Ett steg i taget

Ja, djävlar. Det var länge sen jag var med på ett rödvästpass. Över ett år sen, närmare bestämt. Och det visste jag ju, men nu fick jag det bekräftat ännu en gång: de är ju fucking ke-ray-zee. Hela bunten.

Instruktör J frågar mig redan i omklädningsrummet om jag ska träna med röd grupp ikväll, och jag svarar bestämt att där är jag inte. Än.

Så jag ställer upp bredvid kamrat L i gröna gruppen, tills instruktör J kommer ut och vi förstår att det är han som ska leda de röda ikväll. Vi sneglar på varandra. Ska vi gå över? Jag känner mig pigg och lätt i kroppen. Varför inte? Vi gör det.

Hoppas han är snäll, hinner jag tänka innan jag rättar mig själv med favoritpepptalket från den där amerikanska fotbollscoachen. "I will not have to worry about him being kind! I will define myself! I will write my own praises!" Och det är nog tur att jag hinner tänka de tänkarna, just idag.

Instruktör J berättar att vi ska springa fem treminuters intervaller stridsparsvis, med tre minuter vila (i betydelsen lätt jogg) emellan. Tre minuter låter ju inte så mycket, men man kan hinna med rätt mycket på tre minuter. Boxas en rond, åka tunnelbana mellan Zinkensdamm och Slussen eller framföra valfri schlagerlåt, till exempel hela "Diggiloo Diggiley", inklusive stick, tonartshöjning och stöveldans.

När det gäller intervaller är tre minuter stört lång tid. Alltså verkligen stört.

Jag teamar upp med kamrat L, som brukar träna med rödvästarna, men som efter frånvaro och sjukdom har kört grönt ett tag. Jag tänker att vi kanske håller samma tempo, ungefär. Det ska visa sig vara helt fel.

Första intervallen. Vi tar Årstabron över till andra sidan Årstaviken. Jag har nog varit för optimistisk när det gäller tempot, tänker jag när jag efter halvannan minut börjar halka efter kamrat L. Hon peppar, men det räcker inte riktigt till just nu. Jag flackar med blicken ut mot ljusen i Liljeholmen, försöker få fatt i andningen. Först efteråt kommer jag på att jag ju är höjdrädd och brukar tycka att det är lite småläskigt att gå på höga broar. Men det har jag totalt glömt bort när jag springer där. Jag har bara en sak i tankarna: att ta mig framåt. Att ta mig framåt och inte halka alltför långt bak i gruppen. I vilan säger jag till kamrat L att hon ska köra för sig själv. Jag vill inte dra ner hennes tempo och jag vill inte bli stressad av att inte orka med. Vi delar på oss.

Andra intervallen. Ner för backarna, på andra sidan bron. In i mörkret i skogen, utan vare sig gatlyktor eller pannlampa. Nu går det inte jättefort, av förklarliga skäl.

Tredje intervallen. Liljeholmskajen. Det sliter i luftrören och nu har jag mjölksyra i underarmarna. Tänk på det en liten stund. Hur du lyckas få mjölksyra i underarmarna när du springer. Det måste vara för att jag gör något rätt, tänker jag och minns att Naprapat G brukade säga att han har mer träningsvärk i armarna än i benen när han har löptränat. Jag uppmärksammar tekniken och löpsteget och allt annat naprapat G har lärt mig. Det går något lättare. Naprapat G, alltså. Vad skulle jag gjort ett sånt här pass utan honom.

Fjärde intervallen. Uppför trappan, upp på Liljeholmsbron och ner för trapporna på andra sidan igen, in i Tantolunden. "Vad fan har jag gett mig in på", flämtar kamrat R till mig. Den tanken kommer och går hos mig också, under hela passet. Vi två ligger sist under hela den här övningen, och vi är grönvästar, inte röda. Vi ska inte vara här. Den nakna asfalten känns slirigt som ett parkettgolv under mina ståldubbade skor, och mina vader börjar domna av efter trapplöpningen, jag får ingen kraft alls därifrån just nu. Jag försöker bortse från det. Tänka att jag inte behöver vaderna för att springa. Dra mig framåt med hjälp av baksida lår istället. I baksida lår är jag alltid stark. Det går något bättre.

Femte och sista intervallen. Sedan får vi vila. Och vatten, det har han lovat. Jag sätter iväg något före kamraterna R och R, men får hållkänning efter någon minut och halkar efter igen. Instruktör J ropar något om hur lång tid det är kvar och jag hör inte riktigt, men jag gissar att det är runt en minut. Han ropar strax igen och nu säger han, mest till mig och kamrat R som springer närmast: "Tio sekunder kvar. Nu vill jag att ni ökar. Gör det", som vore det den enklaste sak i världen. Som om vi stod uppställda i korridoren på logementet och han bara har sagt åt oss att lägga ner värmetröjan i stridssäcken. Och på något märkligt sätt funkar det. Jag ökar. Trots att det inte är möjligt.

Vi får pusta en liten stund och söka samband med stridsparskamraten. Den välbekanta, metalliska smaken dyker upp i munnen. "Det är tydligt", säger jag till kamrat L när vattenflaskan langas mellan kamraterna, "jag är inte på rödväst-nivå i löpningen". "Mm", svarar hon. "Men man kommer ju aldrig dit om man aldrig övar".

Så. Djävla. Sant. Det här passet är ett bevis på det. Jag var en bra bit utanför min comfort zone och halkade ikväll. Just nu vill jag bara ta mig tillbaka in, till varm dusch och yllefilt i tv-soffan och hembakad pizza.

Men jag vet att jag tryckte ut kanterna på den där zonen lite till.

Ett steg i taget.

Flocken

Reflexlöpning tillsammans med några militärtränare. Skymmande söndagseftermiddag i januari. Stockholmsskog. Pannlampornas flämtande strålkastare som ryckigt flyttas mellan trädstammarna, den snötäckta marken, och någon gång ibland, de små reflekterande märkena. Kamraternas andhämtning, framför mig, bakom mig, fötter som trampar igenom krasande, vinterstela lövhögar och ullstrumpor som blöts ner.

Aldrig är känslan av "flocken" så stark som nu.

Det är bara vi här nu. Ensamma, och tillsammans, och vi tar hand om varandra. Vi måste ta hand om varandra, för det finns ingen annan.

"Vad gör vi om vi springer vilse?", skämtar någon. "Bygger en bivack och väntar till nästa söndag", blir svaret.

Vi vet att det är på skoj. Men just nu känns det faktiskt lite så. Som att vi är flocken, och det här är vårt hem. Och det räcker ganska långt just nu.

Musik till militärträning

Det finns en anledning till att Oskar Linnros "Genom eld" ligger självskriven på min Pannbenslista på Spotify. Ända sen han släppte låten 2011 har den symboliserat militärträningen för mig.

Det börjar med ett syntigt, pampigt intro. Man fattar att han har ambitioner med den här låten. Att han vill förmedla något.

Sedan lägger han till mer synt, gitarr, bas och trummor. Ljudet växer. Det allra första han sjunger är "Sträcker upp mina händer, tror att det här kan vara början på nåt stort.
Jag står precis på gränsen, och horisonten är nån annans konstruktion".

Det räcker egentligen så. Han hade kunnat sluta där. Jag får upp bilden av hur vi står uppställda på två led linje på idrottsplatsen eller det Andra stället och med fjärilar i magen undrar vad som komma skall.

"Horisonten är nån annans konstruktion" blir i mitt huvud en bild av erövringen av nya, okända marker, som särskiljer militärträningen från andra träningsformer. Att horisonten, i meningen så långt jag kan se, den gräns för vad jag klarar av, inte behöver vara min gräns. Att den är skapad av gympalärare och föräldrar och storebröder och mig själv tidigare i livet, och att min horisont kan sträcka sig längre än så, att jag kan komma någon annanstans.

"Brukade hata mig själv", sjunger han sen.
"Måndag-fredag blev en kedja kring min fot.
Men det är nånting ikväll som får mig att tro att vi kan gå genom eld."

Hata är kanske ett väl starkt ord. Men tolkat som att något skaver i vardagen, att man inte riktigt är nöjd med ekorrhjulet, att man vill uppleva mer, klara av mer, känna mer, har han just beskrivit den resa som så många rookies och andra nykomna militärtränare upplever och beskriver, om och om igen, i Facebookgrupperna och i fysiska möten med mig och andra.

Alla som har provat på militärträningen har nog upplevt känslan att "hjärtat pumpar utav nitroglycerin", åtminstone ibland. Och stickets "om du aldrig provat, hur kan du då vara säker?" blir till en uppmaning att våga gå utanför sin egen comfort zone. För hur kan du vara säker på att du inte kan krypa i ett lerigt betongrör, eller att det inte är din grej att klättra över en tre meter hög grind, om du aldrig har provat?

