Upp och hämta

I morse var det militärträningspass på det vanliga stället, i skogen, klockan nio. Lite väl tidigt för min smak, för om jag ska kunna få en lugn lördagmorgon (eller som i det här fallet, semestermorgon) med lite frukost och tidningsläsning och hinna dit i tid, så måste jag gå upp redan vid halv åtta och det är lite väl nära vanlig, vardagsväckningstid. Förut var lördagspassen klockan tio, vilket gav tid för både sovmorgon och lugn frukost, men nu nio alltså.

Jag hade satt klockan på kvart över sju, just för att kunna ligga kvar i sängen lite längre och ta det lite lugnt innan jag gav mig iväg. Men något hände som är väldigt olikt mig. Först snoozade jag. (OK, inte helt ovanligt.) Men sen stängde jag av alarmet och fortsatte sova, trots att jag visste att jag skulle upp. Liksom i sömnen, omedveten om vad jag riktigt gjorde, men ändå. Då har jag semester. När jag gör sånt. Skönt att veta att jag kan slappna av i alla fall.

Så när jag nästa gång slog upp mina blå och tittade på klockan var den 08.23. Jag var tvungen att kolla igen. 08.23?! Hur var det möjligt? Passet börjar ju 09.00! Så upp, på med träningskläderna, hälla i mig lite proteinshake, trycka ner en banan i ena jackfickan och termos med ljummet vatten i den andra. Så iväg.

Jag fick småspringa för att hinna, och kände mig stum i benen, jag hade ju ingen energi i dem. Så jag tog ett raskt beslut att käka upp efter-träningen-bananen redan nu. Före träningen. För att få ut i alla fall några kolhydrater i musklerna. Och visst. Efter bara ett par minuter kände jag hur benen bar och orkade mycket mer. Så fort går det, när musklerna är helt tömda.

Det är inte optimalt att äta så tätt inpå träningen, men nu handlade det om att välja mellan att kanske få håll (som jag kan få om jag springer med mat i magen) och att fullständigt ta slut och inte orka alls. Då var valet lätt.

Sen blev det ett fartfyllt 90-minuterspass med instruktör J som bjöd på djupsnölöpning, burpees, kräl i kolonn (jodå), bära kamrat på ryggen i uppförsbacke, det där djävla diket och så mer löpning.

Men det allra finaste inträffar när instruktör J ropar "upp och hämta" till oss som hade tagit oss nerför den sista (nåja, näst sista) löpsträckan. Det är en signal, som betyder "ni som är starka i benen, som orkar löpa, ni ska inte få stå och vila och småsnacka och tramsa medan era kamrater som råkar vara svagare idag halkar efter och kämpar och flämtar med andan i halsen. Ni ska springa tillbaka uppför backen och följa med dem ner, hämta med dem hem". Hjälpa dem. Med en hand i ryggen eller bara genom att springa bredvid. Att slå ner på tempot och följa dem i deras takt. "Så blir det jobbigare för er, och lättare för kamraten", förklarar J.

Det är det där som är så oslagbart med militärträningen. Jobbar kamraten, så jobbar jag. Jag står inte bredvid och vilar när någon annan sliter. Även om vi har olika förutsättningar. Även om vi är på olika nivå och har olika färg på västen. Vi är en grupp som går ut tillsammans och kommer tillbaka tillsammans. Och sen upplöses den där gruppen för den här gången, och nästa gång är det en annan sammansättning. Men samma princip. Alltid samma princip.

...

För övrigt känner jag mig aldrig så fältmässig som när jag dricker ljummet vatten ur termos. Hälften iskallt, hälften kokhett, och det är det allra bästa efter vinterpass som dessa, när man kommer in i omklädningsrummet blöt och frussen.