måndag 18 augusti 2014

Hektar och höjdmeter

Jag halkar till när jag sätter ner vänsterfoten i underlaget. Den fäster inte. Grus och större stenar rullar och slinter ned för bergssidan, faller tio, tjugo, trettio meter, olycksbådande, som för att varna mig, jag borde stanna nu. Jag klamrar mig fast mot bergväggen där smältvattnet droppar längs kanten. Jag skulle behöva ta ett stort steg ner för att komma till den avsats där kamrat E står. Jag förstår inte hur det ska gå till. Allt underlag bara glider under mig, jag får inget fäste. "Det här tycker jag är rätt obehagligt", säger jag till kamrat E, som fattar direkt vad han behöver göra. "Det är okej", säger han och sträcker ut armarna emot mig, som en vuxen som gör sig beredd att ta emot ett barn. Just nu känns det inte så dumt att kamrat E är både längre och tyngre än vad jag är.

Jag sväljer tvivlet och tar ett stort steg ner till kamrat E. Han fångar mig. Det känns stadigt. Nu är det okej.

Vi är i färd med att ta oss ner från den östra toppen på Pajep Kåppatjåkka, kryssa mellan fjällsjöarna och upp på Kåppastjårro på andra sidan. Hundra höjdmeter ner och hundra höjdmeter upp igen, på en dryg kilometer. Säsongens första snö har just piskat oss i ansiktet, det är brant överallt och vi har fattat ett beslut att bara ta oss ner någonstans. Vi är på tävling och kan inte gå och hoppas på flackare terräng.

Nästa passage är en stor fläck med glaciärsnö som jag först hade tänkt att vi skulle skråa snett över, för att komma ner diagonalt nedanför den. Men när vi kommer fram till snökanten inser vi att ytan är rätt hård, och hal. Det kommer att bli svårt att få fäste här också.

"Ska vi inte bara sätta oss på rumpan och åka kana nerför?", föreslår jag till kamrat E. Militärtränings-style. Han är genast med på idén. Vårt lagnamn är ju "Lätt och roligt", så vad skulle passa bättre än att åka lite kana på regnbrallorna mitt i den här stentuffa tävlingen?

Vi sätter oss på den hala plusgraderssnön och tyngdkraften drar oss snabbt nedåt. Med våra packningar på ryggen får vi lite extra vikt och skjuts utför. Vi skriker och skrattar som lyckliga barn på en lekplats, eller kanske ett lekland, för det här är vårt lekland idag, med hur många hektar och höjdmetrar som helst till vårt förfogande. Det blir en high five när vi har landat i blockterrängen och kontrollerat att vi inte har några skador.

---

Andra året på fjällorienteringen är det mesta faktiskt lätt och roligt. Mycket tack vare erfarenheten, att jag kan det här nu, det är inga konstigheter. Och kamrat E, som peppar och skojar mest hela tiden. Och vädret, som låter bli att vara så där överdjävligt som förra året. Frågan är om mina muskler, ligament och senor håller med. Träningsvärken kommer i alla fall sitta i några dygn till.


Vägmärken

Trött
och ensam
Trött 
så sinnet värker.
Nedför hällarna
silar smältvattnet.
Fingrarna är stumma,
knäna skälver.
Det är nu,
nu, du inte får släppa.

Andras väg
har rastplatser
i solen
där de mötas.
Men detta
är din väg
och det är nu,
nu, du inte får svika.

Gråt,
om du kan,
gråt
men klaga inte.
Vägen valde dig 
och du skall tacka.

(Ur "Vägmärken" av Dag Hammarskjöld)




söndag 17 augusti 2014

Laget före jaget

Jag har skrivit in absurdum om hur mycket militärträningen har gett mig. En del älskar att läsa om det och längtar till nästa inlägg, andra har svårt att relatera och kan tycka att det blir tjatigt. Ytterligare några ser det som en beskrivning av en sekt. Om du anser dig tillhöra någon av de två sista grupperna utfärdar jag härmed en varning.

Militärträningen har för mig inte varit en träningsform vilken som helst. Den har givit mig och många andra mod och möjligheter att utforska nya sidor av världen och oss själva. Och faktiskt, det som många i vårt samhälle drömmer om: bli någon annan. Någon som kan springa fjällmaraton till Sveriges utpost och tillbaka igen. Ja, den kortaste av tre klasser, och ja, vi kom in långt efter pallplats. Men vi genomförde, vi gav inte upp, vi är glada och vi är fortfarande vänner. Märkte du nu att jag använde ordet vi fyra gånger. Det är inte en slump.

Det handlar om vi:et. "Laget före jaget" som klämkäckt inpräntats i oss under GMU. Ansvaret och tryggheten.

Vid ett tillfälle under fjällmaratonet, som avslutades igår kväll, tappar jag kamrat E ur sikte. Vi går omkring på en dimmig topp och letar efter orienteringskontrollen som vi är helt säkra på måste finnas där, och som en kort stund senare ska visa sig finnas på den riktiga toppen, någon höjdkurva högre upp.

Det tar bara några sekunder tills jag får syn på honom igen. Men skräcken hinner fram till mig med sin dimvåta nos, om än bara för en millisekund. Ensamskräcken.

Hur gör man på fjället, i dimman, i snön, med kartan, kompassen, maten - ensam?

Så länge vi håller ihop, kan vi klara vad som helst. Alltså verkligen vad som helst. Till exempel 2200 höjdmeter på 30 kilometer på två dygn och nästan nollgradigt i nattlägret.

Men om vi tappar varandra, klarar vi ingenting. Då kan minsta uppgift kännas oöverstiglig. Det är fjällets orimliga och självklara matematik.

Det är också militärträningens matematik, i miniatyr. Bara sjuttiofem minuter under någorlunda kontrollerade former, några tunnelbanestationer bort. Men samma utdragslåda i hjärnan, och hjärtat. Laget före jaget.

Jag antar att om man staplar tillräckligt många såna där sjuttiofemminuterspass på varandra, och gör dem till vardag, och öppnar den där utdragslådan så vanemässigt att den till slut rullar ut av sig självt, liksom på kullager - då har man till sist samlat ihop till tillräckligt mycket "laget före jaget" för ett fjällmaraton.

Och det är klart, några benböj skadar ju inte heller.

tisdag 5 augusti 2014

Som vapnet

Jag kämpar uppför. Svetten rinner från mina knäveck och fukten som har satt sig på baksidan av ryggsäcken svalkar min rygg. Även om jag inte har någon spegel kan jag känna att jag är röd i ansiktet. 

Det är 28 grader varmt och luften är tjock av fukt. Ändå känns det friskt, på något vis, det kanske är vindarna. Eller så är det den milsvida utsikten som ger andrum. Jag är på en halvdagshajk i Yosemite, USA:s första nationalpark. Mil efter mil sträcker den ut sig i det knastertorra Kaliforniens inland, med sina djupa skogar, mäktiga klippblock, orörda vattenfall. 

De nordamerikanska indianerna har många sägner att berätta om det här stycket land. Och det är inte så konstigt. Min första tanke, när jag kom körande på de slingriga vägarna från Highway 41, körde genom tunneln, kom ut på andra sidan, och fick se Yosemite Valley breda ut sig, var: det är inte konstigt att man blir religiös när man kommer hit. (Faktiskt samma tanke som när jag smällde upp rullgardinen på nattåget från Kairo till Luxor och överväldigades av grönskan och färgerna i Nilens bördiga flodlandskap.) 

Jag försöker föreställa mig hur de första indianerna smög sig in i denna stora, stumma naturupplevelse, bland klippformationerna som gör människan så liten när de reser sig mot himlen, vilda fåglar, fiskar och djur i mängd, och träd som har vuxit sig stadiga under flera tusen års tid. De måste ha blivit förundrade. Det blir jag med.


















Jag kämpar vidare uppför. Jag snubblar mig fram på en stenlagd led i den stekande solen, den ringlar sig som en orm längs bergssidan. Trappstegen är höga och jag får upp flåset rejält, jag är nog uppe på maxpuls och vänder några gånger. 

Efter en ganska lång stund, säg en halvtimme, kanske mer, inser jag att jag går och håller min kamera i ett fast grepp i högerhanden. Det är en systemkamera, rätt så dyrbar, men jag bär den egentligen i en rem runt halsen. Jag skulle kunna släppa och låta den dingla, och fokusera min hand på att hålla balansen på den branta stenläggningen.

Varför? Efter att ha tänkt ett slag kommer jag på det. 

Jag håller den som vapnet. 

När vi gick långt i det militära, var vi alltid tvungna att bära vapnet i handen, även om vi kunde ha släppt det och låtit det dingla i vapenremmen runt halsen. Och jag som är så kort, var alltid tvungen att lyfta det i uppförslut, så att det inte skulle slå emot mina knän och hindra min stigning.

Det är samma känsla nu, fast jag har ingen pluton med grabbar med mig den här gången, jag är ensam. Men jag kämpar på i marschtakt uppför, jag bryr mig inte om att jag blir svettig, jag går femtio och rastar tio, luftar fötterna och tar några mandlar och lite vatten. Därefter säger jag ”rast/vila slut”, tyst för mig själv i mitt huvud, och så kör jag igen. Jag är där. Fast i Kalifornien istället för Enköping. Och med en kamera i handen istället för en AK5:a.