Jag är bland de sista nästan hela tiden, men jag krigar mot mig själv. Jag blir mest störd av att möta eller springa med de andra. Jag vill tänka på allt det där jag tänker på.
Sista intervallen på väg tillbaka springer vår löparcoach M upp jämsides med mig och ropar att jag ska komma igen, för det är den sista nu, och sen hojtar hon: "Det är halvmaran! Bruno springer bakom dig och flämtar! Du vet att han är seg, men du vill inte låta honom komma förbi!" Visualisering. Det är ju det bästa jag vet. Det tar skruv. Instruktör Bruno kan ju inte få komma förbi. Jag trycker upp mig de sista uppförsmetrarna med hjälp av baksida lår. "K spydde nästan när hon kom i mål, hur blir det för dig?!" tjoar coach M glatt. Jag trycker ut det sista och får faktiskt lite illamåendekänslor i munnen, men det stannar vid det.
Det här hade jag aldrig gjort på egen hand, flämtar jag till kamraten bredvid mig när vi löper tillbaka till återsamlingsplatsen. Kamraten som jag inte ens vet namnet på. Jag vet inte vad hon jobbar med, hur mycket hon betalar för sitt boende eller hur hennes familjesituation ser ut, men jag har sett hennes pannben skymta fram mellan uppförslöporna ikväll. Hon svarar mig: "Det är mycket jag inte hade gjort utan militärträningen."
Jag håller med henne.
