Upp och hämta

I morse var det militärträningspass på det vanliga stället, i skogen, klockan nio. Lite väl tidigt för min smak, för om jag ska kunna få en lugn lördagmorgon (eller som i det här fallet, semestermorgon) med lite frukost och tidningsläsning och hinna dit i tid, så måste jag gå upp redan vid halv åtta och det är lite väl nära vanlig, vardagsväckningstid. Förut var lördagspassen klockan tio, vilket gav tid för både sovmorgon och lugn frukost, men nu nio alltså.

Jag hade satt klockan på kvart över sju, just för att kunna ligga kvar i sängen lite längre och ta det lite lugnt innan jag gav mig iväg. Men något hände som är väldigt olikt mig. Först snoozade jag. (OK, inte helt ovanligt.) Men sen stängde jag av alarmet och fortsatte sova, trots att jag visste att jag skulle upp. Liksom i sömnen, omedveten om vad jag riktigt gjorde, men ändå. Då har jag semester. När jag gör sånt. Skönt att veta att jag kan slappna av i alla fall.

Så när jag nästa gång slog upp mina blå och tittade på klockan var den 08.23. Jag var tvungen att kolla igen. 08.23?! Hur var det möjligt? Passet börjar ju 09.00! Så upp, på med träningskläderna, hälla i mig lite proteinshake, trycka ner en banan i ena jackfickan och termos med ljummet vatten i den andra. Så iväg.

Jag fick småspringa för att hinna, och kände mig stum i benen, jag hade ju ingen energi i dem. Så jag tog ett raskt beslut att käka upp efter-träningen-bananen redan nu. Före träningen. För att få ut i alla fall några kolhydrater i musklerna. Och visst. Efter bara ett par minuter kände jag hur benen bar och orkade mycket mer. Så fort går det, när musklerna är helt tömda.

Det är inte optimalt att äta så tätt inpå träningen, men nu handlade det om att välja mellan att kanske få håll (som jag kan få om jag springer med mat i magen) och att fullständigt ta slut och inte orka alls. Då var valet lätt.

Sen blev det ett fartfyllt 90-minuterspass med instruktör J som bjöd på djupsnölöpning, burpees, kräl i kolonn (jodå), bära kamrat på ryggen i uppförsbacke, det där djävla diket och så mer löpning.

Men det allra finaste inträffar när instruktör J ropar "upp och hämta" till oss som hade tagit oss nerför den sista (nåja, näst sista) löpsträckan. Det är en signal, som betyder "ni som är starka i benen, som orkar löpa, ni ska inte få stå och vila och småsnacka och tramsa medan era kamrater som råkar vara svagare idag halkar efter och kämpar och flämtar med andan i halsen. Ni ska springa tillbaka uppför backen och följa med dem ner, hämta med dem hem". Hjälpa dem. Med en hand i ryggen eller bara genom att springa bredvid. Att slå ner på tempot och följa dem i deras takt. "Så blir det jobbigare för er, och lättare för kamraten", förklarar J.

Det är det där som är så oslagbart med militärträningen. Jobbar kamraten, så jobbar jag. Jag står inte bredvid och vilar när någon annan sliter. Även om vi har olika förutsättningar. Även om vi är på olika nivå och har olika färg på västen. Vi är en grupp som går ut tillsammans och kommer tillbaka tillsammans. Och sen upplöses den där gruppen för den här gången, och nästa gång är det en annan sammansättning. Men samma princip. Alltid samma princip.

...

För övrigt känner jag mig aldrig så fältmässig som när jag dricker ljummet vatten ur termos. Hälften iskallt, hälften kokhett, och det är det allra bästa efter vinterpass som dessa, när man kommer in i omklädningsrummet blöt och frussen.

Det andra stället

Jag bestämde mig vid fyratiden. För att åka till Söder och gå på ett militärträningspass på det andra stället, det som ligger inne i stan, inte i skogen. Jag har varit där en gång förut, på sommaren, och minns att jag flämtade omkring, högröd i ansiktet, bland picknickande familjer och öldrickande tonåringar. Då kände jag mig mest dum. Men nu, mitt i vintern, fanns ju av naturliga skäl inga såna där. Bara vi knasbollar, som fick värma upp med "attackboll" under ledning av instruktör E, springa djupsnöintervaller över fotbollsplan och boxa varandra i magen. Skogens mystik byttes för en gångs skull mot episk utsikt över stan.

Så jag kan konstatera att mitt andra stadspass i livet levererade. Det blir så mycket lättare att göra 90 dips om man samtidigt får blicka ut över Högalidskyrkans ståtliga torn å ena sidan, och Liljeholmens julglittrande balkonger å andra.

Guldkant på annandagen

Först shoppade jag på rean. Tre bra grejer fick jag tag i trots att det inte var sådär vansinnigt billigt. Ett par jeans, ett par chinos och en kavaj som jag kan ha på jobbet. Jag är urdålig på att köpa finkläder som jag kan ha på jobbet. Vill helst bara köpa dyra funktionskläder, löparskor och friluftsprylar. Därför var det skönt att det äntligen blev av.

Sen lyckades jag lura ut kamrat E på reflexlöpning i skogen. Vi kämpade på bra den korta slingan runt, särskilt E som hade kört skidåkning i tung blötsnö med kamrat T på morgonen. Och så lite gamla På spåret-avsnitt som jag hade att ta igen på kvällen. Guldkant på annandagen på flera sätt, med andra ord.

God julaftons morgon

Efter måndagens mördarpass, som följde på två intensiva skiddagar i Sälen, har jag inte varit så kaxig. Jag har faktiskt varit helt slut, både fysiskt och mentalt, och bara längtat efter sovmorgon och ledighet. Det känns lite konstigt att vara jag och inte längta ut i skogen. Men så kan det väl också vara, antar jag.

Jag hade tänkt att jag skulle springa på julaftons morgon, för att det vore en skön start på ledigheten. Efter fyra kvällar med alkohol förra veckan och inte så mycket rörelse skulle det vara härligt att kicka igång igen. Men jag kände mig inte inspirerad. Inte igår kväll. Och inte idag när jag vaknade. Måste jag? tänkte jag. Är inte julaftons morgon en stund att bara sitta och mysa i pyjamas och käka lussebullar i godan ro?

Men jag hade ändå en känsla av att det skulle bli bra. Så lite motvilligt drog jag på mig underställ och löparställ, handskar och mössa. Trippade frysande ut på gården och ut på gatan. Jodå, det här skulle nog gå. Rasade nerför trapporna till stora gatan där snön ännu låg orörd och över övergångsstället. I höjd med rondellen vid KTH Arkitektur gick det riktigt bra. Det var inte plogat än, så marken var vit och orörd av spår. Och så kommer jag upp till KTH, och springer rakt in i träden framför yttre borggården, och allting är vitt, vitt, vitt och jag är lycklig. Det känns fortfarande i benen efter förra veckans mjölksyreorgie, men jag är lycklig. Och tänker, hur kunde jag någonsin tvivla?

Fyra kilometer i Lilljans går inte jättefort i snömodden, men ganska lätt ändå. När jag springer glömmer jag bort att det är julafton idag. Jag glömmer att det är något speciellt med den här dagen över huvud taget. Det är bara skogen och jag, andningen och träningsvärken och snön. Precis som alltid. Precis som vanligt. Springa i skogen, det vet jag hur det går till, och där mår jag bra. Det spelar ingen roll vilken dag det är.

Och så kommer jag hem och får käka min hembakta lussekatt till frukost och endorfinerna lägger sig och till och med jag, som har lite svårt för julen med alla sina krav och förväntningar, börjar känna att den här dagen börjar bra i alla fall.

Solidariteten

Helt. Djävla. Slut. Eller som man säger, FUBAR.*

Idag fick jag återuppleva känslan från när jag började på militärträningen för drygt tre år sen. Ett sånt där pass som fullständigt har sugit musten ur låren efter fyrtio minuter, och då vet jag att det är trettiofem kvar. Ett sånt där pass där jag ligger precis på min gräns och kippar efter andan, hela tiden, i sjuttiofem minuter i sträck.

Just den här gången hade jag lämpligt nog laddat upp med träningshelg i Sälen och hade 16 kilometer skidåkning i benen. Så här i början av säsongen är det rätt mycket. På eftermiddagen idag höll jag föredrag om mitt fredsobservatörsuppdrag på Västbanken för en pluton i Flygvapnet, och som tack fick jag flyga JAS i flygsimulator. Riktigt kul! Men jag blev försenad iväg från jobbet till föreläsningen och lyckades inte käka nån riktig lunch utan tryckte i mig en banan och en påse frukt- och nötblandning på väg till föreläsningslokalen. Drack för lite vatten. Inte en helt optimal uppladdning för en upplaga av ett Så djävla hårt fyspass att man tror man ska dö, med andra ord.

Men jag kom hem och var inställd på att ta mig iväg till passet med instruktör K. Galna instruktör K, som kan konsten att köra riktigt hårt med oss, och som hade kommenderat pannlampa, ryggsäck med valfri vikt, och inställning 100 procent, eller nåt sånt. Jag kände att just det här kan jag bara inte missa.

Sen kände jag efter. (För övrigt ungefär det sämsta man kan göra när det handlar om att ta sig iväg till militärträningen.) Jag tänkte på alternativet, att lägga mig i badet, kolla på helgens missade avsnitt av "Downton Abbey" på SVT Play, käka middag och gå och lägga mig tidigt. Det kändes väldigt lockande. Så lockande att det tog ett tag innan jag bestämde mig. Men jag såg på träningskläderna som jag hade förberett genom att rada upp på sängen, just för att mota olle i grind om jag skulle få tvivlartankar. Och tänkte, nej, nu djävlar. Satte på min pannbenslista på Spotify på hög volym. Lagom till att jag hörde Oskar Linnros sjunga "om du aldrig provat, hur kan du då vara säker?", var det avgjort. Jag fick i mig lite proteinshake, vatten, en matsked jordnötssmör och en chokladboll. Ibland uppskattar jag att jag gjorde GMU och lärde mig manipulera kroppens funktioner. Det skulle komma att bli uppenbart att utan det där energitillskottet hade jag aldrig tagit mig runt.

Till sist gav jag mig av, försenad. Var tvungen att halvspringa delar av vägen för att hinna i tid. Och det var då stumheten i låren uppenbarade sig för mig. Den stelnade mjölksyran. Jag känner ju inte riktigt av träningsvärken så mycket längre, men när jag börjar röra på mig, då kommer den. Först då gick det upp för mig exakt hur jobbigt det här skulle bli. Men då var det ju för sent att vända om. Jag var fem minuter från idrottsplatsen och hade alla grejerna med mig och på mig. Bara ett håll att gå alltså - framåt.

Det var ett fullständigt urspårat pass. Helt från vettet. Precis som instruktör M, har instruktör K en förmåga att trycka det där sista ur ens arma lekamen som man inte har en aning om gömmer sig där inne. Om och om och om igen.

Jag kommer dit, med andan i halsen. Byter skor från stövlar till löparskor med dobbar, springer ut på idrottsplatsen och ställer upp. Kommer på att jag har glömt att ta med ryggsäck och pannlampa (det speciella med just kvällens pass). Rusar tillbaka in. Där står militärträningskontorets A och väntar med hänglås i hand. "Vänta", ropar jag, "jag har glömt ryggsäcken!" Slirar in i omklädningsrummet, rafsar till mig ryggsäcken, och så ut igen och ställa upp vid de röda. "Byt väst", säger instruktör K då sammanbitet. "Alla ska ha röda västar. Gör det." Jag inser att det inte är nåt att tjafsa om. Jag rusar tillbaka in, får tag i instruktör A, frågar om jag kan få en röd väst, får det, rusar ut igen med västen i hand. "Ta på dig den här på plats", säger instruktör K lugnt. Jag slänger den gröna västen i ryggsäcken och drar på mig den röda. Jag är tydligen en rödväst igen. Det var ju inte riktigt meningen. Åtta månader sen sist. Men nu blev det så. K vill ha samma färg på alla som tränar i hans grupp. Här görs ingen skillnad på folk och folk.

Sedan följer, utan tillstymmelse till vila, uppvärmningslöpning över såna där matsäcksbord med inbyggda bänkar som brukar finnas på rastplatser när man är ute och kör bil. Därefter klättring över den gigantiska snöhögen vid isbanan, och så kvällens första korta löpning i djupsnö. Uppvärmningsövning med 10+15+20+25 burpees, med korta löpsträckor emellan. Här är jag i nivå med kamrat H som bär på 10 kilo mer än jag. Jag tror att jag aldrig kommer klara av det, men klarar av det. Jag känner ingen som helst spänst i mina stackars ben, urlakade av helgens längdskidåkning. Vi får vatten att dricka, ur dunkar, från kamrat H:s ryggsäck. Jag spiller ut hälften ner i sport-BH:n. Det gör mig inget. Jag fryser inte. Det känns overkligt. Sedan mer löpning i djupsnö. "Se till att era ben får jobba nu!", hojtar instruktör K i mörkret. Ålning längs med ett staket. Sedan ett hinder där man ska ta sig över fyra stycken stockar i brösthöjd på rad. Uppför en slänt och tillbaka igen, fortfarande i djupsnö. Denna förbannade djupsnö, alltså. Jag skulle vilja se en uträkning på hur många procent mer energi man förbrukar på att springa i djupsnö, jämfört med på barmark. Många är det garanterat.

Därefter, fälttävlingsbanan för hästar i skogsdungen ovanför idrottsplatsen. Varv på varv. Fortfarande i djupsnö. Här börjar händerna i ryggen sättas in på mig. Snälla rödvästar och ankarna M och A peppar mig och ser till att jag hänger med. Men det allra finaste är faktiskt när en av rödvästarna - jag vet inte vem, bara att det är en man - springer bredvid mig genom ett av hinderbanehindren och säger "bra jobbat". Ingen hand i ryggen, inget galet peppsnack. Bara detta att han springer bredvid mig tills jag orkar springa lite fortare på egen hand genom djupsnön. Det finns något oerhört vackert i den gesten. Den rena, självklara solidariteten. "Jag litar på att du kan själv, men jag finns här bredvid dig. Jag tar det i din takt." Jag har aldrig varit med om att uppleva den känslan så fysiskt förut. Stort.

Jag är sist, tillsammans med en annan tjej, det råkar vara en kadett från militärhögskolan, hon har halkiga skor med dåligt fäste. Men jag visste ju att jag skulle hamna bland de sista. Det är djävligt, men jag ger inte upp. Jag har, trots allt, fortfarande rätt kul. Därefter - jägarmarsch i kolonn. Den som är sist i kolonnen ska spurta förbi hela gänget och hamna längst fram. Och nu ska vi komma ihåg att det är rödvästar jag tränar med. Gänget rusar på nåt så överdjävligt. I sista löpsträckan kommer jag bara inte ända fram. Det är ta mig tusan omöjligt. Men kamrat C säger att det nog är OK, och jag hoppar in mitt i ledet istället. Jag måste stanna för att knyta skon, och gänget rusar vidare, över övergångsstället, in i skogen. Det uppstår en liten paus, tillräckligt lång för att jag ska hinna tänka. Jag tänker att jag skulle kunna ge upp nu, och springa tillbaka till idrottsplatsen och sitta och vänta i den uppvärmda korridoren. Men jag ger mig inte. Ankare M och A är med mig. Vi hittar ifatt gruppen och nu säger instruktör K att det är tjugo minuter kvar på passet. Det är ju inte mycket, tänker jag, men det ska visa sig att vi hinner med många övningar till. Och nu är det under ljuddisciplin. "Och för er som inte vet vad det betyder", säger K, "så betyder det att ni håller käften".

Resten av passet med pannlampor påslagna, i mörka skogen, under tystnad, alltså. Ordergivningen sker med viskningar och nu blir det viktigt att repetitionerna fungerar - att vi skickar vidare ordern bakåt i kolonnen. Sedan följer ännu mer skogslöpning i obanad djupsnöterräng, jag tappar orienteringen och vet inte var vi är längre, men det är inte viktigt nu. Vi ålar under kamraterna i tunnel och gör ännu fler oräkneliga burpees. Vi kommer ut på cykelvägen och jag vet var vi är igen. Men in i skogen igen, upp och ner för sega motlut, ankare M kommer till min räddning och trycker upp mig för backen med en stabil hand i min rygg. Ner genom skogen och över övergångsstället och nu är vi på väg tillbaka och det är bara framåt, framåt, framåt. Ankare A skriker åt mig att "täppa till luckan" i kolonnen och jag lyckas trycka ut lite mer mirakulös energi ur låren. Jag tänker på tekniken från löparkursen jag gick i somras, och råden från naprapat G. Upp med knäna, raka armar, ta i med armarna när jag springer. Fram med höften. Det går något lättare. Nu löper ankare M med mig hela sista biten in på idrottsplatsen. Hon är lugn och peppar mig hela vägen och jag är så tacksam att jag nästan blir tårögd, till stor del på grund av stundens utmattning. Det enda jag kan flämta fram är "tack" mellan andetagen.

Sedan, när jag har kommit hem, och stretchat, duschat och ätit, landar endorfinerna. Inte som sprudlande, sprattlande kolsyrebubblor den här gången, utan mer som en sövande, dövande känsla. Tyngd på ögonlocken. Frid. Och jag tänker igen på den där solidariteten och det är så vackert. Nu kan jag sova gott.

...

*http://sv.wikipedia.org/wiki/Fubar

Sagolandet tur och retur

Mycket åka bil blev det, för att kunna ta sig upp till Sälen fredag kväll och vara tillbaka i stan igen söndag kväll. Och det var det värt. 

Efter 16 km i spåret, massor av mat, värme, rödvin, jacuzzi, bastu, politiska diskussioner i mysbyxor och en och annan chokladboll är jag en något lyckligare människa. Med något mer träningsvärk. (På något mystiskt sätt verkar de två statusarna ofta vara sammankopplade.)

På vägen hem såg det ut så här.

Ett riktigt sagolandskap. Jag kom att tänka på scenen i Sagan om ringen när de går till Domedagsberget i snön. Höga, majestätiska granar som reser sig på båda sidor om vägen, och man ser inte ens var de slutar.

Dofterna

Ljuvligt snörikt kvällspass på militärträningen ikväll. När jag i den allra första övningen lade mig ner på gångvägen i armhävningsposition, strök en välbekant doft förbi. Först kunde jag inte placera den, men sen insåg jag att det måste vara liniment. Militärträningens dofter. Liniment på vintern, myggmedel på sommaren. Däremellan luktar det mest svett och kanske lite tigerbalsam. Och säsongens växter i skogen, förstås. Kroppen minns.

Påhittiga instruktör E bjöd ikväll på både brottning, backintervaller, släpdrag av kamrat i djupsnö och trädklättring, till och med upp och ner. Och så den där leken som vi brukade kalla "Polis och demonstranter" när jag var ungdomsledare i kyrkan, eller "Göteborg", som den tillfälligt bytte namn till efter Göteborgskravallerna 2001. Det ena laget sitter på marken i en ring och håller i varandra så hårt de kan, i armkrok ("demonstranterna"). Det andra laget ("poliserna") formerar sig runt omkring och försöker dra loss "demonstranterna" från varandra. Skratt garanteras. Och träningsvärk. Och kanske till och med blåmärken. Vi har alltid kul med E.

Cityfjäll

Idag har jag varit i fjällen. Jag visste inte att fjällen låg 15 minuter med buss från Stockholms innerstad.

Eller jo, det visste jag ju, men det var nästan två år sen jag var där sist. Så jag hade glömt bort det lite grann.

Jag har ju gått upp i vikt sen sist, så skidorna har för lite svikt och dessutom är de inte tillräckligt mättade med glidvalla. Så glidet var rätt dåligt och tekniken satt ju långt inne, den också. 

Det var med andra ord rätt kämpigt att ta mig runt 5 km-spåret, som är enormt kuperat på sina håll och jag dessutom råkade börja åka på motsols istället för medsols. Men djäklar vad härligt det var, när det var alldeles tyst och stilla ute i skogn. Det kändes verkligen som i fjällen.

Till Endorfinland

"Tjena H, hur är det med dig idag?" hojtade kamrat E käckt till H när han svängde in i omklädningsrummet på idrottsplatsen. "Inte så bra", svarade H. "Det är därför jag är här."

Och så kan det verkligen vara.

Ibland kan militärträningen vara det enda som biter på mig när jag är stressad på jobbet, är på dåligt humör, har låg motivation eller bara har en allmänt djävlig dag. Bara jag lyckas förflytta min kropp till uppställningen, i kläder någorlunda anpassade för väderleken, bara jag lyckas med den biten, så kan jag sedan hoppa på tåget och åka med. Någon annanstans. Förhoppningsvis till en lite bättre, något gladare och mindre hopplös plats. Vi kan kalla det Endorfinland.

Men det är inte heller helt rättvist, för det handlar inte bara om den kroppsliga resan. Det handlar om kamraterna, leken, utmaningen, upplevelsen. Den spirituella sidan av saken, som naprapat G skulle ha sagt. Och så om träningsvärken, förstås.

För den enkla logik som militärträningen bygger på är denna: ju större insats jag lägger in, desto större upplevelse får jag tillbaka. Och desto mer träningsvärk.