Plottrigheten

Som många andra den här helgen läser jag Bengt Ohlsson i DN och känner igen mig.

Jag hade en liknande inställning som Bengt när jag sökte till den Grundläggande Militära Utbildningen för tre år sen. Jag hade en grundläggande, vag känsla av vad det militära försvaret var, att det på något sätt behövdes, fast svårt att säga precis till vad, i Sverige idag.

Jag hade högskolepoäng i kurser som freds- och konfliktkunskap, jämförande politik, internationell politik, politisk psykologi och asymmetriska hot och terrorism.

Jag hade lärt mig att göra scenariespel av den säkerhetspolitiska utvecklingen i Kashmir, förstå kvinnorörelsens organisering i Ryssland under 1990-talet och plocka ut mekanismerna i varför palestinska Hamas fortfarande bär vapen, trots att de har vunnit demokratiska val. I huvudet. På pappret.

Men det var en pusselbit som saknades. Jag förstod inte hur de som utförde de här uppgifterna fungerade, på marken. Jag trodde inte att de var blodtörstiga mördare och psykopater, allihop. Det verkade på något sätt inte rimligt.

Jag hanterade min osäkerhet genom att försöka lära mig mer. Jag sökte till GMU och kom in och satte mig på tåget till Enköping och var svalt avvaktande till hela grejen. Jag var nästan tio år äldre än alla andra, jag hade högskoleexamen och arbetslivserfarenhet och hade rest på egen hand genom Guatemala och Egypten. Jag ville se hur jag skulle reagera på det här experimentet.

De tidiga morgnarna, sena kvällarna, slitet i skogen, befälen som inte gjorde skillnad på någon (inte ens på viktiga mig!), allt det bröt ner min distans, jag blev en del av gruppen precis som alla andra. Jag försökte hålla emot, men till sist det gick det inte. Och tur var väl det.

För det var först då jag kunde förstå hur de som utför de här uppgifterna fungerar. Det var ju därför jag hade tagit mig dit.

Bengt Ohlsson skriver:
"Jag skulle kunna ägna en fundering åt varför jag som artonåring tyckte att det kändes så ovärdigt att underordna mig de här reglerna, och varför jag nu med en axelryckning underkastar mig dem.

Som artonåring odlade jag konspiratoriska föreställningar om att ”de” ville ta ifrån mig all initiativförmåga och förvandla mig till en robot. Att det var därför de plottrade med sina meningslösa små bestämmelser.

Trettiotre år senare är det uppenbart för mig att plottrigheten hör ihop med militärens våldsmonopol, och all död och förödelse den rymmer. Att det är därför de i varje detalj vill inskärpa att det här inte är vilken verksamhet som helst. Och att de inte för en sekund låter oss glömma det."

Militärt våld är djävligt knepigt. Det är egentligen mest verkningsfullt innan det sätts in, som hot, och det ställer förstås till med en massa lidande och svårläkta sår i åratal, ja, kanske generationer framöver. Våld löser inga konflikter, varken på dagisgården, i hemmet eller i storkrigen. Förebyggande arbete måste alltid vara mer effektivt. Så är det. Men hur ska man göra då? Den dagen våldet riskerar komma hit?

Jag vet inte. Precis som Bengt Ohlsson skriver jag: jag vet inte jag vet inte jag vet inte. Jag vet bara att jag ville lära mig något om hur alla delar av den politiska konflikten fungerar. Också de praktiska, de som politikerna och journalisterna och freds- och konfliktprofessorerna gärna har åsikter om.

Och något fick jag lära mig.

Jag rycker in i augusti 2011.

Lumpen

Det är torsdag kväll och jag har velat i ungefär ett dygn om jag ska gå och träna eller inte. Det har varit en lång och intensiv dag med många tidspassningar och intellektuella och sociala leveranser staplade på varandra.

Jag tror ändå att det kan vara bra för mig att gå och träna. Så jag smiter från vinminglet som är arbetsdagens sista programpunkt, tar med mig ryggsäcken in på toaletten, och klär om från topp till tå i det lilla utrymmet. Klänning och silverarmband av, ylleunderkläder och Dobsoms R90-brallor på. Med mössa nerdragen över öronen slinker jag obemärkt ut genom vimlet. Trots att jag nyss har stått på scen framför dessa människor i fyrtiofem minuter och kommenterat en rapport, känner ingen igen mig. Det är så här Stålmannen måste känna sig, tänker jag.

På väg till återsamlingsplatsen blåser det kastvindar och det känns faktiskt rätt ruggigt. Fyra grader och grå himmel över Södermalm. Oktober. Men nu är jag ju här, och det finns bara en väg härifrån: framåt.

Vi ställer upp och min grupp får instruktör A tilldelad. Jag vet att det kommer att bli roligt. Det blir det nästan jämt med instruktör A.

Instruktör A kör sin sedvanliga militärstil med oss, eller ska jag kanske säga lumpenstil. För det känns verkligen som lumpen när han skriker att om man ligger sist ska man öka, suckar över att vi är för långsamma, delar ut straff när vi inte fattar instruktionerna. Vi får tidspassningsövningar, vi får göra om och göra rätt, vi får räkna in gruppen. Vi ska inte ifrågasätta instruktören, vi ska anpassa oss. Om jag kände mig som Stålmannen för en halvtimme sen, har instruktör A definitivt tagit det ur mig nu.

Det är högt löptempo genom mörklagd snårskog och hårda styrkeövningar och noggrann ålnings medelst hasning med kollektiv bestraffning när rumpor syns i luften. Jag sliter i planka-upp-och-ner och letar efter andan i löpslingorna.

Efteråt säger han till oss: varenda en av er ska tänka till på att ni kan gå upp en nivå. Till röd grupp. Där är det ingen vattenpaus, högre löptempo, mer av allt och inte så mycket snack. Men ni klarar det.

Det kommer som en överraskning. Han som har skrikit och skällt på oss hela passet. Men sen kommer insikten ifatt: det är ju så det är. I lumpen.

Jag ler lite snett för mig själv och tänker att det är precis det här jag gillar med instruktör A:s pass.

Först när jag har slagit mig ner på tunnelbanesätet ser jag i lysrörsljuset hur leriga mina byxben är. Ålning medelst hasning. Oktober. Mmm. Det var rätt för mig att gå och träna ikväll.