Efter fem kilometer i mörka, älskade Lilljansskogen känns det nästan som att allt ska bli bra igen. Ibland tänker jag att om jag bara får vara i skogen, så kommer allt ordna sig.
Det är kallt och djävligt när jag ger mig ut, vinden rycker och sliter och regnet piskar mig i ansiktet. Men det är fortfarande plusgrader. Jag undrar om jag har för lite på mig och måste upp i tempo redan från början för att få upp värmen.
För det mesta springer jag och tänker att jag skulle kunna sluta vid nästa steg, eller nästa. Men idag kommer det korta stunder då jag släpper fokus på hållet i sidan eller den branta 150-metersbacken som kommer snart eller hur det sliter och drar i luftrören när jag andas. Och det är då den kommer. Springkänslan. Den gamla springkänslan. Hur det brukade kännas förr. Att jag skulle kunna springa hur långt som helst.
Jag springer där i mörkret och tänker på nånting som nån sa idag på lunchen, eller på en kompis kompis eller nånting annat ovidkommande som jag har glömt nu (se där - det kallas bearbetning!). Och helt plötsligt har jag sprungit uppför en backe utan att jag tänkte på det. Jag har kommit två tredjedelar av vägen. Tre fjärdedelar. Och så tänker jag igen, fan, inte en backe till, nu får det vara slut. Jag stannar vid nästa steg.
Men idag dök den upp i alla fall, om än fläckvis. Känslan som gör att jag kommer att springa igen för att jag vill, inte för att jag borde. Även om det går två steg fram och ett tillbaka härifrån, vet jag i alla fall att jag har känt den i höst. Känslan som drar mig ut i skogen.
Like.
SvaraRadera