Vi springer med instruktör J. Så känns det, för han säger redan i inledningen att vi ska göra oss beredda på att springa lite längre ikväll. Det är ingen idé att ni saktar in efter varje hörn och tänker att vi kanske ska vända tillbaka nu, säger han. När han säger så går räknemaskinen igång i huvet på mig. Hur långt kan det vara? Bäst att ställa in mig på, typ, tio kilometer. Jag vet ju att det är så gott som omöjligt. Men sån är ju jag. Bättre att lägga på i början, så att räknemaskinen kan dra av i slutändan, än tvärtom.
Instruktör J har börjat köra pass igen på det Andra Stället sedan han tog uppehåll i januari, och ryktet går i kretsen - han är tillbaka. Klart man måste prova. Det Andra Stället är inte sig likt utan instruktör J. Vi är inte oss lika utan instruktör J. Det är faktiskt sant.
Han tar oss under stängslet bakom Zinken och upp och över den höga betongmuren. Instruktör J står inte bredvid och kommenterar som en del andra instruktörer, han är någon helt annanstans, redan på andra sidan muren, sånt här ska vi kunna vid det här laget, och det gör vi ju också. Vi vet hur vi ska fläta ihop händerna till trappsteg som kamraterna kan stiga i, så att de kommer upp och över och så nästa.
Och sen springer vi nerför trappor och över Hornsgatan och skottkärrar oss uppför nya trappor och springer på de allra finaste gatorna på Skinnarviksberget, de som ser ut som typ Tysta Gatan eller Danderydsgatan, fast på Söder, och så ner igen där Riddarfjärden öppnar sig och Stadshuset och Norr Mälarstrand badar i det sista kvällsljuset. Allt eftersom vi brottas och intervallöper och armsträcker med studs, sjunker solen undan, och när vi bär varandra på ryggen upp mot Münchenbryggeriet, gör vi det i skymning.
Efter några styrkeövningar säger instruktör J att vi ska springa igen, och vi ska inte stanna. En uppfordrande bild dyker återigen upp i mitt huvud. Det skulle kunna vara hur långt som helst. Det skulle kunna vara typ landstigningen i Normandie. Fast vi vet någonstans att det inte kan vara många minuter kvar på passet. Det gör att det förmodligen inte är hur långt som helst. Nu svänger vi uppåt, uppåt, och tar av på en stig in i mörkret, gatlyktorna räcker inte hit, fötterna känner sig fram på blottade stenar, nötta av århundraden av liknande människofötter, och nu har jag glömt, eller kanske aldrig vetat, var vi är.
Det blir tyst. Skinnarviksberget tornar upp sig framför oss i mörkret. Vi övar mörkerseende nu. För ett ögonblick svävar jag, och känner mig som i bilscenen i "Boys Don't Cry" där Hilary Swank och Chloë Sevigny stänger av framlyktorna på den där landsvägen i Nebraska och bara glider framåt i rymden, utan att synas, utan att se.
Strax därpå är det över. Återigen rusar vi över övergångsstället på Hornsgatan och samsas med cyklister och pensionärer i den friska höstkvällen.
Det är just därför vi inte är oss lika utan instruktör J. Det finns instruktörer som kommer till militärträningen, kör sina övningar, håller en så kallad "hög lägstanivå", stretchar lite och går hem. Och så finns det några instruktörer som vill ge oss något mer än det. Som vill göra oss till några andra än de vi först var när vi dök upp på återsamlingsplatsen. Instruktör C är en av dem, i hans fall är det ofta en sorts psykologisk eller moralisk läxa han vill ge oss. Instruktör J är en annan. Vi genomlever inte hans pass, vi upplever dem. Solnedgång, skymning, mörker, tystnad. Det är därför vi vill komma när han håller i träningen. Det är därför ryktet går. Han är tillbaka.
