Jag har använt uttrycket FUBAR mode några gånger för att beskriva mina upplevelser på militärträningen, och varje gång jag gjort det har det legat snö på marken. Det är något med utomhusträning vintertid som skruvar upp ansträngingsnivån ett varv till. Ålning medelst hasning genom slask, blötsnö i håret, minusgrader som river i luftrören. Det gör något med en människa.
Men den här säsongen är jag beredd att sätta en FUBAR-etikett på ett pass innan första snön ens har fallit. Nämligen kvällens pass med instruktör C.
Tekniskt strul har sinkat mig på jobbet och jag har kommit hem alldeles för sent för att hinna med sista bussen till återsamlingsplatsen. Det får bli cykel dit. Och cykelturen, som vanligtvis tar i runda slängar tio minuter, påbörjar jag 1752. Passet börjar 1800. Det BÖRJAR 1800. Jag ska alltså ha hunnit låsa cykeln, rusa in, springa genom hela den långa korridoren till omklädningsrummet kasta av mig min jacka, cykelhjälm och ryggsäck och rusa ut igen och ställa upp till klockan 1800. Till råga på allt har jag precis föregående dag haft ett samtal med instruktör C där jag mer eller mindre hånat militär personal tillhörande Livgardet för att de inte kan hålla reda på sin utrustning (jag hittade en namnbricka när jag var ute och söndagspromenerade i Lilljansskogen). Snacka om att kasta sten i glashus---
Men jag trampar som en dåre hela vägen, regnet slår intensivt i ansiktet och mot mina bara händer, jag lyckas jobba upp ett hyfsat flås och antydan till syreskuld, sladdar in på planen 1759, hinner med hela proceduren in och ut igen innan klockan har slagit 1801. Här ska inga stenar kastas.
Instruktör C drar iväg med oss mot skogen och innan vi vet ordet av tar vi oss fram genom mörkret genom löpning, björngång i uppförslut, kamratbärning på rygg. Vi klafsar ut på Uggleviken, ja, själva ängen heter ju faktiskt så, ett namn från svunna tider innan landhöjningen hade gjort sitt, och just ikväll påminner den betydligt mer om en vik än om en äng. Nu ska vi springa. Vi står rygg mot rygg med varsin kamrat som vi ska tävla med bort till den stora granen, vad kan det vara, max hundra meter. Den som står bortvänd från granen får jaktstarta två sekunder efter sin kamrat. Varannan gång får jag starta tidigt och varannan sent. Det är väl tänkt att väcka nån sorts tävlingsdjävul och kamplust. På mig funkar det. Särskilt de gånger jag får starta efter kamrat K, för jag vet att jag är snabbare än hon, och jag borde kunna komma ikapp. Andra gången tänker jag faktiskt att "det är min förbannade skyldighet att komma ikapp om det är fysiskt möjligt för mig". Och då gör jag ju det. Såklart.
På köpet får jag blodsmak i munnen, lätt yrsel och en klapp i ryggen av instruktör C när vi kommer tillbaka, han hör på min andhämtning att jag har tagit ut mig. Och det är nog lika bra att det är beckmörkt under den påföljande dipsfestivalen inne i lusthuset, för det svartnar fläckvis för ögonen, men det märks ju knappt med de siktförhållandena.
Därefter får vi möjlighet att utmana våra hjärnspöken med bisarrt många armhävningar ute på viken, den som inte orkar får alternativet att lägga sig platt i den våta gräsmattan och vila. Just nu känns det som en ynnest. Lite som den obeskrivliga lyxen när vi typ femte fältdygnet under GMU, efter ett ensamdygn i undermåligt byggt vindskydd som regnade in, fick rulla ut våra liggunderlag rätt på cementgolvet i ett varmgarage och sussa under lysrörens sken. Perspektiv kallas det visst.
Det sista vi gör är att springa med armarna rakt upp ovanför huvudet väldigt väldigt länge. Som vanligt får jag upp en bild av att vi är krigsfångar som gett upp, en inte helt långsökt metafor just nu. Jag pressar mig igenom mjölksyran och tänker att det är sånt här som pannben byggs av. Träningsvärken i axlarna kommer att gå över om ett par dagar, men pannbenet blir permanent tjockare.
När vi kommer tillbaka till återsamlingsplatsen känner jag mig som en urvriden disktrasa. Det tar ett tag innan jag hittar ordet för det. Men när jag väl har trampat hem igen genom regnet och kommit in under tak tvekar jag inte: FUBAR mode.
måndag 16 november 2015
tisdag 6 oktober 2015
Han är tillbaka
Vi springer med instruktör J. Så känns det, för han säger redan i inledningen att vi ska göra oss beredda på att springa lite längre ikväll. Det är ingen idé att ni saktar in efter varje hörn och tänker att vi kanske ska vända tillbaka nu, säger han. När han säger så går räknemaskinen igång i huvet på mig. Hur långt kan det vara? Bäst att ställa in mig på, typ, tio kilometer. Jag vet ju att det är så gott som omöjligt. Men sån är ju jag. Bättre att lägga på i början, så att räknemaskinen kan dra av i slutändan, än tvärtom.
Instruktör J har börjat köra pass igen på det Andra Stället sedan han tog uppehåll i januari, och ryktet går i kretsen - han är tillbaka. Klart man måste prova. Det Andra Stället är inte sig likt utan instruktör J. Vi är inte oss lika utan instruktör J. Det är faktiskt sant.
Han tar oss under stängslet bakom Zinken och upp och över den höga betongmuren. Instruktör J står inte bredvid och kommenterar som en del andra instruktörer, han är någon helt annanstans, redan på andra sidan muren, sånt här ska vi kunna vid det här laget, och det gör vi ju också. Vi vet hur vi ska fläta ihop händerna till trappsteg som kamraterna kan stiga i, så att de kommer upp och över och så nästa.
Och sen springer vi nerför trappor och över Hornsgatan och skottkärrar oss uppför nya trappor och springer på de allra finaste gatorna på Skinnarviksberget, de som ser ut som typ Tysta Gatan eller Danderydsgatan, fast på Söder, och så ner igen där Riddarfjärden öppnar sig och Stadshuset och Norr Mälarstrand badar i det sista kvällsljuset. Allt eftersom vi brottas och intervallöper och armsträcker med studs, sjunker solen undan, och när vi bär varandra på ryggen upp mot Münchenbryggeriet, gör vi det i skymning.
Efter några styrkeövningar säger instruktör J att vi ska springa igen, och vi ska inte stanna. En uppfordrande bild dyker återigen upp i mitt huvud. Det skulle kunna vara hur långt som helst. Det skulle kunna vara typ landstigningen i Normandie. Fast vi vet någonstans att det inte kan vara många minuter kvar på passet. Det gör att det förmodligen inte är hur långt som helst. Nu svänger vi uppåt, uppåt, och tar av på en stig in i mörkret, gatlyktorna räcker inte hit, fötterna känner sig fram på blottade stenar, nötta av århundraden av liknande människofötter, och nu har jag glömt, eller kanske aldrig vetat, var vi är.
Det blir tyst. Skinnarviksberget tornar upp sig framför oss i mörkret. Vi övar mörkerseende nu. För ett ögonblick svävar jag, och känner mig som i bilscenen i "Boys Don't Cry" där Hilary Swank och Chloë Sevigny stänger av framlyktorna på den där landsvägen i Nebraska och bara glider framåt i rymden, utan att synas, utan att se.
Strax därpå är det över. Återigen rusar vi över övergångsstället på Hornsgatan och samsas med cyklister och pensionärer i den friska höstkvällen.
Det är just därför vi inte är oss lika utan instruktör J. Det finns instruktörer som kommer till militärträningen, kör sina övningar, håller en så kallad "hög lägstanivå", stretchar lite och går hem. Och så finns det några instruktörer som vill ge oss något mer än det. Som vill göra oss till några andra än de vi först var när vi dök upp på återsamlingsplatsen. Instruktör C är en av dem, i hans fall är det ofta en sorts psykologisk eller moralisk läxa han vill ge oss. Instruktör J är en annan. Vi genomlever inte hans pass, vi upplever dem. Solnedgång, skymning, mörker, tystnad. Det är därför vi vill komma när han håller i träningen. Det är därför ryktet går. Han är tillbaka.
Instruktör J har börjat köra pass igen på det Andra Stället sedan han tog uppehåll i januari, och ryktet går i kretsen - han är tillbaka. Klart man måste prova. Det Andra Stället är inte sig likt utan instruktör J. Vi är inte oss lika utan instruktör J. Det är faktiskt sant.
Han tar oss under stängslet bakom Zinken och upp och över den höga betongmuren. Instruktör J står inte bredvid och kommenterar som en del andra instruktörer, han är någon helt annanstans, redan på andra sidan muren, sånt här ska vi kunna vid det här laget, och det gör vi ju också. Vi vet hur vi ska fläta ihop händerna till trappsteg som kamraterna kan stiga i, så att de kommer upp och över och så nästa.
Och sen springer vi nerför trappor och över Hornsgatan och skottkärrar oss uppför nya trappor och springer på de allra finaste gatorna på Skinnarviksberget, de som ser ut som typ Tysta Gatan eller Danderydsgatan, fast på Söder, och så ner igen där Riddarfjärden öppnar sig och Stadshuset och Norr Mälarstrand badar i det sista kvällsljuset. Allt eftersom vi brottas och intervallöper och armsträcker med studs, sjunker solen undan, och när vi bär varandra på ryggen upp mot Münchenbryggeriet, gör vi det i skymning.
Efter några styrkeövningar säger instruktör J att vi ska springa igen, och vi ska inte stanna. En uppfordrande bild dyker återigen upp i mitt huvud. Det skulle kunna vara hur långt som helst. Det skulle kunna vara typ landstigningen i Normandie. Fast vi vet någonstans att det inte kan vara många minuter kvar på passet. Det gör att det förmodligen inte är hur långt som helst. Nu svänger vi uppåt, uppåt, och tar av på en stig in i mörkret, gatlyktorna räcker inte hit, fötterna känner sig fram på blottade stenar, nötta av århundraden av liknande människofötter, och nu har jag glömt, eller kanske aldrig vetat, var vi är.
Det blir tyst. Skinnarviksberget tornar upp sig framför oss i mörkret. Vi övar mörkerseende nu. För ett ögonblick svävar jag, och känner mig som i bilscenen i "Boys Don't Cry" där Hilary Swank och Chloë Sevigny stänger av framlyktorna på den där landsvägen i Nebraska och bara glider framåt i rymden, utan att synas, utan att se.
Strax därpå är det över. Återigen rusar vi över övergångsstället på Hornsgatan och samsas med cyklister och pensionärer i den friska höstkvällen.
Det är just därför vi inte är oss lika utan instruktör J. Det finns instruktörer som kommer till militärträningen, kör sina övningar, håller en så kallad "hög lägstanivå", stretchar lite och går hem. Och så finns det några instruktörer som vill ge oss något mer än det. Som vill göra oss till några andra än de vi först var när vi dök upp på återsamlingsplatsen. Instruktör C är en av dem, i hans fall är det ofta en sorts psykologisk eller moralisk läxa han vill ge oss. Instruktör J är en annan. Vi genomlever inte hans pass, vi upplever dem. Solnedgång, skymning, mörker, tystnad. Det är därför vi vill komma när han håller i träningen. Det är därför ryktet går. Han är tillbaka.
onsdag 15 juli 2015
Mer att ge
Plötsligt kommer konditionen tillbaka. Det händer faktiskt pang bom. Man når en nivå, en tröskel, där man helt plötsligt inte kämpar för att överleva till nästa andetag längre. Där varenda steg inte är blod- och spyfys, utan där man faktiskt kan springa lite på passet och ha hjärnan igång samtidigt.
Det hände ikväll. Och det sammanföll med instruktör J:s återkomst efter ett års sjukskrivning och rehab. Som han har kämpat. Och som han får allt att verka så lätt. Bara det fick mig att kämpa lite hårdare ikväll.
I brottningsövningarna, rörlighetsövningarna, och de låååånga backintervallerna, där till och med en och annan rödväst dristar sig till att yppa klagan. När jag springer uppför och faktiskt springer, inte nödtorftigt hasar eller släpar mig fram. När jag känner att det dunkar i aorta och river i bröstet, men baksida lår och vader fortfarande har mer att ge.
Jag har mer att ge. Jag återfår min tro på livet. Och på mig själv - vilket är viktigare inför Den Långa Vandringen i augusti.
Det hände ikväll. Och det sammanföll med instruktör J:s återkomst efter ett års sjukskrivning och rehab. Som han har kämpat. Och som han får allt att verka så lätt. Bara det fick mig att kämpa lite hårdare ikväll.
I brottningsövningarna, rörlighetsövningarna, och de låååånga backintervallerna, där till och med en och annan rödväst dristar sig till att yppa klagan. När jag springer uppför och faktiskt springer, inte nödtorftigt hasar eller släpar mig fram. När jag känner att det dunkar i aorta och river i bröstet, men baksida lår och vader fortfarande har mer att ge.
Jag har mer att ge. Jag återfår min tro på livet. Och på mig själv - vilket är viktigare inför Den Långa Vandringen i augusti.
söndag 22 mars 2015
Hysterika
Det här är inte en text om mitt liv. Det här är en text om kvinnors liv i Sverige 2015, kvinnor jag har talat med, arbetat med, läst och läst om.
Man får höra att man måste ta för sig för att krossa glastaket. Vara tuffare i löneförhandlingen. Vilket lätt blir till tuffare i alla förhandlingar, tuffare i alla samtal. I alla mänskliga interaktioner. Vara tydlig, slipad, orädd. Ta på sig ansvar, jobba mer och jobba bättre. Inte vara medelmåttig. Ingen medelmåttig kvinna har någonsin krossat glastaket.
Så man är strategisk. Man är professionell. Man är proaktiv. Man försöker förutsäga chefens framtida förväntningar, göra riskanalyser, planera. Ta helhetsansvar. Se detaljerna. Ju mer, desto bättre. Hela tiden. Inte vara medelmåttig.
Man sitter i ett möte. Plötsligt går det för fort. De har slutat lyssna. Man har inte hängt med, inte tagit in den bakåtlutade, ja, kanske medelmåttiga jargongen, inte anpassat sig till den. Man är utkastad i högstadiets uppehållsrum där de skoningslösa killuttrycken och självutplånande tjejuttrycken härskar. Man har utan att veta det gått över gränsen och Genèvekonventionen upphörde att gälla på tröskeln. You're on your on now.
"Lugna ner dig", kommer det från en av de mjukare. "Nu ska vi inte bli hysteriska", från en av de mer alfahanniga. Men samma innebörd. Samma budskap. Kanske utan att de ens är medvetna om vad de förmedlar. Hysterika. Decennier av apatiska hemmafruar som ligger i sängen med ryggen emot flimrar förbi i mitt undermedvetna.
Män kan på ett ögonblick placera kvinnor i den rollen. Och det är effektivt. Det finns knappast något som så snabbt kan få en kvinna att tappa fattningen, slå bort blicken och tystna. Alternativt tappa fattningen, börja skrika och bli - just det - hysterisk. Decennier av medelmåttiga yrkesmän som klappar varandra på ryggen, snackar i bastun och är allmänt "sköna" flimrar förbi i mitt undermedvetna.
Kvinnan tappar fattningen för att hon inte är beredd på det. Hon måste göra sig beredd på det. Inta stridsberedskap. Och när hon intar stridsberedskap blir hon oskön, en sån som män inte vet var de har, en sån som "inte har någon humor". Damned if you do, damned if you don't.
Utmattade småbarnsmammor som krampaktigt håller i sig i spisen för att inte svimma medan de rör i julgröten flimrar förbi i mitt undermedvetna.
Plötsligt är jag en av dem. Jag gick över gränsen. Hur gick det till?
Man får höra att man måste ta för sig för att krossa glastaket. Vara tuffare i löneförhandlingen. Vilket lätt blir till tuffare i alla förhandlingar, tuffare i alla samtal. I alla mänskliga interaktioner. Vara tydlig, slipad, orädd. Ta på sig ansvar, jobba mer och jobba bättre. Inte vara medelmåttig. Ingen medelmåttig kvinna har någonsin krossat glastaket.
Så man är strategisk. Man är professionell. Man är proaktiv. Man försöker förutsäga chefens framtida förväntningar, göra riskanalyser, planera. Ta helhetsansvar. Se detaljerna. Ju mer, desto bättre. Hela tiden. Inte vara medelmåttig.
Man sitter i ett möte. Plötsligt går det för fort. De har slutat lyssna. Man har inte hängt med, inte tagit in den bakåtlutade, ja, kanske medelmåttiga jargongen, inte anpassat sig till den. Man är utkastad i högstadiets uppehållsrum där de skoningslösa killuttrycken och självutplånande tjejuttrycken härskar. Man har utan att veta det gått över gränsen och Genèvekonventionen upphörde att gälla på tröskeln. You're on your on now.
"Lugna ner dig", kommer det från en av de mjukare. "Nu ska vi inte bli hysteriska", från en av de mer alfahanniga. Men samma innebörd. Samma budskap. Kanske utan att de ens är medvetna om vad de förmedlar. Hysterika. Decennier av apatiska hemmafruar som ligger i sängen med ryggen emot flimrar förbi i mitt undermedvetna.
Män kan på ett ögonblick placera kvinnor i den rollen. Och det är effektivt. Det finns knappast något som så snabbt kan få en kvinna att tappa fattningen, slå bort blicken och tystna. Alternativt tappa fattningen, börja skrika och bli - just det - hysterisk. Decennier av medelmåttiga yrkesmän som klappar varandra på ryggen, snackar i bastun och är allmänt "sköna" flimrar förbi i mitt undermedvetna.
Kvinnan tappar fattningen för att hon inte är beredd på det. Hon måste göra sig beredd på det. Inta stridsberedskap. Och när hon intar stridsberedskap blir hon oskön, en sån som män inte vet var de har, en sån som "inte har någon humor". Damned if you do, damned if you don't.
Utmattade småbarnsmammor som krampaktigt håller i sig i spisen för att inte svimma medan de rör i julgröten flimrar förbi i mitt undermedvetna.
Plötsligt är jag en av dem. Jag gick över gränsen. Hur gick det till?
måndag 16 februari 2015
In i mjölksyran
Det är februarikväll och blåsigt och nollgradigt och dubbskor och två veckor sen sist och det är Östermalms idrottsplats. Jag tränar med basicgruppen under instruktör C och när vi har tagit oss ut på det lilla fältet säger han åt oss att bilda ring och hålla varandra om ryggen, med honom i mitten. Vi ska tydligen göra upphopp, så där som vi gör i slutet av varje pass. Men till skillnad mot i slutet av passet, kommer vi inte fram till hur många vi ska göra innan vi börjar. Vi bara börjar. Och vi vet inte hur många vi ska göra, eller hur länge vi ska hålla på. Det avgörandet ligger i instruktör C:s hand. Han har satt igång oss, och vår uppgift nu är att fortsätta tills han säger att det är nog.
Och i och med det övergår nu övningen från upphopp till något helt annat. Till en kamp mot våra egna behov av förutsägbarhet, kontroll, information. De som är närapå maslowskt självklara för oss i våra stressade storstadsliv och smartphones. Tänk att det kan vara så lätt för instruktör C att ändra hela övningens innebörd. Ett ord, ett nummer.
