Jag kom på att mina reserapporter från Västbanken inte finns någonstans på nätet. Så då får jag väl se till att de kommer upp. Jag lägger upp dem ett i taget här på bloggen, i kronologisk ordning efter att jag skrev och skickade dem.
---
Reserapport 5
Jayyous, 20 februari 2012
Vägspärrarnas drottningar
Vi möts i kommunhuset i den lilla byn Kafr ad Dik, en halvtimmes bilväg från min tillfälliga hemby Jayyous på norra Västbanken. Här ska snart hållas en demonstration mot att israeliska staten vill inkludera ytterligare mark från byn i en utbyggnad av bosättningen Ale Zahev på andra sidan vägen. Blir planen verklighet kommer 80 procent av byns land hamna under israelisk kontroll.
Följeslagarna är här för att observera och dokumentera demonstrationen. Ett antal anställda vid kommunen, andra internationella observatörer och aktivister, en hel del unga män från byn samt damerna från den israeliska fredsorganisationen Machsom Watch har samlats för att få en plastmugg med värmande sött te innan vi ger oss ut i regnet. En av eldsjälarna i Machsom Watch, Tamy Cohen, kommer fram till mig från andra sidan rummet. Jag har nämligen råkat hamna bredvid ett av de få elektriska värmeaggregat som hjälpligt värmer upp de stora stenhusen här på Västbanken under vintermånaderna.
- Jag ser att du har kontakter, ler hon och blickar menande mot det åtråvärda aggregatet. Vi skrattar tillsammans.
- De ställde inget bredvid mig. De gillar inte judar, säger hon och blinkar mot mig, och skrattar igen.
Jag ler lite stelt och försöker skratta, men skrattet liksom fastnar i halsen. Jag antar att man måste vara israel för att kunna ha en så svart humor i en sådan här situation. Jag frågar Tamy om vad hon tror om den politiska utvecklingen i Israel. Går det åt rätt håll?
- Vi har aldrig haft en så här dålig regering, säger hon. Jag är 81 år gammal och det har aldrig varit såhär illa. De vill ingenting. De pratar, men de gör ingenting. Men man måste behålla hoppet. Jag tror att vi fortfarande kan leva i fred med palestinierna som grannar. I två självständiga stater. När jag stred i självständighetskriget 1948 trodde jag att det var så det skulle bli. Och det tror jag fortfarande.
Den israeliska fredsrörelsen är, liksom det israeliska samhället i stort, blandad och mångfacetterad. Det är en liten skara människor som är engagerade i flera små organisationer med olika mål och medel. Machsom Watch är en av dem. Det är en israelisk fredsorganisation som började sitt arbete 2001, och består av kvinnor som arbetar mot ockupationen av de palestinska områdena. De bevakar demonstrationer, militärrättegångar och framför allt vägspärrar på Västbanken (machsom är det hebreiska ordet för vägspärr) (About us”, Machsom Watch, http://www.machsomwatch.org/en/about-us). När jag möter Hanna Barag, en av organisationens stöttepelare, säger hon att de som äldre israeliska kvinnor spelar en särskild roll för de unga värnpliktiga soldaterna. Även om damerna själva har gjort värnplikten en gång i tiden odlar de inte samma militära gemenskap med soldaterna som vissa män inom fredsrörelsen kan göra. Samtidigt talar de till skillnad från internationella aktivister hebreiska och påminner genom ålder och utseende om soldaternas mödrar och far- eller mormödrar. Soldater som bär sig illa åt mot palestinier skäms när någon som skulle kunna vara deras mamma eller mormor ser på. Och särskilt när de blir tillrättavisade, på hebreiska, deras eget språk.
---
Reserapport 5
Jayyous, 20 februari 2012
Vägspärrarnas drottningar
Vi möts i kommunhuset i den lilla byn Kafr ad Dik, en halvtimmes bilväg från min tillfälliga hemby Jayyous på norra Västbanken. Här ska snart hållas en demonstration mot att israeliska staten vill inkludera ytterligare mark från byn i en utbyggnad av bosättningen Ale Zahev på andra sidan vägen. Blir planen verklighet kommer 80 procent av byns land hamna under israelisk kontroll.
Följeslagarna är här för att observera och dokumentera demonstrationen. Ett antal anställda vid kommunen, andra internationella observatörer och aktivister, en hel del unga män från byn samt damerna från den israeliska fredsorganisationen Machsom Watch har samlats för att få en plastmugg med värmande sött te innan vi ger oss ut i regnet. En av eldsjälarna i Machsom Watch, Tamy Cohen, kommer fram till mig från andra sidan rummet. Jag har nämligen råkat hamna bredvid ett av de få elektriska värmeaggregat som hjälpligt värmer upp de stora stenhusen här på Västbanken under vintermånaderna.
- Jag ser att du har kontakter, ler hon och blickar menande mot det åtråvärda aggregatet. Vi skrattar tillsammans.
- De ställde inget bredvid mig. De gillar inte judar, säger hon och blinkar mot mig, och skrattar igen.
Jag ler lite stelt och försöker skratta, men skrattet liksom fastnar i halsen. Jag antar att man måste vara israel för att kunna ha en så svart humor i en sådan här situation. Jag frågar Tamy om vad hon tror om den politiska utvecklingen i Israel. Går det åt rätt håll?
- Vi har aldrig haft en så här dålig regering, säger hon. Jag är 81 år gammal och det har aldrig varit såhär illa. De vill ingenting. De pratar, men de gör ingenting. Men man måste behålla hoppet. Jag tror att vi fortfarande kan leva i fred med palestinierna som grannar. I två självständiga stater. När jag stred i självständighetskriget 1948 trodde jag att det var så det skulle bli. Och det tror jag fortfarande.
 |
| Tamy Cohen och Rachel Afek från Machsom Watch. |
Den israeliska fredsrörelsen är, liksom det israeliska samhället i stort, blandad och mångfacetterad. Det är en liten skara människor som är engagerade i flera små organisationer med olika mål och medel. Machsom Watch är en av dem. Det är en israelisk fredsorganisation som började sitt arbete 2001, och består av kvinnor som arbetar mot ockupationen av de palestinska områdena. De bevakar demonstrationer, militärrättegångar och framför allt vägspärrar på Västbanken (machsom är det hebreiska ordet för vägspärr) (About us”, Machsom Watch, http://www.machsomwatch.org/en/about-us). När jag möter Hanna Barag, en av organisationens stöttepelare, säger hon att de som äldre israeliska kvinnor spelar en särskild roll för de unga värnpliktiga soldaterna. Även om damerna själva har gjort värnplikten en gång i tiden odlar de inte samma militära gemenskap med soldaterna som vissa män inom fredsrörelsen kan göra. Samtidigt talar de till skillnad från internationella aktivister hebreiska och påminner genom ålder och utseende om soldaternas mödrar och far- eller mormödrar. Soldater som bär sig illa åt mot palestinier skäms när någon som skulle kunna vara deras mamma eller mormor ser på. Och särskilt när de blir tillrättavisade, på hebreiska, deras eget språk.
Rachel Afek är en annan veteran inom Machsom Watch som jag möter i Kafr ad Dik. Jag
säger till henne att jag är imponerad av Machsom Watch arbete. Det är viktigt att
människor i Israel engagerar sig, för även om vi internationella kan komma hit och
observera, är det till syvende och sist människorna som bor här i landet som måste lösa
den här konflikten.
- Men ni är också viktiga, säger Rachel. Ni kan påverka era regeringar att göra vad de kan för att få Israel att sluta med ockupationen.
Vad kan de göra? undrar jag. Vilken typ av påverkan från andra regeringar skulle du helst se?
- Utan tvekan ekonomiska sanktioner. En bojkott av Israel. Det måste göra ont. Först då kommer den israeliska regeringen ändra sig, säger Rachel.
Alla israeler håller dock inte med Rachel, även om de arbetar för fred. Många tycker som Avihai Stoller, som är pressansvarig på organisationen Breaking the Silence, (Breaking the Silence består av fd värnpliktiga israeliska soldater som berättar om övergrepp de har begått mot palestinier på Västbanken) och säger så här när jag träffar honom på ett kafé i västra Jerusalem:
- Jag tror inte på sanktioner mot Israel. Jag vill ju det som är bäst för mitt land. Men jag vill att vi förändras. Jag är ”pro-Israel” men ”anti-ockupationen”.
En mening som sammanfattar komplexiteten i det israeliska samhället rätt väl.
- Men ni är också viktiga, säger Rachel. Ni kan påverka era regeringar att göra vad de kan för att få Israel att sluta med ockupationen.
Vad kan de göra? undrar jag. Vilken typ av påverkan från andra regeringar skulle du helst se?
- Utan tvekan ekonomiska sanktioner. En bojkott av Israel. Det måste göra ont. Först då kommer den israeliska regeringen ändra sig, säger Rachel.
Alla israeler håller dock inte med Rachel, även om de arbetar för fred. Många tycker som Avihai Stoller, som är pressansvarig på organisationen Breaking the Silence, (Breaking the Silence består av fd värnpliktiga israeliska soldater som berättar om övergrepp de har begått mot palestinier på Västbanken) och säger så här när jag träffar honom på ett kafé i västra Jerusalem:
- Jag tror inte på sanktioner mot Israel. Jag vill ju det som är bäst för mitt land. Men jag vill att vi förändras. Jag är ”pro-Israel” men ”anti-ockupationen”.
En mening som sammanfattar komplexiteten i det israeliska samhället rätt väl.
