Tillbaka i skogen

Idag var jag tillbaka i skogn för första gången på över två månader. Och det är ju det här jag gillar med militärträningen. Perfekt temperatur (ungefär tio grader), lerklegg, duggregn och skymning. Nu börjar den. Årstiden då instruktörerna har pannlampa, då skogen är alldeles tyst och mörk och man får kolla var man sätter fötterna, för annars kan man halka och sträcka lårmuskler och det är inte skönt. Man tror inte att man kan vara i skogen då, men det kan man. Om man har kamraterna med och en instruktör som man litar på till hundra procent. Och det har man.

En tjej jag inte kände igen sa "Jag började i april, så jag har bara tränat de sköna månaderna hittills". Jag var bara tvungen att svara "Det är ju nu de sköna månaderna börjar". "Vaddå?", sa hon och tittade storögt på mig. Då flikade E in: "Ja, vintern är faktiskt bäst". "På vilket sätt är vintern bäst?", sa tjejen. "För att man är aldrig ute annars den här årstiden", blev mitt korta svar. Jag hade kunnat hålla på länge till, men det fick jag förstås inte, för vi skulle ju springa, och när man springer, pratar man inte. Det finns hundra saker som gör att vintern är bäst. (Det får jag nog tillfälle att återkomma till!)

I en övning sprang vi två och två uppför en backe. Vi skulle hålla varandra i armkrok, men den ena i paret sprang baklänges och höll i den andra som sprang framlänges. Man fick inte titta sig om när man sprang baklänges. Men uppför en mörk, lerig skogsstig i duggregn skulle man. Bakåt. Man fick hålla sig i sin kamrat och lita på att hen tog ansvar för en. För att man inte skulle snava eller springa in i någon eller något. Tillit kallas det. Fint. Bra att öva på.

Första gången jag testade SpeedCrossen i lera också, riktigt bra fäste! Efteråt såg de ut som nedan, riktigt djäkla oktoberlovely.