Lyft på fötterna

Lyft på fötterna! Jag hör instruktör B:s ord från militärträningen eka i mitt huvud. Det var ett pass då han ledde oss rätt ut i skogen, obanad terräng, mörkt, snårigt, stenigt.

Nu springer jag i en annan skog, inte obanat, men väl mörkt, snårigt och stenigt. Reflexlopp i septemberkvällen. Dimman rullar in över Rudan och sköljer genom tallstammarna, ljungen, de rassliga ormbunkarna.  

Vi är tretton som startar i damklassen. Tjugo-nånting i herrklassen. Trettio-nånting totalt. Jag hakar mig fast i en kvinna som jag har pratat med lite före loppet. Genom vårt samtal har jag förstått att vi borde kunna hålla ungefär samma tempo, och mycket riktigt går det bra att springa efter henne. Bitvis är det tufft, men det är ju så det ska vara. Bitvis är det enklare. Jag svettas friskt i de tio graderna som nyss kändes kyliga. Jag närmar mig henne och hon frågar om jag vill springa om, men jag tackar nej, det är rätt skönt att bli dragen och hon har dessutom en starkare pannlampa än jag, som hjälper även mig att se en bit framåt.

Någon kilometer senare frågar hon igen, och då tackar jag ja och går om. Jag känner mig pigg i benen och hon har dragit mig ett tag. Nu är det min tur. 

Ska jag dra henne nu, tänker jag för mig själv när jag går om. Det kostar att dra, det är mycket man ska hålla koll på, stigen och underlaget och riktningen. Det är förvirrande ibland när hon springer rakt bakom och hennes pannlampa lyser förbi min, så att min skugga från hennes lampa skymmer min egen sikt. Jag hör hennes andhämtning bakom min, och efter ett litet tag hör jag ytterligare en andhämtning. En kvinna till. Någon gång hörs deras rop angående riktningen på stigen, men efter en stund landar vi i en tyst överenskommelse om att inte säga något mer. Jag tror att vi uppskattar det, alla tre. Mörkret och tystnaden lyfter fram andra sinnen. Det luktar svamp och fuktig höstskog och vi hör prassel och ljud som skulle kunna komma långt bort ifrån. 

Jag springer och hör deras andhämtning och drar ifrån på flacken. Även om det inte är så mycket flack i den här banan. Däremot är det väldigt mycket uppför. Tidvis lite klätterartat. Kul, och jobbigt. Inga konstigheter för den som är van vid militärträningen. Jag s-k-a upp.

Det är någonting i den här situationen som triggar mig, jag vill inte halka efter, inte komma bakom dem. 

På håll hörs pendeltågets högfrekventa sus. Typiskt, tänker jag. Det bryter illusionen. Men sen tänker jag: fast det skulle lika gärna kunna vara malmtåget i Abisko. Jag låtsas det. Och så är jag lycklig igen.

Min lampa är inte tillräckligt stark vid alla banans vändningar, och vid ett tillfälle tappar jag riktningen. Jag stannar och de andra två hinner ikapp mig. De har starkare lampor och hittar snart rätt igen. Jag är trött nu, och jag får svårt att haka i. Jag märker direkt hur motivationen faller när jag inte drar längre. Det är som på militärträningen, där det är så sjukt mycket lättare att orka när jag får springa först i kolonnen. Hamnar jag sist, då tänker jag: spring ni, tänk inte på mig. Jag sätter mig här på en sten ett tag. Jag kan ändå inte hålla jämna steg med er.

Lyft på fötterna, ekar det i huvudet när jag snavar över rötter och fötterna överraskas av pölar, diken, hålor. Vilken förbannad tur att jag inte vrickar fötterna. Att jag aldrig har vrickat fötterna. För då blir det nämligen lättare att vricka dem igen, och igen.

Efter dryga fem kilometer, som känns som nio i den mörka skogen, går banan ut i eljjusspåret som verkar formligen bada i ljus. 

Jag rullar nedför backen och sätter av mot målet. Nu ska jag springa snyggt. Med huvudet högt, och med stolt hållning. Som jag har lärt mig. När jag drar ifrån de sista metrarna hugger det till i vaderna. Saltbrist. Ja, jag har svettats mycket ikväll. 

Jag går i mål och får medalj och energidryck och kollar resultatlistan. Och det är så fint att det står någonting bredvid mitt namn, i kolumnen "Klubb". Jag representerar någonting. Tillhör någonting. Militärträningen. Lyft på fötterna.

Slut med tramset

Jag kom dit med dåligt humör. Jag ville brottas och slåss, och var nära på att gå över till rödvästarna vid uppställningen i början. Huvet ville det, men kroppen hade inte orkat. Jag var förståndig och tänkte på kroppen istället för på huvet. Det var tur det.

För instruktör R körde rätt hårt med oss i 75 minuter. Det kändes i alla fall så efter två veckors träningsuppehåll. När det är nästan slut kommer vi fram till diket. Det där förbannade, älskade diket. Han måste skämta, tänker jag först. Men nej. Det är bara att hugga i. Och genomföra, slutföra. Det är inte vackert, men det går. Och jag trampar ner i kanterna, i leran, först försiktigt, sedan med ursinne och glädje och stor kraft. Det stänker upp längs hela underbenen som blir lerigare och lerigare. Jag njuter.

Nu får det vara slut med trams. Träningsuppehåll alltså.

Och nu smattrar regnet mot rutan.

Där och då

Vid flera tillfällen under GMU minns jag att jag tänkte att "det här måste jag bearbeta på något sätt". Extremt intensiva upplevelser, känslomässigt, mentalt, fysiskt. Men det var inte möjligt då.

Jag bearbetar bäst genom att skriva, det kanske märks här. Och det fanns aldrig någon tid till det då. Det är sånt man kan slänga sig med i den civila vardagen, att man inte har tid, men här fick det begreppet kött och blod. Det fanns alltid en kvällstjänst, en tidig morgon, teori som skulle pluggas in på tid som inte fanns, märken som skulle sys om, skåp som skulle städas, sovsäckar som skulle torkas, kängor som skulle putsas. Förstärk och förbättra. Och när jag äntligen fick ledigt ville jag bara ligga i min tysta, svala lägenhet i stan och dricka kall kvalitetsöl och slökolla på tv-serier. Det var inte möjligt att skriva då.

Och när jag kom hem från de sista åtta dygnen i skogen, från övningen som kallades "Aldrig ge upp", så kunde jag inte skriva, bokstavligen. Mina fingrar var så stela och såriga av de växlande temperaturerna och det eviga fipplandet med kalla metalldelar, att jag var oförmögen att hålla i en penna och trycka den mot ett papper med tillräckligt stor beslutsamhet för att kunna forma bokstäver.

Men nu kan jag. Nu har jag både dator och den här platsen i cyberspace och fungerande fingrar.

---

Jag står snett till höger bakom rekryterna som ligger på en lång rad på grusplanen. Stridsväst, hjälm, skyddsglasögon på. Alla likadant. Alla samtidigt. Pipmedvetenhet, vapnet i skjutriktningen, nere, utslagen, hot, kamrat, allt det där.

Fänriken går och kontrollerar skjutställningarna bakom ledet som svettas nervöst. Han rättar till någon. Alla likadant. Han instruerar, långsamt, tålmodigt. Han måste vara väldigt noga med vad han säger. Och vad han inte säger. Det slår mig, för första gången, att han måste ha pluggat in de där replikerna, exakt vad som ska sägas, hur det ska sägas, likt en skådespelare. Visst hade jag redan tidigare observerat att officersyrket har sina teatrala sidor, men jag hade aldrig tänkt på att man ska lära sig repliker så i detalj. Det. Får. Absolut. Inte. Bli. Otydligt.

Fem skott i eget tempo, liggande skjutställning. Under ordergivningen står rekryterna och stirrar på tavlorna framför sig. Ingen rör sig, inte förrän fänriken har sagt de förlösande orden, "gör det". Eld. Alla samtidigt.

Det är som en dröm, jag ser det hela utifrån, så där som det kan vara i drömmar. Att man mer observerar än deltar. Men det är ingen dröm. Jag är med en GMU-pluton för första gången sedan jag själv muckade den 28 oktober 2011. Jag är här på besök. Jag sneglar på mina medbesökare som är med mig idag. Jag tänker, att nu tror de kanske att de här officerarna sätter upp nån sorts teater för deras skull. Kallar varandra "överstelöjtnanten" och "förstesergeanten" för att liksom visa hur det brukade gå till, på den gamla goda tiden. Att de kanske inte förstår att det är faktiskt på riktigt och att en av de första saker vi fick lära oss när vi hade ryckt in var att plugga in gradbeteckningarna. Försvarsmakten som 1940-talslajv.

Befälen uppmuntrar oss att prata enskilt med rekryterna om deras upplevelser. Jag styr mina steg över gruset mot rekryterna som står och klistrar sina tavlor och på vägen ser jag tomma patroner glimma till i augustisolen, och min första instinkt är att börja plocka, så närvarande är jag i den här situationen. Men jag hejdar mig, det kan jag ju inte göra. Jag är här i en annan roll nu.

Jag närmar mig en kille i 20-årsåldern och en något äldre, blond tjej som står längst ut på kanten av gruppen. Jag frågar dem om varför de är här och vad de har för förväntningar, och om de förväntningar de hade innan de ryckte in har motsvarat hittills. De har legat inne i två veckor, ungefär. Tjejen är mest talför, så jag pratar vidare med henne. Hon berättar att hon är 27 år och har jobbat i några år innan hon kom hit. Men hon trivs här. Hon vill stanna. Det är som att prata med mig själv för tre år sen. Jag var också 27 år när jag ryckte in. Jag trivdes också bra redan från början, även om jag inte var lika säker på att jag ville stanna. Det gjorde jag ju inte heller.

Hur är det att vara såpass mycket äldre än de andra?, frågar jag henne. Hon menar att åldern inte märks särskilt mycket. Dessutom har hon en kamrat som är 25. Så det är OK.

Och hur är det att vara tjej då?, frågar jag vidare. Jo, bra, hon har ju en tjej till i plutonen. I hennes civila jobb som elektriker är hon van vid att alltid vara ensam tjej.

Jag tyckte inte heller att åldern spelade någon roll egentligen, trots att jag var äldre än halva befälslaget. Och vi var också två tjejer i min pluton på trettio, och jag tyckte att det gick fint, även om jag var van vid större könsblandning än elektrikern. Hon ryckte in den 18 augusti. Jag den 11 augusti. Tre år emellan. Men ändå. Märklig, denna extrema igenkänning. Dels för att vi också sköt våra första skott i augustisol på en skjutbana någon timme från Stockholms innerstad, och dels för att allting alltid är likadant i Försvarsmakten.

När jag har berättat att jag också har gjort GMU, för tre år sen, börjar hon förstås fråga om "Aldrig ge upp". Kommer det bli jobbigt? Det klarar ni, svarar jag, som inte vet någonting om hennes mentala eller fysiska förmåga (även om jag måste säga att hon ger ett redigt intryck). Och plötsligt är det jag som står och drar anekdoter om ensamdygn i dåligt byggda vindskydd under spöregn.

I militärträningssammanhang är man ju alltid gröngöling bland alla de där jägarna. Nu är det jag som är veteranen.

Jag har återupplevt de här bilderna så många gånger i mitt huvud, tittat på dem, som en film. Och så plötsligt står jag där igen, fast som betraktare. Jag ser faktiskt filmen, men nu som teater, den spelas upp framför ögonen på mig. Alla likadant. Alla samtidigt.

Jag. Här och nu. Där och då. Veteran, gröngöling, statsvetare, rekryt, kavaj på jobbet, vapenolja i håret.

Som yogalärare S brukar säga: time is a tricky thing.

Där och då.