I andrarefrängen kippar han efter andan.

Basgången är en förhöjd puls.

Trummorna fötter som obevekligt fortsätter att sättas i marken, framåt, framåt.

Nu åker vi.

Lojaliteten

Efter toppenpasset i måndags var jag faktiskt lite tveksam till om jag skulle gå och träna ikväll. Jag hade sovit och ätit bra, så egentligen var det ju inga konstigheter. Men såna där superpass brukar vara svåra att följa upp.

Mycket riktigt, min grupp blir tilldelad instruktör B och då vet man att det kommer att bli slitigt. Det börjar rätt bra med situps i par, samtidigt som ett par i taget springer från cykelvägen upp till vattentornet och vänder ner igen. Såna där korta löpningar är kanske min starkaste gren alla kategorier (vilket är bra när man t.ex. behöver springa till bussen) och när jag sätter iväg något före min parkamrat hetsar instruktör B henne: "ta henne!", vilket syftar på mig och naturligtvis aktiverar vinnarskallen i mig, det var väl avsikten. Jag trycker på lite extra, hon kommer ikapp, jag trycker på lite mer, och så där håller vi på hela vägen uppför backen. Jag har kul, och jag tror faktiskt att hon också har det.

Därefter: individuell cirkelträning i tio långa minuter, och det är mentalt hårt för mig, som lever för grupp- och parövningarna. När vi så småningom påbörjar återfärden, går vi i utfallssteg ner för cykelvägsbacken mot Fiskartorpsvägen. Inget särskilt, alltså. Då kommenderar instruktör B plötsligt framåtstupa ställ, och jag är usel på de där statiska styrkeövningarna numera, det börjar bränna i axlarna redan efter några sekunder. Jag behöver uppenbarligen öva på det där. Därifrån vill instruktör B att vi ska lyfta upp höger hand mot vänster axel, sätta ner och sedan lyfta vänster hand mot höger axel. Och så upprepa, fort, fort. Han räknar ner från tio, och om någon ger upp, börjar vi om från början igen, säger han.

Och jag som är alldeles ytterligt lojal med gruppen, måste ju göra det. Pressa mig igenom. Trots att framåtstupa stället till slut inte alls ser ut som nåt ställ, utan snarare som nån sorts banan, för det är halt på snön och svårt att lägga hela kroppsvikten på händerna. Jag försöker ett par gånger, men halkar, och det resulterar i att jag drar ihop kroppen istället, för att fördela vikten bättre. Det känns inte helt optimalt.

Vi springer vidare, och efter något tiotal meter kommenderar instruktör B samma övning igen. Denna gång på plan mark, med grus under snön, vilket hjälper något, men det börjar bli jobbigt nu. Vi springer igen, sen övningen igen. Och igen. Och igen. Och igen, fast den här gången med fötterna på en hög kant (= ännu mer mjölksyra i bröst/axlar). Om någon ger upp, måste alla börja om från början igen. Jag ger inte upp. Lojaliteten till gruppen.

Men mitt humör börjar svikta nu. När vi till sist har tagit oss in till entrén på idrottsplatsen och jag tror att det nästan är slut, och det bara är upphoppen kvar, kommenderar han oss ner i fem outhärdligt långa armhävningar.

Jag brukar alltid gå från passen med ett leende på läpparna. Men inte den här gången. Fan, det känns inte bra. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, vilket är ännu mer frustrerande.

Jag beklagar mig för J och A ute i korridoren, de försöker peppa upp mig. Men det funkar inte riktigt. Jaja, tänker jag, varje pass kan inte vara en stor upplevelse. Det är väl bara så det är.

Därefter har jag sällskap ut med kamrat L, som normalt är rödväst, men som också tränade i min grupp ikväll. Vi småpratar om passet och hur jobbigt det är när instruktören gör hela gruppen ansvarig för varandra på det där sättet, som ikväll. "Ja, man pressar sig ju verkligen då", säger kamrat L.

Och då går det upp för mig. Hon har rätt! Djävlar vad jag pressade mig på den där övningen ikväll, för gruppens skull. Det hade jag aldrig gjort annars. Och det är bra. Kamrat L viker av mot tunnelbanan och jag känner att jag vill gå tillbaka in, till J och A i korridoren och berätta om min insikt. Jag gör det.

"Du ser", säger J. "Det blir vad man gör det till. Du gick ut med en hatt och kom tillbaka med en annan". Jag håller med, jag är glad, och till sist kan jag gå från passet med ett leende på läpparna.

High five

Bam! Där satt den.

Det har varit lite motigt att komma tillbaka till militärträningen, som det ju alltid är efter en tids frånvaro. Jag har känt mig som i uppförsbacke, även i nedförsbackarna, så att säga. En månad har jag hållit på och tagit mig tillbaka nu. Tills ikväll.

I morse var det segt att gå upp och jag var inte alls övertygad om att jag skulle lyckas ta mig iväg och träna på kvällen. Jag hade förra måndagens uppsträckningspass i tankarna, det som tryckte all tänkbar energi och lite till ur min stackars lekamen. Men det lossnade framåt förmiddagen, och lagom till mellanmålstid vid tre var jag övertygad. När jag dessutom träffar kamraterna J och J i korridoren, som jag har glömt bort att jag har lockat att komma och prova på, är det avgjort. Det här blir kul.

När vi står uppställda utanför idrottsplatsen och småhoppar för att hålla värmen blir min grupp tilldelad instruktör C. Det lovar gott. Därpå följer ett riktigt kvalitetspass: jobbigt, men varierat, utmanande, lite läskigt och skoj. Vi får

• öva på anaerob träning (att springa och hålla andan) = lite läskigt
• kullerbytta över kamratens rygg när hen står på alla fyra, som en volt = utmanande och skoj
• göra allsköns styrkeövningar, några med mer "Full Metal Jacket"-känsla än andra = varierat.

Precis som det ska vara. "Känns det jobbigt, tungt och tröttsamt?" ropar instruktör C till gruppen. "I så fall känns det helt rätt! Det är så det ska kännas att träna!" och jag försöker ta in det, även om jag ibland ställer frågan till mig själv om det verkligen ska kännas riktigt så här jobbigt. (Svar: ja.) Trots det lämnar jag passet med mer energi än när jag kom dit. High five på den känslan.

"Vad ska det bli av dig?" frågar Laleh i den i övrigt tämligen obegripliga texten till "Bjurö klubb". Jo du, det ska jag säga dig. En krigare, det är vad det ska bli av mig. Efter ikväll.

Uppsträckning

Alltså jag dör. Eller, jag döööööör, som kidsen brukar skriva.

Jag har använt begreppet FUBAR mode några gånger efter militärträningspass som har utmattat mig alldeles särskilt. Men nu kan jag känna att alla tidigare gånger bleknar i jämförelse med kvällens pass. 

Jag kommer till idrottsplatsen trött, på grund av sömnbrist, som vanligt. Men, trots det, peppad, jag har ju trots allt haft återhämtningsvecka, och jag småspringer på skogsstigarna på väg dit och tänker att det vore soft med mycket löpning ikväll. Det blir det inte. 

Det blir ett uppsträckningspass av instruktör B. Eller, teknikpass kanske det heter, men det känns lite som att han vill sträcka upp oss. I uppvärmningen babblar vi som rena kafferepet, men det får ett naturligt slut när han leder oss på en kolonn ut i skogen, där det trots snön är rätt svårt att se, särskilt utan lampor, och vi blir tvungna att koncentrera oss på var vi ska sätta ner fötterna. Sedan följer momentvis instruktion av burpees, upphopp, armhävningar och björngång. Fyra vanliga övningar på militärträningen, men som tydligen kan se ut lite hur som helst när vi gör dem. Och nu får vi verkligen tillfälle att öva på att göra rätt. Vi ska kasta oss ut när vi gör burpees, lita på att vi orkar ta emot när vi når till marken. Men jag litar inte riktigt på mina handleder, så jag låter hela kroppen krascha i marken, mest bara för att öva på att våga falla. Minst sextio burpees räknar jag till, följt av kanske trettio, fyrtio upphopp, och när vi kommer till armhävningarna har jag slutat räkna. Varvat med jägarvila och planka i vilan. Det känns lite som i tecknade serier när olydiga barn i skolan får skriva "Jag ska aldrig komma för sent igen" hundra gånger på griffeltavlan.

Ett par gånger under burpeesarna och upphoppen får jag blodtrycksfall och känner mig lite lätt yr och illamående. Jag trycker ut koldioxiden ur kroppen, får in nytt syre i systemet, och går på't igen. Jag peppar inte så mycket som jag brukar det här passet. Jag går in i mig själv och försöker bara genomföra. Så snavar jag på en gren när vi springer uppför en slänt i halvmörkret och det gör att jag hamnar efter i kolonnen, men jag lyckas nästan ta in luckan som uppstår. Till sist är vi hemma på idrottsplatsen igen och instruktör B låter oss slippa undan med bara tio upphopp.

Efteråt, i omklädningsrummet, förstår jag inte riktigt hur jag ska orka ta mig hem. Jag gör allt jag ska mekaniskt, för att jag vet att det ska göras: byter om, dricker vatten ur vattenflaskan, trycker i mig den medhavda bananen, mosar ner de blöta kläderna i ryggsäcken. Till sist lutar jag mig framåt och pustar med huvudet mellan knäna. Då hörs en uppfordrande röst: "Sitt inte och se så kränkt ut!" Jag tittar förvirrad upp, och framför mig står stentuffa instruktör K, som har tränat rödvästarna ikväll. Han följer upp något mjukare: "Hur är läget?" Och jag fattar att han vill vara snäll mot mig, han vill bara kolla hur jag mår, så jag svarar "Jodå, jag är bara lite trött". "Ja, det kan man ju bli ibland", svarar instruktör K. Och han borde veta. En gång svensk mästare i militär femkamp som han är.

Jag blir på något bättre humör och lyckas klä på mig ytterkläderna och påbörja den lilla promenaden hem. Och när Daniel Adams-Ray falsettsjunger "Inget kan stoppa oss/Vi kommer falla och krascha" i hörlurarna kan jag inte låta bli att le för mig själv när jag traskar genom Lilljansskogen. Nog föll vi, och nog kraschade vi ikväll. Och inte fan kan nåt stoppa oss. Inte säsongens första snö, inte minusgraderna, inte isen i nedförsbackarna. Och minst av allt instruktör B. 

Att hämta krafterna åter

Veckan som gått har jag ägnat åt återhämtning. Som kamrat M sa, ett vackert ord, "att hämta krafterna åter". Jag fick idén från instruktör J som var med och anordnade helgäventyret i skärgården i september. Instruktör J är naprapat och höll en föreläsning om träning, återhämtning och vila. Han menade att det är lätt att dra på sig förkylningar när man tränar, eftersom det är kroppens sätt att ta ut återhämtning när man inte gör det själv. Vi motionärer som inte periodiserar vår träning eller har någon coach som håller oss tillbaka har en tendens att hela tiden öka träningsdosen lite, så länge det känns bra - lite längre, hårdare, fler pass, eller en ny, rolig, träningsform, och till slut sitter man där med förkylning som ett brev på posten.

Efter höstens långdragna förkylningar vill jag undvika det nu. Jag vill kunna träna på en jämn nivå, och förstås gärna öka träningsdosen över tid - men det kan gott vara rätt lång tid. Jag formulerade det idag när jag var ute och promenerade med kamrat E i Hellasgårdens omgivningar. Prestation som ett medel för upplevelser, tänkte jag. Inte tvärtom.

Ja, jag vill kunna springa längre sträckor. På kortare tid. Jag vill ha styrka i ben och bål och känna mig smidig och rörlig. Men inte för sakens skull. Aldrig bara för sakens skull. Utan för att jag ska kunna uppleva mer, och att det ska vara mer njutbart när jag upplever det. Det kan vara allt från ett simpelt militärträningspass en måndagkväll till att våga klättra en svårare klätterled eller orka springa ett fjällmaraton i storslagen miljö.

Hur som helst, för att inte bara vänta på att det där halsontet eller öronkliet ska trilla in, har jag börjat med att planera in återhämtningsvecka var fjärde vecka. Under återhämtningsveckan ska jag inte träna militärträning eller löpträna. Inga pulshöjande aktiviteter alls, är tumregeln, däremot gärna simning, yoga och klättring. Utan prestationskrav. Bara så länge eller så hårt som jag själv har lust med för stunden.

Så är tanken att jag ska kunna ta det lugnt och samtidigt jobba upp cravings efter svett, mjölksyra och leriga löpkilometrar i Lilljans. Och jag har börjat känna det nu. Igår eftermiddag började det. Och det har suttit i idag också. Så imorgon blir det militärträning med kamraterna på idrottsplatsen. Det drar mig dit. Istället för att jag ska dra dit mig.