Söder City Sightseeing

Idag tränar jag på det Andra Stället. Precis som förra veckan får vi springa på gator som jag knappt visste fanns. Instruktör J kallar det för Söder City Sightseeing, ett mycket passande namn, för vi får både se utsikten från Monteliusvägen och Söder Mälarstrand på vård färd genom Sommarstockholm.

Vi jägarmarschar på, sparras och gör dips till förbannelse. Vi går de 78 trappstegen uppför Maria Prästgårdsgata i skottkärra. När jag går förbi en kvinna som sitter på en parkbänk och käkar pizza, blir jag tydligen erbjuden en pizzabit av henne. Jag fattar inte vad som händer, bara att kamrat J som håller i mina ben säger något om pizzan, hon skrattar lite, det är ju rätt kul, fattar jag efteråt, men jag kan inte lägga kraft på att försöka lista ut vad det handlar om just nu, jag tänker bara framåt, framåt, framåt. Inte stanna nu. Då är det inte säkert att jag kan fortsätta. Nyckeln till att lyckas med det här är att hela tiden vara i rörelse. Och vi lyckas komma upp, vi får flämta lite, och sen är det kamrat J:s tur att gå, och hon klarar det förstås galant.

Till sist meddelar instruktör J att klockan är 18.58 och frågar om vi vill bada. Han säger att om vi väljer att bada, kommer vi att bli något sena till omklädningsrummet, storleksordningen fem minuter. Han frågar om någon hellre vill att vi tar oss tillbaka direkt. Ingen säger något. Några vill inte bada, men de är med på avstickaren ändå. Och J instruerar allvarsamt. Vi ska ta hand om stridsparskamraten. Vi ska hoppa i som fallskärmsjägare, stridsparsvis, med armarna korsade över bröstet. Vi kommer inte att stanna när vi kommer ner till kajen. Säger han. Sedan springer vi.

Det börjar bubbla i magen på mig. Spännande. Roligt. Jag vet ju egentligen att vi bara ska bara hoppa i Riddarfjärden, göra lite vattengympa och sen klättra upp igen. Men instruktör J får det att kännas som ett topphemligt uppdrag med särskilda operationsgruppen. Typ.

Det är just det där de är så bra på, på militärträningen. Jag har aldrig har upplevt det i någon annan träningsform. Att kunna ta en vanlig övning och upphöja det till en känslomässig upplevelse, för kropp, psyke och själ. Åtminstone för mig. Jag har inte tränat så mycket med instruktör J innan, för han håller mest till på det Andra Stället, och jag brukar ju inte gå på de passen. Men nu under sommaren, när jag har gått där, börjar jag förstå att han är minst lika bra på det där... teaterregisserandet, om du så vill, som instruktör M. Instruktör J har också, precis som instruktör M, en rätt uttalat militär stil, jämfört med en del andra. Det är stridspar och stridsvärde och "rast/vila slut" och "framåt marsch" - inte bara "framåt". Och jag är ju så barnsligt förtjust i allt det där. Det är töntigt, jag vet, lite MÖP:igt, men jag kan inte hjälpa det.

Jag tror att det delvis är de där orden och uttrycken som väcker upp så starka känslor hos mig. För de påminner mig om vissa stunder under GMU. "Rast/vila slut" och "packning på" är typiska signaler om att det kan komma att bli jobbigt den närmaste tiden. Riktigt jobbigt. Samtidigt spännande, för jag vet ju inte vad som ska hända. Och roligt, för jag vet att någon har tänkt ut något åt mig. Jobbat för min skull. 

Jag kunde nästan bli lite rörd av GMU-befälens omtanke om oss, även om de hade tänkt ut något riktigt djävligt, för de hade ju tänkt. Och fixat, och donat. Det är nog för att jag så många gånger har befunnit mig på andra sidan, som ledare, som jag såg det ur deras perspektiv. Det var jag nog rätt ensam om i min pluton av trettio nittonåriga grabbar och en tjej.

Efter badet springer vi uppför, uppför, uppför Söders höjder och får gå med "packning på" (det vill säga med kamraten på ryggen) i ett antal trappor. Jag börjar med kamrat J på ryggen, men jag tappar flytet efter en stund, trots att hon peppar så bra, baksida lår tar helt enkelt slut. Det är vattengympan som har satt sina spår. Så vi byter, och hon drar iväg med mig på ryggen som ett ånglok, jag fattar inte var hon får krafterna från. Sen springer vi, och den här gången hänger jag med i löpningen, det är ett rätt lugnt tempo, och dessutom tror jag att de där 8,7 kilometrarna i Lilljansskogen i tisdags gjorde mig gott. Det ska jag nog fortsätta med. Att springa långt. Det känns som att jag kan klara det nu.

Det där med peppen

Nu har jag nog kommit på vad det är, det där med peppen som jag kan störa mig på.

Så länge någon skriker att vi eller jag är bra och stark(a) och det kommer att gå bra, så är jag med. Som kamrat J igår, som såg mig varje gång jag jägarmarschade förbi, och skrek mitt namn. Det var så fint, lite rörande nästan. Och hon är ju hur stark som helst, så det har inte att göra med att hon är bättre än jag.

Men när de där oombedda råden kommer, när någon ska förklara för mig hur jag ska göra, eller ännu värre - göra det åt mig (typ fysiskt hjälpa mig i vissa övningar), då landar det ofta snett. Hur välmenat det än är. Det är nog där jag vill känna att jag klarar mig själv. Det är jag som sätter gränserna för mig själv, ingen annan.

Om du ser var jag är någonstans, och peppar mig för att visa att du tror på min egen förmåga. Den sortens pepp är hur välkommen som helst. Som den där underbara rödvästen på det där fullkomligt urspårade passet med instruktör K strax före jul. Det ska jag tänka på när jag själv peppar i fortsättningen.  

Kan själv

Det är roligt med det Andra Stället. Det är så mycket som är okänt för mig. Vart vi tar vägen under passet, och det avgör förstås också lite vilka övningar det blir. Det är fortfarande lite läskigt, allt folket och bilarna och barnvagnarna och övergångsställena - så mycket att hålla koll på. Vi springer utmed superhippa Hornstulls strand, förbi restaurang Strand där hipstrarna samlas för öl och rundpingis, men jag hinner inte ens se dem i ögonvrån när vi susar förbi i någon form av slalomjägarmarsch. Förbi och ut på Reimersholme för lite klassisk kullek.

Sen säger instruktör J att han "bedömer att vi är uppvärmda", och nu börjar tydligen den riktiga träningen. "Förbered er mentalt nu", säger han. På vadå? Ja, det är just det. Det är ju det man inte vet. Det är det man aldrig vet. Vad som ska hända. Men när han säger sådär, då blir man ju lite på sin vakt. Det är väl det som är förberedelsen.

Det första som händer är att vi ska gå skottkärra i par uppför några trappor och sluttande plan som typ aldrig verkar ta slut. Rödvästarna som får börja först, är förstås klara först, och kommer tillbaka för att peppa oss eftersläntrare upp sista biten. Jag vet att de bara menar väl, men ibland stör det mig, det där. Att de kommer tillbaka utan att träna själva. Det känns som att det blir så tydligt att de är starkare och snabbare och orkar mer. Och jag vet att det är väldigt motsägelsefullt, för jag är ju många gånger den som är först att peppa andra. Det är nog därför jag är så vaksam på om jag gör det för mycket. Försöker känna av om personen uppskattar det eller inte.

För det är nåt med det där. Jag tror att det påminner mig om min barndoms lekar med min tre år äldre bror och hans kompis. De var ju förstås alltid starkare och snabbare, så när vi skulle tävla (för det gjorde man ju alltid) ville de ge mig handikapp för att jag var mindre. Men se, det ville jag inte gå med på. Jag ville tävla på samma villkor som de. Och så kom jag alltid sist, eller fick minst poäng. Förstås. Och då blev jag sur. Jag ville tävla på samma villkor som de, och ändå ha en chans att vinna. Det var naturligtvis en omöjlig ekvation. Men den har nog format mitt psyke. Kan själv.

Eller så är jag bara lättirriterad för att jag åt en för mesig lunch idag, och är trött av värmen. Vem vet.

Hur som helst, efter en massa stationsövningar och kräftgång i uppförsbacke och burpees och någon sorts hopp i framåtstupa ställ, blir det dags att bada. Vi springer förbi en utomhusätande barnfamilj och tar oss ner till kanalen mellan Reimersholme och Långholmen. När vi kommer ner på bryggan är jag och stridsparskamrat N först. "Framåt", säger J, helt utan tvekan, och så hoppar vi i. Det är inte svårare än så. Tydligen.

Och vi springer på Långholmen, ett antal hundra meter, och sen blir det plumsa igen. Tillbaka. "Vad härligt!", ropar kamrat N när vi simmar. "Vad roligt att vi får göra sånt här!" Och ja. Det är det verkligen. Fantastiskt. Vi fortsätter upp mot Högalidskyrkan, stannar för att göra någon form av utfallshoppsorgie i tabataintervaller, och sen är det springa springa springa tillbaka mot återsamlingsplatsen. Och här får jag ge en eloge till instruktör J, för han hittar på alla möjliga klurigheter för att de som är starkast ska få springa mer, så att ansträngningen blir jämnt fördelad på gruppen. Till sist är det bara en grej kvar: bära kamraten på ryggen uppför sista backen mot omklädningsrummet. Och nu plockar jag fram den där känslan från trappövningen i början. Kan själv.

Vi får byta när vi vill, men jag har gett mig tusan på att jag ska klara det. Kamrat N halkar ner, jag orkar inte bära riktigt, och hon erbjuder sig vänligt att byta, men jag har bestämt mig. Jag ska hela vägen upp med henne. Och den här gången lyckas jag frammana bilderna av Charlotte Kallas upplopp på sista etappen i Tour de Ski 2008. Jag är i rätt mode för det. Och det är klart att det går. Vi tar ett nytt grepp, och några sekunder senare är vi uppe.

Och vi får pusta och hoppa och stretcha, och jag får mitt vatten och min banan, och sen är allt bara härligt och roligt. Igen. Förstås.

Hack i häl

Idag gick jag verkligen utanför min "comfort zone". Instruktörerna E och M inledde redan i korridoren före passet med att fråga om det var några som var sugna på ett mer renodlat löppass. Ungefär en mil, sa E att vi skulle springa, på en timmes tid. Det låter väl rimligt, tänkte jag. En mil på en timme. Sist jag tog tid, på Parloppet i juni, tog det ungefär 30 minuter för mig att springa 5 km. Så då borde väl dubbla tiden funka för dubbla distansen. Tänkte jag.

Eller så tänkte jag inte. Jag bara ville.

Jag ville träna på uthållighetslöpning, för det är jag kass på. Det har jag konstaterat tidigare. Jag har alltid varit svag på det, men eftersom jag inte springer så mycket utanför militärträningen nu, är det särskilt illa för tillfället. Och det man är dålig på, behöver man öva på. Så tänkte jag nog. Det jag inte riktigt tänkte på var att när man gör något man är dålig på, går man utanför sin "comfort zone". Och det var jag nog inte riktigt förberedd för ikväll. Den mentala påfrestningen.

Lägger man till det sådana banala saker som varmt väder och gassande sol, och att jag åt för sent mellanmål, alltså för nära inpå passet, och att det verkligen blir dåligt för mig när jag ska springa lite längre, blir det tillsammans en farlig cocktail.

Vi ger oss av. Jag springer tätt, tätt efter instruktör E, klistrar mig på hennes hälar. För jag vet att det här kommer att bli en utmaning för mig, och då är det här enda sättet. Att få springa först i ledet och veta att jag liksom sitter fast i instruktören, mentalt.

Det finns ingen plats i hela världen som får mig att känna mig så trygg som här. Det tänker jag när jag springer där. Hack i häl på en militärträningsinstruktör, som jag litar på. Jag vet inte vart hon för mig. Jag vet ingenting om vad hon tänker hitta på härnäst. Men jag känner tillit till henne och kamraterna, och jag vet på något sätt att det kommer att bli jobbigt, men bra. Jag vet egentligen inte varför det där är så starkt för mig. Hamnar jag sist i ledet tappar jag lätt modet totalt. Det vore nog intressant att gräva i. Det enda jag vet är att löpning är så mycket psyke för mig. Oproportionerligt mycket.

Kamrat C kommenterar direkt mitt löpsteg, hon tycker att det ser bra ut. Ja, jag gör så gott jag kan. Är det någon gång jag ska vara noga med löpsteget, är det väl nu. Jag försöker ta fram allt jag har lärt mig av naprapat G och från den där briljanta löpkursen jag gick förra sommaren. Jag märker ju att det går så sjukt mycket lättare när jag tar i med armarna, klistrar fast blicken i fjärran och drar mig framåt med hjälp av baksida lår, istället för att skjuta ifrån med framsida lår. Och när jag får till det där "skjuta-fram-höften-som-i-ett-juck-och-bara-luta-mig-framåt-och-åka-Segway".

Tre kilometer in går det för fort, jag är inte tillräckligt uppvärmd än. Jag vill kräkas, gråta och sätta mig och vägra under ett träd. Efteråt kommer det för mig att den där känslan är bekant. Varifrån? Jo, just det. GMU. I den där hopplösa snabbmarschen hem till tältförläggningen från skjutfältet på andra fältdygnen. Orkanen Katia hängde över oss som ett olycksbådande omen från en annan galax. Regnet. Regnstället. Skymningen. Svetten. Imman på glasögonen. Hungern. Torrheten i munnen. Utmattningen. Känslan av att hur hårt jag än anstränger mig, räcker det nästan inte ändå. Och så det där djävla befälet som bara fortsatte gå.

Då tänkte jag "Kamrat H säger att jag är tuff och stark. Kamrat H säger att jag är tuff och stark." Det blev min räddning då. Nu försöker jag än en gång frammana bilderna av Charlotte Kallas upplopp på Tour de Ski 2008, men jag slår bort dem igen. Jag orkar inte. Inte nu. Men instruktör E är lyhörd och förstår det. Hon låter mig och kamrat L pusta ut medan de andra, de med mer ork, får springa snabba intervaller ett litet tag. 

Sex kilometer in har vi vänt, och är på väg tillbaka. Det känns lättare. Vi har fått vatten och jag orkar lite mer. Instruktör E ger oss, de tröttaste, respit. Medan de andra, de med krafter kvar, ska springa runt i skogen, får vi gå bort en bit och vänta vid en lekplats. På lekplatsen finns en slänggunga som vi förstås inte kan låta vara. Jag och kamrat J gungar, runt, runt, medan kamrat L drar på och ger oss fart. Vi skrattar, har roligt. Som om någon har tryckt på "paus" mitt i ansträngningen. Det är fantastiskt, egentligen. Att vi får. Att vi, vuxna människor, 50, 29 och 21 år gamla, gör det. Tills de andra är tillbaka från sitt sidospår och vi fortsätter tillsammans tillbaka mot idrottsplatsen.

Efter hela stora Gärdet, börjar vi närma oss. Bara Erik Dahlbergsgatan ner och över övergångsstället och så Lidingövägen bort, så är vi framme sen. Nu är det på gränsen. En otydlig vägvisning från E, eller ett litet missförstånd mellan mig och L, som gör att jag kanske får en knuff i sidan eller måste springa lite extra, göra en extra sväng, blir för mycket. Nu klarar jag bara av att springa rakt fram, och svänga när vägen svänger. Men till och med nu berömmer fina kamrat C mig än en gång för min löpstil. Trots mina tillkortakommanden idag, gör hon så att jag får känna mig lite bra i detta gäng av vana långlöpare och rödvästar.

Och så kommer vi fram till bortre kanten av fotbollsplanen, som är idrottsplatsens hjärta, och instruktör E säger, "det här är det sista vi gör idag", och jag tänker på naprapat G och springer precis som han har sagt åt mig, över konstgräset, som är så lätt, så lätt att springa på, tills det inte finns några krafter kvar, alls. Och jag är lycklig och utmattad när instruktör E meddelar sträckan, 9,5 km. Det var mycket länge sedan jag sprang så långt. Och aldrig så fort.

Nu är det bara en vattenflaska, en banan, proteinmjölk, 3 + 3 km cykeltur och ett svalt bad mellan mig och soffan. I cykelturen hem får jag sendrag, ett tecken på saltbrist, men jag orkar inte bry mig om det utan trampar på. Nu ska jag bara hem. Och äta middag, jag hade tänkt sallad, men det blir det inte, det får bli en middag som går att sleva med sked.

Det andra stället - ett halvår senare

En stängd dörr, närmare bestämt en inställd träningsdejt med kamrat M i torsdags, visade sig öppna ett fönster.

När jag får beskedet, strax efter lunch, tänker jag först: skönt, då kan jag bara gå hem och hänga ikväll. Ta igen mig lite efter den senaste tidens utsvävningar. Men sen tänker jag: "Men vänta, det här öppnar ju för att jag kan gå och träna på det där Andra Stället". Det där som kamrat D alltid pratar om att jag ska hänga med till.

Det är fortfarande militärträning på det Andra Stället, fortfarande inom familjen, så att säga, men lite annorlunda. Gänget som tränar på det Andra Stället känner jag inte så bra, av naturliga skäl, för jag tränar ju nästan aldrig där och de tränar sällan hos mig i Lilljansskogen. Det är lite andra instruktörer som håller i passen där, och viktigast av allt: andra miljöer. Mer stad, folk, a-lagare och cigarettrök än ute hos oss i Lilljans. Knappt något omklädningsrum att tala om, ruffigare, mer betong, ja, hårdare, på nåt sätt. Så tänker jag, när jag för en gångs skull går på tunnelbanan för att åka till träningen, istället för att hoppa upp på min citrongula ladybike och trampa iväg till skogen.

Väl framme hittar jag flera kamrater från Lilljans, C och C och G och några till. Och D är där, förstås, och skiner upp när han får syn på mig. "Jaså, du kom ändå, trots allt", ser han ut att tänka.

Och sen kommer instruktör E och J, och dem känner jag förstås, och jag tänker att det här ska nog bli bra. Jag hamnar i instruktör E:s grupp och vi får bära på bildäck. Sedan följer en renodlad bildäcksorgie. Vi får skjuta bildäck framför oss över gräsmattan, kasta bildäck, hålla i bildäck när vi gör benböj, springa intervaller med bildäck, studsa bildäck som en basketboll, trä våra kroppar genom bildäck (och då står vi i lårdjupt vatten i Årstaviken!) och till sist rulla bildäck upp och ner för backar.

Det är ett härligt pass. Härligt och jobbigt. Vi samsas med barnvagnsföräldrar, öldrickande alkisar, nån typ av crossfit-grupp som springer med vattenflaskor i händerna, och Friskis & Svettis gratisgympa. Det är mycket folk att hålla ordning på, så att man inte krockar med nån.

Jag tycker nog att det är lite jobbigt, ändå. Det jag gillar med skogen är ju att ingen, eller i alla fall rätt få, tittar på. Vi kan flämta och vråla och kräla och det är som det ska vara. Det här liknar mer den där konstiga känslan på SATS. Det där att alla håller koll på varandra, att nån kollar hur jag ser ut när tar i allt jag kan för att lyckas få iväg det där däcket ett par meter framför mig.

Men vi har kul ihop, det är bra stämning. I sista löpsträckan har jag hamnat sist i ledet, tillsammans med två kvinnor som verkar halka lite efter. Så jag tänker att vi gör som i skogen. Jag sätter en hand i ryggen på en av kvinnorna och ropar ut framåt ledet: "Raka ryggar nu, vi är stolta!" Det ska ju för bövelen se snyggt ut när vi närmar oss återsamlingsplatsen. Vi blir påhejade av ett par bänkalkisar i sista backen ner mot omklädningsrummet, och sedan väntar den allra sista övningen. Omväxlande 30 sek planka och studsa bildäck i asfalt. Nu har jag gått in i pepp-mode och skriker ut moralhöjande sentenser med jämna mellanrum. "Vi är starka! Håll i nu!" ljuder min stämma i den ljumma julikvällen. När det blir min tur att drämma i bildäcket i marken, kan jag inte låta bli.

"Som bulgariska kulstöterskor!", skriker jag och följer upp med ett kraftvrål. Någon skrattar, flera hakar på och vrålar med. Det är kul att vråla. Man tar i på riktigt då. Jag blir ännu mer inspirerad. "Det ska höras till förlossningsavdelningen på Södersjukhuset!", skriker jag och nu vrålar vi allihop, ikapp. Jag tänker att det här är säkert too much, nu tycker nån att jag har gått för långt. Men när jag lägger mig i planka igen, säger kvinnan bredvid mig: "Vad bra att du peppar. Pluggar du till psykolog, eller?" Jag ser på hennes ansiktsuttryck att hon inte är ironisk. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det här är väl normal pepp, som i skogen... eller? Lite olika verkar våra kulturer allt vara, skogens och stans.

