måndag 29 oktober 2012

Hole in you

Säger godnatt med den här vackra visan. Den är sommaren 2012 för mig.



Hur långt som helst

Efter fem kilometer i mörka, älskade Lilljansskogen känns det nästan som att allt ska bli bra igen. Ibland tänker jag att om jag bara får vara i skogen, så kommer allt ordna sig.

Det är kallt och djävligt när jag ger mig ut, vinden rycker och sliter och regnet piskar mig i ansiktet. Men det är fortfarande plusgrader. Jag undrar om jag har för lite på mig och måste upp i tempo redan från början för att få upp värmen.

För det mesta springer jag och tänker att jag skulle kunna sluta vid nästa steg, eller nästa. Men idag kommer det korta stunder då jag släpper fokus på hållet i sidan eller den branta 150-metersbacken som kommer snart eller hur det sliter och drar i luftrören när jag andas. Och det är då den kommer. Springkänslan. Den gamla springkänslan. Hur det brukade kännas förr. Att jag skulle kunna springa hur långt som helst.

Jag springer där i mörkret och tänker på nånting som nån sa idag på lunchen, eller på en kompis kompis eller nånting annat ovidkommande som jag har glömt nu (se där - det kallas bearbetning!). Och helt plötsligt har jag sprungit uppför en backe utan att jag tänkte på det. Jag har kommit två tredjedelar av vägen. Tre fjärdedelar. Och så tänker jag igen, fan, inte en backe till, nu får det vara slut. Jag stannar vid nästa steg.

Men idag dök den upp i alla fall, om än fläckvis. Känslan som gör att jag kommer att springa igen för att jag vill, inte för att jag borde. Även om det går två steg fram och ett tillbaka härifrån, vet jag i alla fall att jag har känt den i höst. Känslan som drar mig ut i skogen.

onsdag 24 oktober 2012

Att vara skicklig

"Jag hade inte mörk röst och pekade inte med hela handen. Men jag vill nog påstå att jag ledde arbetet på ett mycket, mycket skickligare sätt. Och det visar nog resultatet."

-Stockholms f.d. länspolismästare Carin Götblad om jämförelserna med Hans Holmér under mordutredningen efter Anna Lindh

Man flu

Ja, en riktig djävla mansförkylning har jag drabbats av. Huvudvärk, ont i halsen, ont i kroppen - men framför allt tycker jag otroligt synd om mig själv. Jag kan ju inte träna heller.

Glaset börjar dock kännas lite mer halvfullt än igår. Efter att ha tagit några små initiativ som faktiskt föll väl ut, typ ringa ett samtal som fick positiv respons, börjar stridsvärdet krypa uppåt. Eller för att tala civiliska: jag känner mig lite gladare, lite starkare och lite mer redo att ta mig an alla världens förväntningar och utmaningar omkring mig.

Men ett stråk av tungsinne ligger kvar, mitt i mobiliseringen av pannben. Den här idolbilden får symbolisera det.


tisdag 23 oktober 2012

Halvtomt glas

Ibland slår man i botten. Och fast man vet att man snart flyter upp till ytan igen, känns det inte så när man ligger där och kippar efter andan.

2011 var året då allt verkade möjligt. Positiva besked radades upp, ett efter ett, jag kom in på spännande kursen på Försvarshögskolan, klarade den med högsta betyg och "intressanta analysvinklar" som forskningschefen skrev, blev antagen till att åka till Västbanken och GMU, fick tjänstledigt, fick fina betyg från GMU och goda omdömen från Jerusalemkontoret, låg på topp i fysisk förmåga, lärde mig allt möjligt och fick många fina vänner. Till och med Löjtnanten hörde av sig och ville ses.

2012 vände lyckan. Jag var utmattad efter Västbanken, när jag kom hem hade jag gått upp i vikt och förlorat typ all fysisk förmåga, kändes det som. Ett försök med en flört förblev obesvarad, Löjtnanten hörde av sig med det obegripliga beskedet att han hade träffat en annan tjej och inte ville träffa mig mer (han, som varit på utlandstjänst och tillbaka, men vars största skräck alltid har varit och förblivit ett fast förhållande). Jag satsade allt på att komma i form och träna inför ett fystest som skulle kunna förändra allt, men lyckades inte med det. Nu sitter jag och defriendar gamla ex på Facebook som förlovar sig och får barn. 

Och jag vet, jag verkar bitter, "it's all in your head", du bestämmer om glaset ska vara halvfullt eller halvtomt, och så vidare. Men det verkar som att både lyckor och olyckor sällan kommer ensamma. 

söndag 21 oktober 2012

It's all coming back to me now

Helg i grönkläder. Med Hemvärnet, faktiskt. Eller Hemvärnet och Nationella skyddsstyrkorna, som det heter numera. (Fast det namnet låter som att man försöker vara typ nationella insatsstyrkan i Polisen och så kommer det ju aldrig bli.)

När jag jobbade i en församling i Svenska kyrkan ett år efter gymnasiet var en av mina närmaste arbetskamrater en trevlig vaktmästare som hette Mats. Han var med i Hemvärnet. Innan dess kände jag ingen som var med i Hemvärnet, så han blev min enda referenspunkt. Och det är så jag har föreställt mig Hemvärnet sen dess - en kedjerökande, skojfrisk medelålders man med överskottsbukfett som gillar att snacka skit och gärna knäcka en bira eller två. 

Men det är lite annorlunda nu, måste jag faktiskt säga. Det stämmer att det fortfarande känns som skojfriska män som gillar att snacka skit och gärna knäcka en bira eller två. Vi var bara tre kvinnor av tjugofem. Men bara en enda rökte och de flesta var i min ålder, några yngre och några äldre. Det fanns gubbar också, och det fanns en del bukfett, men överlag var bilden liksom mer vältränad och mer upptaggad än den jag hade i mitt huvud.

Efter att ha åkt direkt från jobbet på torsdageftermiddagen kastades jag direkt tillbaka av kläderna, miljöerna, tilltalet, ordvalet. "It's all coming back to me now", tänkte jag. Manöver. Då så. Därefter. Framrycka. På enklaste sätt. Framför mig, mot mig. Ord och uttryck som jag inte hör i andra sammanhang egentligen, förutom möjligtvis på militärträningen. Men det finns nån trygghet i det där, nånting jag kan vila i. Exercisen sitter kvar där i kroppen någonstans. Själva idén att det egentligen bara finns två resultat av en ansträngning: "tillräckligt bra" och "inte tillräckligt bra" - oavsett om det sistnämnda är en misslyckad skåpsvisitation eller en nedtrillad handgranat i fickan. Det enda de kräver av mig är min uppmärksamhet och vilja att bidra. För en högsta-betygs-knarkare som mig är det vilsamt. 

Jag var lite nervös när jag åkte dit, jag hade ju inte skjutit på så länge, och hur skulle det bli, hur skulle de andra vara, jag hade inte hämtat ut min utrustning, hur skulle det gå och så vidare. Men det gick ju bra, som det gör för det mesta i Försvarsmakten, för allt är tydligt och klart och uppstyrt och det är inte en massa känslor och mänsklig rangordning som styr utan liksom i-n-f-o-r-m-a-t-i-o-n. Och jag vet att det låter fyrkantigt, jag känner mig som att jag har aspbergers när jag säger det, men det är så otroligt skönt att kunna vila i. Jag, som är en hyfsat känslig och responsiv individ som tar in alla sociala spel, koder och positioneringar runt omkring mig, och som dessutom har ett jobb där jag förväntas vara kreativ och leverera på hög intellektuell nivå, kan tycka att det är enormt vilsamt att få ibland få slippa sånt, och istället bara göra det någon säger till mig, och veta att alla andra gör likadant. Och har ingen sagt något, gör jag ingenting alls.

Dessutom var befälen grymma, klart över förväntan. Väldigt kunniga och erfarna, vissa med flera utlandstjänster i bagaget, samtidigt som de höll en trevlig ton. Det är klart, raljanta är de förstås från tid till annan, men det hör liksom till i Försvarsmakten. Och för det mesta gillar jag det. Men löjtnantens ord ekar i mitt öra, efter sista serien med AK4:an på 30 meter: "Du kan ju skjuta." Efter att inte ha gjort det på ganska exakt ett helt år, och dessutom med ett nytt vapen, kändes det bra.

Såhär ser fingrarna ut efter sammanlagt cirka 18 timmars ta isär-sätt ihop, ladda-patron ur, skytte, vård och annat fipplande med en AK4 utan handskar. 



Väcker bitterljuva minnen från Aldrig ge upp, den åtta dygn långa slutövningen på GMU. Fast när jag hade kommit hem därifrån kunde jag inte ens hålla i en penna och skriva, så såriga och stela var mina små fingrar då. Så jag vet att det egentligen inte är så farligt, i jämförelse, och att det snart går över. Som med så mycket annat.

onsdag 17 oktober 2012

Lyx och lera

Hittade den här bilden idag, på ett födelsedagskort som jag ska skicka till min fina faster.



Jag tycker den sammanfattar mig rätt väl: fin klänning, champagne - och gummistövlar. Jag har skrivit om det förut. Rött nagellack på militärträningen och killskor på smokingmiddagen. Jag gillar båda sidorna och båda sidorna måste finnas med för att jag ska bli riktigt nöjd. Men det behöver inte vara champagne. 

Under fältdygnen på GMU förenades jag och kamrat M, som de livsnjutare vi är, i vår vilja att anstränga oss det där lilla extra för att höja nivån på livet ute i skogen, om så bara en aning. När det en gång hade blivit en oplanerad paus på grund av någon felbokning i schemat, prioriterade de allra flesta det mest uppenbara: att sova en stund. Men M packade upp gasköket (ja, för han hade förstås varit på Naturkompaniet under ledigheten och köpt egen gas som han tagit med sig ut i fält för att kunna koka upp vatten fortare). Sen fixade han kaffe, som smakade gudomligt en krispigt solig höstdag på skjutfältet. Som sagt, det behöver inte vara champagne. Det kan vara Försvarsmaktens billiga Nescafé-kopia. Det är sammanhanget som gör det till lyx.

När jag växte upp brukade min pappa säga till mig att jag var en tuff brud i lyxförpackning. Han hade nog rätt.

Om du tycker sånt här är intressant, kan du läsa mer om att vara mångsidig under "About" på den här sidan (Robyns stylists webbsida).

...

Kvällens militärträningspass var... (jag vet inte riktigt om jag vågar skriva det här...) ganska lätt. Eller? Var det för att jag åt en svindyr nötbar från Espresso House två timmar innan träningen och hade mer energi den här gången? Eller var det för att jag jämförde med lördagens långpass, där instruktör J plågade oss igenom 120 minuter av backintervaller, kånka på kamrater och de vanliga härma-djur-övningarna som han verkar älska?

Jag vågar aldrig säga att ett militärträningspass är lätt, för det känns som att man jinxar det. Då kan man ju ge sig fan på att nästa pass är så mördande så att träningsvärken börjar trilla in redan på cykeln hem. Eller så råkar nån instruktör höra vad man säger eller läsa på Facebook vad man skriver, och då får man smaka på mjölksyra nästa gång. För lätt ska det ju inte vara.

söndag 14 oktober 2012

Nöjd

Igår: långt och hårt militärträningspass i solen med kamrat F och kamrat T som äntligen kom på besök i stan. Härlig brunch följde hemma hos mig. Till sist pizza och öl i soffan framför Downton Abbey.

Idag: långfrukost i sängen till Godmorgon, världen! och höstrusk utan för fönstret. Hett te med honung. Sedan lunch på stan och teater av Jonas Gardell med fina vänner till kvällen.

På det hela taget är jag förnöjd med mitt liv för tillfället. Inte anmärkningsvärt lycklig, men väldigt nöjd. Just nu har ordet "vardag" en väldigt positiv klang för mig. Det är nästan så att jag helst inte vill resa bort alls, för jag är så nöjd med min vardag... Ibland tänker jag förstås att det kunde vara bättre på det ena eller andra sättet. Men ändå. Jag längtar inte bort till ett annat liv, någon annanstans. Militärträningen har fått mig att se fram emot årstiden som nu kommer, istället för att önska bort den, som de flesta omkring mig verkar göra. Det är jag tacksam för.

Och efter höstvintern kommer vintern, förhoppningsvis med massor av snö, skidåkning (på längden förstås), toppturer med vedklyvningspaus och braskamin. De sex månader som nu kommer är mina bästa månader, faktiskt.

fredag 12 oktober 2012

Fredag 06.41

Mörk morgon. Nära nollgradigt. Klart väder. Gatlyktornas kalla sken.
Den bara huden på mina fingrar mot kall metall, när jag öppnar grinden från gården ut på gatan.

