Underligt egentligen. Ibland kan man minnen dyka upp så starkt att det nästan känns som att man är på två ställen samtidigt. Kroppen minns.
Under en fältövning på GMU hade vi haft utbildning i sprängteknik, och den hade som brukligt spräckt tidsschemat. Det höll på att mörkna, och kanske blåsa upp till oväder, regnet hängde i luften. Efter att ha fattat beslut om att låta bli att ta på regnkläder sätter vi iväg. Tillbaka mot tältförläggningen. Vi kommer ut ur skogen från vänster och börjar ta oss an grusvägen som vi vet ska ta oss tillbaka. Befälet, som vi vanligtvis brukar tycka om, drar upp tempot ganska rejält till att börja med. Han har kommit för att hämta oss och har ingenting att bära på den här gången. Det har vi.
Skogen öppnar sig och vägen går spikrakt över ett fält, med en svag nedåtlutning, fram mot en t-korsning, där vi ska ta vänster. Jag sträcker ut steglängden och försöker haka på, för jag går, som oftast, först. Jag kommer upp i puls. Kroppsvärmen stiger över kragen på fältskjortan och jag önskar att jag inte hade den stängd, men det var ju kallt nyss, när vi satt och väntade. Svettdroppar börjar tränga fram under hjälmen. De tar sin väg ner för pannan, ner över ögonlocken, det blir suddigt och jag kan inte torka bort det nu, jag bär ju på vapnet, så jag blinkar för att hjälpligt kunna se igen. Egentligen behöver jag inte kunna se. Jag behöver bara kunna gå. Axelremmarna från stridssäcken skär ner i axlarna. Egentligen är det här inget svårt, jag menar, det ser inte svårt ut, förmodligen, och det gör mig frustrerad, för just nu känns det djävligt svårt. Jag trycker mig mot gränsen av min förmåga, över gränsen. Men det hjälper inte. Jag, vi, halkar efter allt mer. Sedan ökar han. Han skriker till oss, jag minns inte exakt vad, men förmodligen något om att hans mormor inte ens går så här långsamt med rullator.
För några veckor sedan sprang jag reflexbana i Nacka tillsammans med några kamrater från militärträningen. Vi tar oss genom snårskog. uppför och nerför branter, igenom djupsnö och längs med skogsvägar. Så öppnar sig skogen och vägen går spikrakt över ett fält, med en svag nedåtlutning, fram mot en t-korsning. Vi kommer ut på vägen från vänster. Det är mörkt, fuktigt, molnigt.
Och plötsligt är jag där igen. På GMU, med befälet som skriker framför mig, samma fält, samma skogsväg, fast någon helt annanstans. Den här gången känner jag mig stark i kroppen. Så jag trycker till med baksida lår och spurtar, allt vad jag har nedför det svaga lutet på grusvägen. Jag sprintar som Usain Bolt, med armarna, framåt, jag vet att det här inte är ett hållbart tempo för fem kilometer, men det är inte det viktiga nu, det viktiga nu är att visa det där befälet att jag visst kan ta mig framåt snabbare än hans mormor med rullator.
Jag vet inte varför det där minnet dyker upp just nu, eller vart det tar vägen sen. Alldeles strax är jag tillbaka i pannlampornas flimrande, flackande ljus en januarieftermiddag i Nacka 2014. Men när vi kommer fram till korsningen vill fötterna ta vänster, för de vet att det är vägen tillbaka till tältförläggningen.
fredag 21 februari 2014
tisdag 18 februari 2014
Känna Efter
Journalisten Jenny Strömstedt skrev en uppmärksammad artikel i Expressen häromdagen, betitlad "En ny generation som vill glida genom livet". Hon menar att unga idag Känner Efter alldeles för mycket. Det handlar om gymnasister som sjukskriver sig fastän de inte är sjuka, körkortselever som skriver teoriprov (och förstås misslyckas) utan att ha pluggat över huvud taget, och mellanstadiebarn som otåligt frågar fröken istället för att försöka ta reda på svaret själv. Vilka av våra OS-medaljörer hade kunnat stoltsera med guld om de hade Känt Efter hela tiden?, frågar hon retoriskt.
Det är förstås ett tacksamt ämne att rasa över. Alla kan vi känna igen de här exemplen, och alla kan vi förnumstigt sitta hemma i soffan och hålla med och uppröras över ungdomens förfall.
