Det är mycket jag inte hade gjort

Jag springer 4 x 1000 meter intervaller i vårkvällen. Plus typ en kilometer dit och en kilometer hem. Jag springer och tänker på min andning och hållning och fotisättning och frekvens och på hur jobbigt det är och på hur mina trampdynor börjar få asfaltskänning igenom dojorna.

Jag är bland de sista nästan hela tiden, men jag krigar mot mig själv. Jag blir mest störd av att möta eller springa med de andra. Jag vill tänka på allt det där jag tänker på. 

Sista intervallen på väg tillbaka springer vår löparcoach M upp jämsides med mig och ropar att jag ska komma igen, för det är den sista nu, och sen hojtar hon: "Det är halvmaran! Bruno springer bakom dig och flämtar! Du vet att han är seg, men du vill inte låta honom komma förbi!" Visualisering. Det är ju det bästa jag vet. Det tar skruv. Instruktör Bruno kan ju inte få komma förbi. Jag trycker upp mig de sista uppförsmetrarna med hjälp av baksida lår. "K spydde nästan när hon kom i mål, hur blir det för dig?!" tjoar coach M glatt. Jag trycker ut det sista och får faktiskt lite illamåendekänslor i munnen, men det stannar vid det.

Det här hade jag aldrig gjort på egen hand, flämtar jag till kamraten bredvid mig när vi löper tillbaka till återsamlingsplatsen. Kamraten som jag inte ens vet namnet på. Jag vet inte vad hon jobbar med, hur mycket hon betalar för sitt boende eller hur hennes familjesituation ser ut, men jag har sett hennes pannben skymta fram mellan uppförslöporna ikväll. Hon svarar mig: "Det är mycket jag inte hade gjort utan militärträningen."

Jag håller med henne.

En klapp på axeln

Man har jobbat för mycket och inte tränat på många veckor. (Och med träna menar jag militärträning - yoga räknas inte riktigt, även om det är sant att jag får träningsvärk av det ibland.) Man domnar av med en kall Mikkeller framför Netflix på fredagkvällen, somnar 21.30, vaknar 06.30 på lördag morgon. Man känner sig pigg. Man tänker: "Kanske är det idag jag ska gå på lördagspass. Det var länge sen." Man går upp. Man äter en ostmacka medan man lyssnar på radio och kontemplerar morgonljuset. Man tar bussen till återsamlingsplatsen. När man går nerför trapporna tänker man: "Vad gör jag här?"

Det ska snart visa sig.

Redan sådär fem-tio minuter in på passet förstår jag att det här kommer att bli tungt. Jag är inte trött i kroppen, yogan har givit mig starka muskler, men efter några veckor utan konditionsidrott har jag noll flås. Och jag är inte van att träna med rödvästar. Jag är inte van att träna morgonpass heller, kommer jag på långt senare.

När vi har sprungit hela den långa slingan bort från återsamlingsplatsen, passerat den lilla ån och den nybyggda bron där Norra Djurgårdsstaden möter Lilljansskogen, och fortsatt bort mot kajakklubben och över fältet och springer på promenadstigen på väg ner mot vattnet, överväger jag för första gången jag kan minnas att lämna ett militärträningspass. Säga att det här räcker för mig, det är nog nu. Säga att nu promenerar jag tillbaka till återsamlingsplatsen och väntar på er där. Efteråt kommer det förstås att kännas trist att jag inte kunde fullfölja, men det är okej. (Det märks att jag har yogat mycket senaste tiden. Acceptans, underkastelse.)

Men nu är jag inte på yoga. Nu är jag på militärträning. Här gör vi inte så. Här gör jag inte så. Det vet jag ju. Egentligen.

Yoga-acceptansen gör att jag inte bryr mig om att jag halkar efter och hamnar sist. Jag har ändå ingen chans att hänga med rödvästarna. Inte grönvästarna heller förresten, inte idag. Det gör att det här inte handlar om tävling, uppvisning eller fåfänga för mig, det här handlar om överlevnad. Gå ner i källaren och hämta krafter, som de säger i Vinterstudion. När jag väl har insett det, går resten av passet ganska bra. Jag ger inte upp. Jag krigar på. Jag ligger sist nästan hela tiden, men jag genomför. Jag har tålamod med mig själv.

Det är det här som är militärträning, tänker jag. I mitt liv, just idag. För de andra, och för mig en annan dag, handlar det kanske om att ligga främst i klungan, eller åtminstone bland den första tredjedelen, eller om att kunna hjälpa de andra. Men för mig, idag, handlar det om att stillsamt kriga på. Och om att få en hand i ryggen, en high-five, en klapp på axeln. Och när jag får det, tänker jag att det är det här som är militärträning.

Jag tänker på hur det är att vara en björn

På instruktör B:s pass ikväll är jag med om något underligt.

Det första som händer, efter uppvärmningen, är att vi ska växla mellan situps och planka med fötterna mot betongmuren som skiljer vägen, den som slutar i ingenting i skogen, från hamnjärnvägen som löper nedanför. Fötterna ska sitta som fastklistrade mot muren, och mina underarmar mot marken, medan vi ska växla mellan att sträcka ut och upp varannan arm och vartannat ben. Det är rent tekniskt en svår övning, och jag har inte styrkan till att klara det, åtminstone inte idag. De frusna gruskornens vassa kanter tränger in i fingrarna, genom handskarna, höger hand domnar bort. Hålla i, hålla kvar. Det här är tungt.

Efter en liten stund med löpningar och ankgång, som instruktör B envisas med att kalla ankargång, tar vi oss in i skogen. Ingen stig, inget elljusspår. Rätt in bara. Jag först i ledet. Björngång, säger instruktör B. Terrängen lutar svagt uppåt. När jag björngångar mig som bäst genom halvmörkret upplever jag något superskumt. Inte direkt andligt, inte metafysiskt, men kanske... utomkroppsligt. Eller någon-annan-kroppsligt. Skogen är dunkel och tyst och den nyfallna snön ser ut som sågspån där det ligger utspritt över stock och sten. Jag ser som i svartvitt nu. Och när jag lägger min vikt på min handskbeklädda hand och sätter ner den i det frusna lövtäcket fjädrar det mjukt, och det känns som att min hand inte är en hand utan en tass, eller kanske en ram. Jag tar mig fram i en låg ställning, nära marken, grenar petar mig i ansiktet, jag ser dem inte där jag lufsar fram, helt plötsligt är de bara där. Jag ser inte många meter framför mig där jag går på alla fyra, trots att jag viker nacken uppåt och försöker speja framåt. Jag tänker på hur det är att vara en björn. Björnar måste ha bra luktsinne för att kompensera för deras dåliga sikt, tänker jag. Så plötsligt har vi som är först kommit upp halvvägs, instruktör B ropar åt oss att stanna i planka medan vi väntar på att de andra ska komma ikapp, och illusionen är bruten.

Hundraprocentigt fokus

Det börjar som ett helt ordinärt pass av instruktör B. Vi springer på ridvägen vid hästhagen bakom idrottsplatsen, över övergångsstället, tar gångvägen ner till den lilla gläntan av Lilljansskog som öppnar sig strax innan hamnjärnvägen. Där blir det armhävningar, situps, burpees och intervaller. Slit, slit, slit. Jag känner mig tung. 90 upphopp i följd. Inga konstigheter. Egentligen. Jag vet ju att det är såhär att träna med militärträningen. Varför känner jag mig så trött? Mentalt kände jag mig pigg, ja, taggad, på väg till passet, men nu är det bara riv i lungorna och syrekänning redan efter några minuter där jag halkar runt i snömodden.

Vi fortsätter gångvägen bort mot Norra Djurgårdsstaden och jag kör lite håglösa löpningar och björngångar upp och ner för backen. Tanken "hur länge ska vi hålla på såhär", hinner fara genom skallen. Då händer något. Instruktör B säger åt oss att vi ska in i skogen. Titta vart ni sätter fötterna, säger han. Lyft undan grenar, ropa till kamraterna om det är hinder i vägen. Säger han. Nu är det plötsligt allvar. Det finns nog ingenting som kan få mig att fokusera så hundraprocentigt som skogslöpning i mörker vintertid. Begränsade siktförhållanden, ojämnt underlag, tystnad. Nu får passet mening. Därefter känns andra omgången med 90 upphopp i följd som en dans. Mentalt och fysiskt.

När vi springer tillbaka till idrottsplatsen säger instruktör B att om du känner dig trött, ställ dig främst i ledet. Jag ställer mig främst. Fast sen när jag väl börjar springa känns det faktiskt okej. Och det gör det fortfarande.

FUBAR mode - nu även utan snöinslag

Jag har använt uttrycket FUBAR mode några gånger för att beskriva mina upplevelser på militärträningen, och varje gång jag gjort det har det legat snö på marken. Det är något med utomhusträning vintertid som skruvar upp ansträngingsnivån ett varv till. Ålning medelst hasning genom slask, blötsnö i håret, minusgrader som river i luftrören. Det gör något med en människa.

