Flickiga riddare

Fick den här bilden, på mitt fadderbarn, skickad till mig av barnets mor. (Och nej, det är inte ett sånt där fadderbarn som man kan skaffa via Plan International för att dämpa sitt världssamvete, det är mitt alldeles egna fadderbarn som jag har fått den stora förmånen att vara gudmor till.) Svårt att se om det är en flicka eller pojke, eller hur?

 

Den här bilden väckte upp en massa minnen och tankar hos mig.När jag växte upp älskade jag medeltiden. När vi tjejer i mellanstadieklassen pratade om vad vi ville bli när vi blev stora, flög det omkring ord som "hårfrisörska" och "flygvärdinna". Jag förstod inte alls. Min dröm var att bli arkeolog. På mellanstadiet slukade jag Olov Svedelids ungdomsböcker "Slottet brinner", "Störta tyrannen" och "Den onda makten" som avhandlade politiska maktkamper i korridorerna på Stockholms slott (det gamla slottet alltså) och klasskillnader i den historiska huvudstaden. Sådant nördade jag ner mig i. Nu kan jag inte låta bli att se paralleller till mitt vuxna jags kulturintag i form av tv-serien "The West Wing" och Jan Guillous Hamiltonserie. Min absoluta favorit bland Svedelids verk var "Striden vid ringmuren", en roman om Valdemar Atterdags brandskattning av Visby 1361. Jag tjatade på min pappa att läsa den som godnattsaga för mig, om och om och om igen. "Hemska historier", minns jag att han sa och skakade på huvudet, men läste snällt ändå. Han var ju trots allt reservofficer.Redan på lågstadiet hade jag gått med i Riddarklubben, en förening för barn som fanns på Livrustkammaren på Stockholms slott. På klassfotot i trean har jag en Riddarklubben-knapp på min rutiga flanellskjorta. Så det är för alltid inristat i historien genom skolkatalogens dammiga arkivsamling.På Riddarklubben kunde man klä ut sig, dubbas till riddare och leka tornerspel. Urspännande grejer för en nioåring. Och här kommer poängen, för det var just det att det var spännande. Det var ju det som drog mig dit. Men som flicka fick man inte klä ut sig till riddare och göra de spännande sakerna. Man skulle klä ut sig till prinsessa. Eller, det är så jag minns det - det är möjligt att man hade fått om man verkligen hade stått på sig. Men ingen annan flicka klädde ut sig till riddare. Ingen annan flicka verkade ens vilja klä ut sig till riddare. Jag upplevde det som ett omöjligt val och det gjorde mig ledsen. Jag tröttnade snart på Riddarklubben. (Efter ett antal år fick jag väl bli riddare ändå, i nån sorts uppdaterad form - jag fick inte strida med lans och svärd, men väl lära mig närkampstekniker och att skjuta med AK5.)Jag kan förstå att människor raljerar över ordet "hen" och tycker att genuspedagogik på dagis är att gå för långt. Men de som tycker så har nog aldrig varit i mina skor. I en nioårig flickas skor, som inget hellre vill än att leka riddare och slåss mot banditer, men som hänvisas till att sitta och fläta i en ömtålig tyllklänning. Inget fel med det, det är inte så jag menar - de flickor som vill sitta och fläta ska förstås få göra det. Och den möjligheten ska pojkarna också ha. Det viktiga är att alla får välja det de själva vill. Utan pekpinnar från något håll. Även om man så bara är nio år.