Men jag känner mig stärkt i mitt pepp-mode, så när instruktör J:s grupp kommer tillbaka till återsamlingsplatsen, hälften bär de andra på ryggen, springer jag ner och möter upp och peppar dem jag känner lite grann in i mål. Dem jag känner vet jag uppskattar det. Jag tänker på Gunde Svans tokpepp på Charlotte Kallas upplopp i tredje etappen i Tour de Ski 2008. "Ingenting är omöjligt!", skriker jag, och killen på kamrat D:s rygg uppfattar referensen direkt. "Är Gunde här?", flämtar han. Jag kan bara hoppas att han uppskattar det.

Och sen, när jag har kommit hem och sköljt och hängt upp mina träningskläder är badkaret fullt av grus. Eller sandstrand, kanske det heter. Även i stan.

Inte bara huvet

Ahhh. Träningsvärk. Jag älskar att ha träningsvärk. Sådär lagom trött och matt i kroppen, men på ett skönt sätt.

Det var en av de jobbigaste grejerna med att aldrig få träna under den tid jag var på Västbanken. Visst, jag kunde gå ut och ta snabba promenader, till och med lite svettiga sådana i uppförsbackar, och hoppa lite hopprep och BRAK:a på rummet, och jag simmade och sprang på löpband och hyrde till och med cykel de gånger jag var på ledighetsresa till Jerusalem eller Jeriko. Men jag kunde aldrig bli sådär riktigt tokslut. Ta ut mig på ett militärträningsmässigt sätt, så att man nästan tror att man ska kräkas, och vara så desorienterad att man på riktigt inte förstår skillnaden på höger och vänster ben i stretchen efteråt. 

Och eftersom jag aldrig kunde bli sådär riktigt tokslut, kunde jag heller aldrig få träningsvärk. Och eftersom jag aldrig kunde få träningsvärk, kunde jag inte riktigt känna mig i bruk. Känna den där ljuvliga känslan att idag har jag använt min kropp. 

Det var som att huvet gick omkring med en stor klump nedtill, som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med, och som dessutom bara växte okontrollerat i volym och vikt (upplevde jag). 

Och så här i efterhand kan jag tänka att det kanske är så rätt många människor känner hela tiden, de som har stillasittande arbeten och inte är fysiskt aktiva på fritiden. Fast de kanske inte tänker på det, för de har ju inte så mycket att jämföra med. Men jag, som kom från en tillvaro med daglig BRAK, en hyfsat rörlig vardag och maximal fysisk ansträngning ett par gånger i veckan, hade väldigt mycket att jämföra med. Det blev en stark kontrast. 

Jag kan bara konstatera att jag trivs bättre här, där jag får göra mina 575 benböj när instruktör B har kommenderat det, eller springa uppför mina backar med kamraten på ryggen. För då känner jag att jag är i bruk. Hela jag. Inte bara huvet.

Special special

"Har du sett min klocka?" frågar instruktör J mig när han spelar upp scenen. Han har på sig en dräkt som ser ut som en korsning av Buzz Lightyear och en ishockeymålvakt. Jag har en vadderad övningsbatong i handen.

Vi har special-special-pass med militärträningen, på Polishögskolan, som brukligt i juli varje år. Självskydd med polisinstruktör J, Försvarsmaktens multitest med jägarinstruktör M, och så lite hinderbana på det.

Adrenalinet pumpar runt, runt i blodet, jag vet ju att jag kommer att slåss snart. Men inte riktigt än. Jag kan inte ta första steget till att börja slåss. Jag ska spela polis och kan ju inte börja spöa en kille som bara har frågat efter sin klocka, oavsett hur mycket tuffa skydd han har på kroppen. Självbehärskning. Det är lika mycket utmaning som att våga slåss ordentligt, när det väl blir dags.

Men han kommer tillbaka, och nu är han aggressiv. "Här är ju min klocka, varför sa du ingenting!", skriker han upprört och går rakt emot mig. Nu är det dags.