Men den här säsongen är jag beredd att sätta en FUBAR-etikett på ett pass innan första snön ens har fallit. Nämligen kvällens pass med instruktör C.

Tekniskt strul har sinkat mig på jobbet och jag har kommit hem alldeles för sent för att hinna med sista bussen till återsamlingsplatsen. Det får bli cykel dit. Och cykelturen, som vanligtvis tar i runda slängar tio minuter, påbörjar jag 1752. Passet börjar 1800. Det BÖRJAR 1800. Jag ska alltså ha hunnit låsa cykeln, rusa in, springa genom hela den långa korridoren till omklädningsrummet kasta av mig min jacka, cykelhjälm och ryggsäck och rusa ut igen och ställa upp till klockan 1800. Till råga på allt har jag precis föregående dag haft ett samtal med instruktör C där jag mer eller mindre hånat militär personal tillhörande Livgardet för att de inte kan hålla reda på sin utrustning (jag hittade en namnbricka när jag var ute och söndagspromenerade i Lilljansskogen). Snacka om att kasta sten i glashus---

Men jag trampar som en dåre hela vägen, regnet slår intensivt i ansiktet och mot mina bara händer, jag lyckas jobba upp ett hyfsat flås och antydan till syreskuld, sladdar in på planen 1759, hinner med hela proceduren in och ut igen innan klockan har slagit 1801. Här ska inga stenar kastas.

Instruktör C drar iväg med oss mot skogen och innan vi vet ordet av tar vi oss fram genom mörkret genom löpning, björngång i uppförslut, kamratbärning på rygg. Vi klafsar ut på Uggleviken, ja, själva ängen heter ju faktiskt så, ett namn från svunna tider innan landhöjningen hade gjort sitt, och just ikväll påminner den betydligt mer om en vik än om en äng. Nu ska vi springa. Vi står rygg mot rygg med varsin kamrat som vi ska tävla med bort till den stora granen, vad kan det vara, max hundra meter. Den som står bortvänd från granen får jaktstarta två sekunder efter sin kamrat. Varannan gång får jag starta tidigt och varannan sent. Det är väl tänkt att väcka nån sorts tävlingsdjävul och kamplust. På mig funkar det. Särskilt de gånger jag får starta efter kamrat K, för jag vet att jag är snabbare än hon, och jag borde kunna komma ikapp. Andra gången tänker jag faktiskt att "det är min förbannade skyldighet att komma ikapp om det är fysiskt möjligt för mig". Och då gör jag ju det. Såklart.

På köpet får jag blodsmak i munnen, lätt yrsel och en klapp i ryggen av instruktör C när vi kommer tillbaka, han hör på min andhämtning att jag har tagit ut mig. Och det är nog lika bra att det är beckmörkt under den påföljande dipsfestivalen inne i lusthuset, för det svartnar fläckvis för ögonen, men det märks ju knappt med de siktförhållandena.

Därefter får vi möjlighet att utmana våra hjärnspöken med bisarrt många armhävningar ute på viken, den som inte orkar får alternativet att lägga sig platt i den våta gräsmattan och vila. Just nu känns det som en ynnest. Lite som den obeskrivliga lyxen när vi typ femte fältdygnet under GMU, efter ett ensamdygn i undermåligt byggt vindskydd som regnade in, fick rulla ut våra liggunderlag rätt på cementgolvet i ett varmgarage och sussa under lysrörens sken. Perspektiv kallas det visst.

Det sista vi gör är att springa med armarna rakt upp ovanför huvudet väldigt väldigt länge. Som vanligt får jag upp en bild av att vi är krigsfångar som gett upp, en inte helt långsökt metafor just nu. Jag pressar mig igenom mjölksyran och tänker att det är sånt här som pannben byggs av. Träningsvärken i axlarna kommer att gå över om ett par dagar, men pannbenet blir permanent tjockare.

När vi kommer tillbaka till återsamlingsplatsen känner jag mig som en urvriden disktrasa. Det tar ett tag innan jag hittar ordet för det. Men när jag väl har trampat hem igen genom regnet och kommit in under tak tvekar jag inte: FUBAR mode.

Han är tillbaka

Vi springer med instruktör J. Så känns det, för han säger redan i inledningen att vi ska göra oss beredda på att springa lite längre ikväll. Det är ingen idé att ni saktar in efter varje hörn och tänker att vi kanske ska vända tillbaka nu, säger han. När han säger så går räknemaskinen igång i huvet på mig. Hur långt kan det vara? Bäst att ställa in mig på, typ, tio kilometer. Jag vet ju att det är så gott som omöjligt. Men sån är ju jag. Bättre att lägga på i början, så att räknemaskinen kan dra av i slutändan, än tvärtom.

