Mer ödmjuk

Imorse var jag på fredagsmys med militärträningen. Det är så vi kallar det. 75-minuterspassen på fredagmornar, som brukar uppskattas av alla västfärger. Det är en så skön start på helgen.

Uppställning i mörkret kl 06.15, första gången i minusgrader i år, det bet i kinderna. Det är något magiskt med att gå utfallssteg under tystnad medan solen så sakta stiger över vattentornet i Lilljansskogen.

Idag var ett hårt pass med instruktör B. B:s pass är i och för sig nästan alltid hårda, han som har varit i Främlingslegionen och fallskärmsjägare i franska armén. Man förstår liksom att hur jobbigt vi än tycker att det är, är det alltid en barnlek för honom.

Något som är typiskt för B, ja, för militärträningen i allmänhet, är att man får möjlighet (och förväntas) att gå utanför sin "comfort zone". (Och ja, jag vet, vanligtvis är jag emot att använda engelska ord när jag skriver svenska, men "bekvämlighetszonen" låter liksom inte tillräckligt bra.)

På morgonens pass var det en utmaning att krypa med händer och fötter på vardera sidan om ett vattenfyllt dike utan att ramla ner och bli blöt. Men det var inte då jag kände att jag gick utanför min "comfort zone". Det var när Bruno sa åt oss att hoppa fram och tillbaka över diket, hundra meter längre bort, där det nu hade blivit rätt mycket bredare och mer vattenfyllt. Och utmaningen var att se till att inte bli blöt. Diket var ungefär precis så brett att om jag sträckte ut benen till max, som spagat, och tog ordentligt med sats, skulle jag klara det. (Nu måste ni tänka att jag redan har tränat ungefär 60 minuter i minusgrader.) Någon sa efteråt att hon hade föreställt sig själv som Ronja Rövardotter hoppandes över Helvetesgapet. Och det var ungefär så det kändes.

Tio gånger ville B att vi skulle hoppa, fram och tillbaka. Jag försökte fyra. Sen gav jag upp, och då hade jag blivit blöt på baksida ben, upp till rumpan ungefär. Jag såg en tjej som inte kunde hoppa på grund av en skada, och låg och gjorde burpees. Jag hängde helt sonika på henne. Jag hoppade inte mer. Jag antog inte utmaningen.

Och detta var det konstiga, för jag brukar alltid anta utmaningen. Det var egentligen inte för att jag inte orkade mer, utan för att jag faktiskt inte ville gå utanför min "comfort zone". Jag bara kände: nej, det här gör jag inte.

Eftersom jag lyckligtvis är skonad från de fobier som man kan utsättas för på militärträningen, brukar jag inte behöva bryta övningar. Jag är bara rädd för höga höjder och höga farter, och det drabbas vi sällan av på träningen. Därför är jag inte så van vid det där med att verkligen fortsätta pusha mig när jag drabbas av ett psykiskt motstånd.

Jag försökte skylla på att jag är rätt kort, och har så korta ben (för mig själv alltså - för det är upp till mig själv att delta eller bryta). Det är svårare för mig än de långa 1.90-männen att göra de där hoppen. Men det är inte en bra ursäkt, för det finns många militärträningsövningar där det verkligen är en fördel att vara liten, och där hänger oftast alla långskånkarna med.

Hade det varit ett kvällspass hade jag förmodligen tänkt lite annorlunda. Då är jag inte rädd för att skita ner mig och bli blöt, jag ska ju ända bara hem och duscha och käka efteråt. Men på morgonpass, när man måste stressa iväg till jobbet efter passet, då vill jag att det ska gå snabbt och smidigt och det blir liksom ett extra moment med superblöta och leriga kläder.

Men jag blev ändå lite förvånad över hur jag reagerade på B:s order. Jag valde att stå över en övning. Att inte pressa ut min "comfort zone" lite till. Det var tankeväckande. Egentligen kanske inte militärträningen är så svår för mig, rent psykiskt, som för vissa andra. För jag kanske egentligen har en "comfort zone" som stämmer ganska väl överens med det vi förväntas utsätta oss för där?

När jag tänker så blir jag mer ödmjuk inför de som faktiskt jobbar mer aktivt med sina rädslor och fobier än vad jag brukar göra. För dem som verkligen utmanar sig själva på varje pass med militärträningen. Och det tror jag är nyttigt för mig.