Min dag idag har upptagits av två huvudsakliga aktiviteter: sjunga i kör och springa reflexbana i skogen. Det var kul! Båda grejerna. Sambandet mellan dem: att hänge sig i stunden, och ha kul.
Kören jag sjunger i får låna församlingslokalen hos en kyrka i stan för att repa i en gång i veckan. I gengäld sjunger vi på ett par av deras gudstjänster per termin. Och det var alltså på en sådan gudstjänst jag sjöng idag. Den här söndagen talade pastorn om barn. Att vi vuxna ser oss som förebilder för barnen, men barnen kan också fungera som förebilder för oss vuxna. I deras omedelbarhet, närvaro och förmåga att agera ut sina känslor.
Sedan sprang jag alltså reflexbana med några grymma brudar från militärträningen. Reflexbanan kräver verkligen hundra procents koncentration och närvaro. Man kan inte såsa och släpa fötterna efter sig, då riskerar man att snava, stuka eller vricka dem. Efter löpningen sjönk jag ner i soffan och surfade runt på Sveriges Radios hemsida. Jag hittade ett radioprogram om kroppsideal och huruvida vårt värde i samhället ligger i hur vältränade vi är. Ett intressant ämne, men artikeln jag läste handlade endast om träning som en samhällsplikt, att en vältränad kropp på nåt sätt kan tyda på att personen har hög moral. Enligt samhällets ideal förväntas vi lägga ner både tid och pengar på att hålla oss i form, och det ska också synas på våra kroppar. Det låter rätt torftigt. Det liksom saknas nåt.
Ibland i debatten känns det som att det handlar om att träna på elitnivå, eller inte träna alls. Att vara i superform eller skadligt överviktig. Bilden av träning som något som trycks på oss individer utifrån, från samhället, och om det trycket inte fanns, skulle vi inte röra på oss alls. Ungefär som smink - bodde vi i skogen utan speglar allihopa, skulle förmodligen ingen sminka sig. Men det är inte en bra jämförelse.
Dels är ett av våra kroppsliga behov att röra på oss. Gör vi inte det, mår vi inte bra. Precis som när vi berövas mat, sömn, fysisk närhet och sex. Dels handlar träning om mer än om kroppen och fysiken, i alla fall för mig. Det handlar om känsla, glädje, ja, faktiskt en sorts spiritualitet, som naprapat G brukar uttrycka det. Och så var det den här gången också: ingenstans i artikeln tog man upp vinkeln att det faktiskt går att träna för att det är kul, för att det är ett sätt att umgås med sina vänner eller för att man mår psykiskt bra av att träna.
För att koppla tillbaka till gudstjänsten: att träna för att, som barnen, få vara omedelbara, närvarande och agera ut. Leka. Känna hur det känns att faktiskt använda våra kroppar. En liten paus från våra hårt kontrollerade och schemalagda vuxna liv.
Så det tar jag med mig från den här dagen. Jag ska komma ihåg att försöka vara lite mer som ett barn, i allt jag gör. Jag tror att det blir bättre så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar