I helgen som gick var jag med fina militärträningsgänget i skärgården. Det var sommarvärme och sol och öl på stranden och bastu och sådär fantastiskt avkopplande och ofattbart härligt att det fortfarande kan vara så här varmt fast det är september.
Lördagen passerar med patrulltävlan, teoriföreläsning och grillning på kvällen och det är på det hela taget en mycket fin dag.
Jag har framgångsrikt ignorerat det där halsontet, vad det nu är, i en dryg vecka. Men att träna två militärträningspass på varandra skrämde inte viruset på flykten. När jag åker känns det bra, jag är bara lite trött efter en händelserik vecka.
Men redan när jag vaknar på söndagmorgonen känner jag att det inte står rätt till. Jag har legat och vridit mig hela natten, vet inte vad det är som inte stämmer, det är ytterst sällan jag har såpass svårt att sova. Senast det hände var, slår det mig, under GMU för två år sen, och även den gången hade jag en fysisk aktivitet att ta itu med dagen efter: övning i stridsförflyttningssätt, inkl stridshinderbana, en hel eftermiddag i ösregn, på Ärans fält. Det slutade med blåmärken, frustration på det skrattande befälet och massivt pannbensbygge. (Fast han var ju rätt söt, tänker jag i efterhand, och det hela måste ha sett rätt roligt ut.)
Även den här gången är det hinderbana. Fast hinderbana extra allt. Trettio meter betongrör, vadning i motoroverall, armgång, hasning på sträckt lina, bajsgrop, you name it.
När vi har startat och släpat stockar och krupit under nät och är på väg mot lite ren skogslöpning känner jag till min bestörtning hur baksida lår är helt tomma. Det liknar känslan på det där
fullkomligt urspårade passet med instruktör K i vintras.
Vi springer uppför ett litet uppförslut, jag har andan i halsen och hänger bara nätt och jämnt med. När vi närmar oss värnet ser jag för min inre syn hur jag spänstigt hoppar upp och drar mig upp sista biten med armarna, och sen hoppar ner igen på ett hyfsat graciöst sätt.
Men det händer inte. Jag stapplar fram till värnet, kravlar mig upp med stor möda. Känner mig osmidig. Otymplig.
Det är som att en parallell jag har flyttat in i min kropp. Jag ser ungefär likadan ut, men känner mig inte alls likadan. Jag tänker på vad det där GMU-befälet sa, att en sömnlös natt innebär ungefär 50 procent sämre prestation. Det verkar rimligt nu. Jag ursäktar mig för ankare E, som för den här gången är kamrat E, och förklarar att det är inte såhär det brukar gå till, jag hade tänkt att jag skulle vara piggare, snabbare, gladare, spänstigare, ja en bättre lagkamrat på alla sätt och vis. Men han svarar med idel pepp. Det är bara framåt. Och det är klart, det är meningslöst att hålla på med sånt där när man är ute och springer, det förstår ju jag också. Men det känns bara som att jag måste säga det. I efterhand förstår jag att det ju egentligen inte är honom jag ursäktar mig för. Det är mig själv.
Min självbild såg så sent som igår ut som en kvinna som kan springa ganska fort och hoppa i från bryggan och simma och dra tunga stockar och tycka att det hela är rätt kul. Nu är hon trött, hela tiden lite efter, bara nätt och jämnt med. Det är underligt. Det går liksom inte riktigt ihop.
Men E är verkligen helt sjukt bra på att peppa. Det är ju olika hur mottaglig jag är för det där, vissa dagar blir jag bara irriterad, men den här gången faller det helt rätt ut. Han frågar hela tiden hur det går och hur jag känner mig och om det är OK, och säger att jag är stark och det är grymt. Jag hinner liksom inte tänka emellan. Jag säger, än en gång ursäktande, att jag inte har sovit så mycket inatt, jag brukar kunna springa snabbare. Men då säger han bara att "det tänker vi inte på nu, det kan vi inte göra något åt nu. Nu är det bara framåt!" Och han lyckas övertyga mig. Det finns inte en spricka, inte ett glapp i hans blankpolerade peppfasad, han har hela tiden samma tonfall, samma övertygade målmedvetenhet. Det är mycket det som håller mig uppe, åtminstone fram till vadningen. Sedan går det lite lättare, det är skönt att få svalka av kroppen, och när kamrat E har hjälpt mig med min 20-kilos-sandsäck stora delar av nästa station känner jag mig lite lättare i kroppen.
Resten av hinderbanan känns det som att jag har fått upp flåset. Men efteråt är jag ändå sjukt onöjd med min insats. Jag som hade känt mig så stark igår, fan vad onödigt det kändes att det skulle bli sådär. Jag bearbetar det där ett tag, och till sist släpper det så sakteliga, och på båten hem känns det betydligt bättre och när jag landar hemma i soffan känns det faktiskt helt OK.
Jag tror att det är nyttigt för den duktiga flickan i mig att brottas med sånt där. Att kunna acceptera en medioker insats. För sånt är livet. Ibland.
