Idag kom jag hem från träningen efter att ha drillats av instruktör J i 75 minuter iskallt novemberregn. Efter att ha kört ett mellanhårt pass på fotbollsplanen i ungefär 65 minuter - mycket korta löpsträckor blev det - frågade han oss hur mycket energi vi kände att vi hade kvar, på en skala mellan ett och tio. Ett skulle betyda fullkomligt slutkörd, tio maximalt med energi kvar. Jag svarade fem (tror jag, för jag kommer inte ihåg ordentligt). Det var däromkring de flesta låg, förutom kamrat H, som glatt svarade tio! när turen kom till henne. Det skulle hon få äta upp, visade det sig.
För nästa övning kom som ett brev på posten. "Då springer ni bort till baslinjen vid amerikanska fotbollsmålet, och gör så många armhävningar som ni just sa, gånger tio. Sedan tillbaka hit."
Jag trodde först att jag hade hört fel. Fem gånger tio armhävningar alltså? Efter 65 minuters träning? Men det var ju bara att sätta igång. Och efter det: fem gånger tio situps, på andra sidan fotbollsplanen.
Det var ungefär likadant i onsdags morse, med instruktör C. Ett hyfsat jobbigt pass som blev riktigt apjobbigt efter de sista tio minutrarna. Jag antar att det är det som kallas att vrida ur disktrasan.
Och sen kommer man hem och får duscha och sätta på sig rena myskläder (varav det allra bästa är kronans vita ytterstrumpor, de liksom fjädrar när man går). Tända fotogenlampan och käka lax med broccoli framför Solsidan på datorn och känna den där ultimata avslappningen sänka sig, den som bara kan uppstå post-militärträningspass.
Det känns lite som när jag pluggade och hade en tenta, och så skrev jag den på fyra timmar och sen cyklade jag hem och däckade i sängen och visste att jag hade en skön tentafest, och ledig helg, framför mig. Nu får jag som sagt nöja mig med broccoli och Solsidan, men känslan är densamma: helt urblåst i skallen liksom, lite sådär löjligt smånöjd med livet. Endorfinerna som talar. Och snart däckar jag igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar