Det kunde varit värre

Igår, den soligaste och krispigaste höstdagen hittills, ägnade jag en timme och fyrtioen minuter åt att omväxlande springa, krypa, vada, jogga, lunka och klättra mig fram på en tio kilometer lång utstakad bana i Åkersberga. TjurRuset kallas det. En riktig genomkörare.

Såhär såg mina ben och fötter ut när jag hade kommit i mål.

Jag som inte har sprungit en mil i sträck på flera år, hur tänkte jag? Jo, jag tror att jag tänkte "Det är ju inte värre än ett lördagspass på militärträningen" (de brukar vara två timmar långa). Men sen glömde jag liksom bort att jag inte har varit på ett lördagspass på ett halvår, heller. Det kom lite som en chock för kroppen. På vägen hem följde kroppen den klassiska endorfinkurvan fånleende, babblande och facebookande till att landa i total apati och utmattning, samt visst illamående, ungefär fem minuter senare. Jag kom hem och lade mig på sängen, utan att duscha, äta eller packa upp mina leriga kläder. En halvtimme sov jag. Sen var jag på banan igen, en halvliter saltvatten senare.

Banan var extremt kuperad, vissa passager var ren bergsklättring och vi löpare fick stötta oss mot varandra för att komma upp. Redan efter en kilometer skulle man ta sig uppför en lång skidbacke. Och sen satt mjölksyran där, kan man säga, i en och en halv timme till. I kombination med gyttjiga byxor och vattenfyllda skor kändes mina ben ungefär tio kilo tyngre än vanligt. 

När jag vadade genom ett av de iskalla, midjehöga träsken tänkte jag bara: "Tänk om jag hade haft stridssäck, stridsväst och AK att släpa med mig just nu. Fan vad skönt att man slipper sånt!" Jag föreställde mig olika sätt att hålla AKn för att undvika att den skulle komma i kontakt med vattnet, kunde nästan känna tyngden av den mot underarmarna. Och vips kändes det inte så jobbigt. Utan rätt lätt faktiskt. Den kalla vinden som drog mot min bara hud kändes helt plötsligt skönt avsvalkande. Som om jag hade haft tio kilo att bära på dittills och just fått kränga av mig alltihopa.

Samma "det kunde varit värre"-mantra praktiserade jag framgångsrikt under GMU. Eller, framgångsrikt för mig i alla fall. När jag berättade om min, som jag tyckte, smarta strategi för kamrat M tyckte han att det var negativt att tänka så, han fick upp bilder av alla möjliga jobbiga situationer som man skulle kunna bli utsatt för. Det dränerade honom på energi. Men jag fick kraft av det. Man kunde variera temat. Om det kändes kallt var det bara att tänka "skönt att det inte är tjugo minus och snö i alla fall" och genast kändes det lite varmare. Om det kändes olidligt att hålla jämna steg med 1.80-killarna med stridspackning på, försökte jag bara tänka att "vad skönt att vi slipper bära sextio kilo i alla fall". Och så vidare och så vidare i all oändlighet.

Intressant det där, hur olika saker kan motivera olika personer. Det där hjälper i alla fall mig framåt, både på NMT-passen och på TjurRuset igår: pannben och "det kunde varit värre". Alternativt "det kan alltid bli värre" - för det kan det ju också.