För sju år sedan arbetade jag som springvikarie i olika skolor. De kunde ringa till mig dagen innan eller samma dag som en lärare hade blivit sjuk och jag stack dit, redo att ta mig an en etta i sprudlande livslust, en femma i blasé vuxenattityd eller en sjua i mobbningsmönster.
En dag fick jag en sexa som skulle titta på film. De hade redan sett första delen av filmen och nu skulle lektionen ägnas åt den andra delen. Blev det tid över skulle vi prata om filmen. Lätt vikarieuppgift, tänkte jag. Jag kan i princip sitta och facebooka i skydd av mörkret hela timmen ut.
Så tänkte jag tills jag insåg vilken film de skulle titta på. "Schindler's List". Och visst tog den slut innan lektionen, och visst skulle vi prata om den. Svår vikarieuppgift, tänkte jag. Tur att man har varit ungdomsledare i Svenska kyrkan, tänkte jag, och van att tala med unga om liv och död och rätt och fel.
Så tänkte jag tills en av flickorna säger: "Min mormor räddades ur ett koncentrationsläger." Bara sådär. Ett konstaterande, något sorgset, något prövande.
Svår vikarieuppgift, tänkte jag. Men det blev ett ganska bra samtal till slut, det var en fin klass.
Minnet av detta blir idag en påminnelse till mig själv om att våga ta de svåra samtalen och de svåra vikarieuppgifterna ibland, och inte bara facebooka i skydd av mörkret.
tisdag 27 januari 2015
måndag 26 januari 2015
Do it again
Målmedvetenhet. Jävlaranamma. Hårdhet. Torrhet i mun. Slapphet och ömhet i muskler. Flås som dröjer sig kvar i luftrör. Enkelhet. Let's do it. Just do it. I just did it. Inga konstigheter. Den känslan.
Så det är kanske inte så konstigt, när jag har kommit hem och vridit på plattan med middagsgrytan och korvat av mig blötkalla löparbrallor och jacka och ylleunderställ och yllestrumpor och ylleunderkläder, att jag vrider på den här på högsta volym.
Det har varit en konstig dag. Jag vaknar för tidigt med orolig mage, konstaterar att det måste ha varit den där räksalladen från igår som har ställt till det. Tar mig lite matt till jobbet utan frukost, men kommer snart igång, trots mensvärk. Viktigt möte och sen viktigt möte igen. Och därefter en sen lunch, och jobba lite till, och jag tvekar på om jag ska träna idag, chefen kommer glatt in i kontorslandskapet och meddelar att det regnar ute. Men jag vet ju hur det är, är jag inte uppenbart sjuk eller skadad eller sömnberövad så har jag inga ursäkter. Det är bara att bestämma mig. För tillräckligt med lust kommer jag inte kunna uppamma denna kulna januarikväll.
Jag kommer fram till idrottsplatsen och oroar mig för hur det ska gå efter mitt uppehåll, som brukligt, en två veckor sisådär. Men jag ställer upp och vi kör, regnet piskar i ansiktet och håret, men det gör inget, jag får snabbt upp temperaturen, drar ner dragkedjan i halsen och tänker att jag kanske är för varmt klädd. På gamla gymnastmeriter väljs jag ut av instruktör J att förevisa kullerbytta i snön, en banal uppgift, men jag gör min allra finaste, bästa, som om det är klubbmästerskap 1996 igen.
Vi springer och tar skydd i snön utan att släppa händerna i greppet bakom ryggen och tar oss upp och springer igen och det är preciiis rätt nivå för mig som har varit borta, preciiis så fort att jag får lite blodsmak, men jag hänger ändå med. Och så klättrar vi på sidorna om den lilla bron över den lilla bäcken, står i jägarvila mot den stora eken, hjälps åt att rulla den stora snöbollen, luftrörssliter uppför backen i fårhagen och tar oss ner igen på mage, som sälar, bästa Anja Pärson-style. Vidare mot hoppbacken, ner på rumpan och sen tillbaka upp, vi får vatten och pustar i cirka nittio sekunder innan det bär av igen. Ner mot triangeln, där vi springer och armhäver och sen tillbaka genom skogen mot idrottsplatsen med kurragömma av instruktör J. Det händer någonting hela tiden under det här passet och jag glömmer nästan helt att jag är trött. Först i sista löpan tillbaka känner jag hur håret tynger ner mig, genomvått, lockigt och kallt. Jag är törstig, det är konstigt att svettas och frysa samtidigt utan att känna mig sjuk, men det är preciiis på rätt nivå för mig, det här, jag orkar.
Let's do it. Just do it. I just did it. Inga konstigheter. Den känslan.
Så det är kanske inte så konstigt, när jag har kommit hem och vridit på plattan med middagsgrytan och korvat av mig blötkalla löparbrallor och jacka och ylleunderställ och yllestrumpor och ylleunderkläder, att jag vrider på den här på högsta volym.
Det har varit en konstig dag. Jag vaknar för tidigt med orolig mage, konstaterar att det måste ha varit den där räksalladen från igår som har ställt till det. Tar mig lite matt till jobbet utan frukost, men kommer snart igång, trots mensvärk. Viktigt möte och sen viktigt möte igen. Och därefter en sen lunch, och jobba lite till, och jag tvekar på om jag ska träna idag, chefen kommer glatt in i kontorslandskapet och meddelar att det regnar ute. Men jag vet ju hur det är, är jag inte uppenbart sjuk eller skadad eller sömnberövad så har jag inga ursäkter. Det är bara att bestämma mig. För tillräckligt med lust kommer jag inte kunna uppamma denna kulna januarikväll.
Jag kommer fram till idrottsplatsen och oroar mig för hur det ska gå efter mitt uppehåll, som brukligt, en två veckor sisådär. Men jag ställer upp och vi kör, regnet piskar i ansiktet och håret, men det gör inget, jag får snabbt upp temperaturen, drar ner dragkedjan i halsen och tänker att jag kanske är för varmt klädd. På gamla gymnastmeriter väljs jag ut av instruktör J att förevisa kullerbytta i snön, en banal uppgift, men jag gör min allra finaste, bästa, som om det är klubbmästerskap 1996 igen.
Vi springer och tar skydd i snön utan att släppa händerna i greppet bakom ryggen och tar oss upp och springer igen och det är preciiis rätt nivå för mig som har varit borta, preciiis så fort att jag får lite blodsmak, men jag hänger ändå med. Och så klättrar vi på sidorna om den lilla bron över den lilla bäcken, står i jägarvila mot den stora eken, hjälps åt att rulla den stora snöbollen, luftrörssliter uppför backen i fårhagen och tar oss ner igen på mage, som sälar, bästa Anja Pärson-style. Vidare mot hoppbacken, ner på rumpan och sen tillbaka upp, vi får vatten och pustar i cirka nittio sekunder innan det bär av igen. Ner mot triangeln, där vi springer och armhäver och sen tillbaka genom skogen mot idrottsplatsen med kurragömma av instruktör J. Det händer någonting hela tiden under det här passet och jag glömmer nästan helt att jag är trött. Först i sista löpan tillbaka känner jag hur håret tynger ner mig, genomvått, lockigt och kallt. Jag är törstig, det är konstigt att svettas och frysa samtidigt utan att känna mig sjuk, men det är preciiis på rätt nivå för mig, det här, jag orkar.
Let's do it. Just do it. I just did it. Inga konstigheter. Den känslan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)