Hon kanske inte syftar på 80-talisterna. Jag hoppas inte det, för jag känner faktiskt inte riktigt igen mig. Jag skulle säga att de flesta av mina vänner, mig själv inkluderad, Känner Efter lite för lite. Tre av dem, alla högutbildade, motiverade, drivna unga kvinnor, har varit sjukskrivna för utmattningssymptom före 30 års ålder. De har kämpat med omöjliga arbetssituationer, i såväl privat som offentlig sektor, för många arbetade timmar, inkompetenta chefer och obefintlig arbetsledning. De har inte tagit "en extra sjukdag" för att verkligen Känna Efter att de är friska. De har gått till jobbet ändå. Med feber, förkylning och huvudvärk. Till sist gick det inte. De blev tvungna att Känna Efter. Och då blev de sjukskrivna, av läkaren, inte av sig själva.
Jag tänker på det här när jag är ute och springer i Lilljans ikväll. Sju kilometer, i ett mycket ojämnt tempo. Det går inte fort, men jag tar mig runt.
Jag har aldrig haft problem med att Känna Efter för mycket. Min utmaning har varit den motsatta. Att det är okej att lyssna på min kropp och avstå, ställa in eller hoppa av har jag fått lära mig steg för steg. För att man måste kunna det också. Eftersom ingen annan kommer att göra det åt dig.
På senare tid har jag verkligen börjat uppskatta yoga, just av det skälet. Det kan verkligen vara skönt att få sjunka ner på yogamattan efter en hård dag på jobbet och Känna Efter. Men det är inte mitt naturliga "modus operandi", som GW skulle ha sagt. Jag Genomför. Jag känner inte efter.
Det tänker jag på när jag springer mina sju kilometer. Det enda sättet att göra det här på, är nämligen att ha fokus framåt. Visualisera hur jag flyger uppför och flyter nedför backar. Öser på i raksträckorna och tar kurvorna med glans. Tänka på målet. Och hela vägen fram till målet. Mitt naturliga modus operandi. Och min eviga förbannelse och välsignelse.
Det är förstås ett tacksamt ämne att rasa över. Alla kan vi känna igen de här exemplen, och alla kan vi förnumstigt sitta hemma i soffan och hålla med och uppröras över ungdomens förfall.
Hon kanske inte syftar på 80-talisterna. Jag hoppas inte det, för jag känner faktiskt inte riktigt igen mig. Jag skulle säga att de flesta av mina vänner, mig själv inkluderad, Känner Efter lite för lite. Tre av dem, alla högutbildade, motiverade, drivna unga kvinnor, har varit sjukskrivna för utmattningssymptom före 30 års ålder. De har kämpat med omöjliga arbetssituationer, i såväl privat som offentlig sektor, för många arbetade timmar, inkompetenta chefer och obefintlig arbetsledning. De har inte tagit "en extra sjukdag" för att verkligen Känna Efter att de är friska. De har gått till jobbet ändå. Med feber, förkylning och huvudvärk. Till sist gick det inte. De blev tvungna att Känna Efter. Och då blev de sjukskrivna, av läkaren, inte av sig själva.
Jag tänker på det här när jag är ute och springer i Lilljans ikväll. Sju kilometer, i ett mycket ojämnt tempo. Det går inte fort, men jag tar mig runt.
Jag har aldrig haft problem med att Känna Efter för mycket. Min utmaning har varit den motsatta. Att det är okej att lyssna på min kropp och avstå, ställa in eller hoppa av har jag fått lära mig steg för steg. För att man måste kunna det också. Eftersom ingen annan kommer att göra det åt dig.
På senare tid har jag verkligen börjat uppskatta yoga, just av det skälet. Det kan verkligen vara skönt att få sjunka ner på yogamattan efter en hård dag på jobbet och Känna Efter. Men det är inte mitt naturliga "modus operandi", som GW skulle ha sagt. Jag Genomför. Jag känner inte efter.
Det tänker jag på när jag springer mina sju kilometer. Det enda sättet att göra det här på, är nämligen att ha fokus framåt. Visualisera hur jag flyger uppför och flyter nedför backar. Öser på i raksträckorna och tar kurvorna med glans. Tänka på målet. Och hela vägen fram till målet. Mitt naturliga modus operandi. Och min eviga förbannelse och välsignelse.
tisdag 11 februari 2014
Köra igen
Det här upplägget med återhämtningsvecka var fjärde vecka verkar funka som jag har tänkt. Ingen militärträning eller löpning de veckorna, bara icke-pulshöjande aktiviteter. Och de hjälper mig att höja blicken, testa nya träningsformer. Dessutom var jag taggad när jag kom till passet ikväll. Nio dagars militärtränings- och löpuppehåll har den effekten.
Måndag, tisdag och onsdag förra veckan blev det mest promenader, på torsdagen yoga och på fredagen simning inkl. bastu. Därefter - klättring på led med högre svårighetsgrad än vanligt i söndags. Kamrat M, som säkrade mig, sa: "Det var starkt att du inte släppte där", efter ett tillfälle då jag tillfälligt hade tappat fotfästet och klamrat mig fast med händerna så gott jag kunde. "Ja…", svarade jag förvirrat. "Det är väl fusk att släppa?" Hon log när hon svarade: "Jo, fast det kan man ju göra ändå". Jaha, tänkte jag. Men det gör man ju inte. Det där älskade, förbannade pannbenet. Jag kommer nog aldrig lära mig. Att det är OK att ge upp.
Så ikväll: rött pass på det Andra stället. Instruktör J inleder redan i uppställningen med att bygga upp scenen: "Det här passet kommer att kännas obehagligt. Särskilt för vissa muskelgrupper, som bål, ben och armar." Vi börjar bubbla där vi står på två led linje. Vad ska hända nu? Vad är det som kommer att bli obehagligt? Glatt förväntansfulla, något nervösa trippar vi iväg och jag klistrar mig fast vid kamrat A:s skosulor. Det enda sättet. Sedan följer ett strålande varierat pass där instruktör J och ankare E bjuder på både enarmsarmhävningar, långlöpning på Söder Mälarstrand och lerig backlöpning med Tjurrus-känsla. Och efter 3 x 40 sek roddrag med egna kroppsvikten känns de där underarmarna från klättringen faktiskt lite mer.
När vi gör svåra styrkeövningar, som enarmsarmhävningarna, jobbar vi stridsparsvis så att kamraten stöttar upp bröstet på väg ner mot marken. "Våga släppa", säger instruktör J när han går omkring bland paren och instruerar oss. "Hon kommer att ta emot dig." Och när jag vågar släppa, och falla mot marken, tar kamrat M mycket riktigt emot mig. Jag märker att det går. Tillit. Och det enda rimliga sättet att lyckas göra enarmsarmhävningar, när man inte är så stark än. Fint.
När vi springer längs Söder Mälarstrand, mot den plats nedanför Münchenbryggeriet där vi brukar få bada om somrarna, halkar jag efter i kolonnen och orkar inte riktigt hålla uppe tempot. Då kommer kamrat M upp vid min sida. Han springer där ett tag, utan att säga något eller sätta en hand i ryggen. "Spring om mig om du vill det", säger jag, som känner mig lite frustrerad av att ha halkat så långt efter. "Nej, jag tänkte bara dra dig lite", svarar han. "På ett artigt sätt". Så fint. Och som en tacksamhetsgest, för att jag vill visa att det funkar, ökar jag tempot och kommer upp i höjd med instruktör J. "Bra", säger kamrat M till mig och lägger sig bakom i kolonnen igen. Fina, fina kamrat M.
Efter det tar vi oss upp på sidan av Skinnarviksberget och vaderna stumnar igen, jag orkar inte, jag får en massa händer i ryggen, men jag vill bara ta mig framåt så gott jag kan i armkrok med min stridsparskamrat M, hon och jag, två grönvästar bland de röda. När vi till sist landar uppe på Yttersta tvärgränd säger instruktör J att han är helt slut. Fint igen. Att han bjuder på den. Jag med, som av en händelse.
Under passet: andan i halsen och mjölksyra i bröstet. Vi får "bråka" med stridsparskamraten, vilket innebär att vi brottas, puttas och sparras allt vad vi orkar, varvat med situps på den där plaskiga gräsplätten vid gångvägen under Ringvägen så att mina ylleunderkläder blir helt genomblöta. I vanliga fall skulle man ju aldrig komma på tanken att lägga sig ner i det där frivilligt. Men nu är vi endorfinstinna, varma och trötta, och vi gör precis som vi blir tillsagda. Och egentligen är det ju helhärligt att vi, vuxna människor, får hålla på såhär, det tycker kamrat M också, och bjuder på världens största leende till tack.
"Nu glider vi in på Tanto", säger instruktör J när vi springer den sista biten ner mot omklädningsrummet, och det känns faktiskt som en triumf, här kommer vi, rakryggade och stolta, och ingen djävel i hela världen kan slå oss nu.
