Det här är så mycket jag.
Jag tror faktiskt inte att det finns någon annan mening än att känna mig levande.
Jag kan finna den på böljan blå i tolv sekundmeter och fyllda segel, i skidspåret ett glittrande vårvinterdag, den trettioförsta minuten på morgonpromenaden på väg till jobbet, på fjällturen mellan Nuolja och Kårsavagge, när jag håller en liten barnahand i min hand.
Närvaro. Fysisk kontakt. Tacksamhet.
Jag kan definitivt finna den i ett nollgradigt träsk.
torsdag 27 november 2014
Det vi söker
Etiketter:
Endorfiner,
Kroppsminne,
Löpning,
Militärträning,
Närhet,
Psyke,
Skogn,
Tillit,
Vackert
måndag 17 november 2014
Min kamp
Jag har förstått att en del gestaltar sina motgångar i musik. De kan bli till låtar och texter. Andra dansar, målar, sjunger fram sin ilska, sin besvikelse, sina separationer. För några tar de sig uttryck i för mycket sprit, för andra i för lite mat, för ytterligare andra i smala skärsår på insidan av armen eller i gap, skrik, ringa misshandel och resten av natten i fyllecell.
Jag har lärt mig att gestalta mina motgångar i fysisk träning.
Och jag menar verkligen "lärt mig", för det har varit långt från självklart. Sedan träningen blev en grundläggande del i mitt liv för fem år sen har den stegvis blivit allt mer av en ventil för slitningar i relationer på jobbet, privat och till mig själv.
Inte sällan är det först i efterhand jag förstår hur mycket fysisk aktivitet har hjälpt mig bearbeta grejer.
Den intensiva kamp mot det egna psyket som militärträningspassen i regel utgör kan i mina mörka stunder uttrycka den kamp jag just då utkämpar på en annan arena i mitt liv. På passet får kampen kött och blod, och jag får möjlighet att bevisa för mig själv att jag kan. Att jag klarar mig själv. Att även det som till en början verkar omöjligt går att genomföra. Att kamraterna finns där med en hand i ryggen, om jag skulle behöva. Känna att det gör ont, men också att det går över. Och få en klapp på axeln när det är slut. En 75-minuters version av problemet jag brottas med för dagen. Med happy end.
Dessutom händer något på riktigt när man tränar, det är inte bara i mitt huvud. Det är en kemisk cocktail av endorfiner + oxytocin + adrenalin och, om man har tur, lite d-vitamin i form av solljus. Det är så gott som fysikaliskt omöjligt att få en snedtändning på den kombinationen. Jag har skrivit om det förut.
I perioder har det inte varit möjligt för mig att träna militärträning. Det har känts för tungt både psykiskt och fysiskt - men har ändå varit sorgligt och frustrerande, för jag har velat men inte kunnat. De där dagarna när jag bara hade sovit två timmar och kanske tre natten innan. Men då hittade jag andra lösningar. Yoga och simning. Och med något högre energinivåer har jag kunnat styrketräna och klättra. Och springa.
Att träna regelbundet förutsätter disciplin och motivation, det tar tid i vardagen och kräver ibland ett djäkla massa livspusslande. Men för mig har det blivit viktigt, ja, botten-på-Maslows-behovstrappe-viktigt, syre-och-rent-vatten-viktigt, att kunna göra någonting med min kropp.
Det är jag tacksam för.
Jag har lärt mig att gestalta mina motgångar i fysisk träning.
Och jag menar verkligen "lärt mig", för det har varit långt från självklart. Sedan träningen blev en grundläggande del i mitt liv för fem år sen har den stegvis blivit allt mer av en ventil för slitningar i relationer på jobbet, privat och till mig själv.
Inte sällan är det först i efterhand jag förstår hur mycket fysisk aktivitet har hjälpt mig bearbeta grejer.
Den intensiva kamp mot det egna psyket som militärträningspassen i regel utgör kan i mina mörka stunder uttrycka den kamp jag just då utkämpar på en annan arena i mitt liv. På passet får kampen kött och blod, och jag får möjlighet att bevisa för mig själv att jag kan. Att jag klarar mig själv. Att även det som till en början verkar omöjligt går att genomföra. Att kamraterna finns där med en hand i ryggen, om jag skulle behöva. Känna att det gör ont, men också att det går över. Och få en klapp på axeln när det är slut. En 75-minuters version av problemet jag brottas med för dagen. Med happy end.
Dessutom händer något på riktigt när man tränar, det är inte bara i mitt huvud. Det är en kemisk cocktail av endorfiner + oxytocin + adrenalin och, om man har tur, lite d-vitamin i form av solljus. Det är så gott som fysikaliskt omöjligt att få en snedtändning på den kombinationen. Jag har skrivit om det förut.
I perioder har det inte varit möjligt för mig att träna militärträning. Det har känts för tungt både psykiskt och fysiskt - men har ändå varit sorgligt och frustrerande, för jag har velat men inte kunnat. De där dagarna när jag bara hade sovit två timmar och kanske tre natten innan. Men då hittade jag andra lösningar. Yoga och simning. Och med något högre energinivåer har jag kunnat styrketräna och klättra. Och springa.
Att träna regelbundet förutsätter disciplin och motivation, det tar tid i vardagen och kräver ibland ett djäkla massa livspusslande. Men för mig har det blivit viktigt, ja, botten-på-Maslows-behovstrappe-viktigt, syre-och-rent-vatten-viktigt, att kunna göra någonting med min kropp.
Det är jag tacksam för.
Etiketter:
Endorfiner,
Militärträning,
Närhet,
Pannben,
Psyke,
Vackert
tisdag 11 november 2014
Illusionen
Konstgräset sliter i skinnet. I överarmar och vänster knä, eftersom jag har t-shirt på mig denna novemberkväll och eftersom revan i brallorna gör att de inte skyddar där. Jag tar mig fram medelst någon sorts ålning över den lilla fotbollsplanen, fast med händerna på ryggen. Det måste se något efterblivet ut. Jag försöker helt hastigt föreställa mig en situation där detta förflyttningssätt vore det allra bästa, och kommer bara på att man har typ fått sina armar bortsprängda. Men då kan man ju inte använda vapnet, så då är man rätt körd ändå. Hur som helst, så är det jobbigt.
För en liten stund sedan sprang vi runt fotbollsplanen, och varvade med brottning med stridsparskamraten. Varannan gång fick jag springa, och varannan gång sprang kamrat T och då vilade jag inne på plan. Jag kände mig lätt och pigg i benen i löpningarna, fast jag var märkligt slut varje gång det blev dags att brottas igen. Stor skillnad på vila och löpning där. Men säg den lycka som varar för evigt.
Instruktör J tog raskt ur mig löparlyckan med hjälp av tabataintervaller på benböj, femton repetitioner, åtta set. Det var OK. Men därefter kom utfallshoppen. Tio gånger fyra. Efter den lilla övningen var jag slut i benen.
När vi strax därpå ska springa uppför en lätt motluta av betong, upp på Fatburs Brunnsgata, tar det emot och känns tungt. Lättheten för tio minuter sen är som bortblåst. Vi springer inte långt, och strax är det vila igen. Jägarvila, närmare bestämt. Benen får ta emot mycket denna kväll.
Vid återgången till återsamlingsplatsen känns det som på sommarpassen, som att vi har sprungit runt halva Söder, fast en snabb titt på kartan visar att det bara är en knapp kilometer.
Det är den där illusionen som instruktör J är så bra på att skapa. Under hela passet tar han med oss någon annanstans, i ett parallellt universum, landet Ingenstans eller en Harry Potter-värld där vi ser mugglarna gå förbi och titta på oss, men vi är inte där. Vi är i vår värld där en parkbänk inte är en parkbänk utan en station för dips. Och en lång trappa är inget vi undviker, utan snarare ett tillfälle att öva bålstabilitet och armstyrka genom att gå skottkärra uppför hela rasket.
"Följande övning kan komma att upplevas som obehaglig" inleder instruktör J så gott som varje ny övning. Upp med förväntningarna, adrenalinet, pulsen. Vi föreställer oss att vi kommer att få jobba hårt. Därefter gör vi det.
En händelse som ser ut som en tanke.
För en liten stund sedan sprang vi runt fotbollsplanen, och varvade med brottning med stridsparskamraten. Varannan gång fick jag springa, och varannan gång sprang kamrat T och då vilade jag inne på plan. Jag kände mig lätt och pigg i benen i löpningarna, fast jag var märkligt slut varje gång det blev dags att brottas igen. Stor skillnad på vila och löpning där. Men säg den lycka som varar för evigt.
Instruktör J tog raskt ur mig löparlyckan med hjälp av tabataintervaller på benböj, femton repetitioner, åtta set. Det var OK. Men därefter kom utfallshoppen. Tio gånger fyra. Efter den lilla övningen var jag slut i benen.
När vi strax därpå ska springa uppför en lätt motluta av betong, upp på Fatburs Brunnsgata, tar det emot och känns tungt. Lättheten för tio minuter sen är som bortblåst. Vi springer inte långt, och strax är det vila igen. Jägarvila, närmare bestämt. Benen får ta emot mycket denna kväll.
Vid återgången till återsamlingsplatsen känns det som på sommarpassen, som att vi har sprungit runt halva Söder, fast en snabb titt på kartan visar att det bara är en knapp kilometer.
Det är den där illusionen som instruktör J är så bra på att skapa. Under hela passet tar han med oss någon annanstans, i ett parallellt universum, landet Ingenstans eller en Harry Potter-värld där vi ser mugglarna gå förbi och titta på oss, men vi är inte där. Vi är i vår värld där en parkbänk inte är en parkbänk utan en station för dips. Och en lång trappa är inget vi undviker, utan snarare ett tillfälle att öva bålstabilitet och armstyrka genom att gå skottkärra uppför hela rasket.
"Följande övning kan komma att upplevas som obehaglig" inleder instruktör J så gott som varje ny övning. Upp med förväntningarna, adrenalinet, pulsen. Vi föreställer oss att vi kommer att få jobba hårt. Därefter gör vi det.
En händelse som ser ut som en tanke.
lördag 1 november 2014
Farmor
Mamma, pappa och jag tänder ljus vid farmors grav. Vi åker hem och dricker kaffe och pratar om farmor. Hon var tandläkare med egen praktik och körde bilrally genom Europa på 1930-talet. När hon i 70-årsåldern hade fått en stroke sa hon från sjuksängen: "Man får aldrig ge upp!" Sedan levde hon i 20 år till.
Mamma: "Farmor brukade säga om dig: hon är så envis, den lilla."
En tjejvasa på alvedon, två fjällmaraton utan vidare orienteringskunskaper, ett fredsobservatörsuppdrag på hopplösa Västbanken, hundratals uteträningspass oavsett väder, 15 högskolepoäng statistik och en militär grundutbildning senare är jag nog böjd att hålla med.
Mamma: "Farmor brukade säga om dig: hon är så envis, den lilla."
En tjejvasa på alvedon, två fjällmaraton utan vidare orienteringskunskaper, ett fredsobservatörsuppdrag på hopplösa Västbanken, hundratals uteträningspass oavsett väder, 15 högskolepoäng statistik och en militär grundutbildning senare är jag nog böjd att hålla med.
Uppför backen. Jag i röd väst. |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)