Jag lägger märke till två saker:
1) Jag har ingen mössa på mig. Och det lägger jag inte märke till för att jag fryser. Utan för att i den här temperaturen, den här tiden på dygnet och året, i känslan som den här stunden ger mig, så blir jag plötsligt soldat igen. Bara en millisekund. Sen tillbaka igen, till öppnandet av grinden.
2) Människorna som stryker fram på gatorna vid den här tiden på dygnet - ja, det ser så ut, de stryker fram - särskilt de i grupp, och särskilt om de har en luvtröja med kapuschongen uppdragen över huvudet, kastar mig tillbaka till Västbanken. Plötsligt är jag där igen. De är unga palestinska män, på väg att söka sin lycka på andra sidan vägspärren. När jag rundar hörnet ner mot tunnelbanan stöter jag ihop med tidningsbudet som kommer dragandes med sin övertäckta vagn. Det hade kunnat vara en fruktvagn från checkpointen i Qalqiliya. Fruktförsäljarna som samlas där i arla morgonstund i hopp om att få något sålt till de stackars satar som ska köa någon timme och ta sig igenom checkpointen till jobbet på andra sidan. I Israel.



onsdag 10 oktober 2012

Flickiga riddare

Fick den här bilden, på mitt fadderbarn, skickad till mig av barnets mor. (Och nej, det är inte ett sånt där fadderbarn som man kan skaffa via Plan International för att dämpa sitt världssamvete, det är mitt alldeles egna fadderbarn som jag har fått den stora förmånen att vara gudmor till.) Svårt att se om det är en flicka eller pojke, eller hur?

 

Den här bilden väckte upp en massa minnen och tankar hos mig.När jag växte upp älskade jag medeltiden. När vi tjejer i mellanstadieklassen pratade om vad vi ville bli när vi blev stora, flög det omkring ord som "hårfrisörska" och "flygvärdinna". Jag förstod inte alls. Min dröm var att bli arkeolog. På mellanstadiet slukade jag Olov Svedelids ungdomsböcker "Slottet brinner", "Störta tyrannen" och "Den onda makten" som avhandlade politiska maktkamper i korridorerna på Stockholms slott (det gamla slottet alltså) och klasskillnader i den historiska huvudstaden. Sådant nördade jag ner mig i. Nu kan jag inte låta bli att se paralleller till mitt vuxna jags kulturintag i form av tv-serien "The West Wing" och Jan Guillous Hamiltonserie. Min absoluta favorit bland Svedelids verk var "Striden vid ringmuren", en roman om Valdemar Atterdags brandskattning av Visby 1361. Jag tjatade på min pappa att läsa den som godnattsaga för mig, om och om och om igen. "Hemska historier", minns jag att han sa och skakade på huvudet, men läste snällt ändå. Han var ju trots allt reservofficer.Redan på lågstadiet hade jag gått med i Riddarklubben, en förening för barn som fanns på Livrustkammaren på Stockholms slott. På klassfotot i trean har jag en Riddarklubben-knapp på min rutiga flanellskjorta. Så det är för alltid inristat i historien genom skolkatalogens dammiga arkivsamling.På Riddarklubben kunde man klä ut sig, dubbas till riddare och leka tornerspel. Urspännande grejer för en nioåring. Och här kommer poängen, för det var just det att det var spännande. Det var ju det som drog mig dit. Men som flicka fick man inte klä ut sig till riddare och göra de spännande sakerna. Man skulle klä ut sig till prinsessa. Eller, det är så jag minns det - det är möjligt att man hade fått om man verkligen hade stått på sig. Men ingen annan flicka klädde ut sig till riddare. Ingen annan flicka verkade ens vilja klä ut sig till riddare. Jag upplevde det som ett omöjligt val och det gjorde mig ledsen. Jag tröttnade snart på Riddarklubben. (Efter ett antal år fick jag väl bli riddare ändå, i nån sorts uppdaterad form - jag fick inte strida med lans och svärd, men väl lära mig närkampstekniker och att skjuta med AK5.)Jag kan förstå att människor raljerar över ordet "hen" och tycker att genuspedagogik på dagis är att gå för långt. Men de som tycker så har nog aldrig varit i mina skor. I en nioårig flickas skor, som inget hellre vill än att leka riddare och slåss mot banditer, men som hänvisas till att sitta och fläta i en ömtålig tyllklänning. Inget fel med det, det är inte så jag menar - de flickor som vill sitta och fläta ska förstås få göra det. Och den möjligheten ska pojkarna också ha. Det viktiga är att alla får välja det de själva vill. Utan pekpinnar från något håll. Även om man så bara är nio år.



