fredag 18 oktober 2013

Från Västbanken intet nytt - Reserapport 5


Jag kom på att mina reserapporter från Västbanken inte finns någonstans på nätet. Så då får jag väl se till att de kommer upp. Jag lägger upp dem ett i taget här på bloggen, i kronologisk ordning efter att jag skrev och skickade dem.

---


Reserapport 5
Jayyous, 20 februari 2012

Vägspärrarnas drottningar

Vi möts i kommunhuset i den lilla byn Kafr ad Dik, en halvtimmes bilväg från min tillfälliga hemby Jayyous på norra Västbanken. Här ska snart hållas en demonstration mot att israeliska staten vill inkludera ytterligare mark från byn i en utbyggnad av bosättningen Ale Zahev på andra sidan vägen. Blir planen verklighet kommer 80 procent av byns land hamna under israelisk kontroll.

Följeslagarna är här för att observera och dokumentera demonstrationen. Ett antal anställda vid kommunen, andra internationella observatörer och aktivister, en hel del unga män från byn samt damerna från den israeliska fredsorganisationen Machsom Watch har samlats för att få en plastmugg med värmande sött te innan vi ger oss ut i regnet. En av eldsjälarna i Machsom Watch, Tamy Cohen, kommer fram till mig från andra sidan rummet. Jag har nämligen råkat hamna bredvid ett av de få elektriska värmeaggregat som hjälpligt värmer upp de stora stenhusen här på Västbanken under vintermånaderna.

- Jag ser att du har kontakter, ler hon och blickar menande mot det åtråvärda aggregatet. Vi skrattar tillsammans.
- De ställde inget bredvid mig. De gillar inte judar, säger hon och blinkar mot mig, och skrattar igen.
Jag ler lite stelt och försöker skratta, men skrattet liksom fastnar i halsen. Jag antar att man måste vara israel för att kunna ha en så svart humor i en sådan här situation. Jag frågar Tamy om vad hon tror om den politiska utvecklingen i Israel. Går det åt rätt håll?
- Vi har aldrig haft en så här dålig regering, säger hon. Jag är 81 år gammal och det har aldrig varit såhär illa. De vill ingenting. De pratar, men de gör ingenting. Men man måste behålla hoppet. Jag tror att vi fortfarande kan leva i fred med palestinierna som grannar. I två självständiga stater. När jag stred i självständighetskriget 1948 trodde jag att det var så det skulle bli. Och det tror jag fortfarande.

Tamy Cohen och Rachel Afek från Machsom Watch. 




























Den israeliska fredsrörelsen är, liksom det israeliska samhället i stort, blandad och mångfacetterad. Det är en liten skara människor som är engagerade i flera små organisationer med olika mål och medel. Machsom Watch är en av dem. Det är en israelisk fredsorganisation som började sitt arbete 2001, och består av kvinnor som arbetar mot ockupationen av de palestinska områdena. De bevakar demonstrationer, militärrättegångar och framför allt vägspärrar på Västbanken (machsom är det hebreiska ordet för vägspärr) (About us”, Machsom Watch, http://www.machsomwatch.org/en/about-us). När jag möter Hanna Barag, en av organisationens stöttepelare, säger hon att de som äldre israeliska kvinnor spelar en särskild roll för de unga värnpliktiga soldaterna. Även om damerna själva har gjort värnplikten en gång i tiden odlar de inte samma militära gemenskap med soldaterna som vissa män inom fredsrörelsen kan göra. Samtidigt talar de till skillnad från internationella aktivister hebreiska och påminner genom ålder och utseende om soldaternas mödrar och far- eller mormödrar. Soldater som bär sig illa åt mot palestinier skäms när någon som skulle kunna vara deras mamma eller mormor ser på. Och särskilt när de blir tillrättavisade, på hebreiska, deras eget språk.

Rachel Afek är en annan veteran inom Machsom Watch som jag möter i Kafr ad Dik. Jag säger till henne att jag är imponerad av Machsom Watch arbete. Det är viktigt att människor i Israel engagerar sig, för även om vi internationella kan komma hit och observera, är det till syvende och sist människorna som bor här i landet som måste lösa den här konflikten.

- Men ni är också viktiga, säger Rachel. Ni kan påverka era regeringar att göra vad de kan för att få Israel att sluta med ockupationen.

Vad kan de göra? undrar jag. Vilken typ av påverkan från andra regeringar skulle du helst se?
- Utan tvekan ekonomiska sanktioner. En bojkott av Israel. Det måste göra ont. Först då kommer den israeliska regeringen ändra sig, säger Rachel.

Alla israeler håller dock inte med Rachel, även om de arbetar för fred. Många tycker som Avihai Stoller, som är pressansvarig på organisationen Breaking the Silence, (Breaking the Silence består av fd värnpliktiga israeliska soldater som berättar om övergrepp de har begått mot palestinier på Västbanken) och säger så här när jag träffar honom på ett kafé i västra Jerusalem:

- Jag tror inte på sanktioner mot Israel. Jag vill ju det som är bäst för mitt land. Men jag vill att vi förändras. Jag är ”pro-Israel” men ”anti-ockupationen”.

En mening som sammanfattar komplexiteten i det israeliska samhället rätt väl. 

torsdag 17 oktober 2013

Från Västbanken intet nytt - Reserapport 4


Jag kom på att mina reserapporter från Västbanken inte finns någonstans på nätet. Så då får jag väl se till att de kommer upp. Jag lägger upp dem ett i taget här på bloggen, i kronologisk ordning efter att jag skrev och skickade dem.
---

Reserapport 4
Jayyous, 9 februari 2012

Jordbrukarna i sömzonen

Jag träffar jordbrukarna Saleh Qudome och Ghazan Khader på deras mark utanför den palestinska byn Jayyous på nordvästra Västbanken. Saleh är medlem i Jayyous Land Defence Committee och Ghazan ordförande i Qalqiliya Farmers’ Union. Deras mark ligger i den så kallade sömzonen. Det är den del av landet som har hamnat mellan gröna linjen, som är den internationellt erkända gränsen mellan Israel och de palestinska områdena (Gröna linjen är stilleståndslinjen efter kriget 1949, och är därför den de facto internationellt erkända gränsen mellan Israel och de palestinska områdena. Diakonia, ”1967 års krig”, http://www.diakonia.se/sa/ node.asp?node=1202) och muren som den israeliska regeringen bygger. Sömzonen finns alltså öster om gröna linjen, men väster om muren. Den internationella domstolen i Haag konstaterade 2004 att muren är illegal eftersom den byggs inne på Västbanken och inte på den gröna linjen. (Diakonia, ”Internationella domstolens rådgivande yttrande”, http://www.diakonia.se/sa/node.asp? node=1162)

Ett problem för jordbrukarna i Jayyous är att det är svårt att få tillstånd att ta sig igenom muren för att arbeta på deras mark. Under 2011 ansökte 16 092 jordbrukare i Qalqiliya-regionen, som Jayyous tillhör, om att få tillstånd att passera muren. 7931 av dem avslogs, vilket är 49 procent. (Statistik från palestinska myndigheten District Coordination Liaison (DCL) i Qalqiliya den 31 januari 2012.)

Några jordbrukare äger stora landområden och skulle behöva hjälp att bruka sin jord, men har svårt att få tillstånd för att kunna anställa arbetare. Samtidigt går många unga palestinier arbetslösa på andra sidan muren.

-  Vi skulle kunna sysselsätta 1500 personer på den här marken. Men vi får bara 450-500 tillstånd att passera muren varje år, säger Saleh och blickar ut över sin fruktodling med dignande apelsin- och citronträd.

-  Dessutom vet inte jordbrukarna som har tillstånd vid planeringstiden om de kommer att ha kvar det när det är dags för skörd. De israeliska myndigheterna kan ta ifrån dig tillståndet när som helst utan förklaring. De säger att det är av ”säkerhetsskäl”. Då är det svårt att planera sitt arbete, fortsätter Saleh.

Saleh Qudome och Ghazan Khader på sin mark 

i sömzonen utanför Jayyous. 






















Ett annat bekymmer är grusvägarna som jordbrukarna använder. Israeliska myndigheter har inte givit jordbrukarna byggnadstillstånd för att asfaltera dem. Vägarna är ojämna och blir fulla med vattenpölar under de regniga vintrarna.

-  Våra bilar går sönder hela tiden på de här vägarna, säger Ghazan. Och vår frukt och våra grönsaker skakar så mycket på grusvägarna att när vi väl har kommit till grossistmarknaden i Nablus, så sorteras de i andrasorteringen direkt. Och då kan vi inte ta så mycket betalt för dem som vi skulle vilja.

-  En dag blev jag så desperat, så jag tog hit en bulldozer för att försöka göra något åt situationen själv. Då blev jag stoppad av ett israeliskt militärfordon. De ställde sig i vägen för mig, fortsätter Ghazan.

Senare berättar en annan jordbrukare, Shareef Khaled, att de nu har fått tillstånd av israeliska myndigheter att asfaltera vägarna. Men de behöver fortfarande hjälp med finansieringen.

- Vi har europeiska stater och organisationer som stödjer oss. Men ibland säger de nej eftersom vår mark ligger väster om muren. Det är känsligt för israelerna. Våra donatorer vill inte ha problem med israeliska regeringen, så då drar de sig hellre ur, avslutar Ghazan och suckar.

De israeliska myndigheterna har meddelat att de planerar att flytta muren i juni 2012 så att jordbrukarna i Jayyous får tillbaka delar av sitt land. Befolkningen på Västbanken har vant sig vid att inte ha för höga förväntningar, för deras erfarenhet är att myndighetsbeslut kan ändras från en dag till en annan. Men de hoppas förstås att beslutet ligger fast.

onsdag 16 oktober 2013

Från Västbanken intet nytt - Reserapport 3

Jag kom på att mina reserapporter från Västbanken inte finns någonstans på nätet. Så då får jag väl se till att de kommer upp. Jag lägger upp dem ett i taget här på bloggen, i kronologisk ordning efter att jag skrev och skickade dem.

---


Reserapport 3

Jayyous, 28 januari 2012

Flickan och havet

– Det är synd att jag inte kan åka dit. Jag vet inte hur man ska ändra på situationen. Men jag skulle vilja öppna muren och åka till havet. Om jag fick åka, skulle jag bada och spela fotboll på stranden...

Humsa är 17 år och går sista året på gymnasiet. Vi står på taket till hennes familjs hus i den lilla palestinska byn Jayyous och blickar ut över landskapet. Hennes blick fastnar på Tel Avivs skyskrapor, badorten Netanya och kärnkraftverket i Haifa. Och bortom de israeliska städerna, längst bort i horisonten, ser hon Medelhavet.


Tel Avivs skyskrapor syns i horisonten
från Humsas hustak i Jayyous.











Västbanken är ungefär lika stort som Södermanlands län, men medan Södermanland har 270 000 invånare (Länsstyrelsen Södermanlands län, http://www.lansstyrelsen.se/sodermanland/Sv/om-lansstyrelsen/om- lanet/Pages/default.aspx), har Västbanken 2,5 miljoner (Prognos enligt Palestinian Central Bureau of Statistics, ”Estimated Population in the Palestinian Territory Mid-Year by Governorate,1997-2016”, http://www.pcbs.gov.ps/Portals/_pcbs/populati/GOV1997-2016.htm)

Samtidigt är det betydligt svårare att ta sig fram på Västbanken. Enligt FN:s organ för samordning av humanitära affärer, UNOCHA, fanns det 522 vägspärrar som begränsade palestiniernas rörelsefrihet i september 2011. Muren som Israel bygger ligger till 80 procent på Västbanken, inte på israeliskt territorium, och hindrar många palestinier att ta sig dit de behöver.

De flesta rörelserestriktionerna på Västbanken introducerades som tillfälliga hinder efter våldsamheterna under den andra intifadan i september 2000. De flesta av dem har dock permanentats sedan dess, trots att säkerhetsläget har förbättrats betydligt och Israel har ett nära samarbete med palestinska säkerhetsstyrkor. (United Nations Office for the Coordination of Humanitarian Affairs (UNOCHA), ”Movement and Access in the West Bank Fact Sheet”, September 2011, Report Centre, Movement and Access Reports, http:// ochaonline2.un.org/Default.aspx?tabid=9000)

Om man som Humsa är över 16 år räknas man som vuxen, har egen palestinsk legitimation och måste söka tillstånd från de israeliska myndigheterna för att få komma in i Israel genom en av de 16 vägspärrar som finns i muren. Chansen för att en tonåring ska få tillstånd för att åka och bada är dock liten. De flesta tillstånd som utfärdas går till jordbrukare som vill komma igenom muren för att komma och bruka sin jord på andra sidan, och långt ifrån alla som söker tillstånd får ett. Av de 1038 jordbrukare som sökte tillstånd i Qalqiliya-distriktet på nordvästra Västbanken i december 2011 fick 687 tillstånd beviljat, medan åtta nekades. Resten, 343 personer, väntar fortfarande på svar. (Statistik från palestinska myndigheten District Coordination Liaison (DCL) i Qalqiliya den 4 januari 2012.)

Nu är det vinter och kallt med Mellanösternmått mätt, men i juli och augusti ligger medeltemperaturen i Jayyous på 30 grader och varma dagar kan den nå upp till 40 grader. Då längtar många palestinska barn efter att åka till havet.

– Jag gillar att simma - men jag kan ju aldrig simma utomhus, bara i badhuset i Tulkarem, för det är det enda i regionen dit kvinnor kan gå. Jag var vid havet en gång med min farbror när jag var sex år, och det var så vackert. Jag vågade inte hoppa i då... men om jag fick åka nu, skulle jag inte vara rädd, säger Humsa och blickar ut över den blå horisonten i fjärran. 

tisdag 15 oktober 2013

Från Västbanken intet nytt - Reserapport 2

Jag kom på att mina reserapporter från Västbanken inte finns någonstans på nätet. Så då får jag väl se till att de kommer upp. Jag lägger upp dem ett i taget här på bloggen, i kronologisk ordning efter att jag skrev och skickade dem.

---


Reserapport 2

Jayyous, 16 januari 2012

De frigivna

- De kommer snart! Kom ut, skynda er!

Det är vår lokala kontakt Mahmoud som ringer. Jag fokuserar yrvaket på klockan som lyser på mobilskärmen. 01.06 står det. De sex unga killar från min tillfälliga hemby Jayyous som precis har släppts från israeliskt fängelse är på väg tillbaka till byn. Jag och mitt team fumlar på oss kläderna i mörkret och tar oss ut på gatan. Vi väntar ett tag i snålblåsten. Sedan dyker de upp. En karavan av sex bilar med unga, jublande killar hängandes ut ur sidorutorna. De viftar med flaggor, Palestinas svart-vit-grön-röda och Fatahs gula. Glädjen är gränslös. Stämningen liknar den när ett fotbollslag har vunnit någon stor turnering. Men nu handlar det inte om sport, utan om mänskliga livsöden. De unga männen från Jayyous är fria igen.


I slutet av november 2011 fanns 4803 palestinska fångar i israeliskt fängelse (B’TSelem, ”Statistics on Palestinians in the custody of the Israeli security forces”, http://www.btselem.org/ statistics/detainees_and_prisoners). Den 18 december 2011 skedde den andra etappen av fångutväxlingen mot den israeliske soldaten Gilad Shalit, som Hamas tog tillfånga 2006 och släppte i oktober 2011. Totalt i båda omgångarna har 1027 palestinska fångar släppts i utbyte mot Shalit. I denna andra omgång kom alltså sex tillbaka till Jayyous (Associated Press, ”Final Group of 550 Palestinian Prisoners Released in Second Part of Shalit Deal”, http:// www.haaretz.com/print-edition/news/final-group-of-550-palestinian-prisoners-released-in-second-part-of- shalit-deal-1.402197).


21-årige Jamal är en av de frigivna. (Jamal heter egentligen något annat. Alla de frigivna fångar som omnämns i den här texten har fått andra namn. De vill inte uppge sina riktiga namn av rädsla för repressalier.) Vi träffar honom i hans föräldrahem några dagar efter hans hemkomst till Jayyous för att få höra om hans tid i fängelset. Jamal berättar sin historia lugnt och sakligt, och trots att hans ord måste gå genom vår tolk ser han oss i ögonen hela tiden. 















Han sitter i soffan med sin 10-årige lillebror vid sin sida, den enda familjemedlem som fått besöka honom i fängelset. Jamal arresterades i februari 2010 av ”säkerhetsskäl”, som det heter. Han vill själv inte berätta vad han är dömd för, han är osäker på vad konsekvenserna kan bli om det kommer ut. Men via Prisoners’ Club, en palestinsk statlig myndighet som stödjer fångar juridiskt, får jag reda på att han är dömd för att ha deltagit i demonstration (att delta i en demonstration kan anses som ett brott på Västbanken enligt den israeliska militärordern 101 från 1967. B’TSelem, ”Military order 101”, http://www.btselem.org/demonstrations/military_order_101) och kastat sten mot en militärjeep. Det är två av de vanligaste brotten unga män blir arresterade och dömda för på Västbanken.


Soldaterna kom till byn mitt i natten, omringade hans hus och ryckte upp honom ur sängen. Han fördes först till Huwara, ett israeliskt militärfängelse på palestinskt territorium. Den första månaden satt han i en liten, fönsterlös isoleringscell på en kvadratmeter och förhördes dag och natt. Han fick inte komma utomhus eller träffa någon annan på hela tiden, varken någon annan fånge, en advokat eller Röda korset. Jamal vägde 78 kilo när han arresterades. Efter den inledande månaden i isolering hade han gått ner till 59 kilo.

Han fördes senare till Magiddo, ett militärfängelse inne i Israel. Där fick han sitta i en liten stol med hand- och fotfängsel i vidare förhör, i 12-15 timmar i sträck, nästan varje dag.

Tre dygn innan frigivningen i december fick Jamal reda på att han var en av de skulle släppas. Samtidigt flyttades han till ett tältläger tillsammans med alla de andra som skulle släppas fria.
- I tältlägret behandlades vi som djur, säger Jamal. Vi sov trångt i tälten, utan ytterkläder eller tillräckligt med filtar. Och vi fick dåligt med mat.

Från Jayyous till Nablus tar det en halvtimme med bil, till Ramallah ungefär en timme. Ingen av de sex frigivna från Jayyous får åka dit de närmaste fem åren. De var alla tvungna att skriva på ett sju sidor långt avtal innan de frigavs, som innebär att de inte får lämna sin region under fem år efter frigivning. De flesta av dem har avtjänat 22 månader i israeliskt militärfängelse och skulle få fem år till om de upptäcktes utanför sin region. Det gäller även om de skulle vilja åka för att få specialistvård i en annan stad. Man kan se det som att de har fått en sorts villkorlig dom, i form av inskränkt rörelsefrihet. Detta påverkar förstås deras fortsatta liv och möjligheter till arbete och studier.


Jamal har svårt att beskriva känslan när han fick veta att han skulle bli fri. Att få se dagsljuset och känna den friska luften mot huden... Nu ser han ljust på framtiden. Han vill fortsätta med sin utbildning, hjälpa sin pappa i hans affär och så småningom bilda familj. Innan fängelsestraffet var han partipolitiskt engagerad i Fatahs ungdomsrörelse. Men det är han inte så intresserad av längre.


- Palestinierna ska inte splittras i olika partier och rörelser. Vi behöver arbeta tillsammans mot ockupationen, avslutar Jamal.

måndag 14 oktober 2013

Från Västbanken intet nytt - Reserapport 1

Jag kom på att mina reserapporter från Västbanken inte finns någonstans på nätet. Så då får jag väl se till att de kommer upp. Jag lägger upp dem ett i taget här på bloggen, i kronologisk ordning efter att jag skrev och skickade dem.

---

Reserapport 1 
Jayyous, 14 december 2011

Jag tror på en sekulär stat, sa prästen

Jag åker bil med vår chaufför Abed på slingriga vägar från den lilla jordbruksbyn Jayyous där jag bor, till staden Nablus på norra Västbanken. Jag håller i mig i dörrhandtaget till sidodörren, för fort går det, och här på Västbanken har man inte för vana att sätta på sig säkerhetsbältet förrän man kommer upp på en motorväg. Uppe på kullarna som vi sicksackar mellan ligger israeliska bosättningar. Ma’ale Shomeron, Qarne Shomron, Quedumim, Immanuel. Främmande, hebreiska namn på den palestinska Västbankens karta. De blåvita israeliska flaggorna vajar högst upp på topparna, stolta i vinden, som om de här kullarna var tagen terräng, en efter en, och flaggorna placerade där som ett tecken på att marken nu är israelisk.


