It's all coming back to me now

Helg i grönkläder. Med Hemvärnet, faktiskt. Eller Hemvärnet och Nationella skyddsstyrkorna, som det heter numera. (Fast det namnet låter som att man försöker vara typ nationella insatsstyrkan i Polisen och så kommer det ju aldrig bli.)

När jag jobbade i en församling i Svenska kyrkan ett år efter gymnasiet var en av mina närmaste arbetskamrater en trevlig vaktmästare som hette Mats. Han var med i Hemvärnet. Innan dess kände jag ingen som var med i Hemvärnet, så han blev min enda referenspunkt. Och det är så jag har föreställt mig Hemvärnet sen dess - en kedjerökande, skojfrisk medelålders man med överskottsbukfett som gillar att snacka skit och gärna knäcka en bira eller två. 

Men det är lite annorlunda nu, måste jag faktiskt säga. Det stämmer att det fortfarande känns som skojfriska män som gillar att snacka skit och gärna knäcka en bira eller två. Vi var bara tre kvinnor av tjugofem. Men bara en enda rökte och de flesta var i min ålder, några yngre och några äldre. Det fanns gubbar också, och det fanns en del bukfett, men överlag var bilden liksom mer vältränad och mer upptaggad än den jag hade i mitt huvud.

Efter att ha åkt direkt från jobbet på torsdageftermiddagen kastades jag direkt tillbaka av kläderna, miljöerna, tilltalet, ordvalet. "It's all coming back to me now", tänkte jag. Manöver. Då så. Därefter. Framrycka. På enklaste sätt. Framför mig, mot mig. Ord och uttryck som jag inte hör i andra sammanhang egentligen, förutom möjligtvis på militärträningen. Men det finns nån trygghet i det där, nånting jag kan vila i. Exercisen sitter kvar där i kroppen någonstans. Själva idén att det egentligen bara finns två resultat av en ansträngning: "tillräckligt bra" och "inte tillräckligt bra" - oavsett om det sistnämnda är en misslyckad skåpsvisitation eller en nedtrillad handgranat i fickan. Det enda de kräver av mig är min uppmärksamhet och vilja att bidra. För en högsta-betygs-knarkare som mig är det vilsamt. 

Jag var lite nervös när jag åkte dit, jag hade ju inte skjutit på så länge, och hur skulle det bli, hur skulle de andra vara, jag hade inte hämtat ut min utrustning, hur skulle det gå och så vidare. Men det gick ju bra, som det gör för det mesta i Försvarsmakten, för allt är tydligt och klart och uppstyrt och det är inte en massa känslor och mänsklig rangordning som styr utan liksom i-n-f-o-r-m-a-t-i-o-n. Och jag vet att det låter fyrkantigt, jag känner mig som att jag har aspbergers när jag säger det, men det är så otroligt skönt att kunna vila i. Jag, som är en hyfsat känslig och responsiv individ som tar in alla sociala spel, koder och positioneringar runt omkring mig, och som dessutom har ett jobb där jag förväntas vara kreativ och leverera på hög intellektuell nivå, kan tycka att det är enormt vilsamt att få ibland få slippa sånt, och istället bara göra det någon säger till mig, och veta att alla andra gör likadant. Och har ingen sagt något, gör jag ingenting alls.

Dessutom var befälen grymma, klart över förväntan. Väldigt kunniga och erfarna, vissa med flera utlandstjänster i bagaget, samtidigt som de höll en trevlig ton. Det är klart, raljanta är de förstås från tid till annan, men det hör liksom till i Försvarsmakten. Och för det mesta gillar jag det. Men löjtnantens ord ekar i mitt öra, efter sista serien med AK4:an på 30 meter: "Du kan ju skjuta." Efter att inte ha gjort det på ganska exakt ett helt år, och dessutom med ett nytt vapen, kändes det bra.

Såhär ser fingrarna ut efter sammanlagt cirka 18 timmars ta isär-sätt ihop, ladda-patron ur, skytte, vård och annat fipplande med en AK4 utan handskar. 

Väcker bitterljuva minnen från Aldrig ge upp, den åtta dygn långa slutövningen på GMU. Fast när jag hade kommit hem därifrån kunde jag inte ens hålla i en penna och skriva, så såriga och stela var mina små fingrar då. Så jag vet att det egentligen inte är så farligt, i jämförelse, och att det snart går över. Som med så mycket annat.