Efter passet: slit i halsen och jubel i bröstet. Som kamrat H brukar uttrycka det. Linnea Henriksson uttrycker det så här:
"Ikväll så skapar vi nya minnen/Vi ska leva som unga igen
Försten i vattnet vinner/Och jag lovar komma hem igen"
Måndag, tisdag och onsdag förra veckan blev det mest promenader, på torsdagen yoga och på fredagen simning inkl. bastu. Därefter - klättring på led med högre svårighetsgrad än vanligt i söndags. Kamrat M, som säkrade mig, sa: "Det var starkt att du inte släppte där", efter ett tillfälle då jag tillfälligt hade tappat fotfästet och klamrat mig fast med händerna så gott jag kunde. "Ja…", svarade jag förvirrat. "Det är väl fusk att släppa?" Hon log när hon svarade: "Jo, fast det kan man ju göra ändå". Jaha, tänkte jag. Men det gör man ju inte. Det där älskade, förbannade pannbenet. Jag kommer nog aldrig lära mig. Att det är OK att ge upp.
 |
| Det är jag längst där uppe! |
Så ikväll: rött pass på det Andra stället. Instruktör J inleder redan i uppställningen med att bygga upp scenen: "Det här passet kommer att kännas obehagligt. Särskilt för vissa muskelgrupper, som bål, ben och armar." Vi börjar bubbla där vi står på två led linje. Vad ska hända nu? Vad är det som kommer att bli obehagligt? Glatt förväntansfulla, något nervösa trippar vi iväg och jag klistrar mig fast vid kamrat A:s skosulor. Det enda sättet. Sedan följer ett strålande varierat pass där instruktör J och ankare E bjuder på både enarmsarmhävningar, långlöpning på Söder Mälarstrand och lerig backlöpning med Tjurrus-känsla. Och efter 3 x 40 sek roddrag med egna kroppsvikten känns de där underarmarna från klättringen faktiskt lite mer.
När vi gör svåra styrkeövningar, som enarmsarmhävningarna, jobbar vi stridsparsvis så att kamraten stöttar upp bröstet på väg ner mot marken. "Våga släppa", säger instruktör J när han går omkring bland paren och instruerar oss. "Hon kommer att ta emot dig." Och när jag vågar släppa, och falla mot marken, tar kamrat M mycket riktigt emot mig. Jag märker att det går. Tillit. Och det enda rimliga sättet att lyckas göra enarmsarmhävningar, när man inte är så stark än. Fint.
När vi springer längs Söder Mälarstrand, mot den plats nedanför Münchenbryggeriet där vi brukar få bada om somrarna, halkar jag efter i kolonnen och orkar inte riktigt hålla uppe tempot. Då kommer kamrat M upp vid min sida. Han springer där ett tag, utan att säga något eller sätta en hand i ryggen. "Spring om mig om du vill det", säger jag, som känner mig lite frustrerad av att ha halkat så långt efter. "Nej, jag tänkte bara dra dig lite", svarar han. "På ett artigt sätt". Så fint. Och som en tacksamhetsgest, för att jag vill visa att det funkar, ökar jag tempot och kommer upp i höjd med instruktör J. "Bra", säger kamrat M till mig och lägger sig bakom i kolonnen igen. Fina, fina kamrat M.
Efter det tar vi oss upp på sidan av Skinnarviksberget och vaderna stumnar igen, jag orkar inte, jag får en massa händer i ryggen, men jag vill bara ta mig framåt så gott jag kan i armkrok med min stridsparskamrat M, hon och jag, två grönvästar bland de röda. När vi till sist landar uppe på Yttersta tvärgränd säger instruktör J att han är helt slut. Fint igen. Att han bjuder på den. Jag med, som av en händelse.
Under passet: andan i halsen och mjölksyra i bröstet. Vi får "bråka" med stridsparskamraten, vilket innebär att vi brottas, puttas och sparras allt vad vi orkar, varvat med situps på den där plaskiga gräsplätten vid gångvägen under Ringvägen så att mina ylleunderkläder blir helt genomblöta. I vanliga fall skulle man ju aldrig komma på tanken att lägga sig ner i det där frivilligt. Men nu är vi endorfinstinna, varma och trötta, och vi gör precis som vi blir tillsagda. Och egentligen är det ju helhärligt att vi, vuxna människor, får hålla på såhär, det tycker kamrat M också, och bjuder på världens största leende till tack.
"Nu glider vi in på Tanto", säger instruktör J när vi springer den sista biten ner mot omklädningsrummet, och det känns faktiskt som en triumf, här kommer vi, rakryggade och stolta, och ingen djävel i hela världen kan slå oss nu.