söndag 7 oktober 2012

Det kunde varit värre

Igår, den soligaste och krispigaste höstdagen hittills, ägnade jag en timme och fyrtioen minuter åt att omväxlande springa, krypa, vada, jogga, lunka och klättra mig fram på en tio kilometer lång utstakad bana i Åkersberga. TjurRuset kallas det. En riktig genomkörare.

Såhär såg mina ben och fötter ut när jag hade kommit i mål.

Jag som inte har sprungit en mil i sträck på flera år, hur tänkte jag? Jo, jag tror att jag tänkte "Det är ju inte värre än ett lördagspass på militärträningen" (de brukar vara två timmar långa). Men sen glömde jag liksom bort att jag inte har varit på ett lördagspass på ett halvår, heller. Det kom lite som en chock för kroppen. På vägen hem följde kroppen den klassiska endorfinkurvan fånleende, babblande och facebookande till att landa i total apati och utmattning, samt visst illamående, ungefär fem minuter senare. Jag kom hem och lade mig på sängen, utan att duscha, äta eller packa upp mina leriga kläder. En halvtimme sov jag. Sen var jag på banan igen, en halvliter saltvatten senare.

Banan var extremt kuperad, vissa passager var ren bergsklättring och vi löpare fick stötta oss mot varandra för att komma upp. Redan efter en kilometer skulle man ta sig uppför en lång skidbacke. Och sen satt mjölksyran där, kan man säga, i en och en halv timme till. I kombination med gyttjiga byxor och vattenfyllda skor kändes mina ben ungefär tio kilo tyngre än vanligt. 

När jag vadade genom ett av de iskalla, midjehöga träsken tänkte jag bara: "Tänk om jag hade haft stridssäck, stridsväst och AK att släpa med mig just nu. Fan vad skönt att man slipper sånt!" Jag föreställde mig olika sätt att hålla AKn för att undvika att den skulle komma i kontakt med vattnet, kunde nästan känna tyngden av den mot underarmarna. Och vips kändes det inte så jobbigt. Utan rätt lätt faktiskt. Den kalla vinden som drog mot min bara hud kändes helt plötsligt skönt avsvalkande. Som om jag hade haft tio kilo att bära på dittills och just fått kränga av mig alltihopa.

Samma "det kunde varit värre"-mantra praktiserade jag framgångsrikt under GMU. Eller, framgångsrikt för mig i alla fall. När jag berättade om min, som jag tyckte, smarta strategi för kamrat M tyckte han att det var negativt att tänka så, han fick upp bilder av alla möjliga jobbiga situationer som man skulle kunna bli utsatt för. Det dränerade honom på energi. Men jag fick kraft av det. Man kunde variera temat. Om det kändes kallt var det bara att tänka "skönt att det inte är tjugo minus och snö i alla fall" och genast kändes det lite varmare. Om det kändes olidligt att hålla jämna steg med 1.80-killarna med stridspackning på, försökte jag bara tänka att "vad skönt att vi slipper bära sextio kilo i alla fall". Och så vidare och så vidare i all oändlighet.

Intressant det där, hur olika saker kan motivera olika personer. Det där hjälper i alla fall mig framåt, både på NMT-passen och på TjurRuset igår: pannben och "det kunde varit värre". Alternativt "det kan alltid bli värre" - för det kan det ju också.

torsdag 4 oktober 2012

Om närhet och brännässlor


Igår slog mig någonting, som jag har gått och tänkt på lite till och från sedan dess. Jag pratade med kloka S om jobb och vad det är jag vill göra i framtiden och så där. Och när jag var på väg ner i tunnelbanan kom jag på det: varför jag har den här idén att jag vill jobba i Försvarsmakten. 

Det jag upplevde under GMU var en extrem närhet till kamraterna och en gruppgemenskap, som är svår att beskriva och som jag nog inte har upplevt på samma sätt någon annanstans. Delvis därför att den bygger mycket på fysisk närhet, som jag inte upplever så ofta som vuxen - förutom i militärträningen, men den är ju också militär - och verkligen inte ofta i jobbsammanhang. Men också för att jag var så avklädd (även mentalt) inför kamraterna och befälen. Allt från att stå och skämmas för sitt dåligt städade skåp till att komma ihåg att dra ut sprinten innan man kastar iväg handgranaten - det handlar om personligt ansvarstagande. Och har man inte gjort rätt, blir det konsekvenser. Det får följder. Det här har jag försökt att förklara för mina civila vänner så många gånger, de som tror att militär = robot, typ. Det går inte att vara en robot när man måste ta personligt ansvar. Det blir tvärtom.

Det blir förstås annorlunda om man blir anställd än om man är GMU-rekryt, som anställd bygger man väl upp den där illusionen av fasad som på alla andra arbetsplatser. Men ändå. Jag tror ändå att det är något speciellt i Försvarsmakten. Det närmaste jag kan likna det vid är lustigt nog från min tid som ungdomsledare i kyrkan. Där var vi också extremt nära. Även om det inte var fysiskt på samma sätt, och inte handlade så himla mycket om ansvarstagande. Mer om gemenskap.

Men det kyrkan har gemensamt med försvaret är att det inte går att gömma något i längden. För det kommer fram till slut. Det blir så uppenbart att otydlig rollfördelning och skuldkänslor som skyfflas runt hit och dit är destruktivt för gruppen. Det finns något renande i den dynamiken, det kan vara jobbigt att ta i, men det är äkta och på riktigt. Sånt dras jag tydligen till. Bra att veta om sig själv.

...

Måndagkvällens statiska magövning i brännässlesnåren har för övrigt gjort sig påmind idag (se nedan), delvis tack vare den hippa polyesterblus som inte andas överhuvudtaget och som jag valde till dagens outfit. Tänk att brännässlorna fortfarande bränns hörni! Än är det inte vinter.



tisdag 2 oktober 2012

Dagen efter

Nu landar träningsvärken. Den liksom faller ner steglöst i kroppen, del för del, muskelgrupp för muskelgrupp. Tröttheten känns som en belöning. Jag har använt min kropp.

måndag 1 oktober 2012

Tillbaka i skogen

Idag var jag tillbaka i skogn för första gången på över två månader. Och det är ju det här jag gillar med militärträningen. Perfekt temperatur (ungefär tio grader), lerklegg, duggregn och skymning. Nu börjar den. Årstiden då instruktörerna har pannlampa, då skogen är alldeles tyst och mörk och man får kolla var man sätter fötterna, för annars kan man halka och sträcka lårmuskler och det är inte skönt. Man tror inte att man kan vara i skogen då, men det kan man. Om man har kamraterna med och en instruktör som man litar på till hundra procent. Och det har man.

En tjej jag inte kände igen sa "Jag började i april, så jag har bara tränat de sköna månaderna hittills". Jag var bara tvungen att svara "Det är ju nu de sköna månaderna börjar". "Vaddå?", sa hon och tittade storögt på mig. Då flikade E in: "Ja, vintern är faktiskt bäst". "På vilket sätt är vintern bäst?", sa tjejen. "För att man är aldrig ute annars den här årstiden", blev mitt korta svar. Jag hade kunnat hålla på länge till, men det fick jag förstås inte, för vi skulle ju springa, och när man springer, pratar man inte. Det finns hundra saker som gör att vintern är bäst. (Det får jag nog tillfälle att återkomma till!)

I en övning sprang vi två och två uppför en backe. Vi skulle hålla varandra i armkrok, men den ena i paret sprang baklänges och höll i den andra som sprang framlänges. Man fick inte titta sig om när man sprang baklänges. Men uppför en mörk, lerig skogsstig i duggregn skulle man. Bakåt. Man fick hålla sig i sin kamrat och lita på att hen tog ansvar för en. För att man inte skulle snava eller springa in i någon eller något. Tillit kallas det. Fint. Bra att öva på.

Första gången jag testade SpeedCrossen i lera också, riktigt bra fäste! Efteråt såg de ut som nedan, riktigt djäkla oktoberlovely.