Det börjar som ett helt ordinärt pass av instruktör B. Vi springer på ridvägen vid hästhagen bakom idrottsplatsen, över övergångsstället, tar gångvägen ner till den lilla gläntan av Lilljansskog som öppnar sig strax innan hamnjärnvägen. Där blir det armhävningar, situps, burpees och intervaller. Slit, slit, slit. Jag känner mig tung. 90 upphopp i följd. Inga konstigheter. Egentligen. Jag vet ju att det är såhär att träna med militärträningen. Varför känner jag mig så trött? Mentalt kände jag mig pigg, ja, taggad, på väg till passet, men nu är det bara riv i lungorna och syrekänning redan efter några minuter där jag halkar runt i snömodden.
Vi fortsätter gångvägen bort mot Norra Djurgårdsstaden och jag kör lite håglösa löpningar och björngångar upp och ner för backen. Tanken "hur länge ska vi hålla på såhär", hinner fara genom skallen. Då händer något. Instruktör B säger åt oss att vi ska in i skogen. Titta vart ni sätter fötterna, säger han. Lyft undan grenar, ropa till kamraterna om det är hinder i vägen. Säger han. Nu är det plötsligt allvar. Det finns nog ingenting som kan få mig att fokusera så hundraprocentigt som skogslöpning i mörker vintertid. Begränsade siktförhållanden, ojämnt underlag, tystnad. Nu får passet mening. Därefter känns andra omgången med 90 upphopp i följd som en dans. Mentalt och fysiskt.
När vi springer tillbaka till idrottsplatsen säger instruktör B att om du känner dig trött, ställ dig främst i ledet. Jag ställer mig främst. Fast sen när jag väl börjar springa känns det faktiskt okej. Och det gör det fortfarande.
