sen bär det av ut i skogen.

Jag känner mig rätt stark, trots att jag har två ägg, en proteinshake och typ en liter vatten som ligger och skvalpar i magen, och som ska komma att ge mig lite håll på hemvägen. Det är svårt det där med hur jag ska äta innan morgonpass. Någonting måste jag ju trycka i mig för att orka med två timmars intensivt kroppsarbete. Särskilt vatten, särskilt när det är så varmt som idag. Men det får inte bli för mycket. Inte för tätt inpå. Och det måste vara rätt grejer. Det går ganska bra ändå. Men nästa gång får det kanske räcka med ett ägg och en halv portion proteinshake.

Vi går utfallssteg i nedförsbacke, sparras och brottas, och springer tokintervaller i par över fältet vid Ugglevikskällan. Vi får bara springa tre sekunder upprätt, sen måste vi kasta oss på marken, ner i låga ställningar igen. Vi löper asfaltsvägen bort mot skogen, står i jägarvila och planka, springer och bär på tungt "materiel" - det vill säga tunga grenar och stenar som vi hittar på marken. Vi klättrar i träd och hänger upp och ner och allt är så lätt och roligt som det bara kan vara, när det är instruktör E som håller i passet.

Till sist har vi tagit oss bort till utegymmet vid Fiskartorpsbacken, där vi kör två varv runt stationerna. Vi får vatten. Det tar slut. Men det är i alla fall skönt att utegymmet ligger i skugga. En prova-på-are frågar om det går att fylla på vattenflaskorna. Nej, tyvärr, det går inte, säger ankare G, det finns inga vattenledningar här ute i skogen.

Efter att ha gått björngång uppför en backe, klättrat över en stor sten och ett nedfallet träd ett par varv, är vi på väg tillbaka. Prova-på-aren frågar en gång till om vi kan få mer vatten. Det blir nej igen. Förstås. Vanligtvis när vi tränar, på SATS eller Friskis eller så, är vi betalande kunder som kan förvänta sig att få det vi ber om och begär. Men så är det inte riktigt här på militärträningen. En stor del av träningen är ju mental, det handlar om att Anpassa Sig Till Förutsättningarna. På vintern kan det handla om att hantera att bli blöt och känna fingrarna frysa till och få in snö i glipan mellan tröjan och byxorna. På sommaren kan det handla om att inte få dricka så mycket vatten man vill. Men vi dör ju inte av att springa i solsken i trettio minuter, även om vi blir tillfälligt uttorkade.

Men jag förstår honom, för jag börjar känna mig gnällig inombords. Orkar bara med det allra mest nödvändiga nu. Jag påminner instruktör E om att vi gröna ska få springa först i ledet, och det får vi, och de röda får cirkla runt vårt led, runt, runt, runt.

En annan prova-på-are, som har hållit sig till grönvästarna hittills, tycker att det går för långsamt, och tar ett eget initiativ och drar ifrån. Instruktör E ser honom och säger till honom att sakta ner, till vårt gröna tempo. "Men det går ju så långsamt!" utbrister han. "Då får du springa runt, runt, med de röda, i så fall", svarar jag. För så funkar det här på militärträningen. Vi anpassar oss till den grupp vi är i. Har vi krafter kvar, sätter vi händer i ryggen och peppar varandra. Är vi starkare ändå, får vi gå upp en nivå. För att alla ska få träning på sin nivå, och för att ingen ska halka efter. Gruppen är inte starkare än den svagaste personen, och allt det där. Det är det som är kärnan i militärträningen, och det är det man måste förstå när man kommer hit.

Vi springer tillbaka ner mot idrottsplatsen, solen lyser mig obönhörligt i nyllet, och jag börjar känna mig yr. Jag vet ju att det är slut snart. Alldeles snart. Vi springer på asfalten längs fotbollsplanens långsida, och vi närmar oss dörren in till den svala tegelkorridoren. Äntligen vila och stretch och vatten. Alldeles snart. Men vi springer förbi. Instruktör E drar vidare. Det kan inte vara sant! Vart ska vi fortsätta, vart är han på väg med oss? Jag tappar modet och tempot. Jag får händer i ryggen, först av grönvästen bakom mig, och sen av kamraten vid min sida. De fångar upp mig. De är mitt hopp nu. Jag älskar dem. Till sist stannar vi. Jag sneglar upp mot klockan på fotbollsplanens andra sida. Tio minuter kvar. Tio minuter stretch och upphopp i grupp?

Nej, förstås inte. Fem minuter räcker till stretch och upphopp. Innan dess: mountain climbers i par, armhävningar, situps, benböj. Oavbrutet i fem långa minuter. "Är man inte trött än, är det här sista chansen att bli det!", ropar instruktör E käckt.

Till sist är det slut, och jag kraschar in i den svala korridoren och stretchar lite halvhjärtat i väntan på att de andra ska komma in och öppna omklädningsrummet. Äntligen vila och vatten och cykeltur hem. Alldeles snart.

Rena lekstugan

"Jag älskar J:s pass, det är alltid så mycket lek!", ler kamrat H till mig i uppvärmningen. Och just det har jag faktiskt aldrig tänkt på förut. Men det är så sant. Jag kommer att tänka på det där roliga passet i slutet av januari när J fick mig att kasta mig bakom en sten i kurragömmaleken, och jag slog i knäet så hårt att det gjorde lite ont efteråt. För när vi gör det som en lek, då går jag in för det. Jag går in för det så mycket att jag glömmer bort att jag är där för att träna, och det spelar liksom inte någon roll vad jag gör med min kropp. Det är då vi kan uträtta stordåd. Jag och kamrat H och säkert några till.

Det är ett kul och fartfyllt pass. "Jag älskar att man aldrig vet vad som ska hända. Att bara släppa kontrollen. Det kan vi behöva, i våra inrutade liv", flämtar kamrat H till mig när vi står i jägarvila mot ett träd - en av stationerna i kvällens stationsövning.

Ja. Jag håller med. Helt och fullt. Jag glömmer helt bort att jag faktiskt tränar när vi hjälper varandra att klättra över grindar, när vi springer över picknickbord, brottas med instruktör J och ankare J så att armbandsuren flyger, bär vattendunkar på bår och klarar av både sega rygghäng och snabba intervaller. Just det där med brottningen känns verkligen som en lek, eller snarare, ett spel, närmare bestämt ett gammalt hederligt Nintendospel där man först ska ta sig förbi en boss och sen en till. Fast här kom den stora bossen först, och den mindre tätt därpå: först instruktör J och sen ankare J.

Och när jag har kommit hem och duschat och petat i mig lite mat, är jag sådär härligt lagom utmattad. Men känslan i kroppen ligger kvar: jag vill bara leka mer!