Staten Israels ockupation av Västbanken är olaglig enligt internationell humanitär rätt, såsom fjärde Genèvekonventionen och Haagreglementet (Diakonia: “Analys utifrån internationell humanitär rätt”, http://www.diakonia.se/sa/node.asp?node=1157 ). Även FN-resolutionen 242 från 1967 uttrycker tydligt att ockupationen strider mot FN-stadgan och måste upphöra (FN: ”Security Council Resolutions - 1967”, http://www.un.org/documents/sc/res/1967/scres67.htm). Ändå fortsätter utbyggnaden av israeliska bosättningar på palestinsk mark. Trots att fyra bosättningar evakuerades 2005, som en del av Israels så kallade frigörelseplan (disengagement plan), så blir de bara fler och fler. 1997 bodde 308 689 israeliska bosättare på Västbanken, inklusive östra Jerusalem. 2009 hade antalet ökat till 483 655 (B’Tselem: “Settlements Population”(Exceldokument), ”Settlements and land”, http://www.btselem.org/ settlements/statistics. Statistiken är hämtad från Central Bureau of Statistics i Israel, samt Jerusalem Institute for Israel Studies och Jerusalems kommun.)


När Abed och jag är framme i Nablus går jag till adventsgudstjänsten i den anglikanska kyrkan tillsammans med några följeslagarkolleger från de närbelägna orterna Tulkarem och Yanoun. De kristna är en liten minoritet bland palestinierna, men har en stark ställning i Nablus. Fader Ibrahim läser ur Bibeln på arabiska och talar om Gud som Allah och Jesus som Josua. Lite ovant för mig som är uppväxt med Svenska kyrkan. Men det är bara en naturlig följd av att vara kristen palestinier - kristna talar om Gud, och palestinier talar arabiska.


Fader Ibrahim berättar för oss följeslagare 
om hur han ser på palestiniernas framtid.
















Efter gudstjänsten är det kyrkkaffe. Fader Ibrahim välkomnar oss följeslagare och berättar om hans eget arbete för förståelse över kulturgränser. Sedan ett par år tillbaka har han regelbundet bjudit in representanter för de 63 moskéerna i Nablus, för att en gång i månaden sitta ner och lyssna till en inbjuden föredragshållare, äta lunch tillsammans och samtala om hur man kan lösa problem med gemensamma krafter. Det brukar dyka upp 40-45 imamer eller shejker, vilket fader Ibrahim ser som ett ganska bra utfall.


- Att bygga broar sitter i mitt DNA, säger han. Han är stolt över samarbetet med muslimerna i Nablus, men säger att det är svårare med israelerna, eftersom de inte möts i vardagen. Israelerna håller sig i sina bosättningar högt upp på kullarna och har egna vägar att köra på. Aldrig någonsin skulle en bosättare visa sig i Nablus för att handla eller göra ärenden. Men fader Ibrahim ger inte upp. Broar måste byggas till israelerna också.

- Det är skillnad på att bli arg på ett folk, och på de dåliga saker som folket gör. Jag blir arg på situationen, men inte på folket, förklarar han.


På frågan om hur han ser på palestiniernas framtid, svarar han att han inte tror på någon tvåstatslösning. Nej, det måste bli en enda sekulär stat, där alla religioner och kulturer kan leva sida vid sida, och som respekterar skillnaderna mellan människor.


- Vi är olika, det ska vi inte förneka. Vi ska inte sudda ut våra skillnader, utan vi ska respektera skillnaderna, avslutar fader Ibrahim och dricker upp sitt starka, kardemummakryddade kyrkkaffe innan han skyndar ut i den värmande vintersolen. 


söndag 13 oktober 2013

Fångad i en dröm

Jag var på ett helhärligt löppass med instruktör J på det Andra Stället. Långa löpsträckor, jag kunde sträcka ut ordentligt, kände mig stark och snabb. Det var en vacker dag. 

Sen vaknade jag. Fan också.