När vi börjar öva självskydd slår vi varandra med våra vadderade övningsbatonger som vi har fått låna av instruktör J, på mitsar som vi håller framför oss. Under hela tiden går tankarna till GMU, till vad vi gjorde där under närkampsutbildningen, det var ju mycket som var likt förstås. Minnena dyker upp igen, ett efter ett. Orden, rörelserna. Och när jag rör mig runt på gräsmattan i solen och slår på kamrat K:s mits med den mjuka övningsbatongen, slår det mig hur brutalt det var, vissa grejer vi gjorde under närkampsutbildningen. Pipstöt med AK5:an, skulle vi lära oss göra, och skrika "Ligg ner!" med tandskydd i munnen. Det där tandskyddet gjorde alltid att det kändes mer på riktigt. Det kan bli ganska otäcka skador av en pipstöt med AK5:a.

Närkampsexaminationen. Då var det också varmt. Nästan som idag. Fast den gjorde vi förstås med uniform på, med dubbla sockor i kängorna, och kroppsskydd och stridsväst och hjälm. Jag minns att jag svettades något kopiöst. Man skulle springa sicksack på en grusplan, och möta olika typer av hinder på vägen, till exempel lägga ifrån sig bössan och sätta på sig boxhandskar och slåss mot två busar som kom emot en, samtidigt, sen fortsätta och ta upp bössan igen, slåss med nån annan, och så slåss med bössan mot en tredje och till sist, med adrenalinet pumpande i kroppen, lägga sig och sätta fem skott i en tavla. Koncentrera sig. A-n-d-a-s. Det var ju inget precisionsskytte, precis, men det var svårt. Jag minns att jag inte klarade första omgången, så jag fick göra om det. Det var tungt. Man blir ju bara tröttare för varje gång man gör den där banan. Men till slut satt det.

Precis som mina batongslag sitter på instruktör J:s "stora muskelgrupper", lår och överarmar. Jag lyckas även träffa honom på ryggen, inte helt reglementsenligt, förmodligen, men det råkar bara bli så.

Multitestet, med armhävningar, situps, rygghäng, armhäng och spänsthopp, sitter som en smäck. I poäng räknat hamnar jag mellan mina inrycknings- och muckresultat på GMU, och det får jag vara nöjd med. Särskilt efter en dryg vecka utan träning, men med ovanligt mycket alkoholintag och lite sömn för att vara jag.

Sen är det dags att springa. Ett varv på hinderbanan, 900 meter elljusspår och så ett varv till på hinderbanan. Jag känner mig torr i munnen när jag springer, jag har svettats under självskyddsövningen, och det är nåt konstigt med magen. Jag åt gröt i morse, med vispgrädde i. Om jag äter gröt på helgen brukar jag ta lite grädde i istället för mjölk, det känns liksom festligare. Men det kanske inte var nån bra idé. Jag känner mig lite lätt illamående och kan inte alls springa så fort som jag skulle vilja. Spyfys, tänker jag. Ironiskt, eller symboliskt, eller hur man nu ska se det. Jag tar mig igenom hinderbanan med stor möda, jag är trött i kroppen nu, och det är varmt i den gassande solen.

Till slut är det över, jag är framme, på en långsam tid, men jag hade inte kunnat göra det snabbare idag. Och jag veeeet att man ska stå upp och sträcka upp händerna över huvudet för att hjälpa kroppen att andas, men det går bara inte. Jag orkar inte. Jag slänger mig på marken i skuggan, det finns en liten bit gräsmatta kvar bredvid informationstavlan som inte är upptagen av tröttsvettiga militärtränare. Jag lägger mig i framstupa sidoläge, komplett med höger arm under kroppen och vänster hand under kinden, och bara a-n-d-a-s. Fort, fort, fort, och det är först nu jag upptäcker att jag är andfådd, det har jag inte märkt tidigare. Jag är väldigt andfådd.

Jag ligger och andas så ett tag, tills jag har fått ner pulsen lite grann, då långsammare, lugnare. Tills jag kan sätta mig upp, och så småningom resa mig upp igen. Kamrat C uttrycker det som att "det gör ont i hela bröstkorgen". Ja, det gör det, banne mig.

Nu är jag riktigt, riktigt trött. Och glad.