Känslan

Den där nyfikenheten, viljan att prova något nytt, förväntan på vad den här upplevelsen ska göra med mig. Och känslan när man sen undrar vad fan man har gett sig in på, man vill pausa, spola tillbaka bandet, dra sig ur. Och sen tar man steget över den där gränsen, bryter vallen, tar sig över spärren. Och lyckan efteråt.

Den känslan. (2.38 och framåt. Men se hela för bästa effekt.)

Tacksam

I slutet av november firas Thanksgiving i USA. Det är en tradition vi inte har här, men som är fin. Att uppmärksamma det man är tacksam för. I mitt fall går tankarna osökt till militärträningen.

I min sjukfrånvaro under hösten har jag gjort ett sorts "bokslut" över de senaste åren med militärträningen. Sedan jag började 2009 har jag fått uppleva så mycket. Som jag helt säkert inte hade haft möjlighet att göra annars. 

Sprungit med skyddsmask, krupit i dräneringsrör, övat taktiskt omhändertagande av stridsskadad, hoppat i Riddarfjärden från Söder Mälarstrand "som en fallskärmsjägare", klädsimmat och livräddat, burit sjukvårdsbår, stockar och bildäck, sprungit hinderbana på Karlberg och Polishögskolan, imiterat hundar, grodor, ankor, björnar och krokodiler, släpat mig fram genom nollgradiga träsk, snöbollskrigat mig fram i Lilljansskogen, förälskat mig i ylleunderkläder och lärt mig att det går att springa i obanad terräng med pannlampa. 

Jag, som både är höjdrädd och lätt blir sjösjuk, fick efter något år med militärträningen för mig att jag skulle jobba som jungman (hjälpreda för matroserna) på ett segelfartyg, en brigg. Jag gjorde det, och jag gillade det, och en vacker majkväll i Stockholms innerskärgård svalde jag den där höjdrädslan och klättrade 27 meter upp i röjelrået för att sätta segel. 

Efter två år med militärträningen fick jag för mig att jag skulle klara av tre månaders gröntjänst med trettio stycken tio år yngre grabbar. Jag, som alltid har varit sist och svagast, pluggisen och akademikern. Jag gjorde det, och jag gillade det, jag stretchade ut min "comfort zone" till oigenkännlighet och de där grabbarna valde mig till förtroendeman för plutonen. 

Efter tre år med militärträningen fick jag för mig att det nog vore kul att ta mig fram med karta och kompass i de karga, storslagna Lapplandsfjällen. Jag, vars idrottslärare ringde polisen efter att jag gått bort mig från eljjusspåret i högstadiets tämligen enkla orientering. Jag gjorde det, och jag gillade det, jag fann en ny vän och en djup kärlek till fjället.

När jag tänker efter framstår jag som Ronja Rövardotter, som söker upp farorna för att lära sig att vara försiktig. Men allt är inte bara action. Bäst av allt med militärträningen är nog förmånen att få gömma mig för supertuffa Norrlandsjägare som räknar ner i kurragömma.

Jag har tränat i allt från -18 till +27 grader. Morgnar, kvällar, i mörker, gryning, skoningslöst dagsljus och skymning. I ösregn, höstlera, kulingvind, vargavinter, vårslask, sommarhetta och allt tänkbart väder där emellan.

Jag har växt till kropp och själ. Jag har lärt känna mig själv och många andra fina människor som jag aldrig hade anat fanns där ute. 

Jag har lärt mig att jag kan lita på mig själv och andra, även dem jag inte känner. Kanske särskilt dem. Och att detta är det som räknas. På slutraden, när man summerar det hela.