Det är mycket jag inte hade gjort

Jag springer 4 x 1000 meter intervaller i vårkvällen. Plus typ en kilometer dit och en kilometer hem. Jag springer och tänker på min andning och hållning och fotisättning och frekvens och på hur jobbigt det är och på hur mina trampdynor börjar få asfaltskänning igenom dojorna.

Jag är bland de sista nästan hela tiden, men jag krigar mot mig själv. Jag blir mest störd av att möta eller springa med de andra. Jag vill tänka på allt det där jag tänker på. 

Sista intervallen på väg tillbaka springer vår löparcoach M upp jämsides med mig och ropar att jag ska komma igen, för det är den sista nu, och sen hojtar hon: "Det är halvmaran! Bruno springer bakom dig och flämtar! Du vet att han är seg, men du vill inte låta honom komma förbi!" Visualisering. Det är ju det bästa jag vet. Det tar skruv. Instruktör Bruno kan ju inte få komma förbi. Jag trycker upp mig de sista uppförsmetrarna med hjälp av baksida lår. "K spydde nästan när hon kom i mål, hur blir det för dig?!" tjoar coach M glatt. Jag trycker ut det sista och får faktiskt lite illamåendekänslor i munnen, men det stannar vid det.

Det här hade jag aldrig gjort på egen hand, flämtar jag till kamraten bredvid mig när vi löper tillbaka till återsamlingsplatsen. Kamraten som jag inte ens vet namnet på. Jag vet inte vad hon jobbar med, hur mycket hon betalar för sitt boende eller hur hennes familjesituation ser ut, men jag har sett hennes pannben skymta fram mellan uppförslöporna ikväll. Hon svarar mig: "Det är mycket jag inte hade gjort utan militärträningen."

Jag håller med henne.

En klapp på axeln

Man har jobbat för mycket och inte tränat på många veckor. (Och med träna menar jag militärträning - yoga räknas inte riktigt, även om det är sant att jag får träningsvärk av det ibland.) Man domnar av med en kall Mikkeller framför Netflix på fredagkvällen, somnar 21.30, vaknar 06.30 på lördag morgon. Man känner sig pigg. Man tänker: "Kanske är det idag jag ska gå på lördagspass. Det var länge sen." Man går upp. Man äter en ostmacka medan man lyssnar på radio och kontemplerar morgonljuset. Man tar bussen till återsamlingsplatsen. När man går nerför trapporna tänker man: "Vad gör jag här?"

Det ska snart visa sig.

Redan sådär fem-tio minuter in på passet förstår jag att det här kommer att bli tungt. Jag är inte trött i kroppen, yogan har givit mig starka muskler, men efter några veckor utan konditionsidrott har jag noll flås. Och jag är inte van att träna med rödvästar. Jag är inte van att träna morgonpass heller, kommer jag på långt senare.

När vi har sprungit hela den långa slingan bort från återsamlingsplatsen, passerat den lilla ån och den nybyggda bron där Norra Djurgårdsstaden möter Lilljansskogen, och fortsatt bort mot kajakklubben och över fältet och springer på promenadstigen på väg ner mot vattnet, överväger jag för första gången jag kan minnas att lämna ett militärträningspass. Säga att det här räcker för mig, det är nog nu. Säga att nu promenerar jag tillbaka till återsamlingsplatsen och väntar på er där. Efteråt kommer det förstås att kännas trist att jag inte kunde fullfölja, men det är okej. (Det märks att jag har yogat mycket senaste tiden. Acceptans, underkastelse.)

Men nu är jag inte på yoga. Nu är jag på militärträning. Här gör vi inte så. Här gör jag inte så. Det vet jag ju. Egentligen.

Yoga-acceptansen gör att jag inte bryr mig om att jag halkar efter och hamnar sist. Jag har ändå ingen chans att hänga med rödvästarna. Inte grönvästarna heller förresten, inte idag. Det gör att det här inte handlar om tävling, uppvisning eller fåfänga för mig, det här handlar om överlevnad. Gå ner i källaren och hämta krafter, som de säger i Vinterstudion. När jag väl har insett det, går resten av passet ganska bra. Jag ger inte upp. Jag krigar på. Jag ligger sist nästan hela tiden, men jag genomför. Jag har tålamod med mig själv.

