"Tjena H, hur är det med dig idag?" hojtade kamrat E käckt till H när han svängde in i omklädningsrummet på idrottsplatsen. "Inte så bra", svarade H. "Det är därför jag är här."
Och så kan det verkligen vara.
Ibland kan militärträningen vara det enda som biter på mig när jag är stressad på jobbet, är på dåligt humör, har låg motivation eller bara har en allmänt djävlig dag. Bara jag lyckas förflytta min kropp till uppställningen, i kläder någorlunda anpassade för väderleken, bara jag lyckas med den biten, så kan jag sedan hoppa på tåget och åka med. Någon annanstans. Förhoppningsvis till en lite bättre, något gladare och mindre hopplös plats. Vi kan kalla det Endorfinland.
Men det är inte heller helt rättvist, för det handlar inte bara om den kroppsliga resan. Det handlar om kamraterna, leken, utmaningen, upplevelsen. Den spirituella sidan av saken, som naprapat G skulle ha sagt. Och så om träningsvärken, förstås.
För den enkla logik som militärträningen bygger på är denna: ju större insats jag lägger in, desto större upplevelse får jag tillbaka. Och desto mer träningsvärk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar