måndag 30 december 2013

Kom ihåg att andas

Igår var jag på yoga. Det är skönt som omväxling. Inte bara mot det kanske mest uppenbara - militärträningen. Utan mot det mesta i vardagen. Tidspassningarna. Uppkopplingen. Nyhetsflödet. Trafiken. De sociala koderna. På yogan tvingar jag mig liksom att ta en 55 minuters paus från allt det där, och även om jag sneglar mot klockan mest hela tiden under passets gång, funkar det ändå. Jag kommer ner i varv. Andas. Går därifrån lite gladare, lite lugnare. Jag hoppar över att lyssna på det värsta flummet och gör bara som instruktören säger. Det funkar rätt bra.

Så man kan säga att jag går på yoga för att det kompletterar militärträningen. På yogan tränar jag på smidighet, balans och att komma ner i varv. Att vända blicken inåt. Saker som vi verkligen inte gör på militärträningen.

Men yogan stärker mig också inför militärträningen. För vi övar på statisk styrketräning, medveten andning och kroppskontroll. Saker som är väldigt bra att ha när vi klättrar över grindar, plankar och springer i skogen. Eller när vi har pass med instruktör J, som ikväll. På instruktör J:s pass kommer yogakunskaperna väl till pass. Han är nog den instruktör som länkar ihop militärträningen med yogan i min värld. Det är ideligen olika djurarter man ska imitera, bara ikväll fick jag vara säl, krokodil och björn. Han kör också extremt funktionella övningar, som att släpa sig fram över fotbollsplanen enbart med hjälp av armarna utan att ta hjälp av benen, eller att bära på en kamrat som sprattlar som ett barn som inte vill gå och lägga sig. Det är mycket statisk styrka och kroppskontroll. Precis som på yogan. Och när vi stretchar mot slutet av passet gör vi faktiskt en övning som lika gärna hade kunnat vara en del av gårdagens yogapass. Vi vrider överkroppen bakåt, först åt vänster, sedan åt höger, och vänder blicken åt olika håll för öva på att hålla balansen.

Kom ihåg att andas, säger instruktör J. Ja, just det. Det var just det.

tisdag 17 december 2013

Seinfeldsk träning

Mitt andra pass efter återkomsten leds, också det, av instruktör C. Han har annonserat på förhand i Facebookgruppen att det blir "Ghostbusters"-tema. Det verkar ju kul, men jag fattar inte riktigt. Å andra sidan är det ofta jag inte fattar såna där hintar av militärträningsinstruktörerna, så jag tänker inte mer på det. Det är bara kul när de visar att de har tänkt i förväg.

Jag har sovit dåligt under natten och lyckas inte riktigt få till någon eftermiddagsvila som det var tänkt, så jag är verkligen tveksam in i det sista till om jag ska ta mig iväg och träna. Det gäller att inte gå på för hårt nu när jag fortfarande är i återhämtningsfas från min långa frånvaro.

Men jag tror inte att det kommer bli bättre om jag stannar hemma, så jag tar mig iväg och lyckas peppa upp mig riktigt ordentligt på vägen dit och träffar några kända ansikten i omklädningsrummet. Och vi drar iväg och får göra armhävningar och burpees och upphopp och blir först underkända och sedan godkända på att jobba i grupp. Sånt gillar jag. När man blir bedömd på inställning, snarare än ren prestation.

Instruktör C skriker ödesmättade sentenser under hela passet, på ett sätt som liknar instruktör M. "Låt känslorna av obehag komma… och tryck sedan undan dem!" är en sådan. "Bestäm er för att ni ska klara det!" är en annan. Och vi springer och springer och när instruktör C tycker att vi pratar för mycket ökar han tempot och jag flåsar och får håll och tar tag i kamratens arm och får en hand i ryggen och jag är tacksam. Vi sätter alla tänkbara kroppsdelar i backen på C:s kommando, till och med "höger ögonbryn". Sen står vi i planka i en evighet och jag ger upp flera gånger - min mjölksyretålighet är i botten nu, för lite träning och sömn i kroppen. Men varje gång jag ger upp gör jag ett nytt försök. Om och om och om igen.

Vi gör armhävningar med fötterna på en bänk och händerna i backen och jag svankar som en vitrysk 80-talsgymnast, det är bedrövligt, men den här gången ger jag inte upp. Jag håller ut. Det är mycket ansträngande. Men det är enkelt mentalt. Han har sagt att det blir fyra armhävningar på hans räkning och då blir det fyra. Och då är det bara att bestämma mig.

 "Det är bara när man gör riktigt jobbiga saker som man är en spökjägare!" ropar han till oss när det inte är mycket kvar av passet. Och nu, först nu, trillar poletten ner. Ghostbusters! Spökjägare! Som jagar hjärnspöken. Såklart.

Det från början gåtfulla och knasiga framstår nu som någonting självklart och uppenbart. Kanske har alla andra redan fattat det, men för min del knyter instruktör C därmed ihop passet med lätt och elegant hand, likt Jerry Seinfeld i sina bästa tv-avsnitt. Jag är imponerad, utmattad och lätt illamående. Helt okej betyg för ett militärträningspass.

onsdag 11 december 2013

Nypremiär

"Vi har dem allihop. Ibland hoppar de upp på axeln och vill bestämma vad vi ska göra. Men ikväll ska vi trycka undan dem."

Det är instruktör C som ingjuter mod i trupperna före passet, när vi står uppställda vid fotbollsplanen, som nu är spolad till isbana. Han talar om hjärnspöken. Instruktör C är ny för mig. Jag har träffat honom förut, men aldrig tränat med honom, eftersom jag ju har varit borta från träningen i två och en halv fucking månad och han började i slutet av sommaren. Jag har fått ett gott intryck av honom och hört fina omdömen från andra, men ändå. Det är alltid lite nervöst första gången. Med nån man inte känner.

Och det är alltid samma sak på militärträningen: det är inte förrän jag har mött just mina hjärnspöken som jag verkligen fattar vad det där handlar om. För mig är det oftast ingen match att klättra över en grind eller krypa i ett rör. Då kan jag peppa och hjälpa dem som tycker att det är svårt eller läskigt. Men när det kommer till de där statiska styrkeövningarna, då vill jag ge upp. Och det är ju precis det det handlar om. Det är där de kommer in. Hjärnspökena. Mina hjärnspöken.

Instruktör C bjuder på en helt ny sån övning ikväll. Hjärnspöksövning. Vi jobbar i par, och den ena i paret står i framåtstupa ställ med händerna i ett fast grepp om ledstången som går utmed asfaltsvägen bort mot universitetet. Den andra i paret håller om fötterna, ungefär som i skottkärra. Sen är det meningen att den i framåtstupa ställ ska förflytta sig i sidled på ledstången genom att flytta händerna. Helt plötsligt ropar instruktör C "tre", eller "ett", och då ska vi göra lika många armhävningar där vi står. Sen förflyttning igen.

Jobbig övning. Efter två och en halv fucking månads frånvaro: en helt sjuuukt jobbig övning. Jag vill ge upp. Jag vill säga att jag inte kan, att det här är för hårt för mig på mitt nypremiärspass. Men så tänker jag på det han sa om hjärnspökena i början. Och då går det upp för mig att det är ju precis det här det handlar om. Om tjejen som är rädd för höjder kan klättra över en grind, trots att hon säger "det här är det värsta jag vet", så kan väl jag trycka mig igenom mjölksyran. Ja, det är min förbannade skyldighet att göra det när nu hon har gjort det hon bävade för. Så jag håller ut, och det ser inte snyggt ut, men det går. Som ett av mina GMU-befäl brukade säga: det är inte bra, men det är godkänt.

Det är så här det känns. Att möta hjärnspökena. Vad ont det gör i stunden. Och vad stärkt jag blir i längden.

"Om man förväntar sig det allra värsta, blir allting en positiv överraskning" hojtar instruktör C i mörkret. Ja. Precis så. Det är just så jag brukar tänka. Vissa tycker att det är negativt att tänka så. Men det funkar för mig. Jag har skrivit om det tidigare.

Det allra, allra sista vi gör, efter att ha stått nittio sekunder i jägarvila mot tegelväggen strax innanför grinden mot idrottsplatsen, är att stå i ytterligare jägarvila medan en kamrat står på knäna. Hela hennes tyngd på mina ben alltså. Plus jägarvilan. Plus mjölksyran från de föregående nittio sekunderna. Jag trycker ut koldioxiden allt vad jag kan och profylaxandas så att vilken barnmorska som helst hade trott att jag var redo för förlossning. Och kamrat C är snäll och berömmer och till sist är det över och vi löper tillbaka mot omklädningsrummen och någon i täten får för sig att spurta de sista trettio metrarna och jag trycker ut lite obefintlig energi ur låren. Och vi gör våra sedvanliga upphopp och går in i korridoren och stretchar och jag har så mycket endorfiner i bröstet att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag vill skrika, hoppa, dansa. Jag är så glad.

"Hur kändes det där då?" frågar gulliga ankare R i omklädningsrummet efteråt. Han vet ju att jag har varit borta i vad som känns som en evighet. "Jo, rätt bra", svarar jag och ger mig in i nån sorts analys av min löpstyrka och mjölksyretålighet och bla bla bla, och till sist landar jag i att det kändes "över förväntan". Så det ska nog gå framöver också. "Ja, och du är ju så djävla envis", säger ankare R. "Såhär tjockt pannben" och så måttar han ungefär trettio centimeter ut i luften från sin egen panna. Jag ler. Jo. Så är det ju.

Och när jag har kommit hem och duschat och käkat och landat i soffan känns det lite i vänster knä efter asfaltslöpning med Icebugsen (vinterlöparskorna med ståldubbar, men utan särskilt mycket dämpning). Jag vet att jag måste göra mina naprapatövningar ordentligt för att bli av med det där. Men vafan. Jag är ju lycklig. Och just nu smäller det så djävla mycket högre.

fredag 8 november 2013

Känslan

Den där nyfikenheten, viljan att prova något nytt, förväntan på vad den här upplevelsen ska göra med mig. Och känslan när man sen undrar vad fan man har gett sig in på, man vill pausa, spola tillbaka bandet, dra sig ur. Och sen tar man steget över den där gränsen, bryter vallen, tar sig över spärren. Och lyckan efteråt.

Den känslan. (2.38 och framåt. Men se hela för bästa effekt.)


söndag 3 november 2013

Tacksam

I slutet av november firas Thanksgiving i USA. Det är en tradition vi inte har här, men som är fin. Att uppmärksamma det man är tacksam för. I mitt fall går tankarna osökt till militärträningen.

I min sjukfrånvaro under hösten har jag gjort ett sorts "bokslut" över de senaste åren med militärträningen. Sedan jag började 2009 har jag fått uppleva så mycket. Som jag helt säkert inte hade haft möjlighet att göra annars. 


Sprungit med skyddsmask, krupit i dräneringsrör, övat taktiskt omhändertagande av stridsskadad, hoppat i Riddarfjärden från Söder Mälarstrand "som en fallskärmsjägare", klädsimmat och livräddat, burit sjukvårdsbår, stockar och bildäck, sprungit hinderbana på Karlberg och Polishögskolan, imiterat hundar, grodor, ankor, björnar och krokodiler, släpat mig fram genom nollgradiga träsk, snöbollskrigat mig fram i Lilljansskogen, förälskat mig i ylleunderkläder och lärt mig att det går att springa i obanad terräng med pannlampa. 

Jag, som både är höjdrädd och lätt blir sjösjuk, fick efter något år med militärträningen för mig att jag skulle jobba som jungman (hjälpreda för matroserna) på ett segelfartyg, en brigg. Jag gjorde det, och jag gillade det, och en vacker majkväll i Stockholms innerskärgård svalde jag den där höjdrädslan och klättrade 27 meter upp i röjelrået för att sätta segel

Efter två år med militärträningen fick jag för mig att jag skulle klara av tre månaders gröntjänst med trettio stycken tio år yngre grabbar. Jag, som alltid har varit sist och svagast, pluggisen och akademikern. Jag gjorde det, och jag gillade det, jag stretchade ut min "comfort zone" till oigenkännlighet och de där grabbarna valde mig till förtroendeman för plutonen. 

Efter tre år med militärträningen fick jag för mig att det nog vore kul att ta mig fram med karta och kompass i de karga, storslagna Lapplandsfjällen. Jag, vars idrottslärare ringde polisen efter att jag gått bort mig från eljjusspåret i högstadiets tämligen enkla orientering. Jag gjorde det, och jag gillade det, jag fann en ny vän och en djup kärlek till fjället.

När jag tänker efter framstår jag som Ronja Rövardotter, som söker upp farorna för att lära sig att vara försiktig. Men allt är inte bara action. Bäst av allt med militärträningen är nog förmånen att få gömma mig för supertuffa Norrlandsjägare som räknar ner i kurragömma.

Jag har tränat i allt från -18 till +27 grader. Morgnar, kvällar, i mörker, gryning, skoningslöst dagsljus och skymning. I ösregn, höstlera, kulingvind, vargavinter, vårslask, sommarhetta och allt tänkbart väder där emellan.

Jag har växt till kropp och själ. Jag har lärt känna mig själv och många andra fina människor som jag aldrig hade anat fanns där ute. 

Jag har lärt mig att jag kan lita på mig själv och andra, även dem jag inte känner. Kanske särskilt dem. Och att detta är det som räknas. På slutraden, när man summerar det hela.

fredag 18 oktober 2013

Från Västbanken intet nytt - Reserapport 5


Jag kom på att mina reserapporter från Västbanken inte finns någonstans på nätet. Så då får jag väl se till att de kommer upp. Jag lägger upp dem ett i taget här på bloggen, i kronologisk ordning efter att jag skrev och skickade dem.

---


Reserapport 5
Jayyous, 20 februari 2012

Vägspärrarnas drottningar

Vi möts i kommunhuset i den lilla byn Kafr ad Dik, en halvtimmes bilväg från min tillfälliga hemby Jayyous på norra Västbanken. Här ska snart hållas en demonstration mot att israeliska staten vill inkludera ytterligare mark från byn i en utbyggnad av bosättningen Ale Zahev på andra sidan vägen. Blir planen verklighet kommer 80 procent av byns land hamna under israelisk kontroll.

Följeslagarna är här för att observera och dokumentera demonstrationen. Ett antal anställda vid kommunen, andra internationella observatörer och aktivister, en hel del unga män från byn samt damerna från den israeliska fredsorganisationen Machsom Watch har samlats för att få en plastmugg med värmande sött te innan vi ger oss ut i regnet. En av eldsjälarna i Machsom Watch, Tamy Cohen, kommer fram till mig från andra sidan rummet. Jag har nämligen råkat hamna bredvid ett av de få elektriska värmeaggregat som hjälpligt värmer upp de stora stenhusen här på Västbanken under vintermånaderna.

- Jag ser att du har kontakter, ler hon och blickar menande mot det åtråvärda aggregatet. Vi skrattar tillsammans.
- De ställde inget bredvid mig. De gillar inte judar, säger hon och blinkar mot mig, och skrattar igen.
Jag ler lite stelt och försöker skratta, men skrattet liksom fastnar i halsen. Jag antar att man måste vara israel för att kunna ha en så svart humor i en sådan här situation. Jag frågar Tamy om vad hon tror om den politiska utvecklingen i Israel. Går det åt rätt håll?
- Vi har aldrig haft en så här dålig regering, säger hon. Jag är 81 år gammal och det har aldrig varit såhär illa. De vill ingenting. De pratar, men de gör ingenting. Men man måste behålla hoppet. Jag tror att vi fortfarande kan leva i fred med palestinierna som grannar. I två självständiga stater. När jag stred i självständighetskriget 1948 trodde jag att det var så det skulle bli. Och det tror jag fortfarande.

Tamy Cohen och Rachel Afek från Machsom Watch. 




























Den israeliska fredsrörelsen är, liksom det israeliska samhället i stort, blandad och mångfacetterad. Det är en liten skara människor som är engagerade i flera små organisationer med olika mål och medel. Machsom Watch är en av dem. Det är en israelisk fredsorganisation som började sitt arbete 2001, och består av kvinnor som arbetar mot ockupationen av de palestinska områdena. De bevakar demonstrationer, militärrättegångar och framför allt vägspärrar på Västbanken (machsom är det hebreiska ordet för vägspärr) (About us”, Machsom Watch, http://www.machsomwatch.org/en/about-us). När jag möter Hanna Barag, en av organisationens stöttepelare, säger hon att de som äldre israeliska kvinnor spelar en särskild roll för de unga värnpliktiga soldaterna. Även om damerna själva har gjort värnplikten en gång i tiden odlar de inte samma militära gemenskap med soldaterna som vissa män inom fredsrörelsen kan göra. Samtidigt talar de till skillnad från internationella aktivister hebreiska och påminner genom ålder och utseende om soldaternas mödrar och far- eller mormödrar. Soldater som bär sig illa åt mot palestinier skäms när någon som skulle kunna vara deras mamma eller mormor ser på. Och särskilt när de blir tillrättavisade, på hebreiska, deras eget språk.

Rachel Afek är en annan veteran inom Machsom Watch som jag möter i Kafr ad Dik. Jag säger till henne att jag är imponerad av Machsom Watch arbete. Det är viktigt att människor i Israel engagerar sig, för även om vi internationella kan komma hit och observera, är det till syvende och sist människorna som bor här i landet som måste lösa den här konflikten.

- Men ni är också viktiga, säger Rachel. Ni kan påverka era regeringar att göra vad de kan för att få Israel att sluta med ockupationen.

Vad kan de göra? undrar jag. Vilken typ av påverkan från andra regeringar skulle du helst se?
- Utan tvekan ekonomiska sanktioner. En bojkott av Israel. Det måste göra ont. Först då kommer den israeliska regeringen ändra sig, säger Rachel.

Alla israeler håller dock inte med Rachel, även om de arbetar för fred. Många tycker som Avihai Stoller, som är pressansvarig på organisationen Breaking the Silence, (Breaking the Silence består av fd värnpliktiga israeliska soldater som berättar om övergrepp de har begått mot palestinier på Västbanken) och säger så här när jag träffar honom på ett kafé i västra Jerusalem:

- Jag tror inte på sanktioner mot Israel. Jag vill ju det som är bäst för mitt land. Men jag vill att vi förändras. Jag är ”pro-Israel” men ”anti-ockupationen”.

En mening som sammanfattar komplexiteten i det israeliska samhället rätt väl. 

torsdag 17 oktober 2013

Från Västbanken intet nytt - Reserapport 4


Jag kom på att mina reserapporter från Västbanken inte finns någonstans på nätet. Så då får jag väl se till att de kommer upp. Jag lägger upp dem ett i taget här på bloggen, i kronologisk ordning efter att jag skrev och skickade dem.
---

Reserapport 4
Jayyous, 9 februari 2012

Jordbrukarna i sömzonen

Jag träffar jordbrukarna Saleh Qudome och Ghazan Khader på deras mark utanför den palestinska byn Jayyous på nordvästra Västbanken. Saleh är medlem i Jayyous Land Defence Committee och Ghazan ordförande i Qalqiliya Farmers’ Union. Deras mark ligger i den så kallade sömzonen. Det är den del av landet som har hamnat mellan gröna linjen, som är den internationellt erkända gränsen mellan Israel och de palestinska områdena (Gröna linjen är stilleståndslinjen efter kriget 1949, och är därför den de facto internationellt erkända gränsen mellan Israel och de palestinska områdena. Diakonia, ”1967 års krig”, http://www.diakonia.se/sa/ node.asp?node=1202) och muren som den israeliska regeringen bygger. Sömzonen finns alltså öster om gröna linjen, men väster om muren. Den internationella domstolen i Haag konstaterade 2004 att muren är illegal eftersom den byggs inne på Västbanken och inte på den gröna linjen. (Diakonia, ”Internationella domstolens rådgivande yttrande”, http://www.diakonia.se/sa/node.asp? node=1162)

Ett problem för jordbrukarna i Jayyous är att det är svårt att få tillstånd att ta sig igenom muren för att arbeta på deras mark. Under 2011 ansökte 16 092 jordbrukare i Qalqiliya-regionen, som Jayyous tillhör, om att få tillstånd att passera muren. 7931 av dem avslogs, vilket är 49 procent. (Statistik från palestinska myndigheten District Coordination Liaison (DCL) i Qalqiliya den 31 januari 2012.)

Några jordbrukare äger stora landområden och skulle behöva hjälp att bruka sin jord, men har svårt att få tillstånd för att kunna anställa arbetare. Samtidigt går många unga palestinier arbetslösa på andra sidan muren.

-  Vi skulle kunna sysselsätta 1500 personer på den här marken. Men vi får bara 450-500 tillstånd att passera muren varje år, säger Saleh och blickar ut över sin fruktodling med dignande apelsin- och citronträd.

-  Dessutom vet inte jordbrukarna som har tillstånd vid planeringstiden om de kommer att ha kvar det när det är dags för skörd. De israeliska myndigheterna kan ta ifrån dig tillståndet när som helst utan förklaring. De säger att det är av ”säkerhetsskäl”. Då är det svårt att planera sitt arbete, fortsätter Saleh.

Saleh Qudome och Ghazan Khader på sin mark 

i sömzonen utanför Jayyous. 






















Ett annat bekymmer är grusvägarna som jordbrukarna använder. Israeliska myndigheter har inte givit jordbrukarna byggnadstillstånd för att asfaltera dem. Vägarna är ojämna och blir fulla med vattenpölar under de regniga vintrarna.

-  Våra bilar går sönder hela tiden på de här vägarna, säger Ghazan. Och vår frukt och våra grönsaker skakar så mycket på grusvägarna att när vi väl har kommit till grossistmarknaden i Nablus, så sorteras de i andrasorteringen direkt. Och då kan vi inte ta så mycket betalt för dem som vi skulle vilja.

-  En dag blev jag så desperat, så jag tog hit en bulldozer för att försöka göra något åt situationen själv. Då blev jag stoppad av ett israeliskt militärfordon. De ställde sig i vägen för mig, fortsätter Ghazan.

Senare berättar en annan jordbrukare, Shareef Khaled, att de nu har fått tillstånd av israeliska myndigheter att asfaltera vägarna. Men de behöver fortfarande hjälp med finansieringen.

- Vi har europeiska stater och organisationer som stödjer oss. Men ibland säger de nej eftersom vår mark ligger väster om muren. Det är känsligt för israelerna. Våra donatorer vill inte ha problem med israeliska regeringen, så då drar de sig hellre ur, avslutar Ghazan och suckar.

De israeliska myndigheterna har meddelat att de planerar att flytta muren i juni 2012 så att jordbrukarna i Jayyous får tillbaka delar av sitt land. Befolkningen på Västbanken har vant sig vid att inte ha för höga förväntningar, för deras erfarenhet är att myndighetsbeslut kan ändras från en dag till en annan. Men de hoppas förstås att beslutet ligger fast.

onsdag 16 oktober 2013

Från Västbanken intet nytt - Reserapport 3

Jag kom på att mina reserapporter från Västbanken inte finns någonstans på nätet. Så då får jag väl se till att de kommer upp. Jag lägger upp dem ett i taget här på bloggen, i kronologisk ordning efter att jag skrev och skickade dem.

---


Reserapport 3

Jayyous, 28 januari 2012

Flickan och havet

– Det är synd att jag inte kan åka dit. Jag vet inte hur man ska ändra på situationen. Men jag skulle vilja öppna muren och åka till havet. Om jag fick åka, skulle jag bada och spela fotboll på stranden...

Humsa är 17 år och går sista året på gymnasiet. Vi står på taket till hennes familjs hus i den lilla palestinska byn Jayyous och blickar ut över landskapet. Hennes blick fastnar på Tel Avivs skyskrapor, badorten Netanya och kärnkraftverket i Haifa. Och bortom de israeliska städerna, längst bort i horisonten, ser hon Medelhavet.


Tel Avivs skyskrapor syns i horisonten
från Humsas hustak i Jayyous.











Västbanken är ungefär lika stort som Södermanlands län, men medan Södermanland har 270 000 invånare (Länsstyrelsen Södermanlands län, http://www.lansstyrelsen.se/sodermanland/Sv/om-lansstyrelsen/om- lanet/Pages/default.aspx), har Västbanken 2,5 miljoner (Prognos enligt Palestinian Central Bureau of Statistics, ”Estimated Population in the Palestinian Territory Mid-Year by Governorate,1997-2016”, http://www.pcbs.gov.ps/Portals/_pcbs/populati/GOV1997-2016.htm)

Samtidigt är det betydligt svårare att ta sig fram på Västbanken. Enligt FN:s organ för samordning av humanitära affärer, UNOCHA, fanns det 522 vägspärrar som begränsade palestiniernas rörelsefrihet i september 2011. Muren som Israel bygger ligger till 80 procent på Västbanken, inte på israeliskt territorium, och hindrar många palestinier att ta sig dit de behöver.

De flesta rörelserestriktionerna på Västbanken introducerades som tillfälliga hinder efter våldsamheterna under den andra intifadan i september 2000. De flesta av dem har dock permanentats sedan dess, trots att säkerhetsläget har förbättrats betydligt och Israel har ett nära samarbete med palestinska säkerhetsstyrkor. (United Nations Office for the Coordination of Humanitarian Affairs (UNOCHA), ”Movement and Access in the West Bank Fact Sheet”, September 2011, Report Centre, Movement and Access Reports, http:// ochaonline2.un.org/Default.aspx?tabid=9000)

Om man som Humsa är över 16 år räknas man som vuxen, har egen palestinsk legitimation och måste söka tillstånd från de israeliska myndigheterna för att få komma in i Israel genom en av de 16 vägspärrar som finns i muren. Chansen för att en tonåring ska få tillstånd för att åka och bada är dock liten. De flesta tillstånd som utfärdas går till jordbrukare som vill komma igenom muren för att komma och bruka sin jord på andra sidan, och långt ifrån alla som söker tillstånd får ett. Av de 1038 jordbrukare som sökte tillstånd i Qalqiliya-distriktet på nordvästra Västbanken i december 2011 fick 687 tillstånd beviljat, medan åtta nekades. Resten, 343 personer, väntar fortfarande på svar. (Statistik från palestinska myndigheten District Coordination Liaison (DCL) i Qalqiliya den 4 januari 2012.)

Nu är det vinter och kallt med Mellanösternmått mätt, men i juli och augusti ligger medeltemperaturen i Jayyous på 30 grader och varma dagar kan den nå upp till 40 grader. Då längtar många palestinska barn efter att åka till havet.

– Jag gillar att simma - men jag kan ju aldrig simma utomhus, bara i badhuset i Tulkarem, för det är det enda i regionen dit kvinnor kan gå. Jag var vid havet en gång med min farbror när jag var sex år, och det var så vackert. Jag vågade inte hoppa i då... men om jag fick åka nu, skulle jag inte vara rädd, säger Humsa och blickar ut över den blå horisonten i fjärran. 

tisdag 15 oktober 2013

Från Västbanken intet nytt - Reserapport 2

Jag kom på att mina reserapporter från Västbanken inte finns någonstans på nätet. Så då får jag väl se till att de kommer upp. Jag lägger upp dem ett i taget här på bloggen, i kronologisk ordning efter att jag skrev och skickade dem.

---


Reserapport 2

Jayyous, 16 januari 2012

De frigivna

- De kommer snart! Kom ut, skynda er!

Det är vår lokala kontakt Mahmoud som ringer. Jag fokuserar yrvaket på klockan som lyser på mobilskärmen. 01.06 står det. De sex unga killar från min tillfälliga hemby Jayyous som precis har släppts från israeliskt fängelse är på väg tillbaka till byn. Jag och mitt team fumlar på oss kläderna i mörkret och tar oss ut på gatan. Vi väntar ett tag i snålblåsten. Sedan dyker de upp. En karavan av sex bilar med unga, jublande killar hängandes ut ur sidorutorna. De viftar med flaggor, Palestinas svart-vit-grön-röda och Fatahs gula. Glädjen är gränslös. Stämningen liknar den när ett fotbollslag har vunnit någon stor turnering. Men nu handlar det inte om sport, utan om mänskliga livsöden. De unga männen från Jayyous är fria igen.


I slutet av november 2011 fanns 4803 palestinska fångar i israeliskt fängelse (B’TSelem, ”Statistics on Palestinians in the custody of the Israeli security forces”, http://www.btselem.org/ statistics/detainees_and_prisoners). Den 18 december 2011 skedde den andra etappen av fångutväxlingen mot den israeliske soldaten Gilad Shalit, som Hamas tog tillfånga 2006 och släppte i oktober 2011. Totalt i båda omgångarna har 1027 palestinska fångar släppts i utbyte mot Shalit. I denna andra omgång kom alltså sex tillbaka till Jayyous (Associated Press, ”Final Group of 550 Palestinian Prisoners Released in Second Part of Shalit Deal”, http:// www.haaretz.com/print-edition/news/final-group-of-550-palestinian-prisoners-released-in-second-part-of- shalit-deal-1.402197).


21-årige Jamal är en av de frigivna. (Jamal heter egentligen något annat. Alla de frigivna fångar som omnämns i den här texten har fått andra namn. De vill inte uppge sina riktiga namn av rädsla för repressalier.) Vi träffar honom i hans föräldrahem några dagar efter hans hemkomst till Jayyous för att få höra om hans tid i fängelset. Jamal berättar sin historia lugnt och sakligt, och trots att hans ord måste gå genom vår tolk ser han oss i ögonen hela tiden. 















Han sitter i soffan med sin 10-årige lillebror vid sin sida, den enda familjemedlem som fått besöka honom i fängelset. Jamal arresterades i februari 2010 av ”säkerhetsskäl”, som det heter. Han vill själv inte berätta vad han är dömd för, han är osäker på vad konsekvenserna kan bli om det kommer ut. Men via Prisoners’ Club, en palestinsk statlig myndighet som stödjer fångar juridiskt, får jag reda på att han är dömd för att ha deltagit i demonstration (att delta i en demonstration kan anses som ett brott på Västbanken enligt den israeliska militärordern 101 från 1967. B’TSelem, ”Military order 101”, http://www.btselem.org/demonstrations/military_order_101) och kastat sten mot en militärjeep. Det är två av de vanligaste brotten unga män blir arresterade och dömda för på Västbanken.


Soldaterna kom till byn mitt i natten, omringade hans hus och ryckte upp honom ur sängen. Han fördes först till Huwara, ett israeliskt militärfängelse på palestinskt territorium. Den första månaden satt han i en liten, fönsterlös isoleringscell på en kvadratmeter och förhördes dag och natt. Han fick inte komma utomhus eller träffa någon annan på hela tiden, varken någon annan fånge, en advokat eller Röda korset. Jamal vägde 78 kilo när han arresterades. Efter den inledande månaden i isolering hade han gått ner till 59 kilo.

Han fördes senare till Magiddo, ett militärfängelse inne i Israel. Där fick han sitta i en liten stol med hand- och fotfängsel i vidare förhör, i 12-15 timmar i sträck, nästan varje dag.

Tre dygn innan frigivningen i december fick Jamal reda på att han var en av de skulle släppas. Samtidigt flyttades han till ett tältläger tillsammans med alla de andra som skulle släppas fria.
- I tältlägret behandlades vi som djur, säger Jamal. Vi sov trångt i tälten, utan ytterkläder eller tillräckligt med filtar. Och vi fick dåligt med mat.

Från Jayyous till Nablus tar det en halvtimme med bil, till Ramallah ungefär en timme. Ingen av de sex frigivna från Jayyous får åka dit de närmaste fem åren. De var alla tvungna att skriva på ett sju sidor långt avtal innan de frigavs, som innebär att de inte får lämna sin region under fem år efter frigivning. De flesta av dem har avtjänat 22 månader i israeliskt militärfängelse och skulle få fem år till om de upptäcktes utanför sin region. Det gäller även om de skulle vilja åka för att få specialistvård i en annan stad. Man kan se det som att de har fått en sorts villkorlig dom, i form av inskränkt rörelsefrihet. Detta påverkar förstås deras fortsatta liv och möjligheter till arbete och studier.


Jamal har svårt att beskriva känslan när han fick veta att han skulle bli fri. Att få se dagsljuset och känna den friska luften mot huden... Nu ser han ljust på framtiden. Han vill fortsätta med sin utbildning, hjälpa sin pappa i hans affär och så småningom bilda familj. Innan fängelsestraffet var han partipolitiskt engagerad i Fatahs ungdomsrörelse. Men det är han inte så intresserad av längre.


- Palestinierna ska inte splittras i olika partier och rörelser. Vi behöver arbeta tillsammans mot ockupationen, avslutar Jamal.

måndag 14 oktober 2013

Från Västbanken intet nytt - Reserapport 1

Jag kom på att mina reserapporter från Västbanken inte finns någonstans på nätet. Så då får jag väl se till att de kommer upp. Jag lägger upp dem ett i taget här på bloggen, i kronologisk ordning efter att jag skrev och skickade dem.

---

Reserapport 1 
Jayyous, 14 december 2011

Jag tror på en sekulär stat, sa prästen

Jag åker bil med vår chaufför Abed på slingriga vägar från den lilla jordbruksbyn Jayyous där jag bor, till staden Nablus på norra Västbanken. Jag håller i mig i dörrhandtaget till sidodörren, för fort går det, och här på Västbanken har man inte för vana att sätta på sig säkerhetsbältet förrän man kommer upp på en motorväg. Uppe på kullarna som vi sicksackar mellan ligger israeliska bosättningar. Ma’ale Shomeron, Qarne Shomron, Quedumim, Immanuel. Främmande, hebreiska namn på den palestinska Västbankens karta. De blåvita israeliska flaggorna vajar högst upp på topparna, stolta i vinden, som om de här kullarna var tagen terräng, en efter en, och flaggorna placerade där som ett tecken på att marken nu är israelisk.


Staten Israels ockupation av Västbanken är olaglig enligt internationell humanitär rätt, såsom fjärde Genèvekonventionen och Haagreglementet (Diakonia: “Analys utifrån internationell humanitär rätt”, http://www.diakonia.se/sa/node.asp?node=1157 ). Även FN-resolutionen 242 från 1967 uttrycker tydligt att ockupationen strider mot FN-stadgan och måste upphöra (FN: ”Security Council Resolutions - 1967”, http://www.un.org/documents/sc/res/1967/scres67.htm). Ändå fortsätter utbyggnaden av israeliska bosättningar på palestinsk mark. Trots att fyra bosättningar evakuerades 2005, som en del av Israels så kallade frigörelseplan (disengagement plan), så blir de bara fler och fler. 1997 bodde 308 689 israeliska bosättare på Västbanken, inklusive östra Jerusalem. 2009 hade antalet ökat till 483 655 (B’Tselem: “Settlements Population”(Exceldokument), ”Settlements and land”, http://www.btselem.org/ settlements/statistics. Statistiken är hämtad från Central Bureau of Statistics i Israel, samt Jerusalem Institute for Israel Studies och Jerusalems kommun.)


När Abed och jag är framme i Nablus går jag till adventsgudstjänsten i den anglikanska kyrkan tillsammans med några följeslagarkolleger från de närbelägna orterna Tulkarem och Yanoun. De kristna är en liten minoritet bland palestinierna, men har en stark ställning i Nablus. Fader Ibrahim läser ur Bibeln på arabiska och talar om Gud som Allah och Jesus som Josua. Lite ovant för mig som är uppväxt med Svenska kyrkan. Men det är bara en naturlig följd av att vara kristen palestinier - kristna talar om Gud, och palestinier talar arabiska.


Fader Ibrahim berättar för oss följeslagare 
om hur han ser på palestiniernas framtid.
















Efter gudstjänsten är det kyrkkaffe. Fader Ibrahim välkomnar oss följeslagare och berättar om hans eget arbete för förståelse över kulturgränser. Sedan ett par år tillbaka har han regelbundet bjudit in representanter för de 63 moskéerna i Nablus, för att en gång i månaden sitta ner och lyssna till en inbjuden föredragshållare, äta lunch tillsammans och samtala om hur man kan lösa problem med gemensamma krafter. Det brukar dyka upp 40-45 imamer eller shejker, vilket fader Ibrahim ser som ett ganska bra utfall.


- Att bygga broar sitter i mitt DNA, säger han. Han är stolt över samarbetet med muslimerna i Nablus, men säger att det är svårare med israelerna, eftersom de inte möts i vardagen. Israelerna håller sig i sina bosättningar högt upp på kullarna och har egna vägar att köra på. Aldrig någonsin skulle en bosättare visa sig i Nablus för att handla eller göra ärenden. Men fader Ibrahim ger inte upp. Broar måste byggas till israelerna också.

- Det är skillnad på att bli arg på ett folk, och på de dåliga saker som folket gör. Jag blir arg på situationen, men inte på folket, förklarar han.


På frågan om hur han ser på palestiniernas framtid, svarar han att han inte tror på någon tvåstatslösning. Nej, det måste bli en enda sekulär stat, där alla religioner och kulturer kan leva sida vid sida, och som respekterar skillnaderna mellan människor.


- Vi är olika, det ska vi inte förneka. Vi ska inte sudda ut våra skillnader, utan vi ska respektera skillnaderna, avslutar fader Ibrahim och dricker upp sitt starka, kardemummakryddade kyrkkaffe innan han skyndar ut i den värmande vintersolen. 


söndag 13 oktober 2013

Fångad i en dröm

Jag var på ett helhärligt löppass med instruktör J på det Andra Stället. Långa löpsträckor, jag kunde sträcka ut ordentligt, kände mig stark och snabb. Det var en vacker dag. 

Sen vaknade jag. Fan också.

lördag 21 september 2013

Reboot

När ett modem har hängt sig eller inte fungerar av någon anledning, kan man trycka på knappen "reboot". Det innebär att modemet startas om, och efteråt funkar allt som vanligt igen, som om ingenting hade hänt.

Jag har haft ett segt virus i kroppen och höll verkligen på att bli tokig av att inte få träna på nästan två veckor. Alla tankar, känslor, all frustration och eufori ackumuleras inom mig, tills jag inte alls vet vart jag ska ta mig till. Jag är dödstrött när jag går och lägger mig och sen vaknar jag klockan fem och tror att jag ska lösa världsproblem. "Du kan väl ta en promenad istället", säger mina kompisar. Och det gör jag. Jag går och går och går nåt så förbannat. Men det funkar inte. Det är inte samma. Inte alls.

Och det är inte så konstigt att det inte är samma, för egentligen är det mycket enkelt. Militärträningen handlar om kemi. Endorfiner + adrenalin + oxytocin + d-vitamin = lycka. "Promenader" löser inte ut den där mattegåtan för min del.

Till slut hittade jag någon sorts ro på Stadsbiblioteket, där jag slog mig ner i stora läsesalen omgiven av andra läsande människor. Man är liksom tillsammans med andra, fast man pratar inte. Lite som på militärträningen.

Men till slut räcker inte det heller. Så när jag vaknade i morse tänkte jag "nu djävlar". Nu går jag och tränar, och blir jag sjuk av det, får jag väl bli det. Jag klarar inte mer nu. Och det tog en timme och fyrtiofem minuter i solen, mjölksyra till tänderna, glada laxar till träningskamrater, 8 x 10 dips och massor av annat godis under ledning av fina ankare J och instruktör J.

Reboot.

Som vanligt fattar Robyn vad jag menar.


torsdag 12 september 2013

Sånt är livet

I helgen som gick var jag med fina militärträningsgänget i skärgården. Det var sommarvärme och sol och öl på stranden och bastu och sådär fantastiskt avkopplande och ofattbart härligt att det fortfarande kan vara så här varmt fast det är september.

Lördagen passerar med patrulltävlan, teoriföreläsning och grillning på kvällen och det är på det hela taget en mycket fin dag.

Jag har framgångsrikt ignorerat det där halsontet, vad det nu är, i en dryg vecka. Men att träna två militärträningspass på varandra skrämde inte viruset på flykten. När jag åker känns det bra, jag är bara lite trött efter en händelserik vecka.

Men redan när jag vaknar på söndagmorgonen känner jag att det inte står rätt till. Jag har legat och vridit mig hela natten, vet inte vad det är som inte stämmer, det är ytterst sällan jag har såpass svårt att sova. Senast det hände var, slår det mig, under GMU för två år sen, och även den gången hade jag en fysisk aktivitet att ta itu med dagen efter: övning i stridsförflyttningssätt, inkl stridshinderbana, en hel eftermiddag i ösregn, på Ärans fält. Det slutade med blåmärken, frustration på det skrattande befälet och massivt pannbensbygge. (Fast han var ju rätt söt, tänker jag i efterhand, och det hela måste ha sett rätt roligt ut.)

Även den här gången är det hinderbana. Fast hinderbana extra allt. Trettio meter betongrör, vadning i motoroverall, armgång, hasning på sträckt lina, bajsgrop, you name it.

När vi har startat och släpat stockar och krupit under nät och är på väg mot lite ren skogslöpning känner jag till min bestörtning hur baksida lår är helt tomma. Det liknar känslan på det där fullkomligt urspårade passet med instruktör K i vintras.

Vi springer uppför ett litet uppförslut, jag har andan i halsen och hänger bara nätt och jämnt med. När vi närmar oss värnet ser jag för min inre syn hur jag spänstigt hoppar upp och drar mig upp sista biten med armarna, och sen hoppar ner igen på ett hyfsat graciöst sätt.

Men det händer inte. Jag stapplar fram till värnet, kravlar mig upp med stor möda. Känner mig osmidig. Otymplig.

Det är som att en parallell jag har flyttat in i min kropp. Jag ser ungefär likadan ut, men känner mig inte alls likadan. Jag tänker på vad det där GMU-befälet sa, att en sömnlös natt innebär ungefär 50 procent sämre prestation. Det verkar rimligt nu. Jag ursäktar mig för ankare E, som för den här gången är kamrat E, och förklarar att det är inte såhär det brukar gå till, jag hade tänkt att jag skulle vara piggare, snabbare, gladare, spänstigare, ja en bättre lagkamrat på alla sätt och vis. Men han svarar med idel pepp. Det är bara framåt. Och det är klart, det är meningslöst att hålla på med sånt där när man är ute och springer, det förstår ju jag också. Men det känns bara som att jag måste säga det. I efterhand förstår jag att det ju egentligen inte är honom jag ursäktar mig för. Det är mig själv.

Min självbild såg så sent som igår ut som en kvinna som kan springa ganska fort och hoppa i från bryggan och simma och dra tunga stockar och tycka att det hela är rätt kul. Nu är hon trött, hela tiden lite efter, bara nätt och jämnt med. Det är underligt. Det går liksom inte riktigt ihop.

Men E är verkligen helt sjukt bra på att peppa. Det är ju olika hur mottaglig jag är för det där, vissa dagar blir jag bara irriterad, men den här gången faller det helt rätt ut. Han frågar hela tiden hur det går och hur jag känner mig och om det är OK, och säger att jag är stark och det är grymt. Jag hinner liksom inte tänka emellan. Jag säger, än en gång ursäktande, att jag inte har sovit så mycket inatt, jag brukar kunna springa snabbare. Men då säger han bara att "det tänker vi inte på nu, det kan vi inte göra något åt nu. Nu är det bara framåt!" Och han lyckas övertyga mig. Det finns inte en spricka, inte ett glapp i hans blankpolerade peppfasad, han har hela tiden samma tonfall, samma övertygade målmedvetenhet. Det är mycket det som håller mig uppe, åtminstone fram till vadningen. Sedan går det lite lättare, det är skönt att få svalka av kroppen, och när kamrat E har hjälpt mig med min 20-kilos-sandsäck stora delar av nästa station känner jag mig lite lättare i kroppen.

Resten av hinderbanan känns det som att jag har fått upp flåset. Men efteråt är jag ändå sjukt onöjd med min insats. Jag som hade känt mig så stark igår, fan vad onödigt det kändes att det skulle bli sådär. Jag bearbetar det där ett tag, och till sist släpper det så sakteliga, och på båten hem känns det betydligt bättre och när jag landar hemma i soffan känns det faktiskt helt OK.

Jag tror att det är nyttigt för den duktiga flickan i mig att brottas med sånt där. Att kunna acceptera en medioker insats. För sånt är livet. Ibland.

lördag 31 augusti 2013

Johannesburg

Militärträning två dagar i rad den här veckan. För första gången i mitt liv.


onsdag 28 augusti 2013

Myror i brallan

I måndags morse var jag inbjuden till födelsedagsfrukost vid Mariatorget och cyklade följaktligen dit på fastande mage, tre kilometer, med start 06.30. Det kändes inte som någon ansträngning. Alls. Inte ens i Slussen-backen upp mot Hornsgatan fick jag upp någon vidare puls eller mjölksyra. Jag tror att jag har inkorporerat fysisk aktivitet så mycket i min vardag nu, att jag måste ha den där militärträningsutmattningen för att jag ska bli nöjd.

Så efter att ha anat en tendens till halsont, och känt efter och känt efter i måndags och till slut bestämt mig för att inte träna då, var jag bara tvungen att komma iväg ikväll. Annars börjar myrorna krypa i brallan på mig på tok för mycket.

Och efter 80 minuter med instruktör B känns det där så kallade halsontet helt irrelevant. Inte helt bortblåst, men inte alls så starkt och inte ett dugg viktigt.

Instruktör B får mig alltid att skratta. Efter fem år på militärträningen har han sett alla möjliga och omöjliga sätt att fuska. Så därför inleder han varje instruktion med ett förtydligande. "Det här är ett benböj", säger han och går ner några gånger i nittio graders vinkel. "Det här är inte ett benböj", säger han sedan och studsar lite snabbt upp och ner med rumpan. Likadant med armhävningarna. Och plankan. Vi känner ju alla igen oss i bananiga plankor och armhävningar som inte går ända ner och balansplankor med kroppsdelar som spretar åt alla håll. Och igenkänning skapar delaktighet. Jag fattar vad han menar, och det blir så väldigt tydligt att jag vill anstränga mig lite mer.

Det är viktigare att blir rätt gjort än att det blir många, förmanar han oss om och om och om igen. Och det är ju bra. Då lättar jag på stressen och sneglingarna på de andra och fokuserar på mig själv och min egen utmattning istället, och det är konstruktivt. Det är ju därför jag är där. Just det.

torsdag 22 augusti 2013

Lätt och roligt

Första militärträningspasset efter fjälläventyret. Lite spänt är det ju förstås, som alltid, även om jag egentligen inte är orolig för hur det ska gå. De där 900 höjdmetrarna från i lördags har smält fast i pannbenet på mig. Gjort det tjockare. Mer hållfast.

Och det är lätt och roligt på det Andra Stället idag. Lätt och roligt. Jag har en vän som har det som motto. Och för det mesta är det ganska bra - förutom när man ska gå utanför sin comfort zone. Vilket man ju ska ganska ofta i militärträningssammanhang.

Alltså, missförstå mig rätt: det är inte så att alla de enskilda övningarna är lätta. Verkligen inte. Det är klart att det river i bröstet i den där lite för lååånga intervallen i backen upp från Söder Mälarstrand. Andra varvet känner jag mig lite lätt illamående och yr, så då får man väl ändå säga att jag anstränger mig.

Trots det känner jag mig lite träffad när instruktör J säger: "Ni kan ju ställa frågan till er själva - gjorde jag mitt allra bästa nu? Ni som inte gjorde det ska få en ny chans." Den nya chansen innebär att ösa på "bedömt 210 meter" i "fri fart", bort till ankare E som står borta vid Münchenbryggeriet, och sen jogga lätt tillbaka. Jag tar den nya chansen. Jag öser på allt vad jag har, jag tar fram all teknik jag har lärt mig av naprapat G och den där löparkursen förra sommaren. Jag blir lite rädd för att snava när det går så fort, men efter ett tag förstår fötterna att jag inte springer i fjällterräng längre, utan på asfalt, och då går det bra.

Sen får vi göra "packning på", inklusive bildäck, ända upp till toppen av Skinnarviksberget, det suger i baksida lår. Hitta rätt klippskrevor för att få fäste, känslan är bekant på något vis - från i helgen.

Vi kommer ofta in sist, jag och stridsparskamrat L, och det är hårt och tungt och bitvis slitigt. Men hon skrattar och ler mest hela tiden och ger aldrig upp, inte ens när hon gör den där omöjliga hoppövningen i framåtstupa ställ (jag lär mig aldrig vad det heter) med ett bildäck runt magen. Imponerande stark är hon. Och känslan, på det hela taget. Lätt och roligt.

Så då tänker jag, att kanske är det dags för den där röda västen igen. Efter nästan två år. Ska jag våga ta på mig den igen. Den är så laddad, den där röda färgen. Med stolthet och styrka och utmattning när jag tog på den i maj 2011, och besvikelse och frustration och nederlag när jag tog av den i mars förra året.

Det är något uppfordrande med en röd väst. En rödväst ska alltid göra fler av allt, orka mer, vilja mer. Det är inte lika skönt och avspänt som att flyta omkring där i den stora massan mellan rookies och cyborgs. Och så förstås samtidigt mer utmanande och tufft på ett positivt sätt. Så vi får väl se. Men kanske.

måndag 19 augusti 2013

Mellan halvgudar och fjällstationer

Jag och kamrat M går i snålblåsten, som minst måste uppgå till kulingstyrka, vid kanten av en namnlös fjällsjö någonstans mellan Låktatjåkko och Rakkaslako. Vi befinner oss en dryg halvmil från Björkliden i Lappland. Dimman ligger tät. Inte förrän vi är så nära som fem-tio meter från sjön, upptäcker vi att den finns där. Vi bär på ryggsäckar med regnskydd på. Alla våra kläder är genomblöta, inklusive löparskorna, naturligtvis. Våra dyra regnjackor är genomblöta. Det regnar så mycket att vi är våtblanka i ansiktet.

Vi är på en tremila orienteringstävling över två dygn med övernattning i tält i Lapplandsfjällen. Jag som aldrig har varit här förut, och bara har grundläggande orienteringskunskaper, och kamrat M som visserligen har varit med en gång förut, förra året, men har lovat sig själv att aldrig göra om det. Vi har haft en vacker och relativt lätt första dag, med solsken, femton grader och beskedlig bansträckning. Och nu står vi alltså här. På andra dagen, i regnet.

Vi vet vilken sjö vi är vid, men ingen av oss förstår riktigt hur vi ska komma upp på den rösade sommarleden bakom kammen. Vi behöver ta oss upp till leden för att kunna komma vidare, vilket håll vi än ska sen. Dimman döljer hur det ser ut runt omkring sjön, hur höga de här topparna egentligen är, och vilken tillrinnande jokk som är vilken på kartan.

Kamrat M har precis berättat att hon inte orkar mer. Hon vill hem nu. Det här är över hennes nivå av orientering och naturliv, som hon uttrycker det.

Och trots att jag vet, trots att hon har förvarnat om att det här skulle kunna komma att hända, så kommer känslorna ändå. Jag kan inte stoppa dem. Inte i det här tillståndet.

Jag blir frustrerad och besviken av tanken på att behöva bryta nu. Jag blir sur, på vädret för att det är som det är, på kamrat M för att hon ger upp nu, hon har ju verkat så pigg och glad och rätt stark hittills. I efterhand kommer jag på att mina känslor förmodligen förstärks av pms-symptom, den här gången också, men det förstår jag som vanligt för sent.

Men det gör inte saken bättre. Det är verkligen inte OK av mig att bli sur på det här. Jag vet ju sedan länge att kamrat M är lite svag och trött i livet, och att hon dessutom har mens och dessutom knappt har sovit en blund i vårt tält under den gångna natten. Det är verkligen inte konstigt om hon vill vika av nu. Men det är som det är. Jag måste våga vara i min känsla och acceptera den, för den kommer inte att försvinna om jag trycker undan den.

Dessutom, vad värre är - och det här vågar jag förstås inte erkänna högt: jag kan hålla med. Det här är över min nivå också. Jag kan inte sånt här. Jag vet inte heller vad vi gör om vi kommer upp på kammen och dimman är konstant, om vi liksom aldrig hittar till den där leden.

Men ändå. Vi är ju så nära nu. Dessutom har vi redan gjort det jobbigaste. Tror jag. Ser det ut som, på kartan. Vi har gått rakt uppför fjällsidan, vid sidan om en jokk, 400 höjdmeter i ett ryck. Det är brantare än skidbacken i Björkliden. Vi hade en strategi: att stanna och pausa var femte minut. Dricka något. Min rutin blev att trycka i mig lite jordnötssmör som jag har fått med mig från något sammanhang i Försvarsmakten. En sådan där liten portionsförpackning, ungefär som en nötcreme, fast med nån skum, amerikansk variant av jordnötssmör i. Inte världens godaste, men sjukt bra i såna här lägen.

Jag säger att det är synd att bryta nu, vi är ju så nära, och då säger kamrat M att det är 500 höjdmeter kvar, och det är för mycket, och då svarar jag att det är i alla fall inte lika brant som hittills. Men vad ska jag säga mer. Vill hon bryta, så bryter vi förstås. Så måste det ju bli. Den lagkamrat som vill bryta tävlingen har ju vetorätt.

Kamrat M fryser och vi stannar för att hon ska ta på sig en extra tröja. Jag fryser också. Det är förstås också en källa till irritation för min del. Jag borde också förstärka klädseln. Men nu är jag i något sorts jag-mot-hela-världen-mode. Jag tänker inte ta på mig någon djävla tröja. Delvis, förstås, av rena treårstrotskänslor. Men också av rationella skäl, för jag tänker att värmetröja 90 är för varm att ha på mig när jag ska gå uppför en bergssida, och det är det enda förstärkningsplagg jag har. Jag har framryckt i skogsterräng i värmetröjan en gång under GMU och det slutade inte roligt. Jag svettades ut precis all vätska jag hade kvar i min arma kropp, och det var inte mycket till att börja med. Så jag tror inte att det är någon bra idé att ta på den nu.

Istället rusar jag iväg uppför fjället med en väldans fart, i ett försök att få upp värmen. Kamrat M hänger på, men ska senare beskriva det som "den tysta ryggen". Just nu är det här inte jätteroligt för någon av oss.

Vi följer två andra lag på håll, och går där de går. Halkar uppför de sylvassarna stenarna i en jokk, går lite till, och sen lite till. Jag går och bearbetar mina känslor och beslutet att bryta, fan vad surt, men nästa år ska jag banne mig komma tillbaka och fullfölja, tänker jag. Jag hinner tänka alla de där tankarna nästan till slut. Då, på något magiskt, oförklarligt sätt, lättar dimman och vi är plötsligt mitt uppe på berget och ser orienterare rusa nerför fjället. Flera stycken. På en kolonn. Som på en led. Vi måste vara framme.

Jag känner lättnad. Det här är bättre än vad jag hade förväntat mig. Massor med löpare rör sig här, och även om det är halvgudar och cyborgs, som springer i 50- eller 70-kilometersgrupperna, känns det betydligt tryggare än de enstaka, förvirrade lag vi har sett nere vid sjön, och leden är ju till och med ordentligt utmärkt, med stora rödmålade stenar. Jag tänker att jag ska fråga kamrat M en sista gång, halvt på skämt, om hon inte har ångrat sig. Nu står vi ju i valet att ta leden västerut till sista kontrollen och fullfölja, eller bryta tävlingen och följa den österut, tillbaka till Björkliden. Sen tänker jag att hon kommer att säga nej, och vi kommer att ta leden österut och det kommer också att bli bra, på sitt sätt.

Men innan jag hinner öppna munnen, säger hon: "Vad skulle du säga om att vi tar leden bort till toppen och tar kontrollen?" och petar mig lite lätt skämtsamt i sidan med armbågen. "Låtsas inte som att du inte vill."

Jag kan inte fatta att det händer. Jag som precis har ställt in mig på att vi ska bryta. Nu ska vi inte det. Nu ska vi fortsätta. "Jag ska inte låtsas", säger jag, och lägger sedan till: "Fan vad grym du är!", för jag är verkligen imponerad av henne. Att hon vill. Att hon orkar.

Vi tar leden bort till fjällstationen - som är Sveriges högst belägna, läser vi i förbifarten - och till en början vågar jag inte säga något särskilt, eller peppa så mycket, för det här nya beslutet känns lite skört. Som om jag skulle kunna jinxa det genom att snacka för mycket om det. Men efter ett tag blir det uppenbart. Nu är det djävlaranamma i oss. Vi stannar till vid fjällstationen för att trycka i oss några bars och energidryck och byta underställströja och träffar ett par där som också är med i tävlingen, men som har bestämt sig för att bryta. De ska stanna där och käka och checka in på ett rum och värma upp sig, innan de ska springa tillbaka till Björkliden. Vi vill inte veta. Vi vill inte höra något om våfflor med hjortronsylt eller värmefläktar eller torkrum för kläder och utrustning. Nu kör vi.

Upp på Låktatjåkko, ta kontrollen, snacka lite med den stackars funktionären som sitter inblåst i ett brädförstärkt tält strax nedanför toppen, ner igen, och sedan leden tillbaka till Björkliden. Två kvinnor med pms och mens är inte att leka med på fjället. Nu är mina lätt neurotiska drag som bortblåsta, bokstavligen! Åtminstone tillfälligtvis.

Vi tar hela tiden det säkra före det osäkra, vilket är lika tidskrävande som tryggt. Vi går på leden hela vägen, både upp och ner från toppen, och tar ut kompasskurs när dimman tätnar omkring oss. Vi skulle säkert kunna springa lite på leden hem mot Björkliden, men stenarna är så hala av det ihållande regnet att det skulle vara lätt att halka och vricka foten, så trötta som vi är. Och om något sådant skulle hända nu, vore det jobbigt på riktigt.

Och efter vad som känns som de längsta nio kilometrarna hittills i mitt 29-åriga liv, ankommer vi Björkliden efter drygt nio timmar på fjället. Och vi får fotas och grattas och bli godkända och få varsin hamburgare och till sist står jag och stretchar i bastun på vandrarhemmet och undrar om det verkligen hände.

---

Under de här två dygnen tänker jag många gånger "vilken tur att jag har tränat så länge på militärträningen". För där har jag blivit van vid känslan att vara tokblöt inpå bara skinnet, sådär så att jag skulle kunna vrida ur alla mina kläder på kroppen - och jag vet att det är OK att fortsätta ändå. Och att "nu trampar jag igenom så att hela skon, strumpan och foten blir blöt" - och det är OK att fortsätta ändå. Det är ovärderliga kroppsliga kunskaper, eller färdigheter, kanske det heter, som inte går att lära in i en lektionssal. De måste upplevas, erfaras. Bli en del av mig. En del av hur jag förväntar mig att livet är - och ska vara.

torsdag 8 augusti 2013

Frihet under ansvar

Det första jag gör när jag kommer hem från kvällens pass på det Andra Stället är att tappa upp ett varmt bad. För även om det är högsommar och varmt ute, så blir jag lite lätt frussen av att springa ute i oavbrutet ösregn i 75 minuter.

Passet blir ännu en uppvisning i instruktör J:s osvikliga förmåga att med oerhört små medel, nästan inga alls, bygga upp förväntningar och spänning och skräckblandad förtjusning inför vad som komma skall. Det första som händer är att när vi står där uppställda i regnet i början, säger han något i stil med: "Ni kanske kommer att tycka att det är jobbigt med vädret. Själv har jag inga såna känslor." Alla skrattar, och det påminner mig förstås om GMU, det gäller att alltid hålla masken inför soldaterna, och det blir som allra bäst när det är lite genomskinligt, sådär, när man fattar att befälet kanske visst har såna känslor, men att vi ju alla har våra roller att spela. Sedan är det framåt marsch och kör, bara, kör.

Vi björngångar oss uppför trappor, springer slalom på Krukmakargatan och tåhäver i Högalidsparken. Ankare E är med och peppar och instruerar, tar plats på ett bra sätt. Fint. I Högalidsparken förbereder instruktör J oss på att vi ska till amfiteatern på Långholmen. "Det kommer att bli tufft", säger han. "Ni som har varit där känner till det". Jag har ju aldrig varit där. Så jag vet inte vad det betyder. Men när han säger sådär börjar jag bygga pannben, förstås. Omedvetet, det är en närmast reflexartad reaktion. Någonting svårt och jobbigt kommer vi att göra. Och vi ska göra det i regn.

När vi springer över bron till Långholmen hojtar någon längre bak i ledet "bron är sprängd!", och alla vi som kan vår Repmånad skrattar gott. Jag vänder mig bakåt när jag springer och skriker tillbaka: "Du vill simma, eller hur?", fast jag inte vet vem jag talar till. Men det gör detsamma. Nästan alla vill ju simma. Så de kan ju ta åt sig, hela bunten.

"Den här övningen kommer att upplevas som obehaglig, särskilt för lungfunktionen", säger instruktör J när han har ställt upp oss vid foten av en lång backe. Vafan är det nu då, tänker jag förstås. Tankarna börjar snurra igen. Hur hårt ska han köra med oss? Det visar sig att vi ska tävla stridsparsvis uppför backen, det är full fart framåt, helt enkelt. Jag kör med en rödväst och hamnar efter henne redan i början, hon är snabbare. Men jag försöker tänka på att springa med snygg stil och känner mig ändå nöjd när jag kommer upp, för jag har gjort mitt bästa.

Nu är vi framme vid amfiteatern. Tanken är att vi ska göra över-under på bänkraderna. Hoppa över en bänk och krypa under nästa. Och så vidare, ända tills vi har kommit ända upp till översta raden. Då vänder vi och gör över-under ner igen. Bänkarna är såpass låga att till och med jag, som är rätt liten och brukar kunna gå på alla fyra när vi kryper i dräneringsrör och sånt där, måste lägga mig platt på marken och hasa mig snett under bänken. Det regnblandade gruset liksom gnuggas in i kläderna, underarmarna, smalbenen. Jag har nog aldrig varit så smutsig på ett militärträningspass i hela mitt liv, i alla fall på sommaren. "Titta på er. Såhär ska ni se ut!" ropar instruktör J muntert när vi ställer upp i två kolonner efteråt. Det är roligt. Ja, såhär ska vi ju se ut. Förstås.

Det är ett blandat pass, med röda och gröna, och vi gröna får allt som oftast välja ansträngningsnivå. Hur många burpees, dips eller inverterade roddrag vi vill göra: minst tio eller tjugo, till exempel. Frihet under ansvar, kan man kalla det. Ibland är det bara skönt att få lägga av när det bränner i axlarna, men ibland peppar det mig till att anstränga mig mer. I bästa fall kan det vara en stark motivationskraft för mig att få välja själv. När jag väljer det svåra.

Men jag kan också välja det enkla, trots att jag kanske faktiskt klarar mer. Och den upplevelsen kan också bli till en motivationskraft. Det är precis som den där kloke kaptenen på hemvärnsövningen sa vid utvärderingen sista dagen: "Och känner ni nu att, fan, jag sköt ut mig för tidigt där, jag ansträngde mig inte tillräckligt, det var inte bra - ja, då är det precis så ni ska känna. För ni ska ta vara på den känslan och använda den för att förbättra er nästa gång." En av alla de där militära grejerna som är sådär plågsamt renande, det gör ont i stunden, men är ack så uppbyggligt i längden.

På väg tillbaka till Södermalm får vi faktiskt simma, och det är lätt och roligt. Regnet står som spön i vattnet, och som alltid vid regnbad känns vattnet ovanligt varmt.

---

Till sist tror jag att jag har kommit på var det faktiskt var med peppen som störde mig den där gången. Det var nog mest bara PMS. Tänk, va.

torsdag 25 juli 2013

Söder City Sightseeing


Idag tränar jag på det Andra Stället. Precis som förra veckan får vi springa på gator som jag knappt visste fanns. Instruktör J kallar det för Söder City Sightseeing, ett mycket passande namn, för vi får både se utsikten från Monteliusvägen och Söder Mälarstrand på vård färd genom Sommarstockholm.

Vi jägarmarschar på, sparras och gör dips till förbannelse. Vi går de 78 trappstegen uppför Maria Prästgårdsgata i skottkärra. När jag går förbi en kvinna som sitter på en parkbänk och käkar pizza, blir jag tydligen erbjuden en pizzabit av henne. Jag fattar inte vad som händer, bara att kamrat J som håller i mina ben säger något om pizzan, hon skrattar lite, det är ju rätt kul, fattar jag efteråt, men jag kan inte lägga kraft på att försöka lista ut vad det handlar om just nu, jag tänker bara framåt, framåt, framåt. Inte stanna nu. Då är det inte säkert att jag kan fortsätta. Nyckeln till att lyckas med det här är att hela tiden vara i rörelse. Och vi lyckas komma upp, vi får flämta lite, och sen är det kamrat J:s tur att gå, och hon klarar det förstås galant.

