Det var ett djävla grispass. Vi gjorde alla militärträningsfavoriter, tror jag, det kändes lite som en "best of"-kavalkad som radades upp under de 78 minuter vi var ute. Sparringövningar till uppvärmning, sen bära kamrat på ryggen i uppförsbacke, skottkärra över ett iskallt fält, och så diket förstås. När vi kom fram dit tänkte jag att instruktören J måste skämta. Efter allt vi hade tagit oss igenom idag. Jag hade precis halkat efter i den senaste uppförsbacken och klarat den med nöd och näppe, med en kamrats stödjande hand i ryggen. Men inte var det nåt skämt, inte.
Ett gigantiskt dike, tre-fyra meter djupt, som man ska ta sig ner i och upp på andra sidan och göra fem armhävningar och sen ner och upp och tillbaka igen. Tre varv. Och jag orkar inte hålla emot på vägen ner de sista gångerna, jag halkar ner i lervattnet och lägger hela min arma lekamen mot dikessidan, slinter med fötterna och blir otroligt lerig om fötter och underben, kravlar mig upp på krönet på andra sidan under stor ansträngning. Sen springa "tempolöpning" en liten bit och så J:s omöjliga statiska styrkeövningar och så springa igen fram till sista löpsträckan, "300 meter och sen är vi framme! Fri fart!" som J ropade käckt och stack iväg. "Jag ger upp", tänkte jag. "Det här är bara för mycket." Jag sprang förbi en liten genväg man hade kunnat ta och tjäna sisådär 50 meters löpning (fast det är ju inte kosher, så gör man bara inte på militärträningen). Men jag genade inte, jag kände igen känslan av att vara nära att ge upp och det triggade mig, jag skulle djävlarimig ta mig in hela vägen, om jag så skulle stappla in sist av alla. Och allra sist blev jag faktiskt inte.
Under passet sprang vi rätt ut i skogen. Bokstavligen över stock och sten, vissa bitar på stig, andra utan stig, och hela tiden rakt ner i leran och på kvistar och mellan grenar, ut, ut, ut i mörkret. Det var lite av ett specialpass, på en reflexbana som kamrat E och instruktör J hade fixat.
För er som inte vet vad en reflexbana är, är det en löparslinga, gärna i snårskog, som man följer i mörkret med hjälp av pannlampa och små bitar av reflextejp som man, om man med "man" menar E och J, häftar upp på väl valda träd.
 |
| "Ni ska få se, det lyser som en motorväg där ute i skogen!", ropade instruktör J entusiastiskt innan vi avtågade. |
Bara typ en fjärdedel av oss hade pannlampa med sig, informationen att man skulle ha det hade gått ut lite sent. Så det var skakigt och skuggigt och jag var verkligen tvungen att fokusera på ett helt annat sätt än vanligt.
Man kan se det som en trappa av ökande svårighetsgrad:
Nivå 1. asfaltslöpning. Inte så svårt.
Nivå 2. elljusspårslöpning. Kräver någon form av balanssinne.
Nivå 3. terränglöpning. Nu börjar man behöva hålla koll på kroppsdelarna.
Nivå 4. reflexbana i novembermörker utan egen pannlampa...
Så när jag sprang där snurrade samma tankar i mitt huvud, om och om och om igen.
Lita på kamraten framför mig - där hen springer kan jag också springa. Kolla var jag sätter fötterna. Lita på kamraten. Lita på kamraten. Kolla var jag sätter fötterna.
That's it.
Det är det som är så omistligt med militärträningen. Essensen av det, koncentratet, är detta. Lita på kamraten framför mig. Kolla var jag sätter fötterna. Klarar jag bara det, så klarar jag hela alltet.
Då är alla tankar på arbetsuppgifter som ligger och väntar och surdegar som borde tas itu med och mejl som borde skickas och funderingar på hur mycket mina vänner egentligen bryr sig om mig som bortblåsta. Och när man kommer hem och står i duschen gör det ont i överarmarna när man sträcker upp dem för att schamponera håret, och man vet att man kommer vakna med träningsvärk imorgon. Då är livet plötsligt rätt okej, igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar