Lyx och lera

Hittade den här bilden idag, på ett födelsedagskort som jag ska skicka till min fina faster.

Jag tycker den sammanfattar mig rätt väl: fin klänning, champagne - och gummistövlar. Jag har skrivit om det förut. Rött nagellack på militärträningen och killskor på smokingmiddagen. Jag gillar båda sidorna och båda sidorna måste finnas med för att jag ska bli riktigt nöjd. Men det behöver inte vara champagne. 

Under fältdygnen på GMU förenades jag och kamrat M, som de livsnjutare vi är, i vår vilja att anstränga oss det där lilla extra för att höja nivån på livet ute i skogen, om så bara en aning. När det en gång hade blivit en oplanerad paus på grund av någon felbokning i schemat, prioriterade de allra flesta det mest uppenbara: att sova en stund. Men M packade upp gasköket (ja, för han hade förstås varit på Naturkompaniet under ledigheten och köpt egen gas som han tagit med sig ut i fält för att kunna koka upp vatten fortare). Sen fixade han kaffe, som smakade gudomligt en krispigt solig höstdag på skjutfältet. Som sagt, det behöver inte vara champagne. Det kan vara Försvarsmaktens billiga Nescafé-kopia. Det är sammanhanget som gör det till lyx.

När jag växte upp brukade min pappa säga till mig att jag var en tuff brud i lyxförpackning. Han hade nog rätt.

Om du tycker sånt här är intressant, kan du läsa mer om att vara mångsidig under "About" på den här sidan (Robyns stylists webbsida).

...

Kvällens militärträningspass var... (jag vet inte riktigt om jag vågar skriva det här...) ganska lätt. Eller? Var det för att jag åt en svindyr nötbar från Espresso House två timmar innan träningen och hade mer energi den här gången? Eller var det för att jag jämförde med lördagens långpass, där instruktör J plågade oss igenom 120 minuter av backintervaller, kånka på kamrater och de vanliga härma-djur-övningarna som han verkar älska?

Jag vågar aldrig säga att ett militärträningspass är lätt, för det känns som att man jinxar det. Då kan man ju ge sig fan på att nästa pass är så mördande så att träningsvärken börjar trilla in redan på cykeln hem. Eller så råkar nån instruktör höra vad man säger eller läsa på Facebook vad man skriver, och då får man smaka på mjölksyra nästa gång. För lätt ska det ju inte vara.