Jag har varit hos min favoritnaprapat, G. Eftersom jag anser att gå på gym kan vara den mest själlösa, konstruerade aktivitet man kan ägna sig åt, har G gett mig övningar att göra hemma 30 minuter om dagen, 4 dagar i veckan.
De heter saker som Feldenkreis 90-90-rotation, Glutebridge, Horse Stance och Dynamic Single Stance Reach. Wish me luck. Nu kör vi. Utvärdering efter 6-8 veckor.
söndag 27 maj 2012
söndag 20 maj 2012
Lyxshopping
Så gick ännu en långhelg med funktionsklädesshopping. Jag vågar inte ens berätta vad notan slutar på längre. Men jag kan avslöja att den ligger nånstans mellan en budgetlånghelg i valfri europeisk storstad och en ovanligt extravagant utekväll i Stockholm.
För denna summa fick jag en tunn, tunn och lätt, lätt regnjacka med heltejpade sömmar. Supertunn Gore-Tex. Varför gör man nånsin kläder i något annat material? Ja, det skulle vara merinoull, då.
För denna summa fick jag en tunn, tunn och lätt, lätt regnjacka med heltejpade sömmar. Supertunn Gore-Tex. Varför gör man nånsin kläder i något annat material? Ja, det skulle vara merinoull, då.
lördag 19 maj 2012
tisdag 15 maj 2012
Den spirituella sidan av saken
Fina naprapat-G. Som också är militärträningsinstruktör G.
"Rent fysiologiskt, mekaniskt bryter du ner din kropp mer än du bygger upp den om du kör militärträning just nu. Men jag vet att det finns en emotionell och spirituell sida också. Om det är nåt du älskar att göra, så ska du göra det."
"Rent fysiologiskt, mekaniskt bryter du ner din kropp mer än du bygger upp den om du kör militärträning just nu. Men jag vet att det finns en emotionell och spirituell sida också. Om det är nåt du älskar att göra, så ska du göra det."
måndag 14 maj 2012
Nagellack och västfärg
När jag kom till militärträningen idag var jag på dåligt humör. Trött och sur. Sådär så man tänker, "jag vill inte gå och träna idag, jag vet att allt brukar kännas bättre efteråt, men inte den här gången, den här gången funkar det inte!"
Så släntrar man ut på planen för att ställa upp, och vad händer då? Jo, coach J kommer fram och säger med sin lugna, norska stämma: "Kör med Träningsgruppen idag. Det är hinderbana, jag tror det passar dig. Vi gjorde det i morse, det var bra."
Träningsgruppen. Den högre nivån. Ett snäpp hårdare än Basic. Rödvästarna. Har jag inte tränat med sen november. Innan jag åkte till Långtbortistan.
Det där med Träning är en känslig potatis för mig. Jag fick byta min gröna Basicväst mot en fin röd för ungefär ett år sen - efter ett år och nio månader med Basic. Och jag var så lycklig att jag klarade av Träningspassen. De var jobbiga, och jag var ofta sist, särskilt i löpsträckorna, men jag kände att jag ville ha det ändå. Jag tyckte Basic var lite för mesigt och pladdrigt. Jag gillade det tysta, hårda i Träningsgruppen. Men sen november förra året har det inte blivit några Träningspass alls. Jag har dykt upp på passen i min röda väst och gått på Basic och folk har frågat, "ska du inte träna med Träningsgruppen?" Nej. Det ska jag inte. För jag orkar inte. Jag klarar inte det. Inte än. Till slut fick jag coach B att ge mig en grön väst, bara för att slippa frågorna. "Vill du ha tillbaka den röda", frågade jag. "Behåll den du. Du är snart tillbaka där", sa han. Yeah right.
Men idag tänkte jag vafan, är det nån gång jag ska prova Träning är det väl idag. Jag hade nån sorts djävlar anamma trots tröttheten och surheten. Eller kanske tack vare.
Efter passet, dödstrött, endorfinhög och trots allt nöjd att ha kommit i mål, tänkte jag sningelisnåriga tankar som att J måste ha sett mitt nagellack och tänkt att det passar med rödvästarna.
För det fanns absolut ingen logisk förklaring till att han uppmuntrade mig att prova Träning.
Träningsgruppen körde hinderbana med grymmaste grym-coach K. Varv på varv på varv på varv. Första tio minutrarna var jag helt övertygad om att jag skulle behöva byta grupp. Men så gör man ju inte på militärträningen. Har man börjat, så fullföljer man. K varierade varven med olika sorters övningar. Vi sprang ett varv med vattendunkar. Vi skulle hålla dunken på raka armar över huvudet när vi tog oss över hindren. Upp gick bra, men på vägen ner kunde jag inte hålla emot utan tappade den i huvudet på mig själv. Det gjorde inte särskilt ont, men jag blev lite yr i den påföljande plankan. Så K tog sitt ledaransvar och såg till att jag stod över nästa övning. Jag kände mig som ett obs-barn och var ledsen och nedslagen över att få specialövningar för att jag inte orkade de vanliga. Jag tänkte: jag ska banne mig säga till den där J att jag inte är redo för Träning än! Det är jobbigt nog med Basic, och där är jag inte sist hela tiden på varje övning.
Sen sprang vi i par. Varje par skulle bära en vattendunk hela varvet runt. Jag hamnade med obegripligt starka L som bar och bar och bara lämpade över dunken till mig några korta sträckor. Sen tog hon tillbaks den. Och sprang ändå fortare än jag.
Det var några grönvästar till på passet, men jag kom ändå ofta sist på de sista övningarna.
Efteråt passerade jag coach J i korridoren. "Hur gick det?", sa han brytt och såg mig i ögonen. "Ja, jag kom ju runt", sa jag vasst. "Men det är trist att komma sist jämt."
"Jag är ledsen om jag fick dig att göra nåt som du inte orkade", sa han. "Men du får ta det som en komplimang. Du är en stark tjej, det var så jag tänkte."
Och vad gör man då?
Man smälter.
måndag 7 maj 2012
Hej hej i spåret
Ikväll på militärträningen mötte vi ett par joggande herrar i övre 60-årsåldern i spåret. Hej hej!, hälsade de glatt när de passerade oss, ett gäng glada, flåsande kvinnor i gröna västar. (Ja, idag råkade det bli ett tjejpass, lett av grymma tjej-A.) Flera av oss hälsade glatt tillbaka på herrarna.
Senare kom det några soldater från närbelägna K1 och glodde muntert när vi svettades på grusvägen. Vi försökte allt vi kunde att ta efter A i den där parövningen där den ena i paret står i framstupa ställ och den andra håller i det ena benet på den första, ungefär som i skottkärran fast man håller bara i ett ben, och den första sparkar med det lösa benet under det som hålls i, utan att vrida på överkroppen. (De här militärträningsövningarna är verkligen hopplösa att försöka återge i skriven text.) "Ska ni va med!", ropade jag till soldaterna som bara log brett och fortsatte glo.
Interaktion med okända i träningen. Det är rätt naturligt när man håller på med militärträning, för vi är ju alla okända för varandra, och ändå håller vi på och bär varandra på ryggen och hakar fötterna om varandras vader och sätter händer i varandras ryggar, så det blir en del klämmande och kännande på svettiga kroppar.
Men så skickade kompis G det här tidningsurklippet till mig. Det är liksom på samma gång dråpligt och sorgligt. Sorg-dråpligt.
Senare kom det några soldater från närbelägna K1 och glodde muntert när vi svettades på grusvägen. Vi försökte allt vi kunde att ta efter A i den där parövningen där den ena i paret står i framstupa ställ och den andra håller i det ena benet på den första, ungefär som i skottkärran fast man håller bara i ett ben, och den första sparkar med det lösa benet under det som hålls i, utan att vrida på överkroppen. (De här militärträningsövningarna är verkligen hopplösa att försöka återge i skriven text.) "Ska ni va med!", ropade jag till soldaterna som bara log brett och fortsatte glo.
Interaktion med okända i träningen. Det är rätt naturligt när man håller på med militärträning, för vi är ju alla okända för varandra, och ändå håller vi på och bär varandra på ryggen och hakar fötterna om varandras vader och sätter händer i varandras ryggar, så det blir en del klämmande och kännande på svettiga kroppar.
Men så skickade kompis G det här tidningsurklippet till mig. Det är liksom på samma gång dråpligt och sorgligt. Sorg-dråpligt.
söndag 6 maj 2012
Bängen trålar i Lilljans
Närpolisen på Östermalm har börjat slå följe med löpare varannan onsdagkväll i Lilljansskogen. De joggar 3 km-spåret fram och tillbaka under kvällen för att joggande medborgare ska känna sig trygga i skogen.
Ett liknande initiativ tog närpolisen i Uppsala när jag bodde där. Då tyckte jag att det var bra. Tjejer slapp vara rädda för mystiska överfallsmän och polisen fick frisk luft och träning istället för att sitta instängda på något tråkigt kontor. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om det.
Kvinnor i vårt samhälle är så rädda för så mycket. För att gå upp i vikt, för att inte hinna med, för att inte räcka till, för att inte vara tillräckligt duktiga. Ska de verkligen behöva vara rädda för att ge sig ut i elljusspåret en skir vårkväll också?
Enligt Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund lever den misstänkta gärningsmannen i en nära relation med kvinnan i 60 procent av de anmälda misshandelsfallen mot kvinnor. I endast 25 procent av fallen är gärningsmannen obekant för kvinnan.
På ett liknande sätt är det med våldtäktsrisken. Enligt Brottsförebyggande rådet polisanmäldes 101 försök till våldtäkt och fullbordade våldtäkter utomhus mot kvinnor i Stockholms stad 2011. Inomhus var antalet 348.
Dessutom kan man anta att det finns ett stort mörkertal i den här typen av brott. Misshandlade kvinnor har förmodligen större benägenhet att göra en polisanmälan om hon är obekant med gärningsmannen än om det är hennes man eller sambo. Så andelen bekanta gärningsmän kan alltså vara ännu större.
För några veckor sen var jag på fest. Jag pratade med några jag inte hade träffat förut och vi trevade oss fram mellan olika samtalsämnen, sådär som man gör med folk man inte känner. Så kom vi att tala om träning. "Det blir skönt nu när våren kommer", sa en kvinna i 30-årsåldern. "Så att man kan komma ut och springa igen." "Jaha, jag tycker att det är så skönt att springa på vintern, när luften är klar och kall", sa jag obekymrat. Jag trodde att hennes tvekan att springa före vårdagjämningen handlade om bekvämligheter som kyla och slask. "Nej, usch", sa kvinnan. "Jag skulle aldrig ge mig ut i skogen ensam när det är mörkt. Känns som att överfallsrisken hänger i luften", sa hon bestämt.
Jag blev så förvånad. Och jag tyckte att det var så sorgligt. Hon begränsar sina egna möjligheter av rädsla för en vag risk som statistiskt sett är extremt liten. Liksom så många andra kvinnor.
Och det är här närpolisen kommer in. För även om de tycker att de gör en insats för sådana löpare som kvinnan på festen, och de säkert får positiv respons i spåret, förstärker deras närvaro där känslan av att det finns något att vara rädd för i skogen. Och ger därmed stöd till kvinnor som begränsar sig själva. Till slut kanske de inte vågar springa utan polisen, oavsett årstid.
Ett liknande initiativ tog närpolisen i Uppsala när jag bodde där. Då tyckte jag att det var bra. Tjejer slapp vara rädda för mystiska överfallsmän och polisen fick frisk luft och träning istället för att sitta instängda på något tråkigt kontor. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om det.
Kvinnor i vårt samhälle är så rädda för så mycket. För att gå upp i vikt, för att inte hinna med, för att inte räcka till, för att inte vara tillräckligt duktiga. Ska de verkligen behöva vara rädda för att ge sig ut i elljusspåret en skir vårkväll också?
Enligt Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund lever den misstänkta gärningsmannen i en nära relation med kvinnan i 60 procent av de anmälda misshandelsfallen mot kvinnor. I endast 25 procent av fallen är gärningsmannen obekant för kvinnan.
På ett liknande sätt är det med våldtäktsrisken. Enligt Brottsförebyggande rådet polisanmäldes 101 försök till våldtäkt och fullbordade våldtäkter utomhus mot kvinnor i Stockholms stad 2011. Inomhus var antalet 348.
Dessutom kan man anta att det finns ett stort mörkertal i den här typen av brott. Misshandlade kvinnor har förmodligen större benägenhet att göra en polisanmälan om hon är obekant med gärningsmannen än om det är hennes man eller sambo. Så andelen bekanta gärningsmän kan alltså vara ännu större.
För några veckor sen var jag på fest. Jag pratade med några jag inte hade träffat förut och vi trevade oss fram mellan olika samtalsämnen, sådär som man gör med folk man inte känner. Så kom vi att tala om träning. "Det blir skönt nu när våren kommer", sa en kvinna i 30-årsåldern. "Så att man kan komma ut och springa igen." "Jaha, jag tycker att det är så skönt att springa på vintern, när luften är klar och kall", sa jag obekymrat. Jag trodde att hennes tvekan att springa före vårdagjämningen handlade om bekvämligheter som kyla och slask. "Nej, usch", sa kvinnan. "Jag skulle aldrig ge mig ut i skogen ensam när det är mörkt. Känns som att överfallsrisken hänger i luften", sa hon bestämt.
Jag blev så förvånad. Och jag tyckte att det var så sorgligt. Hon begränsar sina egna möjligheter av rädsla för en vag risk som statistiskt sett är extremt liten. Liksom så många andra kvinnor.
Och det är här närpolisen kommer in. För även om de tycker att de gör en insats för sådana löpare som kvinnan på festen, och de säkert får positiv respons i spåret, förstärker deras närvaro där känslan av att det finns något att vara rädd för i skogen. Och ger därmed stöd till kvinnor som begränsar sig själva. Till slut kanske de inte vågar springa utan polisen, oavsett årstid.
fredag 4 maj 2012
Fördelen med att ibland orka vara en early bird
Såå najs att börja fredagen, och därmed helgen, med ett militärträningspass med gänget på Östermalms IP. Cykla hemifrån 05.55 och undra om man är riktigt klok. Och därifrån knappt två timmar senare med ett stort endorfinleende i fejset. Godmorgon! känner man bara för att ropa hela dagen.
torsdag 3 maj 2012
Coach Louise ftw
Jag har varit hos en lite annorlunda coach än militärträningsinstruktörerna. En kostcoach. Kostcoachen heter Louise och har ljust hår och pigga ögon och väldigt mycket energi. En sån person man lätt skulle kunna störa sig grymt mycket på. Men inte Louise. För jag tror att det är just det jag behöver just nu, väldigt mycket energi. I alla fall när det gäller det här med kost och träning.
Jag var lite nere efter mitt tremånaders utlandsuppdrag när jag bara gick upp, upp, upp i vikt och aldrig fick träna. Eller ganska mycket nere, faktiskt. Hela kroppen kändes ur balans och jag var fortfarande jämt hungrig men gick ändå inte ner i vikt och visste inte vad jag skulle äta eller inte äta. Jag beklagade mig för militärträningscoach G som sa: "Du ska träffa min kollega, Louise. När man utsätter kroppen för så där stora förändringar på kort tid så kan kroppen komma i obalans. Hon kan hjälpa dig."
Och det har hon gjort. Jag har bara varit där en enda gång och det var svindyrt. Men det var det värt för jag har ändrat en hel del sen dess. Louise tvingade mig fylla i ändlösa formulär om hur och vad och när jag äter och hur jag känner mig när jag har ätit fruktsallad, kött eller grönsaker. Sen satte hon elektroder på mina händer, fötter och mitt huvud som jag fick sitta med i fyra minuter. Sen kunde hon läsa av saker som mina stressnivåer, hormonbalanser och kvaliteten på min vävnad. Jag fick veta att jag inte går ner i vikt för att jag inte låter kroppen återhämta sig tillräckligt. Tänk, jag som trodde det var tvärtom. Att jag skulle gå ner i vikt om jag lät bli att återhämta.
Till sist mätte Louise min fettprocent med ett instrument som såg ut som nåt sorts tortyrredskap från 1800-talet. En stor typ sax i metall fast utan egg, som hon klämde och drog i min mage med, och i mina lår, och haka, och rygg och åtta andra ställen på kroppen.
Sen kunde hon konstatera att jag är en proteintyp som ska äta protein till varje mål, dra ner på kolhydraterna och äta dagens största mål till frukost. "Din optimala frukost är kött och nötter", sa Louise käckt. "Men det kan bli lite svårt att ställa om till i början, så du kan börja med sånt som känns mer som frukostmat. Ägg. Sill. Lax. Och sånt."
Och nu gör jag det. Och det funkar. I morse åt jag äggröra med kallrökt lax, några skivor grevé och några gruyère, blåbärsdryck för magen och grönt te med honung. Hur sweet som helst. Fast jag var tvungen att peta i mig en liten knäckemacka med leverpastej också för min mage mår bra av fibrerna. Och på det har jag stått mig ända till nu. Med bara några nötter som mellanmål. Jag som alltid har börjat tänka på mat kl. 10.30 och sedan hungrat ihjäl mig till en tidig lunch. Nu är allt ändrat. Tack vare Louise.
Jag var lite nere efter mitt tremånaders utlandsuppdrag när jag bara gick upp, upp, upp i vikt och aldrig fick träna. Eller ganska mycket nere, faktiskt. Hela kroppen kändes ur balans och jag var fortfarande jämt hungrig men gick ändå inte ner i vikt och visste inte vad jag skulle äta eller inte äta. Jag beklagade mig för militärträningscoach G som sa: "Du ska träffa min kollega, Louise. När man utsätter kroppen för så där stora förändringar på kort tid så kan kroppen komma i obalans. Hon kan hjälpa dig."
Och det har hon gjort. Jag har bara varit där en enda gång och det var svindyrt. Men det var det värt för jag har ändrat en hel del sen dess. Louise tvingade mig fylla i ändlösa formulär om hur och vad och när jag äter och hur jag känner mig när jag har ätit fruktsallad, kött eller grönsaker. Sen satte hon elektroder på mina händer, fötter och mitt huvud som jag fick sitta med i fyra minuter. Sen kunde hon läsa av saker som mina stressnivåer, hormonbalanser och kvaliteten på min vävnad. Jag fick veta att jag inte går ner i vikt för att jag inte låter kroppen återhämta sig tillräckligt. Tänk, jag som trodde det var tvärtom. Att jag skulle gå ner i vikt om jag lät bli att återhämta.
Till sist mätte Louise min fettprocent med ett instrument som såg ut som nåt sorts tortyrredskap från 1800-talet. En stor typ sax i metall fast utan egg, som hon klämde och drog i min mage med, och i mina lår, och haka, och rygg och åtta andra ställen på kroppen.
Sen kunde hon konstatera att jag är en proteintyp som ska äta protein till varje mål, dra ner på kolhydraterna och äta dagens största mål till frukost. "Din optimala frukost är kött och nötter", sa Louise käckt. "Men det kan bli lite svårt att ställa om till i början, så du kan börja med sånt som känns mer som frukostmat. Ägg. Sill. Lax. Och sånt."
Och nu gör jag det. Och det funkar. I morse åt jag äggröra med kallrökt lax, några skivor grevé och några gruyère, blåbärsdryck för magen och grönt te med honung. Hur sweet som helst. Fast jag var tvungen att peta i mig en liten knäckemacka med leverpastej också för min mage mår bra av fibrerna. Och på det har jag stått mig ända till nu. Med bara några nötter som mellanmål. Jag som alltid har börjat tänka på mat kl. 10.30 och sedan hungrat ihjäl mig till en tidig lunch. Nu är allt ändrat. Tack vare Louise.
onsdag 2 maj 2012
Premiär och nypremiär
Idag var det både premiär och nypremiär. Premiär för mina nya grymma Salomon Speedcross 3 W som jag från och med nu ska springa in till BAMM i augusti. Himmelsk dämpning, sjyssta gummidobbar och sitter bra på foten. Dessutom i en aggressiv färgkombo som jag tror att jag kommer behöva där uppe på fjället. Just när jag tror att jag har inga krafter kvar, när sista flåset är flåsat och låren är alldeles, alldeles fulla av mjölksyra. Då kommer jag hänga med huvet och blicken kommer förstås fästa på mina skor. Och då ser jag dem. Just det, de var ju de där jag köpte för att orka lite till! Lite extra energi i ögonen. Inget mes-fjös-vitt-och-ljusrosa här inte.
Nypremiär var det för första militärträningen på två och en halv vecka. Trist förkylning kom i vägen. Men ikväll gick jag dit, och hör och häpna - kom därifrån levande! Man tror ju inte det - varje gång. Men varje gång händer det. Man överlever.
Det var hinderbana med grymma coach K som hade sin födelsedag just idag. Han var väl glad för det för det var lätt och roligt nästan hela tiden och solen sken och han bjöd på vatten och alla var glada. Särskilt stridsparskamrat L. Häftiga L, som har tagit sig tillbaka till träning efter en lång svacka som började med en stukad fot för ganska exakt ett år sen. Nu var vi i stridspar, och tillsammans kämpade och slet vi så det rosslade i luftrören på oss båda. "Jajjemän!", skrek vi, mer som en besvärjelse än ett gjädjerop, i sista uppförsbacken på hinderbansvarvet. "Glada Tankar!", "Vi är starka", "Vi kan det här, vi vill det här", och all annan mental träning vi har lärt oss av braiga militärträningskamrater. Vi räknade takten i uppförsbackarna och satte i fötterna samtidigt i marken. "1, 2, 3, 4, 1, 2, 3, 4..."
På ett hinder, det första i varvet, skulle man ta sig över och under trästockar i ungefär brösthöjd. L kom efter mig och jag ville se till att det gick bra för henne, dels för att vi var stridsparskamrater och dels för hennes gamla stukning. "Vill du ha hjälp, L?", ropade jag när hon kravlade sig över stocken. Och hennes svar kom blixtsnabbt: "Nej!", skrek hon och spände ögonen i mig. Den där blicken. Den där djävlar-anamma-, jajjemän-, pannben-, ut-i-skogen-och-kör-blicken. Militärträningsblicken. Då kände jag att jag också skulle överleva. Att vi skulle överleva tillsammans. Kan hon, så kan jag.
Nypremiär var det också för de för säsongen obligatoriska skrapsåren och blåmärkena på underarmarna. Så här ser man ut efter x antal minuter i plankan på grus, gräs och asfalt. Om ni undrade alltså.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)