Det är det här som är militärträning, tänker jag. I mitt liv, just idag. För de andra, och för mig en annan dag, handlar det kanske om att ligga främst i klungan, eller åtminstone bland den första tredjedelen, eller om att kunna hjälpa de andra. Men för mig, idag, handlar det om att stillsamt kriga på. Och om att få en hand i ryggen, en high-five, en klapp på axeln. Och när jag får det, tänker jag att det är det här som är militärträning.

Jag tänker på hur det är att vara en björn

På instruktör B:s pass ikväll är jag med om något underligt.

Det första som händer, efter uppvärmningen, är att vi ska växla mellan situps och planka med fötterna mot betongmuren som skiljer vägen, den som slutar i ingenting i skogen, från hamnjärnvägen som löper nedanför. Fötterna ska sitta som fastklistrade mot muren, och mina underarmar mot marken, medan vi ska växla mellan att sträcka ut och upp varannan arm och vartannat ben. Det är rent tekniskt en svår övning, och jag har inte styrkan till att klara det, åtminstone inte idag. De frusna gruskornens vassa kanter tränger in i fingrarna, genom handskarna, höger hand domnar bort. Hålla i, hålla kvar. Det här är tungt.

Efter en liten stund med löpningar och ankgång, som instruktör B envisas med att kalla ankargång, tar vi oss in i skogen. Ingen stig, inget elljusspår. Rätt in bara. Jag först i ledet. Björngång, säger instruktör B. Terrängen lutar svagt uppåt. När jag björngångar mig som bäst genom halvmörkret upplever jag något superskumt. Inte direkt andligt, inte metafysiskt, men kanske... utomkroppsligt. Eller någon-annan-kroppsligt. Skogen är dunkel och tyst och den nyfallna snön ser ut som sågspån där det ligger utspritt över stock och sten. Jag ser som i svartvitt nu. Och när jag lägger min vikt på min handskbeklädda hand och sätter ner den i det frusna lövtäcket fjädrar det mjukt, och det känns som att min hand inte är en hand utan en tass, eller kanske en ram. Jag tar mig fram i en låg ställning, nära marken, grenar petar mig i ansiktet, jag ser dem inte där jag lufsar fram, helt plötsligt är de bara där. Jag ser inte många meter framför mig där jag går på alla fyra, trots att jag viker nacken uppåt och försöker speja framåt. Jag tänker på hur det är att vara en björn. Björnar måste ha bra luktsinne för att kompensera för deras dåliga sikt, tänker jag. Så plötsligt har vi som är först kommit upp halvvägs, instruktör B ropar åt oss att stanna i planka medan vi väntar på att de andra ska komma ikapp, och illusionen är bruten.

Hundraprocentigt fokus

Det börjar som ett helt ordinärt pass av instruktör B. Vi springer på ridvägen vid hästhagen bakom idrottsplatsen, över övergångsstället, tar gångvägen ner till den lilla gläntan av Lilljansskog som öppnar sig strax innan hamnjärnvägen. Där blir det armhävningar, situps, burpees och intervaller. Slit, slit, slit. Jag känner mig tung. 90 upphopp i följd. Inga konstigheter. Egentligen. Jag vet ju att det är såhär att träna med militärträningen. Varför känner jag mig så trött? Mentalt kände jag mig pigg, ja, taggad, på väg till passet, men nu är det bara riv i lungorna och syrekänning redan efter några minuter där jag halkar runt i snömodden.

Vi fortsätter gångvägen bort mot Norra Djurgårdsstaden och jag kör lite håglösa löpningar och björngångar upp och ner för backen. Tanken "hur länge ska vi hålla på såhär", hinner fara genom skallen. Då händer något. Instruktör B säger åt oss att vi ska in i skogen. Titta vart ni sätter fötterna, säger han. Lyft undan grenar, ropa till kamraterna om det är hinder i vägen. Säger han. Nu är det plötsligt allvar. Det finns nog ingenting som kan få mig att fokusera så hundraprocentigt som skogslöpning i mörker vintertid. Begränsade siktförhållanden, ojämnt underlag, tystnad. Nu får passet mening. Därefter känns andra omgången med 90 upphopp i följd som en dans. Mentalt och fysiskt.

När vi springer tillbaka till idrottsplatsen säger instruktör B att om du känner dig trött, ställ dig främst i ledet. Jag ställer mig främst. Fast sen när jag väl börjar springa känns det faktiskt okej. Och det gör det fortfarande.