Efter att ha staplat kräftgång och bockhoppning och köldövning på varandra, blir det dags att springa tillbaka. Med händerna över huvet. "Raka armar", får han oss att säga i talkör. Och upprepa det. Och sen upprepa det igen. Det är för att vi ska inpränta i våra nu rätt så trötta kroppar att det är detta, och ingenting annat, som gäller. "Jag är så utlämnad nu", tänker jag dramatiskt, fastän det ju är så banalt att det nästan är fånigt, vi springer med händerna över huvudet uppför en skogsbacke, och knappt ens det, några tunnelbanestationer från Stureplan. Men det sitter i huvet. Det sitter ju alltid i huvet.
Och jag försöker verkligen, jag ger upp och försöker igen, och det är svinjobbigt. Jag tror inte att det går mer, men instruktör C har inte sagt åt oss att sluta. Så jag fortsätter. In i mjölksyran. "Det kommer att kännas jobbigt. Låt det göra det", konstaterar han sakligt.
"Snälla instruktör C, låt mig slippa mer", tänker jag när jag springer där och uttalar de där orden ännu en gång, nu automatiskt. Men så kommer nästa tanke: "Det är sånt här pannben byggs av." Sen ber jag stilla om respit igen. Och så växlar jag fram och tillbaka mellan de två, tills vi äntligen får sluta och jag landar i den sista tanken.
Det är sånt här pannben byggs av.
Och i och med det övergår nu övningen från upphopp till något helt annat. Till en kamp mot våra egna behov av förutsägbarhet, kontroll, information. De som är närapå maslowskt självklara för oss i våra stressade storstadsliv och smartphones. Tänk att det kan vara så lätt för instruktör C att ändra hela övningens innebörd. Ett ord, ett nummer.
Efter att ha staplat kräftgång och bockhoppning och köldövning på varandra, blir det dags att springa tillbaka. Med händerna över huvet. "Raka armar", får han oss att säga i talkör. Och upprepa det. Och sen upprepa det igen. Det är för att vi ska inpränta i våra nu rätt så trötta kroppar att det är detta, och ingenting annat, som gäller. "Jag är så utlämnad nu", tänker jag dramatiskt, fastän det ju är så banalt att det nästan är fånigt, vi springer med händerna över huvudet uppför en skogsbacke, och knappt ens det, några tunnelbanestationer från Stureplan. Men det sitter i huvet. Det sitter ju alltid i huvet.
Och jag försöker verkligen, jag ger upp och försöker igen, och det är svinjobbigt. Jag tror inte att det går mer, men instruktör C har inte sagt åt oss att sluta. Så jag fortsätter. In i mjölksyran. "Det kommer att kännas jobbigt. Låt det göra det", konstaterar han sakligt.
"Snälla instruktör C, låt mig slippa mer", tänker jag när jag springer där och uttalar de där orden ännu en gång, nu automatiskt. Men så kommer nästa tanke: "Det är sånt här pannben byggs av." Sen ber jag stilla om respit igen. Och så växlar jag fram och tillbaka mellan de två, tills vi äntligen får sluta och jag landar i den sista tanken.
Det är sånt här pannben byggs av.
tisdag 27 januari 2015
Svår vikarieuppgift
För sju år sedan arbetade jag som springvikarie i olika skolor. De kunde ringa till mig dagen innan eller samma dag som en lärare hade blivit sjuk och jag stack dit, redo att ta mig an en etta i sprudlande livslust, en femma i blasé vuxenattityd eller en sjua i mobbningsmönster.
En dag fick jag en sexa som skulle titta på film. De hade redan sett första delen av filmen och nu skulle lektionen ägnas åt den andra delen. Blev det tid över skulle vi prata om filmen. Lätt vikarieuppgift, tänkte jag. Jag kan i princip sitta och facebooka i skydd av mörkret hela timmen ut.
Så tänkte jag tills jag insåg vilken film de skulle titta på. "Schindler's List". Och visst tog den slut innan lektionen, och visst skulle vi prata om den. Svår vikarieuppgift, tänkte jag. Tur att man har varit ungdomsledare i Svenska kyrkan, tänkte jag, och van att tala med unga om liv och död och rätt och fel.
Så tänkte jag tills en av flickorna säger: "Min mormor räddades ur ett koncentrationsläger." Bara sådär. Ett konstaterande, något sorgset, något prövande.
Svår vikarieuppgift, tänkte jag. Men det blev ett ganska bra samtal till slut, det var en fin klass.
Minnet av detta blir idag en påminnelse till mig själv om att våga ta de svåra samtalen och de svåra vikarieuppgifterna ibland, och inte bara facebooka i skydd av mörkret.
En dag fick jag en sexa som skulle titta på film. De hade redan sett första delen av filmen och nu skulle lektionen ägnas åt den andra delen. Blev det tid över skulle vi prata om filmen. Lätt vikarieuppgift, tänkte jag. Jag kan i princip sitta och facebooka i skydd av mörkret hela timmen ut.
Så tänkte jag tills jag insåg vilken film de skulle titta på. "Schindler's List". Och visst tog den slut innan lektionen, och visst skulle vi prata om den. Svår vikarieuppgift, tänkte jag. Tur att man har varit ungdomsledare i Svenska kyrkan, tänkte jag, och van att tala med unga om liv och död och rätt och fel.
Så tänkte jag tills en av flickorna säger: "Min mormor räddades ur ett koncentrationsläger." Bara sådär. Ett konstaterande, något sorgset, något prövande.
Svår vikarieuppgift, tänkte jag. Men det blev ett ganska bra samtal till slut, det var en fin klass.
Minnet av detta blir idag en påminnelse till mig själv om att våga ta de svåra samtalen och de svåra vikarieuppgifterna ibland, och inte bara facebooka i skydd av mörkret.
måndag 26 januari 2015
Do it again
Målmedvetenhet. Jävlaranamma. Hårdhet. Torrhet i mun. Slapphet och ömhet i muskler. Flås som dröjer sig kvar i luftrör. Enkelhet. Let's do it. Just do it. I just did it. Inga konstigheter. Den känslan.
Så det är kanske inte så konstigt, när jag har kommit hem och vridit på plattan med middagsgrytan och korvat av mig blötkalla löparbrallor och jacka och ylleunderställ och yllestrumpor och ylleunderkläder, att jag vrider på den här på högsta volym.
Det har varit en konstig dag. Jag vaknar för tidigt med orolig mage, konstaterar att det måste ha varit den där räksalladen från igår som har ställt till det. Tar mig lite matt till jobbet utan frukost, men kommer snart igång, trots mensvärk. Viktigt möte och sen viktigt möte igen. Och därefter en sen lunch, och jobba lite till, och jag tvekar på om jag ska träna idag, chefen kommer glatt in i kontorslandskapet och meddelar att det regnar ute. Men jag vet ju hur det är, är jag inte uppenbart sjuk eller skadad eller sömnberövad så har jag inga ursäkter. Det är bara att bestämma mig. För tillräckligt med lust kommer jag inte kunna uppamma denna kulna januarikväll.
Jag kommer fram till idrottsplatsen och oroar mig för hur det ska gå efter mitt uppehåll, som brukligt, en två veckor sisådär. Men jag ställer upp och vi kör, regnet piskar i ansiktet och håret, men det gör inget, jag får snabbt upp temperaturen, drar ner dragkedjan i halsen och tänker att jag kanske är för varmt klädd. På gamla gymnastmeriter väljs jag ut av instruktör J att förevisa kullerbytta i snön, en banal uppgift, men jag gör min allra finaste, bästa, som om det är klubbmästerskap 1996 igen.
Vi springer och tar skydd i snön utan att släppa händerna i greppet bakom ryggen och tar oss upp och springer igen och det är preciiis rätt nivå för mig som har varit borta, preciiis så fort att jag får lite blodsmak, men jag hänger ändå med. Och så klättrar vi på sidorna om den lilla bron över den lilla bäcken, står i jägarvila mot den stora eken, hjälps åt att rulla den stora snöbollen, luftrörssliter uppför backen i fårhagen och tar oss ner igen på mage, som sälar, bästa Anja Pärson-style. Vidare mot hoppbacken, ner på rumpan och sen tillbaka upp, vi får vatten och pustar i cirka nittio sekunder innan det bär av igen. Ner mot triangeln, där vi springer och armhäver och sen tillbaka genom skogen mot idrottsplatsen med kurragömma av instruktör J. Det händer någonting hela tiden under det här passet och jag glömmer nästan helt att jag är trött. Först i sista löpan tillbaka känner jag hur håret tynger ner mig, genomvått, lockigt och kallt. Jag är törstig, det är konstigt att svettas och frysa samtidigt utan att känna mig sjuk, men det är preciiis på rätt nivå för mig, det här, jag orkar.
Let's do it. Just do it. I just did it. Inga konstigheter. Den känslan.
Så det är kanske inte så konstigt, när jag har kommit hem och vridit på plattan med middagsgrytan och korvat av mig blötkalla löparbrallor och jacka och ylleunderställ och yllestrumpor och ylleunderkläder, att jag vrider på den här på högsta volym.
Det har varit en konstig dag. Jag vaknar för tidigt med orolig mage, konstaterar att det måste ha varit den där räksalladen från igår som har ställt till det. Tar mig lite matt till jobbet utan frukost, men kommer snart igång, trots mensvärk. Viktigt möte och sen viktigt möte igen. Och därefter en sen lunch, och jobba lite till, och jag tvekar på om jag ska träna idag, chefen kommer glatt in i kontorslandskapet och meddelar att det regnar ute. Men jag vet ju hur det är, är jag inte uppenbart sjuk eller skadad eller sömnberövad så har jag inga ursäkter. Det är bara att bestämma mig. För tillräckligt med lust kommer jag inte kunna uppamma denna kulna januarikväll.
Jag kommer fram till idrottsplatsen och oroar mig för hur det ska gå efter mitt uppehåll, som brukligt, en två veckor sisådär. Men jag ställer upp och vi kör, regnet piskar i ansiktet och håret, men det gör inget, jag får snabbt upp temperaturen, drar ner dragkedjan i halsen och tänker att jag kanske är för varmt klädd. På gamla gymnastmeriter väljs jag ut av instruktör J att förevisa kullerbytta i snön, en banal uppgift, men jag gör min allra finaste, bästa, som om det är klubbmästerskap 1996 igen.
Vi springer och tar skydd i snön utan att släppa händerna i greppet bakom ryggen och tar oss upp och springer igen och det är preciiis rätt nivå för mig som har varit borta, preciiis så fort att jag får lite blodsmak, men jag hänger ändå med. Och så klättrar vi på sidorna om den lilla bron över den lilla bäcken, står i jägarvila mot den stora eken, hjälps åt att rulla den stora snöbollen, luftrörssliter uppför backen i fårhagen och tar oss ner igen på mage, som sälar, bästa Anja Pärson-style. Vidare mot hoppbacken, ner på rumpan och sen tillbaka upp, vi får vatten och pustar i cirka nittio sekunder innan det bär av igen. Ner mot triangeln, där vi springer och armhäver och sen tillbaka genom skogen mot idrottsplatsen med kurragömma av instruktör J. Det händer någonting hela tiden under det här passet och jag glömmer nästan helt att jag är trött. Först i sista löpan tillbaka känner jag hur håret tynger ner mig, genomvått, lockigt och kallt. Jag är törstig, det är konstigt att svettas och frysa samtidigt utan att känna mig sjuk, men det är preciiis på rätt nivå för mig, det här, jag orkar.
Let's do it. Just do it. I just did it. Inga konstigheter. Den känslan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)