Efter sexton dagar begår jag min nypremiär på militärträningen. Det känns alltid lite nervöst efter ett såpass långt uppehåll. Två dagar är lagom. Sexton för mycket. Hur ska det gå, kan jag fortfarande springa? Tänker jag alltid.
Trots att jag har varit fysiskt aktiv på andra sätt sedan dess, är det inte samma sak. Militärträning är militärträning.
Den här gången har jag kamrat E i släptåg, som äntligen ska prova på militärträningen efter en ganska lång period av insäljning från min sida och funderande och rehabbande från hans sida.
Och visst. Vi får överinstruktör J tilldelad till vår lilla, fina basicgrupp, och vi springer över stock och sten, backtränar utav bara helvete och står i jägarvila i evigheter. J utmanar oss på bryggan vid sjön nedanför hoppbacken, han lurar oss att lita på varandra. Vi sitter i armkrok på kanten av bryggan och ska göra situps tillsammans, på en enda lång rad, utan att någon får ramla i. Några gånger svindlar det faktiskt, och en gång tror jag att jag är nära att falla. Jag känner mig inte så lite tantig när jag utbrister "Nu behöver vi inte gå till Gröna Lund i år!", men det är faktiskt lite så det känns. Men vi håller i varandra. Vi gör det, och vi försäkrar varandra om det.
Och det där är en cool grej med militärträningen, för den uppmuntrar oss inte bara att ta ut oss och köra hårt och max. Den utmanar andra delar av oss också. Fobier. Rädslor. Bygger tillit. Sådant övar vi inte så ofta på i våra välpaketerade, inrutade storstadsliv.
E hänger med fint och verkar dessutom tycka att det är kul. Han hakar på peppandet och ropar då och då, "bra jobbat!", och det är kul att se.
Vi springer och springer, ganska många korta, snabba passager, och redan i uppvärmningen känner jag att jag har bättre flås än de flesta just idag. Det är viktigt det där med just idag, för man ska inte bli övermodig. Imorgon är en annan dag, och då vet man aldrig hur det känns. Eller snarare: det kommer definitivt en dag då jag är bland de långsammaste. Till den dagen sparar jag den här känslan.
Jag känner mig stark i löpningen och det ser förstås J. Till sista stora backträningen, uppför skidbacken vid Fiskartorpet, singlar han ut mig och kamrat A till att stanna kvar och starta efter de andra, som börjar kämpa sig uppför backen. "Hör ni hur hundarna skäller efter er?" ropar han till dem, och vi hakar på leken och ylar och skäller. När de är ungefär halvvägs, släpper han oss lösa på dem, och vi ska kulla så många vi kan. Jag tror faktiskt inte att jag ska komma ikapp så snabbt, men jag lyckas kulla två. Roligt, roligt - både för mig, och för dem, hoppas jag.
Och efter passet kommer ankare R fram till mig och säger: "Du hade kul på passet idag va? Det märktes."
Mmm.
onsdag 29 maj 2013
torsdag 23 maj 2013
Ro
"My feets is tired, but my soul is at rest."
I all sin grammatiska ofullkomlighet är det ett citat från en sjuttiotvåårig afroamerikansk kvinna i Montgomery, Alabama, som på 1960-talet vägrade att åka med de rassegregerade bussarna i den amerikanska Södern och därför promenerat en lång sträcka istället.
Dr Martin Luther King citerar henne i sitt brev från fängelset i Birmingham 1963, där han satt efter att ha protesterat med icke-våldsmetoder mot segregeringen i den amerikanska Södern. (Det är för övrigt ett mycket läsvärt, och långt, inlägg i en debatt om rasism och laglydighet som fortfarande är aktuell.)
Jag kan inte jämföra mig med den kvinnan, eller på riktigt förstå hennes situation.
Men jag kan förstå vad hon säger. Känslan. Att det jag har gjort var fysiskt jobbigt, men det var värt det, för min själ är renad. Och lugn.
Så känner jag nu, efter mitt löppass i Lilljans, mitt i en berg-och-dalbane-vecka inklusive frustrerande besked på jobbet.
Mina fötter, di är trötte, men min själ har fått ro. Tänk, vad lite frisk luft och förhöjd puls kan göra.
I all sin grammatiska ofullkomlighet är det ett citat från en sjuttiotvåårig afroamerikansk kvinna i Montgomery, Alabama, som på 1960-talet vägrade att åka med de rassegregerade bussarna i den amerikanska Södern och därför promenerat en lång sträcka istället.
Dr Martin Luther King citerar henne i sitt brev från fängelset i Birmingham 1963, där han satt efter att ha protesterat med icke-våldsmetoder mot segregeringen i den amerikanska Södern. (Det är för övrigt ett mycket läsvärt, och långt, inlägg i en debatt om rasism och laglydighet som fortfarande är aktuell.)
Jag kan inte jämföra mig med den kvinnan, eller på riktigt förstå hennes situation.
Men jag kan förstå vad hon säger. Känslan. Att det jag har gjort var fysiskt jobbigt, men det var värt det, för min själ är renad. Och lugn.
Så känner jag nu, efter mitt löppass i Lilljans, mitt i en berg-och-dalbane-vecka inklusive frustrerande besked på jobbet.
Mina fötter, di är trötte, men min själ har fått ro. Tänk, vad lite frisk luft och förhöjd puls kan göra.
måndag 13 maj 2013
Glädjen
"Va kul att höra att du låter så glad!", säger en kompis som jag pratar med i telefon efter militärträningspasset. Ja, tänker jag och ler.
Man kan ju inte bli annat än glad av att bli kidnappad, bortburen och tvingad att göra hundra armhävningar medan kamraterna i den andra gruppen står i plankan omkring en i cirkel. Det må låta som en scen ur "Ondskan", snarare än ett träningspass med betalande vuxna i Stockholms innerstad. Men det är gjort med sådan finess och glimt i ögat att det inte blir elakt. Det kanske beror på hur man är lagd, men aldrig någonsin att jag skulle uppleva det där som elakt eller förnedrande.
Instruktör M vet förstås vem han ska välja ut till en sådan övning, och han valde mig. Och det funkade uppenbarligen, för jag kan bara tycka att han är fin och engagerad och påhittig som leker med oss på det där sättet. Och kamrat L är fin när hon fnittrar sådär tjejigt, högt när vi hoppar bock över varandras ryggar hela vägen nerför backen till Ugglevikskällan. Hon påminner mig om att vi har roligt, träningen är rolig, och det är ju därför vi är där. Jag kommer att tänka på kamrat H:s beskrivning av militärträningen som ett vuxendagis, och tjoar hela vägen ner till fältet.
Samtidigt kör vi en blandgrupp med röda och gröna, och det är rätt hårt. Vi ålar som maskar och drar varandra över fältet i alla möjliga och omöjliga positioner tills vi är alldeles leriga om västarna, vi hänger upp och ner i träd och bär varandra i brandmannagrepp och kör skottkärra liiite för länge, tills det brinner sådär olidligt i axlarna.
Och ändå: tack vare stämningen i gruppen, och instruktör E:s stora leende, känns ingenting svårt. Om lördagens pass kunde sammanfattas i "maxpuls", kan dagens sammanfattas i "glädje".
...
Och så känner jag mig så himla stentuff i mina nya sommarträningshandskar med avklippta fingertoppar. Det är lite 80-talsligist över dem, på något sätt. Jag ser framför mig hur vi cyklar som galningar från polisen genom en försommarkväll med våra gråa munkjackor uppdragna över huvudet. Paolo Roberto och jag, liksom.
Man kan ju inte bli annat än glad av att bli kidnappad, bortburen och tvingad att göra hundra armhävningar medan kamraterna i den andra gruppen står i plankan omkring en i cirkel. Det må låta som en scen ur "Ondskan", snarare än ett träningspass med betalande vuxna i Stockholms innerstad. Men det är gjort med sådan finess och glimt i ögat att det inte blir elakt. Det kanske beror på hur man är lagd, men aldrig någonsin att jag skulle uppleva det där som elakt eller förnedrande.
Instruktör M vet förstås vem han ska välja ut till en sådan övning, och han valde mig. Och det funkade uppenbarligen, för jag kan bara tycka att han är fin och engagerad och påhittig som leker med oss på det där sättet. Och kamrat L är fin när hon fnittrar sådär tjejigt, högt när vi hoppar bock över varandras ryggar hela vägen nerför backen till Ugglevikskällan. Hon påminner mig om att vi har roligt, träningen är rolig, och det är ju därför vi är där. Jag kommer att tänka på kamrat H:s beskrivning av militärträningen som ett vuxendagis, och tjoar hela vägen ner till fältet.
Samtidigt kör vi en blandgrupp med röda och gröna, och det är rätt hårt. Vi ålar som maskar och drar varandra över fältet i alla möjliga och omöjliga positioner tills vi är alldeles leriga om västarna, vi hänger upp och ner i träd och bär varandra i brandmannagrepp och kör skottkärra liiite för länge, tills det brinner sådär olidligt i axlarna.
Och ändå: tack vare stämningen i gruppen, och instruktör E:s stora leende, känns ingenting svårt. Om lördagens pass kunde sammanfattas i "maxpuls", kan dagens sammanfattas i "glädje".
...
Och så känner jag mig så himla stentuff i mina nya sommarträningshandskar med avklippta fingertoppar. Det är lite 80-talsligist över dem, på något sätt. Jag ser framför mig hur vi cyklar som galningar från polisen genom en försommarkväll med våra gråa munkjackor uppdragna över huvudet. Paolo Roberto och jag, liksom.
 |
| Hell yeah! |
lördag 11 maj 2013
Maxpuls
Jag läste någonstans att de enda gånger då man verkligen kommer framåt i sin träning, då man blir starkare, snabbare, tuffare (och dessutom bränner fett), är de gånger man anstränger sig till max. De där tillfällena när jag lite lagom travar elljusspåret runt i Lilljansskogen hör inte dit. Men de tillfällena behöver jag också, fast av en annan anledning. Som meditation. För själen.
Men för kroppen krävs det att man tar ut sig. Och djävlar vad jag fick göra det idag. Instruktör C hade tänkt ut ett hejdundrande lördagspass. Två timmar. Strålande sol och lagom varmt, lite frisk vind.
Vi värmer upp med skrattfest, även kallad fotbollsmatch i kräftgång, vi intervallspringer med tegelstenar i uppförsbacke i partävling, vi bär på stockar, och vi kör ett cirkelpass på utegymmet. (Bara den sista delen skulle ha kunnat räknas som ett helt pass på Friskis & Svettis, tror jag.)
Det är mycket styrka. Många låååångsamma, plågsamma armhävningar, mycket planka och framåtstupa ställ. Men om jag ska sammanfatta dagens pass i ett ord, blir det: maxpuls. Djävlar vad jag flåsar och flämtar och tar i med armarna när jag springer och trycker ifrån med låren. Allt klokt som naprapat G lärde mig förra sommaren kommer till användning nu.
Jag hinner tänka, att det som är bra med instruktör C:s pass, nu när jag har kört två i rad, är att han kan ösa på hur mycket som helst med löpning i övningarna, men i förflyttningarna håller han ett ganska lågt tempo. Så att alla hänger med. Skönt.
Men i sista löpsträckan tillbaka mot idrottsplatsen får jag revidera den tanken. Instruktör C drar upp oss i ett ganska högt tempo, vi har blivit lite sinkade av att det tog lång tid att ta oss igenom träsket. Så nu ska det tas igen.
Jag springer i täten, strategiskt, för jag vet att jag är bland de långsammare löparna i den här gruppen. Jag klistrar fast mig vid instruktör C:s hälar och det är min enda räddning just nu. Rent psykologiskt hjälper det så otroligt mycket att kunna springa i täten och klistra fast mig vid instruktören med blicken. Men det är tungt. Jag svettas, och svetten rinner ner i ögonen på mig och gör att jag ser dimmigt. Det låter som ett skämt, men det är sant. Det var länge sen det var så här varmt när jag tränade. Jag är säkert uppe i maxpuls nu. Det är knappt så att det inte går, och jag funderar, flera gånger om, på att kroka arm med mannen som löper bredvid mig. Låta honom dra mig. Men sen tänker jag: jag kommer bli så djävla stolt över mig själv om jag klarar av att göra det på egen hand. Jag halkar efter, gång på gång, och springer ikapp igen, gång på gång.
Jag pendlar mellan att tänka käcka tankar som "Vad bra! Såhär tar jag ju aldrig ut mig när jag springer för mig själv!" och bli sur och förbanna att ingen kamrat ger mig en hand i ryggen. "Det brukar jag alltid försöka göra", tänker jag. Tills nästa tanke kommer: "Förutsatt att jag orkar, förstås." De gånger jag själv knappt håller näsan över vattenytan, kan jag inte sätta händer i ryggen på andra. Och då går det upp för mig, att så är det kanske för dem som är bakom mig nu.
Tidigare har jag tagit med mig många tankar från militärträningen in i min terapi, men nu tar jag för första gången med mig en tanke från terapin till träningen. "Du kan aldrig förändra någon annan än dig själv", säger min terapeut, och trots att jag brukar störa mig på att det är en sliten klyscha, kan man ha nytta av den förvånansvärt ofta. Så vad kan jag göra i den här situationen, när jag saknar pepp från de andra? Jo, peppa själv.
"Bra jobbat", flämtar jag till mannen bredvid mig. Och vad får jag tillbaka? Jo, förstås, några peppande ord. Precis det jag sökte. Fint.
Och vi ramlar in på idrottsplatsen och gör våra upphopp och det går hur lätt som helst, solen skiner och instruktör C och ankare G ler och vi är alla glada i våra leriga byxben, leriga från träsket. Och jag är så djävla stolt över mig själv för att jag klarade av den där sista löpningen på egen hand.
Men för kroppen krävs det att man tar ut sig. Och djävlar vad jag fick göra det idag. Instruktör C hade tänkt ut ett hejdundrande lördagspass. Två timmar. Strålande sol och lagom varmt, lite frisk vind.
Vi värmer upp med skrattfest, även kallad fotbollsmatch i kräftgång, vi intervallspringer med tegelstenar i uppförsbacke i partävling, vi bär på stockar, och vi kör ett cirkelpass på utegymmet. (Bara den sista delen skulle ha kunnat räknas som ett helt pass på Friskis & Svettis, tror jag.)
Det är mycket styrka. Många låååångsamma, plågsamma armhävningar, mycket planka och framåtstupa ställ. Men om jag ska sammanfatta dagens pass i ett ord, blir det: maxpuls. Djävlar vad jag flåsar och flämtar och tar i med armarna när jag springer och trycker ifrån med låren. Allt klokt som naprapat G lärde mig förra sommaren kommer till användning nu.
Jag hinner tänka, att det som är bra med instruktör C:s pass, nu när jag har kört två i rad, är att han kan ösa på hur mycket som helst med löpning i övningarna, men i förflyttningarna håller han ett ganska lågt tempo. Så att alla hänger med. Skönt.
Men i sista löpsträckan tillbaka mot idrottsplatsen får jag revidera den tanken. Instruktör C drar upp oss i ett ganska högt tempo, vi har blivit lite sinkade av att det tog lång tid att ta oss igenom träsket. Så nu ska det tas igen.
Jag springer i täten, strategiskt, för jag vet att jag är bland de långsammare löparna i den här gruppen. Jag klistrar fast mig vid instruktör C:s hälar och det är min enda räddning just nu. Rent psykologiskt hjälper det så otroligt mycket att kunna springa i täten och klistra fast mig vid instruktören med blicken. Men det är tungt. Jag svettas, och svetten rinner ner i ögonen på mig och gör att jag ser dimmigt. Det låter som ett skämt, men det är sant. Det var länge sen det var så här varmt när jag tränade. Jag är säkert uppe i maxpuls nu. Det är knappt så att det inte går, och jag funderar, flera gånger om, på att kroka arm med mannen som löper bredvid mig. Låta honom dra mig. Men sen tänker jag: jag kommer bli så djävla stolt över mig själv om jag klarar av att göra det på egen hand. Jag halkar efter, gång på gång, och springer ikapp igen, gång på gång.
Jag pendlar mellan att tänka käcka tankar som "Vad bra! Såhär tar jag ju aldrig ut mig när jag springer för mig själv!" och bli sur och förbanna att ingen kamrat ger mig en hand i ryggen. "Det brukar jag alltid försöka göra", tänker jag. Tills nästa tanke kommer: "Förutsatt att jag orkar, förstås." De gånger jag själv knappt håller näsan över vattenytan, kan jag inte sätta händer i ryggen på andra. Och då går det upp för mig, att så är det kanske för dem som är bakom mig nu.
Tidigare har jag tagit med mig många tankar från militärträningen in i min terapi, men nu tar jag för första gången med mig en tanke från terapin till träningen. "Du kan aldrig förändra någon annan än dig själv", säger min terapeut, och trots att jag brukar störa mig på att det är en sliten klyscha, kan man ha nytta av den förvånansvärt ofta. Så vad kan jag göra i den här situationen, när jag saknar pepp från de andra? Jo, peppa själv.
"Bra jobbat", flämtar jag till mannen bredvid mig. Och vad får jag tillbaka? Jo, förstås, några peppande ord. Precis det jag sökte. Fint.
Och vi ramlar in på idrottsplatsen och gör våra upphopp och det går hur lätt som helst, solen skiner och instruktör C och ankare G ler och vi är alla glada i våra leriga byxben, leriga från träsket. Och jag är så djävla stolt över mig själv för att jag klarade av den där sista löpningen på egen hand.
onsdag 8 maj 2013
Upp till bevis
Instruktör C tog hand om oss idag på militärträningen. Det känns rätt redan från början, vid uppställning. För efter den inledande frågan om vi har några skador eller skavanker som han bör känna till, lägger han till "Något till mig före passet?". Något annat än skador? Vad skulle det vara...? Men med det stora smajlet klistrat i fejset på honom, förstår jag att han bara vill oss väl.
Både statisk och dynamisk mjölksyra bjuder han på. Först statisk, djävlar vad det bränner i axlarna och skulderbladen och triceps och låren och magen i de där sega styrkeövningarna. Och djävlar vad jag håller ut, för det mesta. Därefter: dynamisk. Jag försöker hålla ihop kolonnen i den avslutande elljusspårslöpningen, och till min egen förvåning lyckas jag faktiskt, under stor ansträngning. Det kostar flås och mjölksyra, men visst går det.
Efter måndagkvällens pass, som till stora delar kändes som en dans på rosor, dök det upp tankar på att prova rött igen. Så upp till bevis, mot mig själv. Klarar jag ens av att hålla kolonnen i gröna gruppen? Jag krigar mot VIK:en, som instruktör A skulle ha uttryckt det.
Dessutom är jag så fascinerad av hur jag fortfarande, efter snart tre år på militärträningen, får uppleva nya övningar. Alltså kan jag för första gången i mitt liv konstatera att varv på varv backintervaller med en, sedan två, därefter tre, och till sist fyra tegelstenar i famnen är rätt jobbigt.
Det händer så mycket saker hela tiden, det är ett så varierat pass, att jag knappt märker att det har börjat innan det är på väg att ta slut. Lagom till att uppvärmningen är till ända, ska vi springa hemåt igen - så känns det.
Jag berättade att det kändes så för instruktör C efter passet, och han sken upp som en sol, för det är ju faktiskt ett riktigt bra betyg för en militärträningsinstruktör. Jag ville inte ta reda på vad klockan var en enda gång under passet. (Förutom i de avslutande intervallerna, och då hindrade jag mig själv från att tjuvkika på C:s klocka. För jag vet ju, att egentligen vill jag inte veta.) Jag vill inte ha kontrollen. Det är ju därför jag kommer dit. Jag vill bara svepas med och få min dos mjölksyra och vila och svett och vatten, lika mycket som alla andra.
Sätta mig på tåget och bara åka med. Endorfintåget.
Både statisk och dynamisk mjölksyra bjuder han på. Först statisk, djävlar vad det bränner i axlarna och skulderbladen och triceps och låren och magen i de där sega styrkeövningarna. Och djävlar vad jag håller ut, för det mesta. Därefter: dynamisk. Jag försöker hålla ihop kolonnen i den avslutande elljusspårslöpningen, och till min egen förvåning lyckas jag faktiskt, under stor ansträngning. Det kostar flås och mjölksyra, men visst går det.
Efter måndagkvällens pass, som till stora delar kändes som en dans på rosor, dök det upp tankar på att prova rött igen. Så upp till bevis, mot mig själv. Klarar jag ens av att hålla kolonnen i gröna gruppen? Jag krigar mot VIK:en, som instruktör A skulle ha uttryckt det.
Dessutom är jag så fascinerad av hur jag fortfarande, efter snart tre år på militärträningen, får uppleva nya övningar. Alltså kan jag för första gången i mitt liv konstatera att varv på varv backintervaller med en, sedan två, därefter tre, och till sist fyra tegelstenar i famnen är rätt jobbigt.
Det händer så mycket saker hela tiden, det är ett så varierat pass, att jag knappt märker att det har börjat innan det är på väg att ta slut. Lagom till att uppvärmningen är till ända, ska vi springa hemåt igen - så känns det.
Jag berättade att det kändes så för instruktör C efter passet, och han sken upp som en sol, för det är ju faktiskt ett riktigt bra betyg för en militärträningsinstruktör. Jag ville inte ta reda på vad klockan var en enda gång under passet. (Förutom i de avslutande intervallerna, och då hindrade jag mig själv från att tjuvkika på C:s klocka. För jag vet ju, att egentligen vill jag inte veta.) Jag vill inte ha kontrollen. Det är ju därför jag kommer dit. Jag vill bara svepas med och få min dos mjölksyra och vila och svett och vatten, lika mycket som alla andra.
Sätta mig på tåget och bara åka med. Endorfintåget.
måndag 6 maj 2013
Följ mig
Idag på jobbet pratade jag med min kloka kollega L om ledarskap. Om skillnaden mellan att vara chef och att vara ledare. L visade en pedagogisk bild som illustrerade skillnaden.
Att sluta gömma sig bakom skrivbordet. Våga vara nere på golvet, och gå före gruppen. Ta motvinden och skiten som kommer flygande när den har träffat fläkten.
Det är svårt, och krävande. Men omedelbara reflektion var att det finns alldeles för många chefsroller i samhället för att de ska kunna besättas med människor som är bra ledare. För såna är ovanliga.
Och som en händelse som ser ut som en tanke - vilka är de första ord som kommer ur instruktör V:s mun när han springer med oss rätt ut i skogen, genom härken av kvistar och svårgenomtränglig terräng, under kvällens militärträningspass? Jo: följ mig. Och det är ju det typiska militära ledarskapet, i alla fall det som händer på marken. Jag är ledare, jag går först och hela konstruktionen bygger på att ni litar på mig, så att ni vågar följa efter. Om någon av er går på en mina, så kommer jag att ha gått på den först. Och det är just därför vi i gruppen ska följa efter precis i instruktörens spår, och inte gå någon annanstans. Vi ska följa henom.
Man kan ha många synpunkter på militär verksamhet och organisation. Men det här är en av de bästa bitarna. Följ mig.
Att sluta gömma sig bakom skrivbordet. Våga vara nere på golvet, och gå före gruppen. Ta motvinden och skiten som kommer flygande när den har träffat fläkten.
Det är svårt, och krävande. Men omedelbara reflektion var att det finns alldeles för många chefsroller i samhället för att de ska kunna besättas med människor som är bra ledare. För såna är ovanliga.
Och som en händelse som ser ut som en tanke - vilka är de första ord som kommer ur instruktör V:s mun när han springer med oss rätt ut i skogen, genom härken av kvistar och svårgenomtränglig terräng, under kvällens militärträningspass? Jo: följ mig. Och det är ju det typiska militära ledarskapet, i alla fall det som händer på marken. Jag är ledare, jag går först och hela konstruktionen bygger på att ni litar på mig, så att ni vågar följa efter. Om någon av er går på en mina, så kommer jag att ha gått på den först. Och det är just därför vi i gruppen ska följa efter precis i instruktörens spår, och inte gå någon annanstans. Vi ska följa henom.
Man kan ha många synpunkter på militär verksamhet och organisation. Men det här är en av de bästa bitarna. Följ mig.
fredag 3 maj 2013
Insikt
Jag springer i skogen. Tre kilometer elljus i Lilljans. Inga konstigheter.
Men jo, lite konstigt är det allt, just den här veckan. För just den här veckan har jag inte lyckats träna någonting över huvud taget, på grund av jobb och en kompis bröllop och så en röd dag mitt i alltihopa. (Vi kör ingen militärträning på röda dagar.) Jag hade så mycket myror i brallan att jag, trots att jag var dödstrött, var tvungen att ge mig ut på en kvällspromenad igår kväll efter att ha suttit och suttit och suttit hela dagen.
Och så idag kom jag hem från jobbet och försökte hitta på bortförklaringar för att slippa sticka ut och springa, trots att jag ju visste att jag verkligen ville och behövde det. Jag var för trött. Hade ätit för mycket, för tätt inpå. Behövde vila. (Fast jag vet ju att den bästa psykiska vilan för mig ju är just löpning.)
Men till slut kom jag fram till en kompromiss med mig själv: jag skulle springa, på ett villkor - att jag fick cykla till och från skogen. Då skulle det bara bli tre kilometer istället för de vanliga fem, men det är ju bra mycket bättre än ingenting. Det var taktiken jag körde för fyra år sen, då, när jag började springa. Cykla dit, och hem. Det är snällt mot mig själv. Jag får lite lättare att ge mig av. Och jag slipper den hårda asfaltslöpningen. Som en hand i ryggen på mig själv.
Så nu springer jag i skogen. Tre kilometer elljus i Lilljans. Inga konstigheter. Fåglarna kvittrar högt däruppe i trädkronorna, och skogen ligger torr och vårigt mjuk under mina fötter. All is är borta nu. Den där hårda slush-isen som vi fick åla på och den där mjuka strösockersnön som vi fick göra över-under i. Underställets tid är över. Det var bara en dryg vecka sen jag var här sist, men årstidsväxlingen går snabbt i dessa dagar. Jag springer på, fort, och jag känner mig ganska lätt, trots att jag är tung i magen. Det känns som att jag får en bra tid idag, även om jag inte mäter tider när jag springer. Tankarna flyger genom skallen på mig och jag tänker "Just det, bearbetning. Det är ju därför det är så bra för mig att springa. Jag bearbetar saker." Slänger några tankar i sophinkar och behåller andra och sorterar dem i sina utdragslådor och fack.
Och så kommer jag på varför det känns så bra idag: jag är utvilad. Jag är ju van att träna med slagg och träningsvärk i kroppen. Och det är uppbyggligt, det bygger pannben och tålighet mot mjölksyra, men det är tungt. Jag tror att jag behövde den här vilan. Även om den här träningslösa veckan var frustrerande på ett psykiskt plan, och axlarna föll ner ungefär en halvmeter när jag kom ut från skogen, så behövde jag den nog ändå, för kroppens skull.
Och nu känner jag mig taggad och full av lust att bita i ett riktigt grisigt militärträningspass på måndag. Här vill jag minnas ett smart citat av naprapat G, för jag tror att han skulle ha haft något klokt att säga om den här insikten, någonting om balansen mellan vila och träning, mellan kropp och psyke, men jag kommer inte på något konkret. Jag nöjer mig med att skänka honom en tacksamhetens tanke ändå. För han är trots allt verldens beste naprapat.
Men jo, lite konstigt är det allt, just den här veckan. För just den här veckan har jag inte lyckats träna någonting över huvud taget, på grund av jobb och en kompis bröllop och så en röd dag mitt i alltihopa. (Vi kör ingen militärträning på röda dagar.) Jag hade så mycket myror i brallan att jag, trots att jag var dödstrött, var tvungen att ge mig ut på en kvällspromenad igår kväll efter att ha suttit och suttit och suttit hela dagen.
Och så idag kom jag hem från jobbet och försökte hitta på bortförklaringar för att slippa sticka ut och springa, trots att jag ju visste att jag verkligen ville och behövde det. Jag var för trött. Hade ätit för mycket, för tätt inpå. Behövde vila. (Fast jag vet ju att den bästa psykiska vilan för mig ju är just löpning.)
Men till slut kom jag fram till en kompromiss med mig själv: jag skulle springa, på ett villkor - att jag fick cykla till och från skogen. Då skulle det bara bli tre kilometer istället för de vanliga fem, men det är ju bra mycket bättre än ingenting. Det var taktiken jag körde för fyra år sen, då, när jag började springa. Cykla dit, och hem. Det är snällt mot mig själv. Jag får lite lättare att ge mig av. Och jag slipper den hårda asfaltslöpningen. Som en hand i ryggen på mig själv.
Så nu springer jag i skogen. Tre kilometer elljus i Lilljans. Inga konstigheter. Fåglarna kvittrar högt däruppe i trädkronorna, och skogen ligger torr och vårigt mjuk under mina fötter. All is är borta nu. Den där hårda slush-isen som vi fick åla på och den där mjuka strösockersnön som vi fick göra över-under i. Underställets tid är över. Det var bara en dryg vecka sen jag var här sist, men årstidsväxlingen går snabbt i dessa dagar. Jag springer på, fort, och jag känner mig ganska lätt, trots att jag är tung i magen. Det känns som att jag får en bra tid idag, även om jag inte mäter tider när jag springer. Tankarna flyger genom skallen på mig och jag tänker "Just det, bearbetning. Det är ju därför det är så bra för mig att springa. Jag bearbetar saker." Slänger några tankar i sophinkar och behåller andra och sorterar dem i sina utdragslådor och fack.
Och så kommer jag på varför det känns så bra idag: jag är utvilad. Jag är ju van att träna med slagg och träningsvärk i kroppen. Och det är uppbyggligt, det bygger pannben och tålighet mot mjölksyra, men det är tungt. Jag tror att jag behövde den här vilan. Även om den här träningslösa veckan var frustrerande på ett psykiskt plan, och axlarna föll ner ungefär en halvmeter när jag kom ut från skogen, så behövde jag den nog ändå, för kroppens skull.
Och nu känner jag mig taggad och full av lust att bita i ett riktigt grisigt militärträningspass på måndag. Här vill jag minnas ett smart citat av naprapat G, för jag tror att han skulle ha haft något klokt att säga om den här insikten, någonting om balansen mellan vila och träning, mellan kropp och psyke, men jag kommer inte på något konkret. Jag nöjer mig med att skänka honom en tacksamhetens tanke ändå. För han är trots allt verldens beste naprapat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)