Efter passet: slit i halsen och jubel i bröstet. Som kamrat H brukar uttrycka det. Linnea Henriksson uttrycker det så här:
"Ikväll så skapar vi nya minnen/Vi ska leva som unga igen
Försten i vattnet vinner/Och jag lovar komma hem igen"
lördag 1 februari 2014
Ut och leka i snön
När jag var barn och vaknade på vintermorgnarna var det första jag brukade göra att glänta på gardinen och kolla om det hade fallit snö under natten. I så fall var det bara på med täckbyxorna och ut i trädgården. Ut och kasta snöbollar på brorsan, bygga snögubbar, göra snölyktor, som vi sparade i frysen. Leka i snön, helt enkelt.
Precis den känslan hade jag när jag vaknade i morse. Klockan åtta. Det första jag tänkte var: "Om jag går upp nu, hinner jag". Till lördagspasset på idrottsplatsen. Ut och leka i snön.
Sagt och gjort, en halv proteinbar och en liten portion havregrynsgröt senare är jag på väg. Känner stumheten i låren på vägen, jag har fortfarande inte riktigt återhämtat mig från tisdagens tempopass med rödvästarna.
En bit in i uppvärmningen börjar jag undra vad jag har gett mig in på. Jag känner mig inte särskilt spänstig i kroppen, och det här passet är dessutom 90 minuter långt. Man kan tycka att 75 eller 90 minuter inte borde spela så stor roll, men det gör det. De där sista femton minutrarna kan ibland ta knäcken på mig, även om jag är i form.
Men det är varierat och hårt och roligt och noggrant, som vanligt med instruktör C. "Välkomna känslor av obehag", hojtar instruktör C när vi cirkeltränar upphopp, burpees, fällkniv och armhävningar i sju minuter. Jag känner efter. Ja. Det känns obehagligt. "Och tryck undan dem!", ropar han sen, och jag gör det också. Mental träning. Inte helt olikt det vi gör på yogapassen. Fast i ett helt annat sammanhang.
Armhävningsövningen går sådär, tycker jag, något bättre än förra gången, men jag orkar ändå inte hela vägen. Trots det säger instruktör C efteråt att han noterar att mitt pannben förmår att styra över kroppen. Fint. Den finaste av komplimanger, i militärträningens värld. "I have trained my mind and my body will follow", som den amerikanske fotbollscoachen brukar säga.
På vägen tillbaka känner jag att jag nog hade kunnat ta i lite till i löpningen, men det var nog bra att jag inte gjorde det. Jag valde att fokusera på att göra styrkeövningarna ordentligt istället. Så ordentligt jag kunde.
Mentalt ett okomplicerat pass. Skönt som omväxling.
Precis den känslan hade jag när jag vaknade i morse. Klockan åtta. Det första jag tänkte var: "Om jag går upp nu, hinner jag". Till lördagspasset på idrottsplatsen. Ut och leka i snön.
Sagt och gjort, en halv proteinbar och en liten portion havregrynsgröt senare är jag på väg. Känner stumheten i låren på vägen, jag har fortfarande inte riktigt återhämtat mig från tisdagens tempopass med rödvästarna.
En bit in i uppvärmningen börjar jag undra vad jag har gett mig in på. Jag känner mig inte särskilt spänstig i kroppen, och det här passet är dessutom 90 minuter långt. Man kan tycka att 75 eller 90 minuter inte borde spela så stor roll, men det gör det. De där sista femton minutrarna kan ibland ta knäcken på mig, även om jag är i form.
Men det är varierat och hårt och roligt och noggrant, som vanligt med instruktör C. "Välkomna känslor av obehag", hojtar instruktör C när vi cirkeltränar upphopp, burpees, fällkniv och armhävningar i sju minuter. Jag känner efter. Ja. Det känns obehagligt. "Och tryck undan dem!", ropar han sen, och jag gör det också. Mental träning. Inte helt olikt det vi gör på yogapassen. Fast i ett helt annat sammanhang.
Armhävningsövningen går sådär, tycker jag, något bättre än förra gången, men jag orkar ändå inte hela vägen. Trots det säger instruktör C efteråt att han noterar att mitt pannben förmår att styra över kroppen. Fint. Den finaste av komplimanger, i militärträningens värld. "I have trained my mind and my body will follow", som den amerikanske fotbollscoachen brukar säga.
På vägen tillbaka känner jag att jag nog hade kunnat ta i lite till i löpningen, men det var nog bra att jag inte gjorde det. Jag valde att fokusera på att göra styrkeövningarna ordentligt istället. Så ordentligt jag kunde.
Mentalt ett okomplicerat pass. Skönt som omväxling.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)