Till sist meddelar instruktör J att klockan är 18.58 och frågar om vi vill bada. Han säger att om vi väljer att bada, kommer vi att bli något sena till omklädningsrummet, storleksordningen fem minuter. Han frågar om någon hellre vill att vi tar oss tillbaka direkt. Ingen säger något. Några vill inte bada, men de är med på avstickaren ändå. Och J instruerar allvarsamt. Vi ska ta hand om stridsparskamraten. Vi ska hoppa i som fallskärmsjägare, stridsparsvis, med armarna korsade över bröstet. Vi kommer inte att stanna när vi kommer ner till kajen. Säger han. Sedan springer vi.

Det börjar bubbla i magen på mig. Spännande. Roligt. Jag vet ju egentligen att vi bara ska bara hoppa i Riddarfjärden, göra lite vattengympa och sen klättra upp igen. Men instruktör J får det att kännas som ett topphemligt uppdrag med särskilda operationsgruppen. Typ.

Det är just det där de är så bra på, på militärträningen. Jag har aldrig har upplevt det i någon annan träningsform. Att kunna ta en vanlig övning och upphöja det till en känslomässig upplevelse, för kropp, psyke och själ. Åtminstone för mig. Jag har inte tränat så mycket med instruktör J innan, för han håller mest till på det Andra Stället, och jag brukar ju inte gå på de passen. Men nu under sommaren, när jag har gått där, börjar jag förstå att han är minst lika bra på det där... teaterregisserandet, om du så vill, som instruktör M. Instruktör J har också, precis som instruktör M, en rätt uttalat militär stil, jämfört med en del andra. Det är stridspar och stridsvärde och "rast/vila slut" och "framåt marsch" - inte bara "framåt". Och jag är ju så barnsligt förtjust i allt det där. Det är töntigt, jag vet, lite MÖP:igt, men jag kan inte hjälpa det.

Jag tror att det delvis är de där orden och uttrycken som väcker upp så starka känslor hos mig. För de påminner mig om vissa stunder under GMU. "Rast/vila slut" och "packning på" är typiska signaler om att det kan komma att bli jobbigt den närmaste tiden. Riktigt jobbigt. Samtidigt spännande, för jag vet ju inte vad som ska hända. Och roligt, för jag vet att någon har tänkt ut något åt mig. Jobbat för min skull. 

Jag kunde nästan bli lite rörd av GMU-befälens omtanke om oss, även om de hade tänkt ut något riktigt djävligt, för de hade ju tänkt. Och fixat, och donat. Det är nog för att jag så många gånger har befunnit mig på andra sidan, som ledare, som jag såg det ur deras perspektiv. Det var jag nog rätt ensam om i min pluton av trettio nittonåriga grabbar och en tjej.

Efter badet springer vi uppför, uppför, uppför Söders höjder och får gå med "packning på" (det vill säga med kamraten på ryggen) i ett antal trappor. Jag börjar med kamrat J på ryggen, men jag tappar flytet efter en stund, trots att hon peppar så bra, baksida lår tar helt enkelt slut. Det är vattengympan som har satt sina spår. Så vi byter, och hon drar iväg med mig på ryggen som ett ånglok, jag fattar inte var hon får krafterna från. Sen springer vi, och den här gången hänger jag med i löpningen, det är ett rätt lugnt tempo, och dessutom tror jag att de där 8,7 kilometrarna i Lilljansskogen i tisdags gjorde mig gott. Det ska jag nog fortsätta med. Att springa långt. Det känns som att jag kan klara det nu.

fredag 19 juli 2013

Det där med peppen

Nu har jag nog kommit på vad det är, det där med peppen som jag kan störa mig på.

Så länge någon skriker att vi eller jag är bra och stark(a) och det kommer att gå bra, så är jag med. Som kamrat J igår, som såg mig varje gång jag jägarmarschade förbi, och skrek mitt namn. Det var så fint, lite rörande nästan. Och hon är ju hur stark som helst, så det har inte att göra med att hon är bättre än jag.

Men när de där oombedda råden kommer, när någon ska förklara för mig hur jag ska göra, eller ännu värre - göra det åt mig (typ fysiskt hjälpa mig i vissa övningar), då landar det ofta snett. Hur välmenat det än är. Det är nog där jag vill känna att jag klarar mig själv. Det är jag som sätter gränserna för mig själv, ingen annan.

Om du ser var jag är någonstans, och peppar mig för att visa att du tror på min egen förmåga. Den sortens pepp är hur välkommen som helst. Som den där underbara rödvästen på det där fullkomligt urspårade passet med instruktör K strax före jul. Det ska jag tänka på när jag själv peppar i fortsättningen.  

torsdag 18 juli 2013

Kan själv

Det är roligt med det Andra Stället. Det är så mycket som är okänt för mig. Vart vi tar vägen under passet, och det avgör förstås också lite vilka övningar det blir. Det är fortfarande lite läskigt, allt folket och bilarna och barnvagnarna och övergångsställena - så mycket att hålla koll på. Vi springer utmed superhippa Hornstulls strand, förbi restaurang Strand där hipstrarna samlas för öl och rundpingis, men jag hinner inte ens se dem i ögonvrån när vi susar förbi i någon form av slalomjägarmarsch. Förbi och ut på Reimersholme för lite klassisk kullek.

Sen säger instruktör J att han "bedömer att vi är uppvärmda", och nu börjar tydligen den riktiga träningen. "Förbered er mentalt nu", säger han. På vadå? Ja, det är just det. Det är ju det man inte vet. Det är det man aldrig vet. Vad som ska hända. Men när han säger sådär, då blir man ju lite på sin vakt. Det är väl det som är förberedelsen.

Det första som händer är att vi ska gå skottkärra i par uppför några trappor och sluttande plan som typ aldrig verkar ta slut. Rödvästarna som får börja först, är förstås klara först, och kommer tillbaka för att peppa oss eftersläntrare upp sista biten. Jag vet att de bara menar väl, men ibland stör det mig, det där. Att de kommer tillbaka utan att träna själva. Det känns som att det blir så tydligt att de är starkare och snabbare och orkar mer. Och jag vet att det är väldigt motsägelsefullt, för jag är ju många gånger den som är först att peppa andra. Det är nog därför jag är så vaksam på om jag gör det för mycket. Försöker känna av om personen uppskattar det eller inte.

För det är nåt med det där. Jag tror att det påminner mig om min barndoms lekar med min tre år äldre bror och hans kompis. De var ju förstås alltid starkare och snabbare, så när vi skulle tävla (för det gjorde man ju alltid) ville de ge mig handikapp för att jag var mindre. Men se, det ville jag inte gå med på. Jag ville tävla på samma villkor som de. Och så kom jag alltid sist, eller fick minst poäng. Förstås. Och då blev jag sur. Jag ville tävla på samma villkor som de, och ändå ha en chans att vinna. Det var naturligtvis en omöjlig ekvation. Men den har nog format mitt psyke. Kan själv.

Eller så är jag bara lättirriterad för att jag åt en för mesig lunch idag, och är trött av värmen. Vem vet.

Hur som helst, efter en massa stationsövningar och kräftgång i uppförsbacke och burpees och någon sorts hopp i framåtstupa ställ, blir det dags att bada. Vi springer förbi en utomhusätande barnfamilj och tar oss ner till kanalen mellan Reimersholme och Långholmen. När vi kommer ner på bryggan är jag och stridsparskamrat N först. "Framåt", säger J, helt utan tvekan, och så hoppar vi i. Det är inte svårare än så. Tydligen.

Och vi springer på Långholmen, ett antal hundra meter, och sen blir det plumsa igen. Tillbaka. "Vad härligt!", ropar kamrat N när vi simmar. "Vad roligt att vi får göra sånt här!" Och ja. Det är det verkligen. Fantastiskt. Vi fortsätter upp mot Högalidskyrkan, stannar för att göra någon form av utfallshoppsorgie i tabataintervaller, och sen är det springa springa springa tillbaka mot återsamlingsplatsen. Och här får jag ge en eloge till instruktör J, för han hittar på alla möjliga klurigheter för att de som är starkast ska få springa mer, så att ansträngningen blir jämnt fördelad på gruppen. Till sist är det bara en grej kvar: bära kamraten på ryggen uppför sista backen mot omklädningsrummet. Och nu plockar jag fram den där känslan från trappövningen i början. Kan själv.

Vi får byta när vi vill, men jag har gett mig tusan på att jag ska klara det. Kamrat N halkar ner, jag orkar inte bära riktigt, och hon erbjuder sig vänligt att byta, men jag har bestämt mig. Jag ska hela vägen upp med henne. Och den här gången lyckas jag frammana bilderna av Charlotte Kallas upplopp på sista etappen i Tour de Ski 2008. Jag är i rätt mode för det. Och det är klart att det går. Vi tar ett nytt grepp, och några sekunder senare är vi uppe.

Och vi får pusta och hoppa och stretcha, och jag får mitt vatten och min banan, och sen är allt bara härligt och roligt. Igen. Förstås.