Instruktör J har börjat köra pass igen på det Andra Stället sedan han tog uppehåll i januari, och ryktet går i kretsen - han är tillbaka. Klart man måste prova. Det Andra Stället är inte sig likt utan instruktör J. Vi är inte oss lika utan instruktör J. Det är faktiskt sant.

Han tar oss under stängslet bakom Zinken och upp och över den höga betongmuren. Instruktör J står inte bredvid och kommenterar som en del andra instruktörer, han är någon helt annanstans, redan på andra sidan muren, sånt här ska vi kunna vid det här laget, och det gör vi ju också. Vi vet hur vi ska fläta ihop händerna till trappsteg som kamraterna kan stiga i, så att de kommer upp och över och så nästa.

Och sen springer vi nerför trappor och över Hornsgatan och skottkärrar oss uppför nya trappor och springer på de allra finaste gatorna på Skinnarviksberget, de som ser ut som typ Tysta Gatan eller Danderydsgatan, fast på Söder, och så ner igen där Riddarfjärden öppnar sig och Stadshuset och Norr Mälarstrand badar i det sista kvällsljuset. Allt eftersom vi brottas och intervallöper och armsträcker med studs, sjunker solen undan, och när vi bär varandra på ryggen upp mot Münchenbryggeriet, gör vi det i skymning.

Efter några styrkeövningar säger instruktör J att vi ska springa igen, och vi ska inte stanna. En uppfordrande bild dyker återigen upp i mitt huvud. Det skulle kunna vara hur långt som helst. Det skulle kunna vara typ landstigningen i Normandie. Fast vi vet någonstans att det inte kan vara många minuter kvar på passet. Det gör att det förmodligen inte är hur långt som helst. Nu svänger vi uppåt, uppåt, och tar av på en stig in i mörkret, gatlyktorna räcker inte hit, fötterna känner sig fram på blottade stenar, nötta av århundraden av liknande människofötter, och nu har jag glömt, eller kanske aldrig vetat, var vi är.

Det blir tyst. Skinnarviksberget tornar upp sig framför oss i mörkret. Vi övar mörkerseende nu. För ett ögonblick svävar jag, och känner mig som i bilscenen i "Boys Don't Cry" där Hilary Swank och Chloë Sevigny stänger av framlyktorna på den där landsvägen i Nebraska och bara glider framåt i rymden, utan att synas, utan att se.

Strax därpå är det över. Återigen rusar vi över övergångsstället på Hornsgatan och samsas med cyklister och pensionärer i den friska höstkvällen.

Det är just därför vi inte är oss lika utan instruktör J. Det finns instruktörer som kommer till militärträningen, kör sina övningar, håller en så kallad "hög lägstanivå", stretchar lite och går hem. Och så finns det några instruktörer som vill ge oss något mer än det. Som vill göra oss till några andra än de vi först var när vi dök upp på återsamlingsplatsen. Instruktör C är en av dem, i hans fall är det ofta en sorts psykologisk eller moralisk läxa han vill ge oss. Instruktör J är en annan. Vi genomlever inte hans pass, vi upplever dem. Solnedgång, skymning, mörker, tystnad. Det är därför vi vill komma när han håller i träningen. Det är därför ryktet går. Han är tillbaka.

Mer att ge

Plötsligt kommer konditionen tillbaka. Det händer faktiskt pang bom. Man når en nivå, en tröskel, där man helt plötsligt inte kämpar för att överleva till nästa andetag längre. Där varenda steg inte är blod- och spyfys, utan där man faktiskt kan springa lite på passet och ha hjärnan igång samtidigt.

Det hände ikväll. Och det sammanföll med instruktör J:s återkomst efter ett års sjukskrivning och rehab. Som han har kämpat. Och som han får allt att verka så lätt. Bara det fick mig att kämpa lite hårdare ikväll.

I brottningsövningarna, rörlighetsövningarna, och de låååånga backintervallerna, där till och med en och annan rödväst dristar sig till att yppa klagan. När jag springer uppför och faktiskt springer, inte nödtorftigt hasar eller släpar mig fram. När jag känner att det dunkar i aorta och river i bröstet, men baksida lår och vader fortfarande har mer att ge.

Jag har mer att ge. Jag återfår min tro på livet. Och på mig själv - vilket är viktigare inför Den Långa Vandringen i augusti.